För fjärde månaden i rad har den amerikanska krigsmaskinen inte levt upp till sina rekryteringskvoter. Det amerikanska folkets missnöje ökar i takt med att allt fler amerikanska soldater kommer hem i liksäckar. Officiella siffror anger 13 000 skadade och närmare 2000 döda. Hemmaopinionen börjar vända (se mina tidigare kommentater) och antalet "frivilliga" gymnasieungdomar som söker sig till det militära minskar. Men den amerikanska armén har löst problemet i äkta kolonialistiskt manér. Man hämtar kanonmaten från fattiga delar av Latinamerika.
Detta skriver Geoff Thale (Washington Office on Latin America) i Common Dreams News Center. Erfarenheterna från Vietnamkriget och hemmaopinionens svängningar och dess påverkan på "krigslyckan" har lärt den amerikanska imperialismen ett och annat. Istället för att skicka ut amerikanska medborgare ut till slagfältet, rekryterar man soldater och säkerhetspersonal från länder som Colombia och El Salvador. Rekryterna lockas med löner som är fem gånger högre än vad den inhemska militären erbjuder, samtidigt som de fortfarande är betydligt billigare än amerikaner ute i fält. För er som inte riktigt hänger med, så råder jag er att dra paralleller med det lettiska företaget i Vaxholm eller Volvo Personvagnar i Göteborg som hyrde billig arbetskraft från Östeuropa till löner motsvarande en tiondel av svenska kollektivavtal. Likheterna är slående. Letter bygger skolor och vänsterdörrar - och knäcker ryggen pga outhärdliga arbetsförhållanden- medan Colombianer sprängs i luften i ett krig som inte ens berör dem. Arbetsköparen hittar den arbetare som säljer sig till lägsta pris. Marxismens ABC á la 2005 (men mönstret kan kännas igen även under Marx' tid).
För att samtidigt dra ner kostnaderna har armén outsource-at rekryteringsproceduren till privata företag vars uppdrag är att fylla rekryteringskvoterna. Rationaliseringar alltså. USA lägger kostnaden för kriget i Irak på fattiga länder i Latinamerika. Den amerikanska allmänheten förs bakom ljuset genom ett propagandamaskineri som cencurerar bort amerikanska förluster och genom att fattig latinamerikaner går först ut i döden.
Men imperialismen diskriminerar inte mellan amerikaner och ickeamerikaner. Det talas om en "dödsskatt" i USA; en skatt som slår orättvist och mot fattiga och icke-vita. Medan Bushs inrikespolitik är inriktad på skattelättnader för höginkomstagare och skrotning av socialförsärkringssystem, får de fattiga bestående av minoriteter, som svarta och Latinos, stå för de verkliga kostnaderna för kriget. De betalar med sina liv. Fattigdom, kåkstäder efter företagsnedläggningar, arbetslöshet och ickeexisternade utsikter för utbildning och försörjning driver amerikanska ungdomar, arbetslösat och invandrare in i döden.
Amerikanska armén har kanske lärt sig ett och annat från Vietnamkriget (eller?) men inget har egentligen förändrats. Det är fortfarande the Rich Man's War, the Poor Man's Fight!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar