Söndagsblogg: Ödmjukhet inför den iranska verkligheten

Övre bilden: Tårgas mot demontranter blåser över Vita huset där Shahen av Iran och president Carter talar inför världspressen. Två år senare, 1979, störtas Shahen. Nedre bilden: Benno Ohnesorg, tysk student, blir nedskjuten av tysk polis och dör under en demonstration mot Shahens besök i Västtyskland 1967.

Del 1 Del 2

Del två av söndagsbloggen tillägnas en viktig fråga som kommit upp flertalet gånger sedan de omfattande protesterna i Iran sommaren 2009. Många har undrat vad de kan göra för att visa sitt stöd för den iranska demokratirörelsen.

I och med de sociala mediernas intåg har tillgång till internet och åtkomst till sidor som Twitter, Facebook och inte minst Youtube blivit ett viktigt redskap i kampen mot den iranska regimen. Internetaktivister världen över bidragit med proxyservrar och andra verktyg för att möjliggöra informationsflöde över gränserna samt inom Iran. I Sverige liksom andra delar av världen har exiliranier organiserat lokala solidaritetskommittéer som i sin tur arrangerat stödmanifestationer och -galor. Svenska politiker och partiledare har därmed fått möjligheten att uttrycka sitt stöd för den mångfacetterade iranska demokratirörelsen.

En central fråga i sammanhanget är förstås hur den gröna rörelsen ställer sig till dessa solidaritetsyttringar.

Den iranska regimen har varit snabb med att koppla ihop protesterna till främmande makter (läs USA, Storbritannien, Israel och MKO) som påstås vilja styra händelseutvecklingen. Kopplingar till dessa främmande element har straffats hårt och har till viss del också gjort iranier mer vaksamma. Ingen vill bli anklagad för att springa ärenden åt utländska makter. Få iranier vill stämplas som 'jasoos' (spion), khianat-kar (förrädare), khatar-e kharejeh (utländskt hot), arosak (marionett) eller nokar-e estecmar (imperialismens tjänare). Den gröna rörelsen har haft en intrikat uppgift att balansera mellan benhård kritik mot regimen och avståndstagande från de ständigt närvarande utländska krafterna som historiskt förändrat Irans skakiga väg mot demokrati.

Jag fick tillfälle att fråga regimkritikern Mohsen Kadivar om hans syn på utländskt stöd till rörelsen,

Händelserna i Iran påverkar världen och många följer utvecklingen på nära håll. Vad kan människor utanför Iran göra för att stötta en politisk förändring?

Kadivars svar var tydlig,

Jag anser inte att demokrati kan exporteras till Iran från USA och väst. Detta är en angelägenhet för iranierna själva. Det enda som folk utomlands kan göra är att inte erkänna den nuvarande presidenten. Kom ihåg att han inte har någon legitimitet. Men för att vara helt ärlig, finns det någon president i Mellanöstern som är legitim. Är Egyptens Hosni Mubarak bättre än Ahmadinejad? När det gäller iranier utomlands, så borde dom förstås uppmärksamma sina landsmäns krav. Men det finns också inslag av radikalism. Avståndet till rörelsen är stor och många har misslyckats att identifiera rörelsens minsta gemensamma nämnare. Det finns orealistiska förhoppningar och många försöker projicera sina egna politiska program på den gröna rörelsen. Rörelsen befinner sig ett tidigt stadium och vi måste hitta gemensamma nämnare istället för att lyfta fram alla politiska krav på en gång.

Kadivars svar hänger tätt samman med hans syn på den nukleära frågan. Han är väldig tydlig med att slå vakt om Irans nationella oberoende. Demokrati kan inte exporteras till Iran från väst. Det är en viktig och nödvändig utgångspunkt för varje politisk och social rörelse som utmanar det iranska styret. Samtidigt har Kadivar en nykter syn på de faktiska förhållanden som råder inne i Iran och var den gröna rörelsen befinner sig. Han är väl medveten om den gröna rörelsens styrkor (mångfald, ungdom, välutbildad, icke-våldstrategi) och svagheter (smal social bas). Därför måste jag ge honom rätt när han pratar om radikalism och orealistiska förhoppningar bland den iranska oppositionen i exil.

1. Orealistiska förhoppningar. Den iranska oppositionen i exil har en lång historia. Under Shahen fanns ett välutvecklat oppositionsarbete i exil. Även om de ingående politiska grupperingarna idag skiljer sig från oppositionen mot monarkin, så har exiloppositionen en stor roll att spela - inte minst genom sina kontakter med hemlandet kan den uppmärksamma omvärlden på situationen i Iran. Samtidigt kan det politiska livet i exil också vara riskfyllt. Den största risken i och med avståndet till den inhemska rörelsen är att den kan leda till orealistiska förhoppningar och felaktiga analyser. Detta är talande när jag ser på delar av den iranska exilen, åtminstone i Sverige. Den har svårt att förstå dynamiken i Iran, religionens roll i människors liv, iraniers misstro mot väst och viktigast av allt reformivern och -potentialen inom delar av det iranska prästerskapet. Kadivar har också rätt när han säger att iranier i exil "försöker projicera sina egna politiska program på den gröna rörelsen". Brist på egen organisation i Iran och i exil samt ett instabilt ideologiskt fundament leder till slut till ett läge där det är den inhemska rörelsen som berättigar exilgruppens existens i exil.

2. Radikalism. Radikalism är förstås inte ett symptom som endast hittas inom rörelser i exil. Det finns säkert radikalistiska inslag inom den gröna rörelsen idag. Det är en del av den dialektik som leder rörelsen framåt. Olika ideologier och politiska viljor utkämpar en dragkamp även inom den gröna rörelsen. Idag är det den reformvänliga delen den som är mest högljudd. Det innebär dock inte att en mer systemkritisk gruppering inte alls existerar inom rörelsen. När det gäller tillvaron i exil är dock risken stor att avståndet till den faktiska demokratirörelsen och den iranska regimens våldsapparat, får oppositionen i exil att dels tappa förståelse för det politiska läget inne i landet och dels missförstå faktiska styrkeförhållandena inom och utanför den gröna rörelsen. Att ta fram det radikalaste kravet endast för att man kan göra det blir då ett självändamål istället för att en analys av verkligheten och vardagen i Iran. Resultatet är marginalisering. Man blir betydelselös som politisk opposition i exil för ingen 'där hemma' tar ens krav på allvar. Ett tragiskt exempel på detta hittas här och får representera en smal del av den iranska s.k. vänstern i exil.

Den iranska oppositionen i exil har genom historien spelat en viktig roll. Under Shah-diktaturen var t.ex. Confederation of Iranian Students (Konfedrasion) (inte att förväxla med detta) ett välutvecklat oppositionellt paraplyorgan som kopplade samman iranska studenter och dissidenter i bland annat USA, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Turkiet, Italien och Sverige. Demonstationerna mot Shahens besök i Västtyskland (1967) och USA (1977) är två av Konfedrasions aktioner som fick stor uppmärksamhet i världspressen. Organisationen hade också utvecklade relationer med befrielseorganisationer i Arabiska halvön, Palestina och Kurdistan. Genom samarbete med bland annat Amnesty International och välrenommerade advokater lyckades Konfedrasion stoppa avrättningar och sätta hårt tryck på Shah-regimen.

En iransk exilopposition idag måste ödmjukt lära sig av föregångarna och viktigast av allt, lyssna på den inhemska gröna rörelse som ställer sig framför regimens beväpnade säkerhetsstyrkor.

Andra som bloggat: Världens blogg, Zitzer
I medierna: Sydsvenskan