måndag 1 november 2010

Sveket mot Afghanistan

Idag kom då en s.k. 'bred' uppgörelse om den svenska insatsen i Afghanistan. Två f.d. rödgröna partier har anslutit sig till högerregeringens syn på svensk truppnärvaro i Afghanistan.

Överenskommelsen mellan Reinfeldt, Socialdemokraterna och Miljöpartiet är på ynka tre (3) sidor men resultatet av överenskommelsen kommer att få långtgående konsekvenser - både för Afghanistan och Sverige. I överenskommelsen saknas ett datum för ett definitivt tillbakadragande. Det hänvisas till Kabul-konferensen vars utgång blev att utländsk militär personal kommer att vara kvar i Afghanistan under obestämd tid. Resten är bara semantik när man lyssnar på Fredrik Reinfeldt som håller i taktpinnen. Trupperna ska inte längre vara stridande utan stödjande. Men det 'förutsätter' förstås att läget i 'verkligheten' har stabiliserats. För mig betyder detta i praktiken 'business as usual' då snart 10 år av ockupation mer och mer destabiliserat Afghanistan och regionen i stort. Den Kabul-konferens som läggs som en våt filt över debatten om Afghanistans framtid och väg mot fred är baserad på välviljan hos en korrupt regim som hålls under armarna av utländska styrkor. Utgångsläget för uppgörelsen är därmed detsamma som väckt omfattande kritik. Demokratiseringen av Afghanistan kan inte läggas i händerna på de parter som direkt eller indirekt bidragit till det eskalerade våldet.

Ingen ska intala sig mer än att Sverige är ett litet land i sammanhanget. Idag finns 500 svenska soldater stationerade i norra Afghanistan. Det finns dom som säger att deras närvaro eller frånvaro gör varken till eller från. Men jag vill påstås att dessa åsikter förringar den roll som till och med ett litet land som Sverige kan spela i konflikter som den i Afghanistan. En svensk självständig röst är viktig.

Men i och med dagens uppgörelse mellan högerregeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet så har vi tagit ännu ett steg bort från en självständig svensk utrikespolitik. Det fanns ett möjlighetens fönster för att bryta med den oheliga alliansen mellan Socialdemokrater och Moderater i frågan om svensk utrikespolitik som etablerades under Persson-eran. Mona Sahlin, med sitt förnyelsemandat, var på god väg att i alla fall kunna förnya Socialdemokraternas utrikespolitik genom att erkänna de misstag som begåtts när Sverige agerat som 'bäst i klassen' i USA:s internationella militära 'Dream Team'. Nu har denna möjlighetens fönster stängts på obestämd tid.

Det är oklart hur dagens uppgörelse kommer att påverka oppositionens arbete rörande svensk utrikespolitik under mandatperioden men jag kan inte direkt se att det är förtroendeingivande att två utav tre oppositionspartier väljer att förkasta en gemensam uppgörelse en och en halv månad efter en valförlust. Som Lars Ohly sade i P1 Morgon är det viktigt och naturligt att stå upp för den politik som man gått till val på, trots att man förlorat själva valet. Det tyckte inte Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Regeringen Reinfeldt lyckades slå in en kil mellan de tre partierna som utgör oppositionen. Och det gick alldeles för snabbt och billigt.

Den relevanta frågan är vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet har vunnit på uppgörelsen. Jag kan inte se något av den progressiva politik som fanns i den rödgröna uppgörelsen om Afghanistan i synnerhet och utrikespolitiken i allmänhet. Det saknas som sagt ett explicit datum för svenskt militärt tillbakadragande och tillsättande av en arbetsgrupp ledd av Gunilla Carlsson för att utreda utökade civila insatser är knappast det samma som att civila insatser kommer att få större utrymme, som Peter Eriksson hoppfullt gav uttryck för under presskonferensen i eftermiddags.

Nu väcks åtminstone två viktiga frågor.

För det första. Det finns en omfattande kritik mot den svenska militära insatsen i Afghanistan inom både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Ledande personer har velat se en kursändring som nu alltså uteblir. Hur kommer denna kritik att göra sig påmind? Vad blir reaktionerna nu när det finns på papper att Socialdemokraterna och Miljöpartiet accepterat och gett stöd till en utrikesdoktrin vars huvudsakliga syfte är att underminera Sveriges självständiga röst i världen samtidigt som misslyckade militära insatser med otaliga civila dödsoffer blir en del av svensk utrikespolitik för en lång tid framöver?

För det andra. Hur ska vi i Vänsterpartiet förvalta vår roll som ett parti med väldigt starka band till den svenska fredsrörelsen? Nu måste dessa band näras och bli starkare. Idag blev det tydligt att den svenska fredsrörelsen har en röst i Sveriges riksdag. Nu måste vi samla oss för att kunna höras så mycket som möjligt även utanför parlamenten.

Läs också Lars Ohly och Hans Linde.

Andra som bloggat: Ung Vänster, Ulla Andersson, Jonas Sjöstedt, Jens Holm, Politikerbloggen, Lena Sommestad, Jöran Fagerlund, Emil Broberg, Vindskupan, Ulf Bjereld
I medierna: AB, DN, Expressen, GP, SvD, SVT1, SVT2

3 kommentarer:

Jonas Wikström sa...

Bra skrivet!

Kraxpelax sa...

Intelligens!

Anonym sa...

Undrar vad alla fredsaktivister i MP säger om detta, var ju inte direkt vad MP lovade i valet.