Söndagsblogg: Ödmjukhet inför den iranska verkligheten

Övre bilden: Tårgas mot demontranter blåser över Vita huset där Shahen av Iran och president Carter talar inför världspressen. Två år senare, 1979, störtas Shahen. Nedre bilden: Benno Ohnesorg, tysk student, blir nedskjuten av tysk polis och dör under en demonstration mot Shahens besök i Västtyskland 1967.

Del 1 Del 2

Del två av söndagsbloggen tillägnas en viktig fråga som kommit upp flertalet gånger sedan de omfattande protesterna i Iran sommaren 2009. Många har undrat vad de kan göra för att visa sitt stöd för den iranska demokratirörelsen.

I och med de sociala mediernas intåg har tillgång till internet och åtkomst till sidor som Twitter, Facebook och inte minst Youtube blivit ett viktigt redskap i kampen mot den iranska regimen. Internetaktivister världen över bidragit med proxyservrar och andra verktyg för att möjliggöra informationsflöde över gränserna samt inom Iran. I Sverige liksom andra delar av världen har exiliranier organiserat lokala solidaritetskommittéer som i sin tur arrangerat stödmanifestationer och -galor. Svenska politiker och partiledare har därmed fått möjligheten att uttrycka sitt stöd för den mångfacetterade iranska demokratirörelsen.

En central fråga i sammanhanget är förstås hur den gröna rörelsen ställer sig till dessa solidaritetsyttringar.

Den iranska regimen har varit snabb med att koppla ihop protesterna till främmande makter (läs USA, Storbritannien, Israel och MKO) som påstås vilja styra händelseutvecklingen. Kopplingar till dessa främmande element har straffats hårt och har till viss del också gjort iranier mer vaksamma. Ingen vill bli anklagad för att springa ärenden åt utländska makter. Få iranier vill stämplas som 'jasoos' (spion), khianat-kar (förrädare), khatar-e kharejeh (utländskt hot), arosak (marionett) eller nokar-e estecmar (imperialismens tjänare). Den gröna rörelsen har haft en intrikat uppgift att balansera mellan benhård kritik mot regimen och avståndstagande från de ständigt närvarande utländska krafterna som historiskt förändrat Irans skakiga väg mot demokrati.

Jag fick tillfälle att fråga regimkritikern Mohsen Kadivar om hans syn på utländskt stöd till rörelsen,

Händelserna i Iran påverkar världen och många följer utvecklingen på nära håll. Vad kan människor utanför Iran göra för att stötta en politisk förändring?

Kadivars svar var tydlig,

Jag anser inte att demokrati kan exporteras till Iran från USA och väst. Detta är en angelägenhet för iranierna själva. Det enda som folk utomlands kan göra är att inte erkänna den nuvarande presidenten. Kom ihåg att han inte har någon legitimitet. Men för att vara helt ärlig, finns det någon president i Mellanöstern som är legitim. Är Egyptens Hosni Mubarak bättre än Ahmadinejad? När det gäller iranier utomlands, så borde dom förstås uppmärksamma sina landsmäns krav. Men det finns också inslag av radikalism. Avståndet till rörelsen är stor och många har misslyckats att identifiera rörelsens minsta gemensamma nämnare. Det finns orealistiska förhoppningar och många försöker projicera sina egna politiska program på den gröna rörelsen. Rörelsen befinner sig ett tidigt stadium och vi måste hitta gemensamma nämnare istället för att lyfta fram alla politiska krav på en gång.

Kadivars svar hänger tätt samman med hans syn på den nukleära frågan. Han är väldig tydlig med att slå vakt om Irans nationella oberoende. Demokrati kan inte exporteras till Iran från väst. Det är en viktig och nödvändig utgångspunkt för varje politisk och social rörelse som utmanar det iranska styret. Samtidigt har Kadivar en nykter syn på de faktiska förhållanden som råder inne i Iran och var den gröna rörelsen befinner sig. Han är väl medveten om den gröna rörelsens styrkor (mångfald, ungdom, välutbildad, icke-våldstrategi) och svagheter (smal social bas). Därför måste jag ge honom rätt när han pratar om radikalism och orealistiska förhoppningar bland den iranska oppositionen i exil.

1. Orealistiska förhoppningar. Den iranska oppositionen i exil har en lång historia. Under Shahen fanns ett välutvecklat oppositionsarbete i exil. Även om de ingående politiska grupperingarna idag skiljer sig från oppositionen mot monarkin, så har exiloppositionen en stor roll att spela - inte minst genom sina kontakter med hemlandet kan den uppmärksamma omvärlden på situationen i Iran. Samtidigt kan det politiska livet i exil också vara riskfyllt. Den största risken i och med avståndet till den inhemska rörelsen är att den kan leda till orealistiska förhoppningar och felaktiga analyser. Detta är talande när jag ser på delar av den iranska exilen, åtminstone i Sverige. Den har svårt att förstå dynamiken i Iran, religionens roll i människors liv, iraniers misstro mot väst och viktigast av allt reformivern och -potentialen inom delar av det iranska prästerskapet. Kadivar har också rätt när han säger att iranier i exil "försöker projicera sina egna politiska program på den gröna rörelsen". Brist på egen organisation i Iran och i exil samt ett instabilt ideologiskt fundament leder till slut till ett läge där det är den inhemska rörelsen som berättigar exilgruppens existens i exil.

2. Radikalism. Radikalism är förstås inte ett symptom som endast hittas inom rörelser i exil. Det finns säkert radikalistiska inslag inom den gröna rörelsen idag. Det är en del av den dialektik som leder rörelsen framåt. Olika ideologier och politiska viljor utkämpar en dragkamp även inom den gröna rörelsen. Idag är det den reformvänliga delen den som är mest högljudd. Det innebär dock inte att en mer systemkritisk gruppering inte alls existerar inom rörelsen. När det gäller tillvaron i exil är dock risken stor att avståndet till den faktiska demokratirörelsen och den iranska regimens våldsapparat, får oppositionen i exil att dels tappa förståelse för det politiska läget inne i landet och dels missförstå faktiska styrkeförhållandena inom och utanför den gröna rörelsen. Att ta fram det radikalaste kravet endast för att man kan göra det blir då ett självändamål istället för att en analys av verkligheten och vardagen i Iran. Resultatet är marginalisering. Man blir betydelselös som politisk opposition i exil för ingen 'där hemma' tar ens krav på allvar. Ett tragiskt exempel på detta hittas här och får representera en smal del av den iranska s.k. vänstern i exil.

Den iranska oppositionen i exil har genom historien spelat en viktig roll. Under Shah-diktaturen var t.ex. Confederation of Iranian Students (Konfedrasion) (inte att förväxla med detta) ett välutvecklat oppositionellt paraplyorgan som kopplade samman iranska studenter och dissidenter i bland annat USA, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Turkiet, Italien och Sverige. Demonstationerna mot Shahens besök i Västtyskland (1967) och USA (1977) är två av Konfedrasions aktioner som fick stor uppmärksamhet i världspressen. Organisationen hade också utvecklade relationer med befrielseorganisationer i Arabiska halvön, Palestina och Kurdistan. Genom samarbete med bland annat Amnesty International och välrenommerade advokater lyckades Konfedrasion stoppa avrättningar och sätta hårt tryck på Shah-regimen.

En iransk exilopposition idag måste ödmjukt lära sig av föregångarna och viktigast av allt, lyssna på den inhemska gröna rörelse som ställer sig framför regimens beväpnade säkerhetsstyrkor.

Andra som bloggat: Världens blogg, Zitzer
I medierna: Sydsvenskan

Pigavdraget: Oppositionen måste våga värderingsskifte

I förrgår fick Miljöpartiets Mikaela Valtersson för för sig att 11 000 anställningar (varav hälften deltidsanställningar) inom sektorn hushållsnära tjänster är tillräckligt för att anamma Alliansregeringens avdrag för hushållsnära tjänster. Och igår gick Mikael Damberg, ordförande för Socialdemokraterna i Stockholm, ut och menade att oppositionen borde gör reformen till sin genom att strama åt reglerna och mer rikta pengarna mot barnfamiljer.
Debatten om skattereduktion för hushållsnära tjänster är förstås polariserad. Anledning är helt enkelt att frågans olika dimensioner är spridda över ett ideologiskt slagfält. Personligen tycker jag att det är bra eftersom det tydliggör, dels effekten av de politiska partiernas ekonomiska politik och dels partiernas inneboende värderingar. Läsaren kan själv dra slutsatser om Miljöpartiets ideologiska hemvist men det är mycket oroande att tongivande socialdemokrater inte ser förbi det som jag väljer att kalla Stockholmssyndromet, nämligen en blind fixering vid antagna hjärtefrågor hos mellanskiktet i storstäderna.

Men låt oss först titta lite närmare på reformen.
1. Pigavdraget är en omfördelning av skattepengar till höginkomsttagare.


Histogrammet ovan är baserat på 2008 års statistik från SCB och har tidigare publicerats här. Sffrorna visar på en tveklös klassdimension i uttaget av avdrag för hushållsnära tjänster. SCB konstaterade,

Halva befolkningen (20 år och äldre) hade 2008 en årsinkomst under 200 000 kronor. Av dem var det endast 6 promille som hade denna skattereduktion. Bland de fem procent av befolkningen som hade över en halv miljon i årsinkomst var det däremot betydligt vanligare. Drygt sju procent av dem hade skattereduktion för hushållsnära tjänster.

[...]
I kommuner med många höginkomsttagare är det betydligt större andel som har hushållsnära tjänster. I Danderyd var det 6,6 procent och i Lidingö 4,5 procent. I kommunerna Filipstad, Storuman och Åsele var det bara en promille som hade skattereduktion för hushållsnära tjänster 2008.

Alliansregeringen har öronmärkt en miljard kronor för reformen och har satt gränsen för skatteavdraget så högt som 100 000 kronor/år. Av det ska staten betala tillbaka hälften till den som ansöker om avdrag för hushållsnära tjänster. Man måste alltså köpa tjänster för ca 8000 kronor per månad för att kvalificera sig till avdraget. Följaktligen, riktar sig reformen till människor med höga inkomster som har råd att utnyttja avdrag för hushållsnära tjänster. Tidningen Arbetaren bekräftade bilden redan 2006,

Vi börjar med hemstädaren, som enligt Maud Olofsson själv kan köpa städtjänster. Enligt Kommunal, som har avtal med Hemfrid, tjänar deras medlemmar där mellan 14 000 och 17 000 kronor för heltid, med ett genomsnitt på cirka 16 000 kronor i månaden. Hon (eller undantagsvis han) får då ut i snitt 73 kronor i timmen netto. För att köpa en timmes tjänst för 175 kronor måste hon alltså själv arbeta i 2 timmar och 24 minuter. Det är med andra ord en riktigt dålig affär. Hon städar nog själv upp efter sig, efter jobbet eller genom att gå ner i arbetstid. Mycket riktigt är nästan alla Hemfrids anställda deltidare.

Genomsnittslönen i Sverige är, enligt SCB, 24 300 kronor i månaden, vilket netto motsvarar 107 kronor i timmen. Även för genomsnittslöntagaren är det alltså betydligt mer lönsamt att själv gå ner i arbetstid än att köpa tjänster. Han eller hon måste jobba 1 timme och 38 minuter för att kunna köpa en timmes städtjänst.

Vi får ta i ordentligt för att hitta dem som tjänar på att köpa hushållsnära tjänster. Brytpunkten, då nettoinkomsten överstiger 175 kr i timmen, går enligt vårt räknesätt vid drygt 46 000 kronor i månadslön – en kategori som till största delen består av manliga högre chefer.

Alltså, alla med en månadslön under 46 000 kr förlorar på att köpa hushållsnära tjänster.

2. Avdrag för hushållsnära tjänster är en kvinnofälla.
Sverige kallas ibland världen mest jämställda land men vi är knappast jämställda. Kvinnor lägger ner 3 gånger mer tid på hushållsarbete än män. Ett resultat av detta är kvinnor arbetar mera deltid, vilket resulterar i sämre löneutveckling och karriärmöjligheter, samt sämre pension på livets höst.

Det är mycket lite som talar för att den tjänstesektor som växt fram efter reformen inte skulle domineras av deltidsarbetande kvinnor. Reformen har heller inte befriat de kvinnor som köpt hushållsnära tjänster från hemsysslorna. Ett mått på detta är uttaget av föräldradagar som kan sägas mäta hur hemarbetet fördelas mellan kvinna och man. Där det fortfarande kvinnor som tar det största ansvaret. Mannens andel av föräldrapenningdagarna är 22,3% procent eller 34 dagar.

Med klassdimensionen färskt i minne, är det kvinnor med låga inkomster som befriar kvinnor med höga inkomster från hushållssysslorna. Och undergruppen manliga höginkomsttagare kommer undan billigt med ett skatteavdrag (!).

3. Privat konsumtion istället för offentlig konsumtion.
Skatteavdraget för hushållsnära tjänster innebär att skattepengar överförs till privat konsumtion istället för offentlig. Reformen är också dyr. Almega menar att 7568 helårsanställningar har skapats för ca 1,19 miljarder kronor. Men kan man verkligen säga att alla dessa helårsarbeten skapades tack vare reformen? Nej, det kan man inte. Almega gör uppskattningen att ca 5 500 arbetstillfällen (deltidsarbeten inräknade) skulle försvinna om reformen avskaffades. Därför är det rimligt att anta att de 1,1 miljarderna hade kunnat användas på ett mera rationellt och effektivt sätt inom den offentliga sektorns verksamheter.

Läs gärna vidare i SCB:s kärnfulla faktablad.

Nå, skulle Mikael Dambergs förslag på mer en bredare reform ändra på de ovanstående tre förhållandena? Låt oss titta efter.

Med Dambergs förslag fortsätter den privata konsumtionen att öka på bekostnad av den offentliga. En privat företag specialiserad på barnpassning blir vinnare medan den kommunala förskolan är förloraren. Först och främst förlorar förskolan sin finansiering men det kan också innebär minskat antal barn.

En bredare reform som samtidigt riktas till barnfamiljer innebär att det fortfarande finns en överhängande risk att avdraget blir en kvinnofälla. Bara för att fler kan kvalificiera sig till avdraget leder inte till att sektorn anställer fler män och att de kvinnor som redan arbetar inom sektorn går upp från ofrivillig deltid till heltid. Det innebär inte heller att männen i de familjer som utnyttjar reformen tar mer ansvar för hemarbetet. Snarare tvärtom.

Och hur blir det det då med de hembiträdets lön? Ja, för att tjänsten ska bli tillgänglig för den breda majoriteten av barnfamiljer måste antingen staten gå in med en rejäl subvention eller så måste hembiträdet (läs kvinnan) betala subventionen med en lägre lön. Idag ser vi en kombination av kraftiga subventioner och låga löner för att erbjuda en liten del välbärgade möjligheten att göra avdrag för bland annat städhjälp.

Den rödgröna oppositionen har långt viktigare uppgifter framför sig än att försöka bredda redan orättvisa reformer. En viktig uppgift är att påbörja ett värderingsskifte. Varför ska välbeställda barnfamiljers städning, barnpassning och annat subventioneras av staten genom att hålla en ineffektiv bransch under vingarna?

Och varför ska välbeställda familjer få möjligheten att lösa sina livspussel för att hinna med jobb, familj, joggingturer, spinningpass, golfrundor och ett glas vis på kvällen när hembiträdet måste jaga deltidsarbeten dagarna i ända? Dessa frågor måste Mikael Damberg och andra förespråkare rimligtvis kunna svara på.

På samma sätt som Alliansregeringens arbetslinje har resulterat i polskor som jourstädar bajs i trappuppgångar på en söndag kväll, måste de rödgröna uppmärksamma det orimliga i att arbetarklassen kvinnor förväntas rädda överklasskvinnorna undan överklassmännens lathet.

Andra som bloggat: Ung Vänster, Anna Ardin, Rebella, Alliansfritt Sverige, Veckans graf, Utredarna1, Utredarna2, VSF, Storstad, Peter Andersson, HBT-sossen
I medierna: Exp, DI, Sydsv, SVT1, SVT2, GP, DN1, DN2, SvD,

Söndagsblogg: Iransk opposition kräver nedrustning

Del 1 Del 2

Som utlovat återkommer jag till min intervju med den iranske regimkritikern Mohsen Kadivar. I en serie söndagsinlägg kommer jag att försöka utveckla Kadivars resonemang, dock med det viktiga tillägget att jag inte är överens med honom på en rad punkter. Detta första söndagsinlägget handlar om nedanstående fråga:

En aktuell fråga är Irans kärnenergiprogram. Har ett demokratiskt Iran rätt till civilkärnkraft eller till med en atombomb?

Irans kärnteknologiska ambitioner har återigen blivit en aktualitet. Senast i veckan meddelade FN-organet IAEA att organet på nytt misstänker att Iran är i färd med ta fram kärnvapen. Det återstår att se om det finns några hårda bevis som bekräftar dessa misstankar. Vi har annars bevittnat en rad liknande scenarion och ett flertal larmrapporter har visat sig vara falska.

Det finns ett stort problem i de diplomatiska ansträngningar som vill bringa klarhet i Irans ambitioner med sitt nukleära program. Irans motparter i förhandlingarna, EU och USA, har under de senaste åtta månaderna, i samband med protesterna mot den presidentvalet i juni 2009, haft åtskilliga tillfällen att kritisera regimen i Teheran för brott mot mänskliga rättigheter. Istället har de enbart fokuserat på att pressa Iran till eftergifter på det kärnteknologiska området. USA har nu hotat med ännu hårdare sanktioner efter utspelet från IAEA. Samtidigt som en invecklad politiskt spel fortsätter mellan Iran och väst, fortsätter den iranska regimen att slå ner mot den gröna demokratirörelsen (Jag rekommenderar den som vill hålla sig a jour med händelseutvecklingen att besöka Tehran Bureaus Press Roundup).

EU och USA har under lång tid trummat in hotet från ett kärbvapenbestyckat Iran. En fundamentalistisk, islamisk stat söker skaffa sig kärnvapen och det är ett hot med den fria (väst-)världen. Resonemanget har länge döljt en underliggande ambition eller önskan att bli kvitt regimen i Teheran. Bland annat USA:s ekonomiska sanktioner har regimskifte som officiell motivering och världens ensamt kvarvarande supermakt har öppet deklarerat att den avsatt pengar för att stärka politiska och beväpnade grupper som motsätter sig det iranska styret.

I intervjun med Mohsen Kadivar var det förstås viktigt att vända blicken mot den gröna oppositionen som idag utmanar den sittande regimen. Vad är den gröna rörelsens syn på Irans rätt till civil kärnkraft eller kärnvapen för den delen? Mohsen Kadivar svarade,

Det beror helt på vad som är i det iranska folkets intresse. Det finns inga problem i ett demokratiskt Iran. Det som oroar oss är när diktaturen inte agerar i folkets intresse. Och folket vill inte ha en atombomb. Vår religion tillåter det inte. Det är svaret på din fråga. Men jag vill ändå utveckla resonemanget. Väst misstänker att Iran försöker skaffa sig kärnvapenkapacitet. Men det finns redan idag länder i regionen som har kapacitet. Det finns länder som har färdiga atombomber i sin arsenal. Jag pratar om Israel. Så länge Israel har atombomber finns det inget utrymme för sådana diskussioner. Mitt råd till fredspristagaren president Obama är att ta initiativ till en global nedrustning, där USA och Israel tar täten. Då skulle ingen i Mellanöstern längre tveka om Obamas intentioner när han pratar om fred och nedrustning. Väst uppvisar en strategi som kännetecknas av dubbla måttstockar.

Mohsen Kadivars svar sätter fingret på tre viktiga punkter.

1. Den iranska regimen agerar inte i folkets intresse. Det kan tyckas vara en självklarhet men det bör påpekas att Ahmadinejads populism och hans motstånd mot USA:s intressen har resulterat i att den iranska regimen åtnjuter en relativt stor popularitet i en region där många despoter pga oheliga allianser med USA kommer undan med att förtrycka sina invånare. Det är därför viktigt att som Kadivar vara tydlig om Ahmadinejads egentliga agenda som är allt annat än folklig. Snarare tvärtom då tex hans ekonomiska politik nu

2. Diskussionen om Irans nukleära program har flyttat världens fokus från global nedrustning. Och precis som Kadivar påpekar finns det idag stater i regionen som har en synnerligen dålig 'track record' när det gäller mänskliga rättigheter och som samtidigt har kapacitet att ta fram kärnvapen eller som redan har en färdig arsenal. Pakistan och Israel är två exempel.

3. Obama måste göra upp med en Mellanösternpolitik baserad på dubbla måttstockar. Det gäller förstås inte bara frågan om kärnvapen utan också de omfattande kränkningar mot mänskliga rättigheter som förekommer i länder som är nära allierade med USA. Eller som Kadivar själv uttrycker det i intervjun,

Är Egyptens Hosni Mubarak bättre än Ahmadinejad?

Länder som Egypten, Jordanien, Gulfstaterna och Israel måste sättas under hårdare tryck på grund av de systematiska brotten mot mänskliga rättigheter, vare sig brotten sker inom respektive land eller om det handlar om en ockupation.

Sammanfattningvis, Mohsen Kadivar klargör därmed att den gröna rörelsen dels står stadigt fast vid Irans nationella självbestämmande och att den gröna rörelsen kan spela en viktig regional roll i demokratiseringen av Mellanöstern. Rörelsen kan de facto fungera som inspirationskälla för andra demokratirörelse, i till exempel Egypten.

I medierna: NSD1, NSD2, SvD, SVT, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Expressen, DN

Hela intervjun med Mohsen Kadivar

Igår publicerade tidningen Flamman en komprimerad version av min intervju med Mohsen Kadivar, en av den gröna rörelsens frontfigurer som lever i exil. Kadivar tillhör den reformvänliga grenen inom det iranska prästerskapet och är en hård kritiker av regimen. För detta har han bland annat suttit i fängelse. Han lever sedan en tid i exil och undervisar på Duke University på den amerikanska östkusten.

Samtalet med Kadivar blev väldigt intressant. Vi pratade, över Skype, i över en timma och frågorna blev många. Följaktligen har den fullständiga intervjun inte kunnat publiceras i Flamman. Jag har därför valt att publicera hela intervjun här på bloggen. Du hittar den under rubriken 'Reportage'.

Jag har tänkt att återkomma till denna långa intervju ett flertal gånger under de kommande veckorna. Vårt samtal berörde många områden; den gröna rörelsens utmaningar, de uppenbara konflikterna inom regimen i Teheran, den gröna rörelsen syn på det diplomatiska spelet om Irans kärnteknologiska program och de iranska kvinnornas deltagande i protesterna efter presidentvalet i juni 2009. Nästan varje ämne som vi har vidrört kan utvecklas och analyseras vidare och det är just det som jag planerar att göra, i en serie inlägg som kommer att publiceras varje söndag framöver.

Så håll utkik och under tiden kan du läsa hela intervjun här.

Andra som bloggat: Esbati
I medierna: Fokus, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, SvD1, SvD2

Mer om gårdagens utrikespolitik

Läs Nisha Besara på Dagens Arena om gårdagens utrikespolitiska debatt i riksdagen,

Det som sägs i riksdagens talarstol påverkar i förlängningen människors liv och vardag. Hans Linde från Vänsterpartiet gjorde det tydligt när han anmärkte på Carl Bildts syn på att det inte är "verklig utrikespolitik" att kritisera Kina för enskilda fall eller att avsluta det militära samarbetet med Israel. Det är högst verklig politik för de människor som drabbas av Kinas och Israels brott mot de mänskliga rättigheterna! Bildts von oben-syn är direkt livsfarlig.

Läs hela här!

Andra som bloggat: Dagens Arena, Jens Holm, Lindahl, VSF,
I medierna: Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, AB1, AB2,

En radikal rödgrön utrikespolitik

Word Cloud visar en tydlig fokus på mänskliga rättigheter i den rödgröna överenskommelsen.

Idag har riksdagen debatterat Alliansregeringens utrikespolitiska deklaration. Samtidigt har den rödgröna oppositionen presenterat ytterligare en utrikespolitiska överenskommelse. Överenskommelsen kan läsas i sin helhet här. Dokumentet visar att en rödgrön utrikespolitik innebar en radikal förändring av en utrikespolitik som sedan Göran Perssons tid gått ut på rättning i en gemensam utrikespolitik dikterat av EU och USA:s globala ambitioner, som under det nya milleniet kännetecknats av våldsamma ockupationskrig. Nu presenteras en annan, ny politik av den rödgröna samarbetsgruppen. Det är som Kalle Larsson (V) sade under riksdagsdebatten "en rödröd politik" för en annan världsordning.

Vad gör den rödgröna överenskommelsen så radikal då? Jo, följande är huvuddragen:

1. Ett tydligt ställningstagande för folkrätten.
Den rödgröna oppositionen lämnar de dubbla måttstockarna doktrin och höjer upp folkrätten till norm. Detta är tydligt i den öppna kritiken mot USA och de diktaturer som stöder stormaktens politik i regionen. En återetablering av folkrätten blir också tydlig när oppositionen kräver att USA lämnar Irak samt att Israels ockupation av Palestina upphör. De rödgröna vill också stoppa de illegala bosättningarna och muren på Västbanken. I den kontexten nämns också blockaden av Gaza som oppositionen vill upphäva. Också det militära samarbetet med Israel ska avslutas.

2. Ett tydligt ställningstagande för FN-systemet.
Överenskommelsen sätter Sveriges roll i ett internationellt sammanhang där FN fortsatt är en aktiv part vid internationella kriser och konflikter. Detta står i skarp kontrast till Alliansregeringens utrikespolitiska ambitioner där FN ska bypassas i förmån för EU, NATO och USA. Medan Alliansregeringens politik leder till en fördjupning av de konflikter som världen idag brottas, tex Irak, Afghanistan och Afrikas horn.

3. En ny riktning för en självständig svenska utrikespolitik.
Den utrikespolitiska överenskommelsen är en nystart för svensk utrikespolitik som länge befunnit sig i ett status quo där de två stora partierna i riksdagen, Socialdemokraterna och Moderaterna, i stort sett varit eniga om huvuddragen i den förda politiken och Sveriges relation till EU och USA. Visst har det funnits skillnader i synen på FN och i och med överenskommelsen idag har dessa skillnader blivit än mer tydliga. De rödgrönas förslag innebär med andra ord en uppgörelse med utrikespolitiken under Göran Perssons tid, då Sverige nöjde sig med att bjudas in i värmen i EU och glatt stödde Bushs unilaterala förhållningssätt. Resultatet av den politiken är att vi idag skickar svenska kvinnor och män till ett krig i Afghanistan som inte kan vinnas med bomber och missiler.

Det finns också en rad saker som tydligt bär kompromissens tecken. En sådan fråga är Iran där man knyter an till landets påstådda kärnvapenambitioner i resonemang kring nedrustning. Enligt mig är Irans planer att skaffa sig kärnvapen ett tankemonster. Det finns inga vattentäta bevis och det är därför synd att den rödgröna oppositionen anammar en beskrivning som från början dikterats av Bush-administrationen och som idag lever vidare. Istället bör fokus enbart läggas på nedrustning och där finns det idag stater som redan har kärnvapenarsenal, Israel bland annat men också Pakistan.

En annan fråga som inte berörs är de rödgrönas syn på sanktioner mot Iran och andra diktaturer. Sanktioner som i regel drabbar oskyldiga medborgare istället för diktaturens fundament.

Slutligen. Överlag är gläds jag åt överenskommelsen. Vänsterpartiet har satt sin tydliga prägel på dokumentet, det märks inte minst i semantiken och att det i starka ordalag tas ställning för kvinnors rättigheter på ett globalt plan. Den frågan har Alliansregeringen lämnat oberörd.

Även om internationella frågor sällan blir viktiga i valrörelser är de viktiga för oss Vänsterpartister. I sin nuvarande form, förutsatt att Afghanistan-frågan lämnas som en fråga utanför överenskommelsen, har överenskommelsen enligt mig starkt stöd bland Vänsterpartiets medlemmar och väljare.

Läs 'En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder'. Jämför gärna med regeringens utrikespolitiska deklaration.

Uppdatering: Här är Hans Lindes inledningsanförande i riksdagen idag. Skarpt var ordet!

Andra som bloggat: Emil Broberg, Ulf Bjereld, Rödgrönt samarbete, Claes Krantz, Almedalsbloggen, Ett hjärta rött,
I medierna: SvD1, SvD2, Expressen1, Expressen2, DN, NSD, Sydsvenskan, AB1, AB2, GP

En politik för folket

Veckans Flamman erbjuder flera intressanta texter om det rödgröna samarbetet. Ledaren, skriven av Aron Etzler, tar fram fem problem som är viktiga för oss i Vänsterpartiet att lösa. Jonas Sjöstedt skriver om att Vänsterpartiet bör prioritera klimatpolitiken i valrörelsen och så hittar jag ett helt uppslag skriven av Anne-Li Lehnberg om Vänsterpartiets arbete inom de gemensamma arbetsgrupperna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Aron Etzler tar upp fem frågor som behöver lösas. Vänsterpartiets existensberättigande ligger i det faktum att vi är ett systemkritiskt parti som är opposition vare sig vi sitter i en regering eller inte. Resonemanget vilar på att Vänsterpartiets vision inte kommer att förverkligas under en mandatperiod. Upplösningen av marknadens strypgrepp över människan är ett långsiktigt politiskt projekt. Därför kräver samarbetet, som Aron Etzler påpekar, att vi gör skillnad på vilka som är våra mål under en mandatperiod och vilka visioner vi har satt upp på längre sikt, alltså tio år och framåt (punkt 1). Det handlar om strategi och det kräver förstås en levande debatt (punkt 2). Dock är punkterna 4 och 5 de viktigaste utmaningarna att ta tag i.

Punkt 4 handlar om kommunikation. Hur ska ett parti i ett regeringssamarbete med en del snabba beslut upprätthålla och till och med stärka interndemokratin. Låt oss börja med att konstatera att demokratin inom Vänsterpartiet är av en helt annan karaktär än i de flesta andra partier. Allianspartiernas kommunikation med respektive partis medlemmar är en monolog. Partiledning dikterar, partiorganisation lyder. I Moderaterna är detta väldigt tydligt. Inom det rödgröna samarbetet härstammar Socialdemokraterna från en folkrörelsetraditionen som värdesätter medlemsinflytande högt medan Miljöpartiet väldigt tydligt begravt medlemsinflytandet i ett s.k. frihetligt platt organisationsmodell där den starkes lag råder. Partiet har därför kunnat närma sig Socialdemokraterna i frågor som EU och utrikespolitiken.

För Vänsterpartiets del måste vi först konstatera att Vänsterpartister per definition är kritiskt lagda. Detta gäller så väl externa som interna sammanhang. Alla beslut ska stötas och blötas inom partiets interndemokratiska processer. Resultatet blir demokratiskt med bred uppslutning. Medan sådana processer lämpar sig för processer kring en valplattform (som i den kommande kongressen i Gävle), fungerar de illa för att gå den balansgång som är oundviklig i ett regeringssamarbete. Därför måste partiet redan nu etablera kommunikationsvägar för att kommunicera till partiets allra minsta beståndsdelar. Alternativet är att medlemmarna får sin information från landets borgerliga ledarsidor och där diskuteras knappast partiledningens budskap . Det är ett icke-alternativ.

Jonas Sjöstedt tar upp en annan viktig diskussion som pågår runt om i partiorganisationen. Vilka ska bli partiets valfrågor, eller profilfrågor? Jag har själv haft diskussioner med partikamrater i min partiförening Vänsterpartiet Linné och också med Göteborgsdistriktets styrelse och kommunfullmäktigegrupp. Även om det har funnits många olika åsikter så tycker jag nog att vi i det flesta diskussioner tyckt att partistyrelsens förslag till valplattform är väl avvägt. Jonas Sjöstedt tar upp klimatfrågan och menar att Vänsterpartiet inte ska lämna walkover i frågan. Jag håller nog inte med. För det första, Vänsterpartiet måste ha en profilfråga. Nuvarande valplattform har rubrikerna Välfärd, Jämställdhet och Integritet. Det två förstnämnda frågorna kvalar in som profilfrågor. Vår politik kring integritetsfrågorna är mera heltäckande än tex Pirarpartiets program då områden som utrikespolitik (kriget mot terrorismen) samt arbetsmarknaden (begränsa arbetsgivarens övervakning av de anställda) finns med. För det andra, att ta upp klimatfrågan innebär att vi antingen måste ta bort en av de föreslagna rubrikerna i partistyrelsens förslag vilket vore olyckligt eller att satsa på fyra valfrågor och då har vi suddat bort Vänsterpartiet från valdebatten. Ingen når ut med fyra frågor.

Men inget av detta är till någon nytta om vi inte bestämmer oss för vad vi vill (punkt 5). Aron Etzler skriver bra,

Bestäm er!
Det viktigaste är dock det mest grundläggande. För många vänsterpartister känns det ovant att helhjärtat omfamna regeringssamarbete. Det finns också berättigad oro. Men som med mycket annat när det gäller politisk strategi måste man starta med att bestämma sig. Att nu när frågan är avgjord underminera kandidater som är för regeringssamverkan eller idka krypskytte mot projektet är destruktivt. För Vänsterpartiet blir det i vilket fall en plikt att försvara hela regeringen som projekt, men om man blir bra på att försvara dem vinner man respekt och förtroende utåt.

Det finns en berättigad misstro mot ett samarbete lik den som Vänsterpartiet inlett med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Många pekar på historiska erfarenheter från Frankrike och Italien, där vänsterpartier vid sidan av ett stort socialdemokratiskt parti praktiskt taget utraderats efter att de gjort sig själva politiskt irrelevanta, dvs de slutade vara systemkritiska. De slutade ifrågasätta kapitalismen. Då försvann stödet. I Norge har Sosialistisk Venstre förvisso minskat i styrka men lyckats både få en vänsterregering återvald och faktiskt genomföra vänsterpolitik. Historien ska man lära sig av. Vänsterpartiet är i ett samarbete nu. Det är bestämt och det är svårt att backa även om någon skulle vilja. Kommer det leda till en annan politik då? Kommer det bli en politik för folket? Mitt svar är ja!

Om man tittar på de överenskommelser som presenterats hittas tydliga markörer som visar på att Vänsterpartiets politik är högst närvarande. Utrikespolitiken innebär avsevärda förbättringar, precis som Hans Linde, partiets representant i samarbetsgruppen påpekar. Att Vänsterpartiet inte backar på sitt krav på ett svenskt tillbakadragande från Afghanistan har de facto inneburit att Miljöpartiet närmat sig Vänsterpartiet. Även en splittring i den borgerliga regeringen kan skönjas. Folkpartiet vill ha fler trupper i en tid då svenska soldater återvänder hem omsvepta i svenska flaggan. Moderaterna vill inte se förstärkningar. Kanske har de också insett att ett tillbakadragande är enda möjliga vägen? Senast idag lästa jag på GöteborgsPostens ledarsida några rader som efterlyste mera bistånd till Afghanistan. DN har redan förklarat att kriget är förlorat och att fredsarbetet måste få en annan, icke-militär lösning. Så det börjar röra på sig.

Det rödgröna samarbetet har också kommit överens om att stoppa alliansregeringens lagförslag med anledning av Lavaldomen i EG-domstolen. Den enda besvikelsen är förhandlingarna rörande datalagringsdirektivet som enlig Micke von Knorring visar att Socialdemokratin, i egenskap av ett statbärande parti, inte kommit längre när det gäller införandet av tvångsmedel.

Så samarbetet är ett samarbete för en politik för folket och Vänsterpartiet behöver tänka strategiskt inför nuet och framtiden för att vinna mark och få mer genomslag.

Andra som bloggat: Esbati, Ulla Andersson, Jonas Sjöstedt, Micke von Knorring, Emil Broberg, Legnemark, Jens Holm, Rödgrönt samarbete, Almedalsbloggen
I medierna: Sydsvenskan, NSD, AB, KA

Iran på 31 år

Igår var 22 Bahman, 11 februari, årsdagen av den iranska (islamiska) revolutionen 1979. Jag har skrivit om ämnet innan och jag hade länge förberett mig för att rapportera från de protester som den gröna oppositionen utlovat, både här på bloggen och via Twitter. Nu blev det inte så. På onsdagskvällen upptäckte jag att min dator fått fnatt och det tog mig nästan 48 timmar att åtgärda problemet. Jag hade också sedan länge planerat ett 12 timmar långt (!) experiment som självklart sammanföll med årsdagen. Så jag har helt missat det senaste dygnets nyhetssammanfattningar från Iran.

Men så vitt jag förstår så har regimen varit på sin vakt och gått hårt fram. Närvaron av säkerhetsstyrkorna har varit total, ett bevis för att de radikalkonservativa grenarna har det politiska övertaget. Men konflikterna består likväl. Ett förvisso ytligt tecken på detta är nyheten om att Khomeinis barnbarn arresterats under protesterna. Familjen Khomeini är respekterad och har vid ett flertal tillfällen tagit oppositionens sida.

Jag rekommendera intresserade läsare att titta igenom följande inlägg:

> En nyhetssammanfattning från Tehran Bureau
> Ali Esbati på Aftonbladet
> Per Wirtén på Dagens Arena
> Enduring America (taggat med 22 Bahman)
> Only Mehdi

Sorgligt att det finns en del kamrater som fallit tillbaka på en sekteristiska syn på kampen för demokrati och befrielse. Jag lovar att återkomma till detta under kommande vecka.

Andra som bloggat: Jöran Fagerlund, Roya, Esbati
I medierna: DN, AB, NSD, GP1, GP2, SVT, Sydsvenskan

Den iranska revolutionen världen över

Via Google Map, United4Iran och Austin Heap kan du hitta alla manifestationer som hålls världen över i samband med den iranska revolutionens årsdag, 11 februari (22 Bahman).

Andra som bloggat: Austin Heap

Om Afghanistan

Igår mottog vi en tragisk nyhet från Afghanistan. Två svenska soldater dödades i närheten av den svenska basen i Mazari Sharif. Man kan säga att kriget som pågått i mer nio år har kommit hem till Sverige. Krigets fasor och mörkret när ett liv släcks är universella. De drabbar de drabbade på samma sätt. Människovärdet har ett värde och i en framtida utopi är afghanska liv lika mycket värda som svenska.

Jag har en mycket nära och kär vän som har varit FN-soldat. När jag hörde nyheten om de döda soldaterna kom jag direkt att tänka på honom även om han sedan ett antal år tillbaka ändrat yrkesbana. Vid många tillfällen har han och jag diskuterat Sveriges militära insatser utomlands. Många timmar. För det mesta har vi hamnat vi på olika sidor. Jag vill inte se svensk trupp i Afghanistan för jag ser att den gör mer skada än nytta. Den får våldsspiralen att snurra allt fortare och allt fler människor dras med ner i avgrunden. Min vän intar allt för ofta den motsatta ståndpunkten. Men jag är övertygad om att vi i mångt och mycket bär på samma grundvärderingar, värderingar som dock leder oss till olika slutsatser.

Det eskalerande våldet i Afghanistan är ett faktum. Efter nio år av USA-ledd ockupation är talibanerna på frammarsch samtidigt som Karzai-regeringen har minimalt förtroende bland den afghanska befolkningen. Korruption, krigsherrar, våld och arbetslöshet håller afghanernas framtidshopp i ett strypgrepp. Sverige har länge haft möjligheten att agera annorlunda i konflikten men avstått och istället allt mer närmat sig NATO-länderna. Idag deltar Sverige med en ISAF-styrka under FN-mandat men som i praktiken styrs av det amerikanska NATO-kommandot. Det gör Sverige till en aktiv del i USA:s ockupation av Afghanistan och det är en närvaro som saknar ett aktuellt FN-mandat.

Förra året kostade det svenska deltagandet i ISAF omkring en miljard kronor, mer än dubbelt så mycket som Sveriges bistånd till Afghanistan. Det är en misslyckad strategi för återuppbyggande och fred. Svenskarnas uppdrag har förändrats; från samarbete med civila afghaner till fördjupat samarbete med afghanska säkerhetsstyrkor. Detta i sig har lett till fler militära attacker mot de svenska styrkorna. Idag dog två svenska soldater pga av denna omläggning.




Den inrikespolitiska debatten om Afghanistan har på många sätt reducerats till en ideologisk debatt där högern medvetet slutat se fakta på marken. Högern har drabbats av ideologisk fartblindhet. Från alliansregeringen kommer allt fler desperata förklaringar till Sveriges närvaro. Fredrik Reinfeldt sade senast idag, i en kommentar till det två dödsfallen, att den svenska närvaron handlar om att skydda de afghanska kvinnorna och att stoppa terrorister. Det är ett bevis för stor nonchalans inför de faktiska förhållandena i Afghanistan. Det är förvisso sant att kvinnors rättigheter pressats tillbaka men det är den afghanska regeringen som infört diskriminerande lagstiftning och till och med gjort våldtäkt inom äktenskapet lagligt. Att den svenska närvaron skulle skydda Sverige från terrorister är också en mycket tveksam förklaring. Den europeiska erfarenheten, från Storbritannien och Spanien, visar att det är just den militära närvaron i Afghanistan som utgör det största hotet mot Sveriges säkerhet.

De svenska trupperna är välutbildade, kompetenta och rustade för återuppbyggandet av Afghanistan men först måste Sverige dra tillbaka trupperna och starta en omläggning av strategin för vårt deltagande. Huvudfokus måste bli humanitärt bistånd och de militära insatserna måste komma i andra hand, och ha en strikt fredsbevarande karaktär. Jag är glad att Vänsterpartiet står fast vid sin ståndpunkt: Ta hem de svenska trupperna!

Lars Ohly kommenterar. Han har rätt i att vi måste vara tveksamma till att riskera livet på svenska kvinnor och män i Afghanistan. I synnerhet när den militära operationen är planlös och så uppenbart misslyckad.

Läs också uttalandet och debattartikeln från Hans Linde, Vänsterpartiets talesperson i utrikesfrågor.

Andra som bloggat: Claes Krantz, Emil Broberg, Jöran Fagerlund1, Jöran Fagerlund2, SSK-bloggen, Vindskupan, Tolgfors, Ulf Bjereld, Magnus Andersson, Jinge, Svensson
I medierna: NSD, Expressen1, Expressen2, Expressen3, SVT, Sydsvenskan, Fokus, ETC, DN, AB

Flera avrättningar i Iran

Tidningen Ettela'at från 16 januari 1979 toppar med nyheten
"Shahen flydde". Två veckor senare återvände Khomeini.
De sista arméenheterna trogna den gamla monarkin kapitulerade 11 februari 1979.

Situationen i Iran blir allt mer allvarlig och konfrontativ. Regimen har efter oppositionens andningspaus sedan december förra året gripit ett flertal reformledare och demonstranter och ställt dem inför rätta. Nu har också två dödsdomar verkställts. Två män avrättades förra veckan för samröre med den gröna oppositionen. Männens kopplingar till oppositionen tillbakavisas av den gröna rörelsen som menar att männen gripits redan innan sommarens protester. Regimen har dock planerat ytterliga nio avrättningar som ska verkställas inom en väldigt snar framtid. Oppositionsledarna Mousavi och Karoubi har i sin tur fördömt avrättningarna.

Det är tydligt att en skakad iransk regim försöker återfå kontrollen efter den djupa politiska krisen. Om en vecka, torsdagen den 11 februari, firas årsdagen av den islamiska revolutionen. Oppositionen har sedan en månad uppmanat till nya gatuprotester och regimen har upprepade gånger poängterat att inga demonstrationer kommer att tolereras av säkerhetsstyrkorna. Verkställandet av dödsdomar mot regimkritiker från olika politiska läger ska ses i ett led i diktaturens psykologiska krigföringen mot oppositionen.

Reaktionerna från omvärlden har varit icke-existerande. Jag har ännu inte hört eller läst ett svenskt fördömande. EU är också tyst. Anmärkningsvärt med tanke på de grova kränkningarna av mänskliga rättigheter som äger rum i Iran. USA slår dock på stora (krigs)trumman igen. För en vecka sedan godkände den amerikanska senaten nya sanktioner mot Iran. Sanktionerna är riktade mot landets viktiga oljesektor och kommer enligt Muhammad Sahimi på Tehran Bureau att slå fel när sanktionerna drabbat olje- och transportsektorn. Det är inte svårt att förutse massarbetslöshet och korruption till följd av (åter)framväxten av en svart marknad inom energisektorn. Sanktionerna kommer i slutändan att försvara oppositionen och inte regimen.

Allt talar för att vi kommer om vecka, på årsdagen av den islamiska revolutionen, bevittna en ny kraftmätning mellan regimen och den gröna oppositionen.

Här hittar du en samling inlägg om Iran.

Andra som bloggat: Bitte Hammargren1, Bitte Hammargren2,
I medierna: SVT1, DN1, DN2, SvD, Sydsvenskan, NSD, DN3, DN4, SVT2, DN5, Sydsvenskan2,

Debatten som förblindar

Jag läser engelska l'Humanité där Gene Zbikowski skriver om det franska förbudet mot burka. Zbikowski drar två viktiga slutsatser,

[T]he agitation around the submission on January 26 of the report by a parliamentary mission on the wearing of the full facial veil not only divides, but also has a slight odor of warmed-over left-overs. Indeed, as far back as March 2004 a bill was submitted to the National Assembly on the “wearing of ostensible religious symbols” and was adopted. What a strange coincidence that this debate was held in the weeks preceding the 2004 regional elections. It goes without saying that these debates, in addition to their societal dimension, have above all an electoral purpose.

[...]

The return of debates on questions of national identity on the eve of elections reveals a desire to distract the public eye, to prevent the debate from addressing such questions as the skyrocketing number of job-seekers whose unemployment benefits have run out, or the massive job cuts in the civil service, or again the insolent remuneration of the top bosses of the companies listed on the CAC 40 stock index.

Viktiga slutsater som knytar an till det jag skrev för ett litet tag sedan. Jag ser också att det finns röster inom Folkpartiet som motsäger sig ett förbud. Dock saknas viljan att erkänna de underliggande motiven till förbudet.

Andra som bloggat: Esbati, Maria Ferm, Jöran Fagerlund, Nemokrati
I medierna: SVT, GP, DN, Expressen, Sydsvenskan

Sidan tar form

Nu har jag petat klart i det bloggens ny utseende. Jag tycker nog att det blev ganska bra. Det är avskalat men ändå inte tråkigt. Någon påpekade att Twinglys widgetar är fula. Jag håller med och jag ska försöka hitta widgetar med samma funktion men snyggare utseende.

Äntligen granskas Alliansen

Homosocial Twitter-journalistik

Föga förvånande visar det sig att Reinfeldt pratade strunt när han under partiledardebatten påstod att Alliansen skapat 100 000 nya jobb sedan 2006. Det stämde inte alls. Det rör sig som bäst om samma nivåer som innan alliansen kom till makten hösten 2006.

Idag kommer fler grodor. Göran Hägglund påstod under partiledardebatten att Alliansen "gjort de största satsningarna som någonsin har förekommit i Sverige vad gäller infrastruktur". Nu visar det sig att alliansen i praktiken skurit ner på infrastruktursatsningarna, med ca 2-5 miljarder kronor.

Det är förstås anmärkningsvärt att ministrar i en regering far med osanning och vilseleder väljare i direktsändning. Statsministerns 100 000 nya jobb eller Hägglunds icke-existerande rekordsatsning på infrastrukturen hinner vara sanning i några timmar innan någon kan kolla upp påståendet. Många väljare kanske t.o.m. aldrig kommer ta del av rättelserna och dementierna.

Ytterst visar det två fallen på de stora bristerna på den politiska journalistiken. Dels sätter detta ljus på det farliga umgänget mellan makthavare och de politiska kommentatorerna (se bilden ovan). Det är ett umgänge som har korrumperat och fördummat den politiska debatten. Dels är det faktum att Agenda släppt igenom felaktigheter ett bevis för den nya journalistikens villkor där orden "granskande" och "grävande" fallit ur modet och ersatts med Twitter-journalistisk lik det som Mats Knutson håller på med. Resultatet är att det dröjde tre år innan media kände sig tvungen att granska den politiska makten i det här landet. Och det har vi SAAB-affären, sjukförsäkringarna och 200 vargar att tacka för. Det är egentligen väldigt pinsamt.

Frågan man ska ställa till SVT:s Agendaredaktion är om inte de, i egenskap av en av Public Service-kanalens viktigaste politiska redaktion, ska ta ett större ansvar för vad som förmedlas till deras tittare. Deras och den politiska journalistikens trovärdighet står lika mycket på spel som väljarnas förtroende för deras folkvalda politiker.

Andra som bloggat: Alliansfritt Sverige, Claes Krantz, Peter Andersson, Christian Valtersson, Lindahl, Anders Pihlblad, Mats Engström,
I medierna: DN, SVT, AB, ETC, Efter Arbetet, Sydsvenskan, Expressen, SvD, DI,