Döljer Wikileaks något?

Wikileaks är i hetluften. Ett nätverk som från början ansågs vara ett forum för datornördar, idealister och konspirationsteoretiker har på relativt kort tid lyckats sätta sig själv och makthavares hemligheter på kartan. Idag associeras Wikileaks med en jagad frontfigur, pinsamma avslöjanden om olika regeringar och ett stundande globalt internetkrig. Men är det verkligen allt eller håller Wikileaks vissa saker för sig självt?

Wikileaks gör ett viktigt arbete för att lägga ut statshemligheter inför allmänhetens beskådning. Det påstås att endast tio procent av det hemligstämplade material som nätverket har tillgång till har publicerats. Det finns därmed anledning att tro att det finns många fler känsliga uppgifter i den enorma mängd hemlig information som nätverket har tillgång till. Samtidigt pågår ett hemligt spel bakom läckornas publicering - ett spel som drabbar den breda allmänhet som påstås vinna på Wikileaks avslöjanden. Och det är just tystnaden och hemlighetsmakeriet bakom Wikileaks arbete - som är nätverkets svaghet.

En bekant undrade varför vi inte har kunnat läsa mer om USA:s omfattande samarbete med den israeliska ockupationsmakten. Det är en relevant fråga. Det två länderna har under en lång tid vårdat såväl ekonomiska som militära vänskapsband. Det är därför inte osannolikt att det bland de över 250 000 läckta dokumenten existerar hemliga papper som till exempel ger insyn i spelet bakom de misslyckade fredsförsöken eller korrespondens rörande invasionen av Libanon 2006 eller viktig information om islamisternas framgångar inom den palestinska befrielserörelsen.

Den senaste tidens nyhetsskörd om Wikileaks avslöjanden innehåller huvudsakligen tre läckor, alla tre med tämligen lågt nyhetsvärde. Den första läckan avslöjar hur Israel försökt övertala den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och Egyptens regeringen att ta kontrollen över Gaza direkt efter militäroperationen ‘Gjutet bly’ i vintern 2008/2009. Det framgår också att det israeliska erbjudandet förkastades av både palestinierna och Egypten. En andra läcka rör Israels handelsrelationer med Irak och en tredje belyser den israeliska vapenindustrins strategiska värde för supermakten USA.

Ovanstående är de enda relevanta läckorna med kopplingar till Israel som hittills har nått en bredare allmänhet. I den omfattande materialsamling som Wikileaks offentliggjort hittas inga andra avslöjanden som kastar ljus på hur den intima relationen USA-Israel emellan påverkar den oroliga Mellanösternregionen. Detta faktum väcker en rad frågor. 1) Har Wikileaks inte kommit åt känsliga uppgifter som involverar de två länderna?, 2) har Wikileaks valt att vänta med publicering av det hemliga materialet? eller 3) har Wikileaks låtit bli att publicera hemliga uppgifter som rör USA:s relationer med dess allierad Israel? Idag förekommer uppgifter av varierande kvalité och med varierande tillförlitlighet som pekar på att Wikileaks låtit bli att publicera viktiga dokument. Under en presskonferens så sent som november försäkrade den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu att Israel i förväg försäkrat sig om att Wikileaks inte skulle åsamka någon skada (Haaretz, 2010.11.30). En obekräftad uppgift gör gällande att Israel köpt sig fri från läckor som skulle kunna vara komprometterande för ockupationsmakten. Det förekommer samtidigt bekräftade rapporter om den libanesiska tidningen Al Akhbar som stängts ned på grund av en planerad publicering av känsliga uppgifter om Israel och andra arabländer (AP, 2010.12.09). Bland annat ska läckorna ha handlat om hur Libanons försvarsminister, Elias Murr, inför Israels invasion sommaren 2006 erbjudit officiella amerikanska kanaler hjälp att krossa den libanesiska organisationen Hizbollah aktiv i södra Libanon (Haaretz, 2010.12.03).

Nätverket Wikileaks har som uttalad ambition att offentliggöra makthavares förehavanden bakom lykta dörrar. I en tid när makten flyttas allt längre bort från medborgarna är det en angelägen uppgift för den som vill försvara ett öppet samhälle. Samtidigt verkar Wikileaks inte i ett vakuum. Nätverket agerar i en komplicerad värld där stater utövar påtryckningar på organisationer för att förhindra dem från eller uppmuntra dem till att agera i viss riktning. Den senaste månadens öppna häxjakt på Wikileaks är ett exempel på just detta. Allmänheten har dock rätten att få veta om Wikileaks har utsatts för mjuka påtryckningar från länder som Israel med syftet att hindra nätverket från att leva upp till sina egna ideal. En sådan öppenhet skulle till och med förbättra Wikileaks anseende. Om allmänheten istället hålls utanför har också Wikileaks anslutit sig till de krafter som vill begränsa öppenheten och demokratin i våra samhällen.

Andra som bloggat: Politikerbloggen
I medierna: DN, Expressen1, Expressen2, Resumé, SVT

EXTRA: Opinionsoffensiv efterlyses!

Igår avslöjade Aftonbladet att Svenskt Näringsliv via PR-byrån Prime och S-märkta debattörer har haft målsättningen att styra Socialdemokraternas politik och eftervalsarbete. Idag kommer uppföljningen. Ilija Batljan fick hjälp av Prime att skriva artiklar i Dagens Industri. Uppgifterna bekräftas delvis från fackligt håll när SEKO:s förbundsordförande Janne Rudén som skriver,

"För några år sedan blev vi, SEKO, kontaktade av Prime som undrade om vi ville vara med i ett energipolitiskt nätverk. Eftersom energipolitiken är viktig för våra medlemmar så valde vi att gå i detta tillsammans med några andra fackförbund. Men det tog inte lång tid innan vi började känna obehag över deltagandet i nätverket. Det utvecklades mer och mer till en ren kärnkraftslobby och det kröp också fram att det var näringslivet som finansierade projektet. Vi valde att omgående lämna detta, tillsamman med Elektrikerförbundet.

Bara några månader för valet fick vi ett mail där opinionsinstitutet, United Minds, erbjöd sig att presentera sin valanalys för vår styrelse direkt efter valet, helt gratis."

Att Svenskt Näringsliv bedriver opinionsarbete och lobbyism är förstås inte särskilt förvånande. Det är till och med naturligt och förståeligt. Arbetsgivarnas intresseorganisation och dess uppdragsgivare, de svenska arbetsgivarna, har ett materiellt intresse i att påverka och styra det politiska samtalet och de politiska besluten. Detta har också skett med stor beslutsamhet när tankesmedjor skapats, debattörer och tyckare skolats och en vänsterfil in i politiska partiet till höger om Socialdemokratin dragits. Att Socialdemokratisk idéarbete också varit en av många måltavlor bör inte vara en överraskning eller konspirationsteori som vissa påstår.

Det som däremot är anmärkningsvärt i Aftonbladets avslöjande är att den svenska arbetarrörelsens största politiska parti har låtit sig påverkas. Som Lena Sommestad skriver är orsaken att arbetarrörelsen saknar en egen vision för samhällsutvecklingen. Därför, menar Sommestad, kräver en stark Socialdemokrati "en stark och självständig samhällsanalys; en bas av kunskap och argument som inte blåser omkull av lobbykampanjer".

Frågan är hur detta uppnås. Idag pågår en intensiv diskussion inom den svenska arbetarrörelsen. Insikten om att "vi inte kan fortsätta som om inget har hänt" är utbredd. Samtidigt växer internationell kritik mot den nyliberala politik som letat sig in i de europeiska arbetarrörelsepartierna. Det är ur denna internationella kritik och rörelsens rastlöshets som visioner om ett nytt samhälle måste hämta kraft och momentum. Och i detta viktiga, nödvändiga visionära arbete, eller opinionsoffensiv, har Svenskt Näringsliv ingen plats.

Andra som bloggat: Ali Esbati, Lena Sommestad, Mats Engström, Sara Gunnered, Alliansfritt Sverige, Makthavare1, Makthavare2, Johan Westerholm, Magnus Ljungkvist, Eric Sundström, Marika Lindgren-Åsbrink, Johannes Åsberg, Martin Moberg, Nisse Sandqvist, Kaj Raving, Calle Fridén, HBT-sossen, Peter Johansson, Anne-Marie Lindgren
I medierna: AB, Dagens Media, Efter Arbetet, Resumé, VF

Tre om misstankarna mot Assange

Jag vill rekommendera tre mycket viktiga texter om Assange och misstankarna mot honom.

1. Josefin Brink: Tragiskt med vänsterikoner som hyllar Assange

2. Elisabeth Biström: Av med foliehatten!

3. Erik Berg:Att tänka flera tankar samtidigt om Julian Assange

Läs!

Det behövs en stark opposition mot FRA

Knappt hade jag slutat skriva på föregående blogginlägg om bombningen i Stockholm innan mina dryftade farhågor om ökad bevakning besannades.

Idag deklarerar Socialdemokraterna att den omdebatterade FRA-lagen bör fördjupas. Morgan Johansson (S), ordförande i riksdagens justitieutskott, går ut med följande,

"Jag kommer att uppmana regeringen att lägga fram ett förslag som möjliggör att också Säpo ska kunna få information från FRA"

Det är mycket anmärkningsvärt att Socialdemokraterna tar täten i racet om förstärkningar av redan existerande tvångsmedel. Detta utspel kommer alltså någon veckan efter avslöjandet om att FRA läckt information till utländska underrättelsetjänster.

Jag är mycket restriktiv med att recensera Socialdemokraternas politik. Jag tycker helt enkelt för mycket om partiet för att ansluta mig till klagosångerna. Men en dag som denna undrar jag var partiet är på väg. Det finns många oroväckande tendenser. Utan att lägga mig i partiets interna angelägenheter (det gör så många andra ändå och det är fel) vill jag ändå påminna om ett socialdemokratiskt kongressbeslut som lyder,

• FRA-lagen: riv upp, gör om, gör rätt. Vi vill att en parlamentarisk utredning
börjar om från början med frågan – i bättre dialog med medborgarna.
Lagen bereddes för dåligt, och har allvarliga brister när det gäller grundläggande
krav på rättssäkerhet, integritetsskydd och proportionalitet.

Socialdemokraternas FRA-utspelet måste också ses i ljuset av den socialdemokratiska vändningen om svensk trupp i Afghanistan. Som jag skrev i mitt förra inlägg går en större hotbild, införandet av tvångsmedel och svensk trupp i Afghanistan hand i hand.

Som största oppositionsparti har Socialdemokraterna haft en möjlighet att presentera en realistisk vision för Sveriges säkerhetspolitik, en vision som tvärtemot nuvarande ordning skulle kunna åtnjuta stort stöd hos allmänheten. I och med Morgan Johanssons utspel är den möjligheten nu förlorad. Mycket olyckligt.

Andra som bloggat: Sara Gunnerud, Badlands Hyena, Mats Engström, Kulturbloggen, Laakso, Makthavare.se, Johan Westerholm, Daniel Suhonen, Jens Holm
I medierna: DN, Expressen, Newsmill, SvD, Sydsvenskan

Terrorhjulet snurrar igen

- Ta hand om dig. Ta hand om varandra.

sa Tilde de Paula med lugnande röst när hon avslutade TV4:s Nyhetsmorgon. Klockan var strax innan elva på morgonen söndagen den 12 december. Dagen innan har en man sprängt sig själv i luften mitt i centrala Stockholm.

Efter bombningen har flera parallella processer dragits igång. En självklar process är den rent polisiära som syftar till att bringa klarhet i omständigheterna bakom dådet. En annan process, ett terrorhjul, har också börjat snurra. Detta terrorhjul inbegriper aktörer som medier, politiker, debattörer och experter. En händelse som den som ägde rum i en tvärgata till Drottninggatan i Stockholm drar igång ett maskineri som är lätt att få fart på men desto svårare att stoppa. Processen, maskineriet, terrorhjulet snurrar nämligen vidare av egen kraft och liv. Väldigt få som idag deltar i spelet vet var vi kommer att befinna oss som samhälle när, eller rättare sagt om, vi får stopp på hjulet. Vad får då terrorhjulet att snurra?

När jag studerar reaktionerna efter lördagens bombning, får jag känslan att det finns de som suttit och väntat på "rätt tillfälle". De har slipat på sina (inte alltid välgrundade) argument, sammanställt (inte alltid signifikant) statistik och nu när möjlighet ges, när redaktionerna står vidöppna för insänt material och allehanda åsikter om ett hett ämnet, tornar sig en armé av profeter upp i horisonten, en armé som påstår sig veta saker om dådet, gärningsmannaprofilen, de bakomliggande internationella nätverken med mera, med mera.

Carl Bildt var snabbast i regeringen med att kommentera händelsen på Twitter,

"Most worrying attempt at terrorist attack in crowded part of central Stockholm. Failed - but could have been truly catastrophic.."

I efterhand säger Bildt att han visste vad han twittrade om. Bildt fick sällskap av några twittrande Sverigedemokrater som i olika grad uttryckte bisarr glädje med etiketten #äntligen.

Redan på lördagen gick Magnus Ranstorp, expert på terrorism och verksam vid Försvarshögskolan i Stockholm, ut med hur allt egentligen låg till. Individer som utför terrorbrott är sällan ensamma, hotet ligger latent i vårt samhälle hela tiden men han kan/vill inte sätta händelsen i ett sammanhang. Jag vill här påminna om Ranstorps CV på området inhemsk terrorism. För två år sedan fick Magnus Ranstorp uppdrag av regeringen och Nyamko Sabuni att arbeta fram en rapport om radikalism i Rosengård. Rapporten, som fick titeln "Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö", byggde på 30 (!) intervjuer med polisen, skolan, socialtjänsten, kulturföreningar och personer som arbetar med ungdomar i Rosengård. Men rapporten och slutsatserna, att stadsdelen är en fristad för en islamistisk åsiktspolis som radikaliserar hela stadsdelen, kritiserades hårt för bristande vetenskaplig kvalité. En av de kritiska forskarna, Aje Carlblom, skrev,

"Ingen forskare skulle släppa igenom en uppsats med samma konstruktion som den här rapporten. Den saknar referenser, citat, teoretisk problematisering och en diskussion om hur trovärdig informanternas kunskap om radikaliseringsprocesser är."

Men dramaturgin är alltid viktigare, då som nu. Terrorhjulet måste snurra. En annan terrorexpert, Magnus Norell, sade efter bombningen i Stockholm att det nog var en ensam gärningsman som inte hade allt klart för sig, men å andra sidan kan det röra sig om flera personer (eller en organisation) bakom attentatet. Det viktiga i sammanhanget är att det polisiära arbetet inte hade kommit igång när experterna Ranstorp och Norell uttalade sig och med sin auktoritet i ämnet lade linjerna för den efterföljande debattutvecklingen. Självmordsbombaren låg fortfarande kvar i snön på en tvärgata till Drottninggatan när Ranstorp och Norell uttalade sig. Och nyhetsredaktionerna som ville vara först ut med nyheterna, analyserna och debatterna besvärade sig inte med att ge allmänheten en rättvis bild av händelsen och sammanhanget.

En redaktion som tog handfasta grepp om det allvarliga läget var Svenska Dagbladets ledarredaktion. Per Gudmundson, flitig islamistdetektiv, bloggade intensivt om dådet. Av hans blogg framgår att han jagade ledtrådar hela lördagen och söndagen. På nätterna letade han i internetforum som Facebook och Flashback. Han hann till och med besöka några islamistiska forum. Till slut kunde han inte längre hålla sig. Han lade ut en bild på självmordsbombaren med kommentaren,

"En martyr dör som bekant med ett leende på läpparna. Avgör själv hur det gick med att komma till paradiset."

Gudmundsons redaktionskollega PJ Anders Linder ville framstå som mera rumsren och professionell. Under rubriken "Det här ska inte få förstöra våra liv" skrev han på Svenska Dagbladets ledarsida,

"Vi ska inte bli rädda, vi ska bli förbannade. När någon spränger sig till döds i hopp om att ta oskyldiga medmänniskor med sig i graven, och plocka en sorts förvridna poäng på kuppen, kan det inte bara mötas med sval och behärskad analys. Det måste till en stark och tydlig reaktion av vrede och beslutsamhet från dem som har fått förtroendet att leda landet. Men också från medborgarna själva. Stockholmarna 2010 måste säga som Londonborna efter tunnelbanedådet 2005: Det här ska inte få förstöra vårt samhälle och våra liv! Det här böjer vi oss inte för!"

Jag vet inte exakt vad SvD:s ledarredaktion försökte åstadkomma med sitt redaktionella material men Gudmundson och Linder verkar förorda någon sorts medborgargarde bestående av julshoppande Stockholmare eller kanske angivare i varje gathörn nu när övervakningskamerorna inte kan rädda oss längre. På ett seriösare plan handlar deras utspel förstås om hårdare tag, fler tvångsmedel och mera övervakning. De vill se terrorhjulet snurra allt snabbare.

Man kan förstås ursäkta allt detta med att dessa herrar och damer inte kan behärska sig, i synnerhet inte när knappa 24 timmar gått efter Sveriges första självmordsbombning. Så jag satte på datorn imorse med förhoppningen att de flesta börjat tänka klart nu tack vare sjunkande adrenalinnivåerna. Döm då om min förvåning när jag läser en konversation mellan två av Sverige ledande journalister, TV4:s Ulf Kristofferson och Expressen Niklas Svensson, där de tävlar om vem som får och inte får publicera självmordsbombarens fullständiga namn. Notera att identifieringsarbete ännu pågick och att anhöriga ännu inte var informerade. Detta är alltså nivån hos den tredje statsmakten anno 2010.

Nu väntar jag på att kommentarer som "Vad var det vi sa?", "Det här bara början!", "Nu är vårt trygga Sverige också drabbat" och slutligen "Nu är det dags att ta i med hårdhanskarna" ska mojna. Tyvärr kommer dessa kommentarer att följas av mera utarbetade förslag på införandet av nya tvångsmedel. Sådan har nämligen utvecklingen varit sedan 11 september 2011. Det som möjligtvis talar emot mina farhågor är att övervakningssamhället har visat sig vara verkningslöst i kampen mot terrorismen. Allt fler inser detta nu och det är demokratins räddning.

Det som experterna Ranstorp och Norell inte kan eller vill förklara är grundorsakerna till en radikaliseringsprocess som driver människor till självmord och mord. Frågan som vi måste ställa oss, om och om igen, är vad som driver en 28-årig man som av grannarna beskrivs som social, utåtriktad och snäll att spränga sig själv i luften. Och varför sker detta nu i Sverige? När Magnus Ranstorp får frågan blir svaret,

-Det finns inga kausala skäl till varför Sverige skulle bli måltavla. Vårt engagemang i Afghanistan är inte mycket debatt, vi har en närvaro, den är solid. Lars Vilks affären har inte samma sprängkraft som Muhammedkarikatyrerna.

Jaha, då så. Låt oss då fortsätta delta i kriget i Afghanistan och låt oss fortsätta försvara de som slår nedåt i yttrandefrihetens namn.

Nätverket Wikileaks avslöjanden har många förtjänster. Läckorna visar hur USA och allierade agerar i Mellanöstern. I "Collateral Murder" får vi följa med amerikanska attackhelikoptrar på jakt. Via "Iraq & Afghan War Logs Explorer" får läsare ta del av primärdata från Afghanistan och Irak, ocensurerat och helt utan kosmetika. Vi får läsa om kidnappningar och mord på civila, barn som torterats till döds och om sekteristiskt våld underblåst av ockupanter som vill söndra och härska. Det är i denna stora mängd läckta dokument som svaret på självmordsbombningen i Stockholm kan hittas.

Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan är ett säkerhetsproblem, inte bara för den afghanska befolkning och svenska soldater på plats utan numera också ett hot mot människor som rör sig inom Sveriges gränser.

En demokrati måste möta hotbilder genom en djup och transparent analys av uppkomsten av hoten. Idag har Sverige en regering som utifrån dogmatiska lojalitetsband med USA och en dogmatisk syn på militär närvaro i Afghanistan sätter svenskars liv i fara. Terrorhoten mot Sverige bekämpas med en fredsstrategi i Mellanöstern.

Läs också: Jihad Jane får allt att snurra

Andra som bloggat: Elisabeth Biström, Lena Sundström, Alex Bengtsson, Vänstra Stranden, Makthavare, Ulf Bjereld, Linus Fremin, Anna-Lena Lodenius
I medierna: AB1, AB2, DN, Expressen1, Expressen2, Expressen3, GP, SvD1, SvD2, SvD3, SVT Debatt, SVT Debatt 2, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2

Slöja och Wikileaks: Det går undan nu!

Jag hinner inte blogga. Det är baksidan med att ha en blogg. Det kräver att man har tid att blogga. Och just tid är något som saknas just nu. Framtidskommissionen, distriktsstyrelsen, möten med arbetsutskottet, kampanjarbete, redaktionsarbete ska skötas vid sidan av min föräldraledighet. Det är en ekvation som egentligen inte borde gå ihop men jag tycker om att jaga deadlines.

Meanwhile, pågår en hel del utanför min bubbla.

Wikileaks avslöjanden skakar USA:s utrikesdepartement. Läckorna har också skapat debatt i länder som är allierade med USA i ett antal krigsäventyr. Tyvärr, inräknas Sverige i denna skara allierade stater. Återigen tydliggörs det faktum att Sverige under ett antal år har flyttat sig allt närmare militäralliansen NATO. Integrerade vapensystem, omfattande vapenhandel och omläggning av den svenska försvarspolitiken är tre områden som är starkt påverkade av denna utveckling. Någon tyckare sade att Wikileaks avslöjanden inte har något större nyhetsvärde. När det gäller Sverige intima relation med världens enda stormakt, kan jag bara hålla med.

Idag tänkte jag på hur det har gått med andra regimer och regeringar som på hemmaplan haft regelbundna kontakter med USA-ambassader. Iran ligger ju nära till hands. Den 4 november, 1979, sex dagar innan jag föddes, ockuperades USA:s ambassad i Teheran. Förevändningen eller motivet bakom ockupationen som följdes av ett 444 dagar långt gisslandrama, var det faktum att USA:s ambassad under lång tid fungerat som nav för ett omfattande och inflytelserik spionnätverk med direkta kopplingar till Shah-regimen.

Att USA:s ambassader i Stockholm och Oslo bedrivit spaning på svenska och norska medborgare är numera känt. Och svenska regeringsrepresentanter verkar ha varit väldigt måna om att boka in artighetsvisiter på ambassaden i Stockholm. Debatten som förs nu är därför bra.

Igår kom äntligen Diskrimineringsombudsmannens utlåtande om det uppmärksammade fallet med studenten som utestängdes från undervisning för att hon bar heltäckande slöja. Debatten är obehaglig och mycket skulle kunna sägas. Jag kan dock konstatera att Folkpartiet återigen tar sig an rollen som det parti som på bästa möjliga sätt låter debatten om invandring/niqab/islamism med mera, med mera, dominera svensk debatt. Sverigedemokraterna ligger i lä när Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni presenterar sin utspel. Vad är den bakomliggande orsaken bakom dessa utspel?

1. Det är medvind. Att stigmatisera muslimer och andra minoriteter i majoritetssamhällets periferi kan jämföras med att springa i medvind. Det är enkelt och det går snabbt att få utdelning, åtminstone i medieutrymme. Det är allmäneuropeisk trend.

2. Folkpartiet har problem. Folkpartiet lever med en rad problem. Utöver den sortens kravliberalism som dominerar partiet, saknar partiet några realistiska krav på de problem som vårt samhälle står inför. I likhet med andra små partiet i Alliansen har Folkpartiet svårt att växa i Moderaternas skugga. Därför tar partiledningen det säkra före det osäkra. Strategin för att överleva Allianssamarbetet efter valet 2014 är att slå på olika svaga grupper; muslimska kvinnor, arbetarklassens barn etc.

3. Debatten missriktar uppmärksamhet. Debatten om invandring/niqab/islamism drar bort uppmärksamhet från en rad centrala frågeställningar. Hur går det med ekonomin egentligen? Och (ungdoms)arbetslösheten? Bostadslösheten? De rekordhöga utgifterna för försörjningsstöd? Ja, dessa frågor diskuteras inte. Det är ett stort problem.

Andra som bloggat: Craig Murray, Politik och poesi, Pierre Gilly, Badlands Hyena, Utredarna
I medierna: AB1, AB2, Expressen, Flamman, Fokus, GP, SvD, Sydsvenskan, SVT

Sveket mot Afghanistan

Idag kom då en s.k. 'bred' uppgörelse om den svenska insatsen i Afghanistan. Två f.d. rödgröna partier har anslutit sig till högerregeringens syn på svensk truppnärvaro i Afghanistan.

Överenskommelsen mellan Reinfeldt, Socialdemokraterna och Miljöpartiet är på ynka tre (3) sidor men resultatet av överenskommelsen kommer att få långtgående konsekvenser - både för Afghanistan och Sverige. I överenskommelsen saknas ett datum för ett definitivt tillbakadragande. Det hänvisas till Kabul-konferensen vars utgång blev att utländsk militär personal kommer att vara kvar i Afghanistan under obestämd tid. Resten är bara semantik när man lyssnar på Fredrik Reinfeldt som håller i taktpinnen. Trupperna ska inte längre vara stridande utan stödjande. Men det 'förutsätter' förstås att läget i 'verkligheten' har stabiliserats. För mig betyder detta i praktiken 'business as usual' då snart 10 år av ockupation mer och mer destabiliserat Afghanistan och regionen i stort. Den Kabul-konferens som läggs som en våt filt över debatten om Afghanistans framtid och väg mot fred är baserad på välviljan hos en korrupt regim som hålls under armarna av utländska styrkor. Utgångsläget för uppgörelsen är därmed detsamma som väckt omfattande kritik. Demokratiseringen av Afghanistan kan inte läggas i händerna på de parter som direkt eller indirekt bidragit till det eskalerade våldet.

Ingen ska intala sig mer än att Sverige är ett litet land i sammanhanget. Idag finns 500 svenska soldater stationerade i norra Afghanistan. Det finns dom som säger att deras närvaro eller frånvaro gör varken till eller från. Men jag vill påstås att dessa åsikter förringar den roll som till och med ett litet land som Sverige kan spela i konflikter som den i Afghanistan. En svensk självständig röst är viktig.

Men i och med dagens uppgörelse mellan högerregeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet så har vi tagit ännu ett steg bort från en självständig svensk utrikespolitik. Det fanns ett möjlighetens fönster för att bryta med den oheliga alliansen mellan Socialdemokrater och Moderater i frågan om svensk utrikespolitik som etablerades under Persson-eran. Mona Sahlin, med sitt förnyelsemandat, var på god väg att i alla fall kunna förnya Socialdemokraternas utrikespolitik genom att erkänna de misstag som begåtts när Sverige agerat som 'bäst i klassen' i USA:s internationella militära 'Dream Team'. Nu har denna möjlighetens fönster stängts på obestämd tid.

Det är oklart hur dagens uppgörelse kommer att påverka oppositionens arbete rörande svensk utrikespolitik under mandatperioden men jag kan inte direkt se att det är förtroendeingivande att två utav tre oppositionspartier väljer att förkasta en gemensam uppgörelse en och en halv månad efter en valförlust. Som Lars Ohly sade i P1 Morgon är det viktigt och naturligt att stå upp för den politik som man gått till val på, trots att man förlorat själva valet. Det tyckte inte Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Regeringen Reinfeldt lyckades slå in en kil mellan de tre partierna som utgör oppositionen. Och det gick alldeles för snabbt och billigt.

Den relevanta frågan är vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet har vunnit på uppgörelsen. Jag kan inte se något av den progressiva politik som fanns i den rödgröna uppgörelsen om Afghanistan i synnerhet och utrikespolitiken i allmänhet. Det saknas som sagt ett explicit datum för svenskt militärt tillbakadragande och tillsättande av en arbetsgrupp ledd av Gunilla Carlsson för att utreda utökade civila insatser är knappast det samma som att civila insatser kommer att få större utrymme, som Peter Eriksson hoppfullt gav uttryck för under presskonferensen i eftermiddags.

Nu väcks åtminstone två viktiga frågor.

För det första. Det finns en omfattande kritik mot den svenska militära insatsen i Afghanistan inom både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Ledande personer har velat se en kursändring som nu alltså uteblir. Hur kommer denna kritik att göra sig påmind? Vad blir reaktionerna nu när det finns på papper att Socialdemokraterna och Miljöpartiet accepterat och gett stöd till en utrikesdoktrin vars huvudsakliga syfte är att underminera Sveriges självständiga röst i världen samtidigt som misslyckade militära insatser med otaliga civila dödsoffer blir en del av svensk utrikespolitik för en lång tid framöver?

För det andra. Hur ska vi i Vänsterpartiet förvalta vår roll som ett parti med väldigt starka band till den svenska fredsrörelsen? Nu måste dessa band näras och bli starkare. Idag blev det tydligt att den svenska fredsrörelsen har en röst i Sveriges riksdag. Nu måste vi samla oss för att kunna höras så mycket som möjligt även utanför parlamenten.

Läs också Lars Ohly och Hans Linde.

Andra som bloggat: Ung Vänster, Ulla Andersson, Jonas Sjöstedt, Jens Holm, Politikerbloggen, Lena Sommestad, Jöran Fagerlund, Emil Broberg, Vindskupan, Ulf Bjereld
I medierna: AB, DN, Expressen, GP, SvD, SVT1, SVT2

Det är politiken som skjuter människor

En eller flera personer har gjort Malmöbor med utländsk bakgrund till levande måltavlor. Hela historien väcker mycket obehagliga minnen.

Vi - mamma, pappa, lillebror och jag - landade på Landvetter flygplats den 16 januari 1990. Det var jäkligt kallt i jämförelse med Islamabad men det kändes underbart. Vi var inte så kräsna efter flykten från Iran och den 18 månader långa vistelsen i Pakistan. Första månaderna i Karachi tillbringade vi i ett avlångt trekantigt rum på kanske 30 kvadratmeter. En kokvrå fanns också. Toalett delade vi med andra, om jag inte minns fel. Andra hyresgäster i det stora huset som ägdes av en rik pakistanier var unga iranska män som flytt undan värnplikten för att sedan, i väntan på ett erbjudande om ett nytt liv i väst, fångas in av heroinet som fanns i överflöd. En annan grupp hyresgäster var iranska kvinnor som flytt undan sexuellt våld de utsatts för av nära anhöriga med samröre med Khomeinis paramilitära organisationer. Bäst minns jag nog familjen som verkade ha det rätt bra ställt. En kväll råkade jag se pappan i familjen vräka i sig svart skokräm. Rysk kaviar, förklarade mamma senare. Han specialitet var affärer med knark. Och familjen levde bra. Om de hade flyktingskäl vet jag inte. För oss andra var det en hård tillvaro.

En dag kom pappa tillbaka från FN-kontoret. Inget besked idag heller. Men han hade blodfläckar på byxorna. Han var oskadd men någon hade dödats och många skadats när iranska agenter öppnat eld mot flyktingar som köade utanför FN-kontoret i Karachi. Kort därefter flyttade vi till Islamabad i norra Pakistan. Det var lite lugnare där då. Nu är Pakistan i kaos.

Vi hade höga förväntningar den där januaridagen när vi landade på Landvetter utanför Göteborg. Höga förväntningar på oss själva. Vi skulle snabbt komma upp på benen och bygga oss ett liv. Vi hade kommit undan den iranska regimens svarta lista, klarat det hårda pakistanska samhället och nu landat i trygga Sverige där folk var oartiga nog att ropa 'Hey' till varandra. Det är bara djur man tilltalar på det sättet. Snart fick vi veta att 'Hey' eller 'Hej' var svenskens sätt att hälsa. Och så pratade alla så tyst. Att försöka uppfatta vad folk viskade var det största integrationsproblemet under första halvåret. Efter snabbintroduktionen till det nya landet började vardagen i Mariestad, kommunen som tagit emot oss.

Hela familjen sattes i skolan. Jag fick hoppa in i fjärde klass på Lockerudsskolan, lillebror gick på dagis några hundra meter från lägenheten, mamma och pappa sattes i en av SFI-klasserna. Ett år senare ordnade pappa ett vikariat på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Parallellt pluggade han till sjukhusfysiker. Siktet var inställt på en fast tjänst. Kanske skulle vikariatet övergå till ett riktigt jobb. Han slet. Han pendlade till Stockholm och vi sågs bara på helgerna. När han kom hem på fredagarna, var han trött men i två dagar var vi en hel familj igen.

Det var ungefär vid den här tiden som John Ausonius började skjuta. Jag minns att pappa var skärrad. Han bodde i Solna, i en trång studentlägenhet med utsikt mot ett litet skogsparti. Mellan tunnelbanestationen Västra Skogen och studentbostäderna gick en 300 meter lång asfalterad gångväg omringad av träd och buskar. Jag kan tänka mig att det var tortyr för pappa att ta sig hem på kvällarna. Trött och kall, letade han röda prickar i mörkret. Han såg aldrig den där röda pricken. En kväll hörde han av sig. Han lät glad. Polisen hade gripit Lasermannen.

Jag minns de första åren i Sverige med blandade känslor. Vi fick chansen att börja om på nytt men i ett land där jag blev kallad 'Turkjävel!'. Trots att jag inte var turk. Bröderna Dagobert, Lockerruds ökända rasister tyckte tydligen att jag var mer turk än iranier. Så jag fick bli turkjäveln medan andra kallades 'Svartskallar!'. Orättvist att inte ens hånas på samma sätt som alla andra. Problemen var dock större än så. En klasskompis, A, berättade att hans mamma röstade på Ny Demokrati. Men hon är ju schysst, tänkte jag men tog ändå lite avstånd från A. Han bor förresten kvar i Mariestad. På TV visade dom flyktingförläggningar som brann och nazister som marscherade. Alla pratade om VAM, Vitt Ariskt Motstånd.

Nu har det gått 20 år. Ny Demokrati finns inte längre och nazisterna med rakade skallar och stålhätta har numera kostymer på sig. 20 stycken av dem sitter i Sveriges riksdag. Arbetslösheten är rekordhög och någon eller några skjuter med skarp ammunition mot invandrare. I torsdags raljerade högerdebattören Fredrik Segerfeldt när han påstod att människor inte börjar skjuta invandrare bara för att a-kassan sänkts till botten. Men det hänger ihop. Under de senaste 20 åren har de fem procent rikaste i Sverige fördubblat sina förmögenheter. Det har kostat. Det har kostat i form av nedskärningar, nedläggningar, privatiseringar, arbetslöshet. När det går åt helvete så är det rätt många saker som rivs ner. Ungdomsmottagningen stänger och platserna i psykiatrin försvinner. Lärarna sparkas ut samtidigt som målarfärgen på korridorväggarna flagnar. Nån måste få skulden. Idag är det inte nyliberalismen som blir skjuten på utan invandrarna. Det är politiken som skjuter människor.

Andra som bloggat: Nooshi Dadgostar, Vänstra Stranden, Anna Wester, Stardusts blogg, Svensson, Anna-Lena Lodenius, Politikerbloggen
I medierna: AB, DN1, DN2, SS1, SS2, Exp, SVT, GP, SvD, Guardian

Händelserikt

Det har varit mycket nu. Mötes, blöjbyten, lek, besök på jobbet och en massa massa annat får dagarna att gå fasligt fort.

I Vänsterpartiet Göteborg har vi tagit fram en eftervalskampanj som jag tror blir riktigt riktigt bra ute på gator och torg. Kolla in kampanjen här.

Vänsterpartiet har tillsatt en Framtidskommission som under de kommande sex månaderna dels ska analysera och dels föreslå åtgärder som kan utveckla Vänsterpartiets politik och organisation. Jag är en av sex ledamöter i kommissionen och arbetet har kommit igång. Kolla in Framtidskommissionens blogg.

Andra som bloggat: Ung Vänster-bloggen, Ali Esbati, Jonas Wikström
I medierna: Flamman

Socialisera försvarets krig

Det har avslöjats att svenska soldater i Afghanistan deltagit i fler strider än vad Försvarsmakten redogjort för. Nu diskuteras huruvida Försvarsmakten och regeringen medvetet mörklagt det allvarliga läget i Afghanistan för att slippa ha frågan som en black om foten under valrörelsen.

Det är förstås möjligt att det är så och då är ytterst problematiskt att både väljare och opposition förts bakom ljuset. Samtidigt vill jag inte framstå som konspiratorisk. Istället måste mörkläggningen ses i ljuset av ett nytt försvar med allt mindre folklig förankring.

Den allmänna värnplikten vid fred är avskaffad och yrkesarmén är här. Sveriges självständiga roll ute i världen har tvingats ge vika för en utrikes- och säkerhetspolitik som utgår direkt från etablera ekonomiska och militära maktcentra i västvärlden. Det är NATO som utgör befäl över våra soldater i Afghanistan och vi är därmed i krig.

Allt detta försvårar en utveckling mot ett försvar med fördjupad folklig förankring, både när det gäller det materiella och det politiska innehållet.

Jag vill också tipsa om ett inlägg som jag skrev för över fem år sedan. USA hade då problem med rekrytering av soldater till en sargad yrkesarmé. Soldater hämtades då direkt från vänligt inställda länder i Latinamerika. Tror ni att dessa latinamerikaner som dog i USA:s tjänst redovisades i den officiella krigsstatistiken?

I medierna: DN, Expressen, NSD, SvD1, SvD2, SvD3, SVT,

Pigbegäret handlar om att äga människor

I dagarna har en mycket intressant nyhet publicerats. Det handlar om förekomsten av sextrakasserier inom städbranschen. Forskaren Anna Gavanas har kartlagt fenomenet och publicerat delar av slutsatserna i en kort men mycket viktig artikel i tidskriften Framtider (3/10). Gavanas visar på en trend inom städbranschen i Stockholm, nämligen "kunders återkommande krav på sexuella tjänster i samband med städning".

Här är ett utdrag från Anna Gavanas artikel,

Eva berättade om en kund som hade öppnat dörren iklädd badrock. När hon påbörjat städningen stod kunden plötsligt naken och spelade porrfilm på teveskärmar i varje rum i lägenheten. Andra berättar om flera personer per dag som frågar om sextjänster, och vissa ringer om och om igen. En hushållstjänstarbetare som annonserat på nätet berättade att 80 procent av dem som kontaktade henne gjorde sexuella inviter. En del erbjuder extra betalning om man kommer lättklädd, ”har det lite mysigt” eller erbjuder ”massage”. Flera intervjupersoner vittnar om kunder som vägrar betala för utförd städning om inte sexuella tjänster ingår i köpet. Det är dessutom vanligt att kunder väljer bort hushållstjänstarbetare som vägrar utföra sexuella tjänster, berättar de.

När jag snabbt skrev om detta, var det någon (kanske med sympatier för skatteavdraget för hushållsnära tjänster?) som uppmärksammade mig på att fältstudien gäller papperslösas situation inom städbranschen. Och visst gäller fältstudien främst utnyttjandet av papperslösa kvinnor i Stockholm. Men en relevant fråga är huruvida kundernas grundinställning till den som kommer hem till dom för att städa förändras bara för att tjänsten skattsubventioneras av staten och därmed blir "vit"?

Ingenting tydliggör maktförhållandet mellan arbetsköpare och arbetssäljare som situationen där köpet görs mellan två individer. Att arbete säljes och köpes är i sig inget ovanligt då hela arbetsmarknaden är organiserad på det sättet. I idealfallet säljer människor sitt kroppsarbete till högst bjudande. Alldeles för ofta är dock maktförhållandena till arbetsköparens fördel. Brist på jobb och överskott på arbetskraft, arbetslöshet, leder till att arbetssäljarna får konkurrera om jobben genom att sälja sitt kroppsarbete så billigt som möjligt. Sådan är mekanismen på arbetsmarknaden.

Bakom utnyttjandet av papperslösa kvinnor finns en maktrelation som baseras på kön och klass. Bland personalen i städbranschen är kvinnor överrepresenterade, det gäller också inom gruppen papperslösa som är verksamma inom den informella delen av branschen. Klassdimensionen är uppenbar då människor som är verksamma inom städbranschen är lågutbildade och har en mycket svag ställning på arbetsmarknaden.

Men en maktrelation förutsätter förstås två parter. Hur är det då med den andra parten, kunden eller arbetsköparen? Här vill jag referera till Marika Lindgren Åsbrink som gjort en pedagogisk genomgång av vilka samhällsgrupper som använder avdraget för hushållsnära tjänster. Hon konstaterar att,

Det är helt uppenbart att det är höginkomsttagare som har använt reduktionen mest: Bland personer som tjänar mer än 41 500 kronor i månaden – vilket bara 5,1 procent av befolkningen gör – återfinns 29.2 procent av dem som använt reduktionen.

Alltså, på ena sidan av förhandlingsbordet sitter kvinnor ur arbetarklassen och på andra sidan en välmående höginkomsttagare. Hur denna maktrelation manifesterar sig på arbetsmarknaden i stort är uppenbart. Arbetssäljarna har låga löner, otrygga anställningar och utgör den flexibla arbetskraft som står till förfogande för en växande, statssubventionerad tjänstesektor baserad på låglönearbeten.

På individnivå, i fallet där en kund via en annons söker städhjälp, är ojämlikheten vid förhandlingsbordet brutalt tydlig. Kunden, mannen, söker papperslös, rättslös kvinna som kan både städa och tillhandahålla sexuella njutning. När köpavtalet ingåtts tar sig mannen rätten att bokstavligt äga, inte bara kvinnans kroppsarbete under en begränsad tidsperiod utan också hennes kropp under samma period.

Denna maktrelation, baserad på kön och klass, kan inte göras "vit". Därmed är inte lösningen på utnyttjandet av papperslösa kvinnor att skattesubventionera städsektorn. Utnyttjanden kommer att bestå, vilket visas inte minst av arbetskraftens ställning inom arbetsmarknaden. Trots skattesubventioner har en låglönearbetsmarknad vuxit fram vars konsekvens är personalens oerhörda beroendeställning gentemot arbetsgivaren och/eller kunden.

I Anna Gavanas artikel hittas mycket intressant, däribland lösningen på problemet med en låglönearbetsmarknad som producerar och reproducerar en maktrelation till kvinnors nackdel. Artikeln börjar med följande,

Hushållstjänster är en expanderande bransch till följd av skatteavdrag, hushållens ändrade prioriteringar, privatisering inom offentlig sektor samt en mer flexibel arbetsmarknad. Den formella ekonomin är i symbios med den informella ekonomin och dess sociala nätverk, entreprenörer och underleverantörer. Konsumenter och arbetsgivare söker ofta efter den billigaste arbetskraften, till exempel bland migranter som saknar medborgerliga och arbetsmarknadsmässiga rättigheter.

Det är alltså privatisering av offentlig service, uppluckring av anställningstryggheten, samt papperslösa utsatta situation som är problemet. För att förändra läge krävs således stopp för utförsäljningar och privatiseringar, en utbyggd offentlig sektor, starka arbetsrätt samt lösningar för att slå vakt om papperslösas rättigheter på svensk arbetsmarknad, som t.ex. avkriminalisering av arbete utan arbetstillstånd och skadeståndsskyldighet för arbetsgivare som utnyttjar papperslösa. Det senare måste även gälla enskilda som anställer svart. Samtidigt är det allra bästa sättet att stoppa utnyttjandet av papperslösa kvinnor är att ge dom och deras anhöriga papper.

Andra som bloggat: Ekonomikommentarer, Niklas Theodorsson
I medierna: Arbetaren, SR

Hushållsnära sexavdrag

Jag hittade detta via Jakop Dalunde,

Många vittnar om att de blivit av med uppdraget att städa eller ännu värre, inte fått betalt för utfört arbete när de inte också ställt upp på sexuella tjänster.

Ja, så säger Anna Gavanas, forskare på Institutet för Framtidsstudier.

Men det är klart. Arbetslinjen ska råda. Då är det bättre att trakasseras sexuellt i sitt arbete än att gå på bidrag eller varför inte ha ett jobb inom en samhällssektor där skattepengar faktiskt gör nytta, typ säg i nån skola eller på nåt sjukhus eller så.

LO Stockholm: Behov av nya kanaler

Via Ali Esbati, som för övrigt har satt ihop med en god samling bra eftervalsanalyser samt bidragit med några stycken själv, hittar jag följande från Maria Bosdotter, ordförande LO-distriktet i Stockholms län,

Den borgerliga mediehegemonin är bara en del av en mycket medveten mobilisering från näringslivshögern. En enorm satsning som inleddes för drygt 30 år sedan. Resultatet ser vi i dag i form av en borgerlig totaldominans vad gäller ledarsidor, tankesmedjor, forskningsinstitut och ekonomiska resurser. Sedan alliansens valframgång 2006 har vi också kunnat märka hur denna mobilisering har blivit kraftigare och tonen allt kaxigare. Drömmen om att en gång för alla bryta fackets styrka och socialdemokratins dominans i svensk politik har sporrat högern.

Här finns en central och livsviktig utmaning för arbetarrörelsen. Problematiken är inte ny för oss, men nu måste något hända. Det är inte längre möjligt att förlita sig på att vi kan få ut våra frågor via borgerliga medier,
i stället för att ha egna kanaler. När högern går samman, när striden hårdnar, minskar utrymmet och vår verklighetsbeskrivning försvinner från den dominerande politiska agendan.

Läs hela!

Läs också Marie Demkers 'Etnifiera inte normala politiska utmaningar!',

De politiska problem som finns i Sverige och som rör integrationen av de nya medborgarna tenderar dels att bortse från alla de människor som helt på egen hand tar sig in i samhället, dels att förneka att sådana problem handlar om klassiska politiska frågor som arbetslöshet, bostadsstandard och utbildning vilka varje samhälle kontinuerligt har att lösa. Och dessa frågor har vi diskuterar och bör vi diskutera – men som en fråga om social klass och resurser, inte om etnicitet.

Läs hela här!

Andra som bloggat: Ida Gabrielsson, Elisabeth Biström, Ali Esbati1, 2, Aron Etzler, Vänsterekonomernas bloggserie, Helena Duroj, Lena Sommestad1, Lena Sommestad2, Jesper Strömbäck, Jens Holm, Markus Hankins
I medierna: ETC1, ETC2, Dagens Arena, Expressen, LO-tidningen 1, LO-tidningen 2

Valanalys: Resultatet en varningsklocka

Idag är en annan dag. Valresultatet är naturligtvis riktigt dåligt. Vänsterpartiet håller i stort sett ställningarna. I riksdagen tappar vi tre mandat men resultatet är väldigt nära valet 2006. Detsamma gäller valet i Göteborg. Vi fick fler röster men det ökade valdeltagandet innebär att vi backar marginellt i riksdagsvalet. Mönstret går igen i valet till kommunfullmäktige. Samtidigt är Göteborgshögern starkt försvagad. Centerpartiet åker ur fullmäktige, Folkpartiet tappar 2 mandat och Kristdemokraterna tre mandat. Sverigedemokraterna och missnöjespartiet Vägvalet går dock fram. Det finns underlag för en Rödgrön majoritet i Göteborgs Stad såvida inte Miljöpartiet sviker både väljare och ideologi till förmån för ett parlamentariskt samarbete med högern. Det är därmed bäddat för en rysare i Göteborg också.

Det måste konstateras att valet är ett underbetyg till Socialdemokraterna. Ändå förlorar Alliansen majoriteten i riksdagen. Det har öppnat upp för ett besvärligt läge. Upplösningen av detta drama lär vi få följa de närmaste dagarna och veckorna.

Om vi bortser från dramar som ligger framför oss så tvingar valresultatet oss till eftertanke.

- Hur blev Socialdemokratin de Rödgrönas sänke medan Miljöpartiet gick fram?
- Vad blev av mobiliseringen av väljargrupper med sympatier till vänster?
- Och vad händer med svensk politik när ett främlingsfientligt parti med rötter i den svenska nazismen äntrar riksdagen?
- Och till slut, vilka utmaningar har vi framför oss?
- Vad gör vi nu?

1. 20 års idébygge: Makten över tanken Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på nästan 100 år. Det finns många förklaringar till detta dåliga valresultat men det finns en huvudorsak; Socialdemokratins berättelse om samhällets organisering känns inte igen av breda väljargrupper. Men varför?

Dag efter dag dimper borgerliga dagstidningar i brevlådorna. Du hittar DN, SvD, GP och mindre dagspress i stort sett alla arbetsplatser. Deras ledarsidor sätter systematiskt agendan för andra medier som tex public service och kvällstidningarna. De frågor som diskuteras vid fikaborden dikteras därmed av en sida av den politiska skalan. Vid sidan om eller rättare sagt i bakgrunden verkar idésprutorna i högerns tankesmedjor. Idéproduktionen är intensiv. Idéer som till en början ses på med viss skepsis nöts in det allmännas medvetande. Sänkt skatt och 500 kr mer i plånboken är idag helt ok, även om ditt och andras barn får trängas med 40 andra barn på förskolan runt hörnet. I värsta fall kan du och andra driftiga föräldrar starta ett föräldrakooperativ. Då kan du bestämma själv. Bestämma själva. Frihet. Motsatsen till solidariskt finansiering av en stark offentlig sektor.

Nyligen skrev Bo Göransson, Sverker Lindström och Bengt Säve-Söderbergh ett mycket viktigt debattinlägg på DN Debatt,

Arbetarrörelsens roll har minskat på grund av bristande framförhållning, svag opinionsbildning och svaga insikter om samhällsförändringarnas styrka, men också på grund av det organiserade näringslivets enormt stora framflyttningar i opinionsbildningen. Det finns i dag bara en maktstruktur i det svenska samhället: Näringslivets och dess olika organisatoriska grenar.

Denna skeva maktstruktur får naturligtvis långtgående konsekvenser för det politiska samtalet. Förmögenhetsskatten som rör 1% av befolkningen får större utrymme i debatten än riskkapitalisters vinstuttag från den skattefinansierade välfärden. Och politiken förskjuts, också inom ett statsbärande parti som Socialdemokraterna. Det går än idag inte att bortförklara 90-talets nedskärningar som till stora delar förvaltades av (S) och i valrörelsen har partiets mittenvandring under 00-talet förhindrat företrädare att ens tala offensivt om ett framtida samhälle enligt socialdemokratisk modell. Få, och minst av alla socialdemokratins kärnväljare, har känt igen sig i förslag som riktar sig till storstädernas mittenväljare. Detta är den stora förklaringen till att väljarna "sviker".

Och igår stod det klart att den samlade borgerligheten har goda förutsättningar att under ytterligare en mandatperiod skörda frukterna av ett långsiktigt, kostsamt satsning på att forma människors idéer. Det finns förstås ljusglimtar. 30% av väljarna har tilltro den socialdemokratiska samhällsidén, detta trots 20 års borgerligt problemformuleringsinitiativ. De Rödgröna fick 43,7 procent av rösterna. Det finns nåt att bygga på. Men då måste något också förändras. Kampen om mitten är förlorad och då måste

2. Minskat organisering och mobilisering
Den borgerliga regeringen har lagt ner stor energi på att demobilisera väljare. Medlemsstyrda folkrörelseorganisationer har angripits. Fackföreningsrörelsen har tvingats tillbaka. Dels genom att facklig basverksamhet stämplats som maffiametoder och förtryck mot arbetsgivare och dels genom strategiska attacker mot a-kassan som tvingat tusentals människor att lämna en inkomstförsäkring med starka band till fackföreningsrörelsen. Styrkeförhållandena på arbetsmarknaden har därmed förskjutits till arbetsgivarsidans fördel. Varsel, otrygga anställningsformer och massarbetslöshet har utnyttjats för att slå in en kil i löntagarkollektivet. Arbetslösa och sjuka har ställts mot dom som har arbete. Allt detta försvårar fackligt arbete och mobilisering, tex inför viktiga riksdagsval.

3. Rumsren främlingsfientlighet och rasism Valrörelsens rapportering har präglats av tre saker. 1) En personfixering där Socialdemokraternas partiledare i synnerhet varit utsatt för negativ rapportering. Professorns Kent Asp gör en genomgång av drevet mot utifrån kvällstidningen Expressens rapportering om Mona Sahlin. 2) Fokus på frågor som rör tämligen välbeställda samhällsskikt och 3) En fixering vid Sverigedemokraterna där de etablerade partierna dels tvingats förhålla sig till hypotetiska scenarion i en framtida riksdag och dels själva använt Sverigedemokraterna som ett slagträ i valdebatten. Samtidigt har medierna släppt in Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning. Till exempel diskuterades "det känsliga ämne integration" i TV4:s tre utfrågningar. Ingen ställde frågan varför integration hamnar i katergorin känsliga ämnen, i synnerhet när väljarkåren är långt mer intresserad av frågor som skola och sjukvården. Sverigedemokraterna har därmed varit ständigt närvarande trots att ingen sett till dom in real life. Och viktigast av allt. Etablerade partier på högerkanten som tex Folkpartiet hjälpte till med att bekräfta Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning genom utspel som burkaförbud i skolan och förbund mot utlandsfödda kvinnor att ta ut hela sin föräldraledighet. Myten om ett främlingsfientligt parti blev till slut verklighet, tyvärr.

4. Vad gör vi nu? De Rödgröna fick 43,7 procent av rösterna. Även om det är för tidigt att spekulera i huruvida samarbetets formen (S)-(V)-(MP) överlever så finns det ett starkt stöd för en politik och en samhällsidé som står i konflikt med Alliansen arbetslinje. Det finns nåt att bygga på. Men då måste något också förändras.

Kampen om mitten är förlorad. Det måste konstateras i de eftervalsanalyser som följer nu. Att röra sig mot mitten gynnar Moderaterna och Miljöpartiet men är skadligt för ett Socialdemokrati som har starka kopplingar till arbetarrörelsen. LO-väljare sviker nämligen. I brist på igenkänningsfaktorer som satsningar på välfärden och full sysselsättning kommer de antingen övertygas av plånbokspolitiken eller vända sig i all desperation till den yttersta högerns främlingsfientliga partier.

Valdeltagandet blev högre än valet 2006. Någon trodde kanske att detta per automatik skulle gynna de Rödgröna men så är det inte. Valdeltagandet har ökat i vissa områden men andra områden som t.ex. storstädernas ytterområden uppvisar lågt valdeltagande. Så här ser valdeltagandet i ytterområdena ut i Göteborg:

Biskopsgården, Norra Biskopsgården 58,7%
Frölunda, Frölunda Torg, 67,5%
Bergsjön, Gerdsmosse, 52,0%

Här har Socialdemokraterna gått tillbaka medan SD gått fram. Jämför då med

Örgryta, Norra Skår 90,8%
Askim, Södra Sisjön 93,0%
Torslanda, Andalen 92,0%

Det är i Biskopsgården, Angered, Bergsjön och Frölunda som valet kan avgöras. Det är här fokus ska läggas. Men dessa väljargrupper har inte hörts och setts. Deras verklighet har inte diskuterats. Därför har de antingen röstat på högerextremister eller inte röstat alls.

Det är fyra år kvar till valet 2014. Fram till dess finns det två stora utmaningar för arbetarrörelsen och dess partier:

a. Bygg egna medier
Först och främst behövs en rejäl satsning på egna medier och tankesmedjor som berättar en berättelse som människor känner igen sig i. Att driva en tidning är inget man tjänar pengar på. Samtliga dagstidningar går idag back. Vinsten för papperstidningar som dagligen bygger opinion kan inte mätas i pengar utan i politisk mobilisering av grupper som idag inte hörs i den politiska debatten. Satsningen måste vara en långsiktig sådan som ger utdelning, i bästa fall i valet 2014 men förmodligen senare.

b. Mobilisera de osedda grupperna.
Satsa på att få upp valdeltagande i storstädernas ytterområden, i f.d. industriorter och i glesbyggden. Kampen om väljarna vinns inte i Stockholm och Göteborgs innerstäder utan någon annanstans. Detta kommer bli en dragkamp inom arbetarrörelsen. Och dragkampen har redan kommit igång inom t.ex. Socialdemokraterna i Stockholm. Och de politiska frågor som vinner de osedda väljarna är inte förmögenhets- och fastighetsskatt, RUT-avdrag och butlers utan jobb, skola och bostad. Nån säger att det är gammal skåpmat men politik är inte mer än så för stora delar av den svenska befolkning. Det är också genom en offensiv välfärdspolitik som högerextremister pressas tillbaka.

Slutligen, gårdagens valresultat är en varningsklocka som måste tas på allvar. Annars kommer historien att upprepa sig 2014.

Andra som bloggat: Ida Gabrielsson, Marika Lindgren Åsbrink, Helena Duroj, Ulf Bjereld, Erik Berg, Erik Svensson, Dalman Eek, Sjöstedt, Jöran Fagerlund, Mats Engström, Peter Andersson, Rebella, Daniel Poohl
I medierna: Effekt, AB, LO-tidningen, DN1, DN2, SvD, GP

Läs och rösta rödgrönt!

Detta är extremt sorgligt. Det visar på effekten av en regeringspolitik som skänkt 50 miljarder av våra skattepengar till de 5% mest välbeställda i befolkningen på bekostnad av sjuka och arbetslösa, människor av kött och blod.

Jag har gråtit. Ja, jag har bölat som ett barn. Jag har traskat varv efter varv runt lägenheten som en rastlös hund. För det finns ingenting annat att göra. Det svek som Alliansen visat de allra svagaste lämnar mig alldeles uppgiven och oförstående.

Läs och gå och rösta rödgrönt på söndag!

Ser bra ut i Göteborg

SIFO:s undersökning av partisympatierna i Sveriges näst största stad visar på Rödgrön majoritet.

I kommunvalet skulle Vänsterpartiet få 9,9% (+2,7) och i riksdagsvalet 9,3% (+0,6). Det ser med andra ord väldigt bra ut för Vänsterpartiet.

Nu återstår sex dagar till valdagen.

I medierna: GP

Moderat vill låsa in Alliansen

Jag ser att moderaten Jonas Ransgård vill klassa stöld från äldre som rån.

Bra initiativ! Ransgård kan väl börja med kollegorna i Stockholm som staffbeskattat pensionärer medan 50 miljarder av bland annat samma grupps skattepengar skänkts till de 5% rikaste i landet.




Andra som bloggat: Jonas Ransgård
I medierna: GP

Nya rödgröna ting

Jag har helt missat att dels ta del av och dels kommentera tre viktiga rödgröna uppgörelser. Ett bröllop och en valrörelse har varit i vägen.

1. Rödgrön uppgörelse om svensk trupp i Afghanistan
Förra veckan avslutades med en välkommen rödgrön uppgörelse om svensk trupp i Afghanistan. De rödgröna kommer att bryta upp med högerregeringens blinda Afghanistanpolitik. Medan Carl Bildt vägrar se den afghanska verkligheten och omläggningen av den militära strategin hos allt fler länder involverade i Afghanistan, lovar de rödgröna,

Vi avser att under hösten 2010 ge ett nytt mandat till den svenska militära närvaron, men vi kommer inte att öka antalet svenska soldater som den borgerliga alliansen ser behov av. Den gamla militära strategin har misslyckats och det är dags att utveckla en ny civil strategi för det svenska stödet till Afghanistan. Därför ska den svenska styrkan i Afghanistan få en civil chef redan under 2011.
[...]
En rödgrön regering kommer därför att påbörja tillbakadragandet under inledningen av 2011.
[...]
En rödgrön regering kommer att ha avslutat trupptillbakadragandet senast under det första halvåret 2013.

Nu väntar vi alla på ett svar från en högerallians vars utrikesminister vägrar debattera med den samlade oppositionen och där ett parti vill se en svensk NATO-anslutning. Ja, hur blir det nu om högern får fortsätta styra Sverige?

2. Rödgrön regeringsplattform
I tisdags kom också den rödgröna regeringsplattform, ett dokument som skulle innebära ett rättvisare Sverige om det skulle bli verklighet. Jobb, välfärd och klimat är ledorden. Ali Esbati sammanfattar regeringsplattformen bra,

• 100.000 nya jobb-, praktik- och utbildningsplatser
• Satsning på bostadsbyggande – framför allt hyresrätter
• Studiebidraget höjs med 400 kronor och studielån med 200 kronor i månaden
• Kraftig sänkt maxtaxa i förskolan
• Maximalt 100 kronor i timmen för hemtjänst
• Max fem barn per pedagog i förskolan
• Långtidsplan med 100 miljarder i järnvägs- o kollektivtrafiksatsningar
• Tandvården avgiftsfri fram till 24 år
• En heltidsmiljard – och beredskap att lagstifta om stärkt rätt till heltid om det inte kommer framåt avtalsvägen

En bra regeringsplattform, där Vänsterpartiets politik fått stort genomslag.

3. Rödgrön migrationspolitik: Europas mest humana migrationspolitik
Igår presenterades också en rödgrön överenskommelse rörande flyktingpolitiken. Det är tydligt att den oheliga allians som varit ett fundament för den svenska inhumana asylpolitiken nu är bruten. Den rödgröna överenskommelsen kommer att bli Europas mest humana asylpolitik när den blir verklighet.

Det handlar om en översyn av utlänningslagen, en utvidgning av begreppet 'väpnad konflikt', kvalitetssäkring av landsinformationen och en precisering av begreppet 'flykting' så att tex HBT-personer kan få uppehållstillstånd i Sverige istället för att hänvisas till att dölja sin sexualitet i sina hemländer där de är förföljda. Försvarstagandet av asylsökande begränsas till max 3 månader och Sverige intar en ledande roll i arbetet för en human flyktingpolitik inom EU. Det rödgröna vill t.ex. att Sverige inte deltar i Frontex jakt på asylsökande. Idag finns ingen sådan regel. Slutligen vill de rödgröna ha generösare regler för anhöriginvandring.

Det finns förstås saker som Vänsterpartiet inte övertygat de andra två partierna om. Kalle Larsson preciserar,

- Vänsterpartiet kommer att fortsätta kämpa för en flyktingamnesti och jag är övertygad om att vi kommer att kunna få ett tydligt beslut om att alla – också asylsökande och papperslösa – skall få vård på lika villkor redan nästa år när den utredning som undersöker hur det skall kunna gå till lägger fram sitt förslag.

Läs mer här.

Andra som bloggat: Rödgrönt samarbete, Maria Ferm, Jonas Sjöstedt
I medierna: R&D, Exp, Di, SvD

Reflektioner från valrörelsen

Idag är det 16 dagar kvar till valdagen. Dagen börjar bra med ett språng fram för Vänsterpartiet. Enligt Synovates undersökning samlar Vänsterpartiet 7.5% av rösterna. Det är fortsatt jämnt mellan blocken. Det mesta tyder på att allt är osäkert förutom vi måste jobba så hårt vi kan för att lyfta den rödgröna oppositionen och vinna valet för att byta politik.

I övrigt några reflektioner från valrörelsen ute på gator och torg.

1. Den allmänna opinionen
Utan att ha gjort en vetenskaplig undersökning så känner jag att det finns en utbredd frustration och ilska mot den borgerliga regeringen. Högerregeringens försämringar i a-kassa och sjukförsäkringsreglerna har drabbat många och människor är förbannade. Skattesänkningarna har lett till nedskärningar och privatiseringar. Stockholmsrean visar bra hur det har gått till i borgerligt styrda Stockholm. Samtidigt så är det tydligt att människor är svåra att mobilisera. Det är naturlig del av den högervridning vi bevittnat under de senaste 10 åren. Organisering misstänkliggörs och den s.k. "politiken" professionaliseras bortom allmänhetens räckvidd. Men förutsättningarna finns, inte minst inom LO-kollektivet, bland kvinnor och invandrare. Det är också tydligt att ungdomar sympatiserar mer med oppositionen. Anledning, enligt mig, är regeringens strategi att använda gruppen unga som slagträ mot andra grupper på arbetsmarknaden. Det handlar om sänkta löner, svagare rättigheter och 25% ungdomsarbetslöshet samtidigt som ungdomar t.ex. fått subventionera McDonald's fortsatta vinstuttag genom regeringens sänkta arbetsgivaravgifter. Det kanske till och med är så att högern nu håller på att tryckas tillbaka bland unga och vänstern återigen får övertaget.

2. Socialdemokraternas uppförsbacke
Socialdemokraterna har svårt att slå sig fria från medias negativa bevakning. Det påverkar mobilseringen av de egna väljarna och partiets stöd. Mycket handlar om hur partiledaren Mona Sahlin framställs och diskuteras. Alla känner till Sahlins gedigna erfarenhet av regeringsarbete men det är tydligt att hennes förmåga, kompetens och duglighet mäts utifrån andra måttstockar än t.ex. mannen Reinfeldt. Det tynger ner det socialdemokratiska partiet. Tragiskt är att mediebilden också tagit sig in i Socialdemokraterna och bland sympatisörer. Så här 16 dagar innan valet har Socialdemokraterna all anledning att fundera över hur bilden av Mona Sahlin och partiet ska förändras . En mera långsiktig strategi handlar om att återuppföra arbetarrörelsens inflytande i det svenska medielandskapet. Hur man framställs i medier är idag centralt i kontakten med väljare men också i agendasättande verksamhet som bör intressera arbetarrörelsen.

3. Opinionsundersökningarna och experterna
Det finns all anledning att dra igång en omfattande debatt kring två av valrörelsens viktiga ingredienser, 1) opinionsundersökningarna och 2) de politiska kommentatorerna. Hur påverkas väljare av opinionsundersökningar och är det rimligt att väljarna exponeras för dessa undersökningar varje dag under de sista veckorna innan valet? Och varför är inte undersökningsföretagens mätmetoder offentliga? Det vore rimligt med tanke på deras inflytande över valdebatten. Och hur är det med de politiska kommentatorernas inflytande över den politiska valagendan. Hur kommer det sig att RUT-avdrag och fastighetsskatt får så mycket utrymme samtidigt som så få svenskar berörs? Varför diskuterar inte Mats Knutsson, Anna Hedenmo och Margit Silberstein Hammarkullens och Fittjas villkor? Två mediekritiska frågeställningar som vi måste ta tag i efter valet.

Andra som bloggat: Ulla Andersson, Jonas Sjöstedt, HBT-sossen,Peter Andersson, Sjölander, Jöran Fagerlund, Ett Hjärta Rött
I medierna: SVT, Sydsv, DN, DI

Rätt ska vara rätt, Jan Björklund!

I söndags debatterade Lars Ohly (V) och Jan Björklund (FP) den svenska truppnärvaron i Afghanistan i SVT-programmet Agenda. Skiljelinjen är skarp. Vänsterpartiet vill se ett omedelbart slut på den misslyckade militära strategin i Afghanistan till förmån för ökade humanitära biståndsinsatser. NATO-förespråkaren Jan Björklund tar täten bland de borgerliga krigsförespråkare som åtta år efter ockupationen krampaktigt håller fast vid den misslyckade strategi som skapat fler terrorister än den bekämpat.

Det var en bra debatt. Lars Ohly tydliggjorde Vänsterpartiets linje som idag åtnjuter både den svenska opinionens stöd och omvärldens. Allt fler länder drar tillbaka sina trupper från Afghanistan. Danmark är det senaste exemplet som sakta trappar ner.

Jan Björklund däremot framstod som trängd och kom med flera felaktiga påståenden om konflikten i Afghanistan.

Här är tre mer eller mindre felaktiga påståenden som måste bemötas:

1. "Vi är inbjudna av Afghanistans folkvalda regering."
Påstående är felaktigt. Nyligen avslöjades att svenska UD aldrig fått en inbjudan från den afghanska regeringen. Däremot fanns en inbjudan från den brittiska ambassaden. Därmed kan inte en inbjudan från den afghanska regeringen räknas som folkrättslig grund för truppnärvaron i landet. Här finns en bra genomgång av den folkrättsliga problematik som föreligger.


2. "Vi är där på ett FN-mandat."
på UD:s hemsida kan man läsa att den svenska ISAF-styrkan "leds av Nato på uppdrag och med mandat från FN:s säkerhetsråd och som verkar i Afghanistan". Faktum är att det var länge sedan, närmare bestämt 2004, som det omnämnda FN-mandaten gavs. Läget i Afghanistan har förändrat. Detsamma gäller ISAF-styrkans karaktär som mer och mer fjärmat sig från fredsbevarande arbete till att införlivas i USA:s ockupation. Vi måste idag ställa frågan om ett snart sju år gammal FN-mandat har någon legitimitet i det nuvarande konflikten, i synnerhet när mandatet underminerats genom en sammanblandning av befälskedjor inom ISAF/NATO.

3. Svenska Afghanistankommitten är alldeles entydiga på att de svenska fredsbevarande trupperna ska vara kvar."
Påstående är felaktigt utifrån de ställningstaganden som SAK har gjort senaste åren. SAK har varit utomordentligt kritisk mot den utländska truppnärvaron i Afghanistan. Torbjörn Pettersson, tidigare chef för SAK och numera ambassadör i landet, har i flertal artiklar framfört kritik mot den militära strategin i Afghanistan. Han har bland annat skrivit,

Mer utländsk trupp tycks däremot inte vara lösningen. Trots närvaro av cirka 100 000 utländska soldater, varav de flesta med uppgift att stärka säkerheten, skapa stabilitet och tillhandahålla förutsättningar för civil återuppbyggnad, har säkerheten kraftigt försämrats, korruptionen brett ut sig och krigsherrar fått förnyade maktpositioner.

Det är skarp kritik av de utländska trupperna som Jan Björklund väljer att inte nämna i debatten.

Rätt ska vara rätt, Jan Björklund!

Andra som bloggat: Kulturbloggen, Jonas Sjöstedt
I medierna: AB, DN1, DN2, Ex, Svd