torsdagen den 23:e maj 2013

När får Angered en folkomröstning?


Skrevs den 25 januari 2013.

Gamlestadstorget en torsdag kväll. Det står still. Ett hundratal personer står och huttrar i kylan. Det är andra gången den här veckan. Vagnfel. Ersättningsbussarna dröjer. Jag tänker på massprotester och långa rader av insändare om det här hade hänt i Vasastan. Men här längs dubbelspåret till Angered är folk vana vid att bli ignorerade. Ingen blir upprörd längre. – Det är så det alltid varit, säger en. – Det är Angered vettu!, säger en annan. Förseningar, timslånga stopp och biljettkontrollanter som uppträder respektlöst och våldsamt är vardag här. Precis som hyresvärdar som låter hyresgäster andas mögel och skolor som blöder pengar, elever och lärare till privata skolkoncerner i centrum. Vardagen här är full av små och stora händelser som likt naturlagarna ingen tycks kunna rå på.

Meanwhile i en annan del av Göteborg, driver stadens egen kvällstidning en kampanj mot trängselskatten. Göteborgs-Tidningen (GT) har slagit ihop sin påse med ett lokalt missnöjesparti för en till antalet marginell grupp, nämligen välbeställda, bilälskande män i mer välbärgade områden som Torslanda och Askim. I områden där det anses vara en mänsklig rättighet att bo rymligt utanför stan och samtidigt ha det angenämt nära till Nordiska Kompaniet och lattehålorna. Denna marginella grupp kräver två bilar för att uppnå känslan av total frihet och att trängas med samma biologiska art på en buss eller spårvagn är lika uteslutet som att bära en gul matkasse från Netto.

Och nu slås det på den stora trumman. Demokratin ska räddas från de klåfingriga politiker som har kört över bilisterna. Faktum är att trängselskatten har diskuterats i två kommunval och redan överlevt en folkomröstningskampanj som floppade. Uppenbarligen bryr sig varken GT eller missnöjespartiet för kränkta bilister om att en överväldigande majoritet av göteborgarna tycker att trängselskatten är rätt gôtt. Efter snart en månad har trängseln på vägarna minskat och restiderna blivit kortare. Kan någon förklara paradoxen i att just bilisterna är så kränkta över snabbare bilresor?

De som borde vara förbannade är alla som bor längs det där dubbelspåret till Angered. Där spårvagnar aldrig är i tid. Där den gamla köksfläkten knappt suger bort oset från brända fiskpinnarna eller friterade falaflarna. Där torget lyser upp en enda månad om året när gatubolaget hänger upp julbelysningen som blev kvar från skyltningen i centrum. Där bankomaterna försvann för länge sedan och det sista apoteket stänger i april när privata apotek inte längre behöver finnas där det inte går att tjäna pengar. Där livet reducerats till förvaring.

Sedan augusti bekostar Bonnierägda GT, ett privat företag, en politisk kampanj som under täckmanteln "medborgarinitiativ" försöker åsidosätta två kommunala valresultat. Detta bör i sig ses som ett hot mot demokratin. Ett annat hot mot demokratin är att ingen lyssnar på dem längs dubbelspåret till Angered. När får de sin folkomröstning?

tisdagen den 12:e mars 2013

Tal med anledning av #REVA

I lördags höll jag ett kort tal på en manifestation i Göteborg. Vi var ca 200 som samlades för att ta ställing mot #REVA och för en human asyl- och flyktingpolitik. Här är mitt tal:


Vänner,
Igår fick vi rapporter om att Gränspolisen i Stockholm avbryter REVA-kontrollerna i Stockholms tunnelbana. Det är en viktig delseger i kampen för en human asylpolitik. Stor tack till alla er som har kämpat! 
Många av oss går omkring med känslan att det landet vi lever vi, Sverige, är ett rättvist och solidariskt land. Det som många av oss inte vet är att Sverige har fällts åtskilliga gånger för brott mot Europakonventionen. Under 2012 hotades Sverige av att fällas för brott som handlade om avvisningar till länder som Grekland och Italien enligt Dublinförordningen och för regelrätta utvisningar till länder som Iran och Ukraina. 
Vi har varit många som vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år tagit bussen ut till Migrationsverkets förvar i Kållered för att förhindra utvisningar av asylsökanden till länder där de riskerar att utsättas för fysisk och psykisk våld, tortyr och avrättning.

Vi har varit många som stått upp för en human asyl- och flyktingpolitik - detta i en tid när Sveriges regering i strid mot internationella konventioner byggt upp ett system där människor är siffror, volymer och flöden istället för just människor, av kött och blod, med barn, med en livspartner och andra anhöriga.

Och vi kommer inte att luta oss tillbaka nu. Vår kamp fortsätter fram till dess att Sverige och Sveriges regering tillämpar en human asyl-och flyktingpolitik där mänskliga rättigheter respekteras och värnas. Inte minst visar vi detta idag när tusentals människor samlas runt om i Sverige för att visa avsky mot REVA. 
Föreställ dig att du sitter på en parkbänk och läser en tidning. Plötsligt kommer två poliser fram och frågar dig om du har begått ett brott. De begär dig legitimera dig. Det är precis vad REVA handlar om. Människor med utländsk utseende har stoppats, tagits åt sidan och krävts på legitimation och pass. Dessa människors utseende, hår- och hudfärg har varit den enda gemensamma nämnaren. Utvalet av polisens offer sker slumpmässigt och 9 utav 10 personer som kontrollerats har varit svenska medborgare. Detta arbetssätt som väckt så mycket protester är i själva verket ett brott mot Sveriges grundlag då arbetssättet diskriminerar utifrån etnisk härkomst. Det arbetssätt som regeringen nu infört i Stockholm, Göteborg och Malmö är en skamfläck för Sverige.

Så vad gör REVA med vårt samhälle? Vem vågar lita på Polisen när man vet att samma myndighet har hundratals avvisningar på sitt samvete? Avvisningar som kanske resulterat i att den asylsökande utsatts för kränkande behandling, långa fängelsestraff eller tortyr. Kommer någon av oss att någonsin kunna lita på den myndighet som ska garantera vår trygghet? Och hur påverkas de papperslösas svåra situation och dåliga livsvillkor av REVA? Det är troligt att allt färre papperslösa vågar uppsöka läkarvård eller att skicka sina barn till skolan. 
Vänner,
Vi har alla ett ansvar att återupprätta vårt lands anseende. Att kontrollera människor id-handlingar utan misstanke om brott strider mot Europakonventionens artikel 8 som som slår vakt om den enskildes rätt till skydd för privatliv. Och en person som har utsatts för polisens rasprofilering kan driva sitt fall hela vägen till Europadomstolen – och Sverige skulle sannolikt fällas. 
Så vad ska vi ta oss till?
Igår meddelades det att Gränspolisen i Stockholm avbryter REVA-kontrollerna i Stockholms tunnelbana. Det är en första seger. Nu måste vi trycka på för att Gränspolisens kontroller också avbryts i Göteborg och Malmö. Under tiden måste vi underlätta vardagen för de som lever utan papper i Göteborg. Ett sätt är att engagera sig ett av många nätverk som ger stöd till asylsökande. I det här läget gäller det också att visa praktisk solidaritet. Om vi ser att polisen har stoppat någon utan misstanke så måste vi kliva in. Det är vårt solidariska ansvar att stoppa den rasprofilering som pågår. 
Sist men inte minst. REVA och den inhumana asylpolitiken sker inte i ett vakuum. REVA är resultatet av en medveten politik. Vi har ett ansvar att varje dag och överallt sätta press på M, FP, KD, C och tyvärr också MP som är partierna bakom denna förda politik. Tillsammans fortsätter vi kampen mot det rättsvidriga REVA-projektet och för en human asyl- och flykting politik.

onsdagen den 7:e november 2012

Obamas utrikespolitiska to-do list


Jag vaknade av ett pling i mobilen. "Obama vann inatt". En känsla av lättnad kom över mig. Inte för att jag älskar Obama eller den politik som han fört de senaste fyra åren. Tvärtom. 

Obama har misslyckats med att förändra. Det gäller inte minst den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken. Förvisso har flertalet amerikanska trupper lämnat Irak och en tillbakadragande från Afghanistan finns på dagordningen men amerikanska geopolitiska intressen kommer att prägla utvecklingen i båda länderna för lång tid framöver. Det försvårar en återuppbyggnads- och demokrateringsprocess baserad på respektive lands nationella självbestämmande. Guantanamobasen fortsätter att vara en skamfläck för Obama, USA och västvärlden. Och Israels systematiska kränkning av mänskliga rättigheter och folkrätten fortsätter. De illegala bosättningarna på Västbanken expandera och blockaden mot Gaza kvarstår samtidigt som den politiska utvecklingen i israelisk politik går i en allt mer reaktionär riktning. De trubbiga ekonomiska sanktionerna mot Iran drabbar såväl civilbefolkningen som den rörelse som i olika grad vill reformera den iranska teokratin.

Den ekonomiska krisen har tvingat Obama till att föra en närmast isolationistisk politik gentemot omvärlden. Samtidigt som krisen omöjliggjort större militära äventyr i Mellanöstern har den mer isolationistiska linjen också försvårat för Obama pressa den israeliska regeringen till eftergifter. Obama-administrationens ambition att få till stånd en fredsprocess kom därmed tidigt av sig.

På hemmaplan har sjukvårdsreformen varit Obamas stora seger. Samtidigt är klyftorna stora och fattigdomen utbredd. Det är svårt att se en väg framåt för en ekonomisk politik som åtminstone delvis kan utjämna djupa orättvisor som präglar det amerikanska samhället. Det amerikanska politiska systemet har visat sig vara en marknadens garant för status quo.

Varför då denna lättnad över "four more years" med Obama? Svaret är enkelt. Med Romney i Vita Huset riskerade den amerikanska utrikespolitiken att återigen slå in på en konfrontativ väg. Det gäller såväl synen på Irans nukleära energiprogram som synen på den israeliska ockupationen av Palestina. Romneys ekonomiska politik, som av många stämplats som diffus och oklar, var klar på en enda punkt. Skattelättnader för de allra rikaste i en tid när viktiga samhällssektorer behöver stora investeringar för att ta sig ur krisen. Romney hade fördjupat klyftorna ytterligare och lämnat efter sig en federal budget i spillror. Den redan hårt pressade amerikanska arbetarklassen hade betalat ett mycket högt pris. Med Obama finns åtminstone en förhoppning om en krockkudde som dämpar krisen slag mot majoritetens av den amerikanska befolkningen.

När Obama installerade sig i Vita huset i slutet av januari 2008, var förhoppningarna stora, nej, enorma. Förändringens vindar domnade snabbt av. Trots svårigheter med republikanskt övertag i representanthuset, har Obama nu fyra år på sig att gå till historien som en amerikansk president som återupprättade USA:s befläckade anseende runt om i världen.

Så vad kan vi hoppas på nu? Här är Obamas utrikespolitiska to-do list (utan inbördes ordning):

1. Stäng Guantanamo-basen på Kuba.
2. Villkora militärt stöd till Israel med nedmontering av de illegala bosättningarna på Västbanken och upphävande av blockaden mot Gaza.
3. Stoppa ekonomisk och militärt stöd till diktaturer som t.ex. Saudiarabien och Pakistan.
4. Dra tillbaka trupper och militära rådgivare från Irak och Afghanistan.
5. Upphäv blockaden mot Kuba.
6. Upphäv de ekonomiska sanktionerna mot Iran.
7. Ta initiativ till skuldavskrivning för länderna i Syd.

fredagen den 14:e september 2012

Högern sneglar avundsjukt på Schibbye och Persson

Idag landar de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson på svensk mark. 14 månaders fängelsevistelse i Etiopien är över. Med anledning av detta har jag skrivit en artikel på debattsajten Newsmill.
"Vi kan idag bara fantisera om vad Schibbye/Persson hade grävt fram om de hade fullföljt sitt arbete. Hade deras material skadat Bildt? Kanske. Hade deras arbete stärkt misstankarna om folkrättsbrott sanktionerat av Lundin Oil? Med stor sannolikhet ja. Enbart det faktum att svaret på frågorna inte är entydigt nej, förpliktigar oss till att följa upp Martin Schibbyes och Johan Perssons journalistiska uppdrag - oavsett om de är marxister eller bara tillhörande den krympande skara journalister som trots personliga uppoffringar vågar ge sig på makten."

Läs hela artikeln här.

GP:s kulturchef, Gabriel Byström, som följt processen på nära håll skriver också bra.

torsdagen den 19:e juli 2012

Häng inte ut somalierna i Hjällbo

För en månad sedan publicerade GöteborgsPosten (GP) en debattartikel som väckte debatt. Författaren, Gun Holmertz, verksamhetsansvarig för den katolska organisationen Caritas tillika medlem i Vänsterpartiet, menade att stadsdelen Hjällbo har drabbats av tilltagande islamism och att föreningen Afrikas Horn har förvandlats till en moské och en samlingsplats för människor med extrema åsikter. Holmertz presenterade en rad personliga iakttagelser. Till exempel att muslimska kvinnor i Hjällbo bär slöja och att männen har "fotsida dräkt, huvudbonad och skägg". Vidare reagerar Holmertz på att bönemattor "omedelbart skakas och tvättas om en av personalens (tillhörande Caritas, min anm.) hundar besökt lokalen". Ovanstående påstående, som knappast kan ses som bevis för ökad muslimsk extremism, togs till intäkt för slutsatsen att islamismen får allt större fäste i Hjällbo.

Holmertz artikel genererade replik på replik i GP, från föreningen Afrikas Horn, från Vänsterpartiet i Göteborg och religionsvetare vid Göteborgs universitet. Holmertz fick sedan utrymme att ge en slutreplik i samman tidning. Historien har sedan följts upp genom en personlig intervju med Holmertz i GP samt ledarstick i GP (under rubriken "Ingen bidrag till extremism") och ledarstick av SvD:s Sanna Rayman. Dock har ingen av journalisterna, reportrarna och ledarskribenterna lyckats presentera kärnan i bråket mellan Gun Holmertz och Afrikas Horn.

Det var först i programmet Studio Ett som det uppdagades att Holmertz debattartikel inte främst handlade om växande extremism i Hjällbo eller för den delen att påstådda extremister har Afrikas Horns lokaler som bas för sin verksamhet. En bit in i programmet framkommer det att hela affären handlar om grannosämja mellan Holmertz/Caritas och Afrikas Horn som delar på vissa lokaler på adressen Berggårdsgärdet 69 i Hjällbo. I programmet säger Holmertz bland annat,

"Det handlar om korridorer som alla måste passera. Det är det som gör att stämningen av rädsla har ökat. Man använder korridorerna som moské." 

"I korridorerna breds det ut mattor. Och i dessa korridorer har man regelrätta bönstunder."

"Problemet människor tycker att det är obehagligt."
Konflikten handlar kort och gott om tillgång till lokaler och om att Holmertz uppenbarligen hyser fördomar gentemot människor som utövar sin religion (läs islam) öppet. Jag kan personligen inte ta ställning till konflikten rörande disposition av lokalerna. Jag är varken medlem i Caritas eller Afrikas Horn och vistas därmed inte i lokalerna. Jag har däremot träffat företrädare för Afrikas Horn precis som många partikamrater genom åren besök Holmertz och Caritas i de angränsande lokalerna.

Under mitt besök hos Afrikas Horn pratade vi dels om innehållet och utformningen av föreningens verksamhet och dels om de problem som föreningens medlemmar upplever i Hjällbo. Afrikas Horn är en förening med nästan 300 medlemmar. Föreningen bedriver läxhjälp, barn- och ungdomsverksamhet, samt verksamhet för vuxna somalier - både kvinnor och män. Olika åldersgrupper och kön vistas i lokalen på olika tider. Barnen är på plats efter skolan för läxhjälp medan kvinnorna har verksamheter på helgerna. Männen vistas i lokalerna på kvällstid. Föreningen anordnar sommarläger och utflykter samt nyttjar en del andra lokaler i stadsdelen. Det är uppenbart att lokalerna på sammanlagt 65 kvadratmeter inte räcker till för den verksamhet som bedrivs av föreningen. Lokalerna är små och väldigt slitna. Föreningen har skrivit under ett rivningskontrakt, utfärdat av kommunala Göteborgs lokaler, vilket innebär att Afrikas Horn måste lämna sina lokaler under 2013. Idag för man en dialog med Göteborgs lokaler om möjligheten att hitta nya lokaler.

Förutom problemen med lokalerna, är den stora utmaningen för föreningen att stötta de somaliska skolbarnen och -ungdomarna. Det är den grupp som föreningen satsar mest på. Förutom fritidsverksamheter erbjuder föreningen läxhjälp efter skoltid. Men läxhjälpen räcker inte till. Det fattas lärare och man har svårt att nå barnen med lägst prestation. Den andra utmaningen är att lotsa de nyanlända landsmännen som anhöriginvandrar till Sverige, Göteborg och Hjällbo. Föreningen har ambitionen att under hösten ta fram ett eget introduktionsprogram för de nyanlända landsmännen. Även här är viljas större och starkare än vad föreningen mäktar med.

Den senaste månadens debatt om Afrikas Horn har bidragit till att många medlemmar har känt sig frustrerade över att inte synas och höras i debatten. De känner de är dömda på förhand. Som en av företrädarna uttryckte det,
"Vi måste bli bättre på att organisera oss och ta för oss."
Det är ingen som förnekar att Hjällbo, i likhet med andra stadsdelar i Göteborgs förorter, är under ett hårt tryck. Åratal av nedskärningar har inneburit att stadsdelen tömts på det mesta som kännetecknar en fungerande stadsdel. Hjällbo är slitet, där finns ingen offentlig service och möjligheterna till fritidsaktiviteter för såväl barn som vuxna är få. Om inte föreningslivet stöttas, om grillen och fruktaffären stänger så är torget i Hjällbo i stort sett helt öde.

Vi i Vänsterpartiet har under ett års tid träffat olika organisationer och föreningar i Göteborgs förorter för att med deras hjälp identifiera problem och hinder i de boendes vardag. Arbetet resulterade i #ENADSTAD, ett handlingsprogram mot segregationen i Göteborg. Den utbredda segregationen i Göteborg har ett högt pris. Människor som inte släpps in i arbetsmarknaden, som nekas bostäder med bra standard och som utan grund utpekas som problem och avvikande av majoritetssamhället, drar sig undan. Det i sin tur skapar grogrund för extremism. Både högerextrema krafter och religiösa fundamentalister rekryterar i orättvisornas kölvatten. I detta sammanhang måste medierna vara mycket självkritiska. När ett debattprogram i en public service-kanal plockar upp en debattartikel om islamism i Hjällbo, krävs research. Finns det belägg för påståendet att Hjällbo präglas av ökande islamism? Vad är relationen mellan den som anklagar och de som anklagas? Samma kritik bör riktas mot GöteborgsPosten som till och med i sin granskande artikel, som tyvärr enbart kan läsas i dagens papperstidning (länk till GP+), inte lyckas gå till botten med varför Holmertz, ihärdigt men utan grund, anklagar föreningen Afrikas Horn. Den orättvisa bilden av Hjällbo blir inte bättre av att medierna inte tar sitt ansvar.

Slutligen, någon kanske tänker att det visst finns inslag av extremism i Hjällbo. Ja, det finns extremister i Sverige, i Göteborg och i Hjällbo. Extremismens orsaker ska bekämpas men att utmåla hela folkgrupper som islamister kan inte ses som ett särskilt klokt sätt att belysa ett problem som är högst marginell i Göteborg och i Hjällbo. Den hårda retoriken som riktats mot Hjällbo ger religiösa fundamentaliser ett tillfälle att, med hänvisning till samhällets och medias skildring av religiösa minoriteter, inta en offerroll som de inte förtjänar. Istället för att hänga ut somalierna i Hjällbo borde rasismen och segregationen blottläggas och bekämpas.

söndagen den 13:e maj 2012

Mitt tal på al Nakba-dagen

Palestinavänner,

Vi har samlats här idag för att hedra minnet av al Nakba, den stora katastrofen. För 64 år sedan fördrevs hundratusentals palestinier från sina hem. Familjer splittrades, hem förstördes och det palestinska folket förlorade sitt land. Idag lever närmare en miljon palestinier i exil. Deras enda minne från sina hem som de tvingades lämna är kanske en rostig husnyckel eller ett blekt fotografi från en tid när de hade ett land.

Under de 64 åren sedan al Nakba har läget i Palestina försämrats. Trots otaliga försök till att nå ett fredligt slut på den israeliska ockupationen, kan vi idag med stor sorg konstatera att freden är långt borta.

Den israeliska ockupationsmakten har splittrat det palestinska samhället. Västbanken är ett lapptäcke av illegala bosättningar och checkpoints. Befolkningen i Gaza lever i dag i något som har kommit att kallas världens största utomhusfängelse. På grund av den israeliska blockaden är Gaza avskuren från omvärlden. Det råder brist på de mest basala livsnödvändigheterna som vatten och mediciner. Efter det israeliska anfallskriget vintern 2008/2009 står många huse fortfarande i ruiner. Byggnadsmateriell förs in mycket sporadiskt. Den israeliska ockupationsmakten förhindrar varje försök till att bygga upp ett fungerande samhälle i Gaza och på Västbanken.

Det har gått 64 år sedan fördrivningen av det palestinska folket. Idag kräver vi att omvärlden och den svenska regeringen med kraft agerar mot den israeliska ockupationen. Vi kräver att Sveriges militära samarbete med Israel avbryts. Vi kräver att EU:s förmånliga handelsavtal med ockupationsmakten upphävs. Och vi kräver en internationell bojkott av israeliska varor och produkter.

I Västra Götalandsregionen har Västtrafik upphandlat kontrollerna i kollektivtrafiken. Det vaktbolag som först vann upphandlingen var företaget G4S. G4S är ett vaktbolag med många intressen i den israeliska ockupationen av Palestina. Företaget förser Israel Prison Authority, de israeliska fängelsemyndigheten, med säkerhetssystem – både för användning i Israel och på ockuperat område. I dessa fängelser hålls många palestinska politiska fångar och rapporter om tortyr har förekommit. Ett av de fängelser som G4S säljer säkerhetssystem till är Ofer Camp, ett fängelse som ligger på ockuperat område, vid vägen mellan Jerusalem och Ramallah. Det är ett fängelse där Israel håller palestinska politiska fångar i förvar.

Vänsterpartiet kommer att bevaka Västtrafik och G4S. Vi kommer aldrig att acceptera att ett valbokag som upprätthåller en ockupation tillåts verka i Göteborg och i Västra Götalandsregionen. Det gör vi av solidaritet med det palestinska folket men också för att ett sådant företag inte är värdig vår demokrati.

Det palestinska folkets kampen är vår kamp. Genom vår solidaritet med dem, försvarar vi demokratin och grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Vår solidaritet med det palestinska folket kamp är i grunden ett försvar av människovärdet. På samma sätt som vi kräver att våra barn och anhöriga ska ha en trygg och säker framtid, kräver att vi att palestinierna ska få samma rätt att bestämma över sin framtid.

Palestinavänner,

Låt oss också ställa krav på den svenska högerregeringen som aktivt motverkat Palestinas möjligheter att erkännas som en självständig och suverän stat. Vi ställer den svenska moderatledda regeringen tillsvars för detta agerande. Vi kommer inte att glömma deras svek och deras ovilja att försvara mänskliga rättigheter i Palestina.

Vi kräver att de illegala bosättningarna på Västbanken upphör.

Vi kräver att den vidriga och inhumana blockaden mot Gaza avslutas.

Vi kräver att de palestinier som idag lever i exil tillåts återvända till sina hema.

Vi kräver att den israeliska ockupationen upphör.

Länge leve det palestinska folkets kamp! Länge leve Palestina!

onsdagen den 25:e april 2012

GS och Västtrafik måste ta ansvar

Idag skriver GöteborgsPosten om att kontrollanterna som arbetar inom Göteborgs kollektivtrafik har lagt ner arbetet efter att Västtratfiks VD, Lars Bäckström, inte gett sitt stöd för kontrollanterna. Bäckströms kritik mot kontrollanternas arbetssätt inom kollektivtrafiken har inte tagits emot väl av de anställda som menar att Bäckström ger efter för kritiken mot Västtrafik.

Det är olyckligt att Västtrafik inte tar sitt arbetsgivaransvar. Det samma gäller Göteborgs Spårvägar (GS) som är uppdragsgivare och den egentliga arbetsgivaren. Som arbetsgivare ansvarar man för anställdas arbetsmiljö och för att den tjänst som tillhandahålles, i det här fallet kollektivtrafik, fungerar och att resenärerna är nöjda. Västtrafik och GS har brustit på båda punkterna.

När Vänsterpartiet i ett pressmeddelande i förra veckan krävde införandet av en uppförandekod för kontrollanterna inom Göteborgs kollektivtrafik, riktade vi kritik mot arbetsgivarna Västtrafik och GS, och inte mot enskilda kontrollanter. Kontrollanterna måste dagligen hantera svåra situationer som kräver snabba beslut. Det är förstås en orimlig arbetsmiljö på sikt. Risken för att tappa kontrollen över situationen är alltid överhängande. Samtidigt får ansvaret för att rätta till felen aldrig hamna på enskilda kontrollanter utan på arbetsgivaren.

Det är dags för Västtrafik och Göteborgs Spårvägar att ta arbetsgivaransvar - för resenärerna och kontrollanternas skull.

I medierna: GP

söndagen den 22:e april 2012

Västtrafik måste skärpa sig

Nedanstående videoklipp har skapat debatt och rört upp starka känslor. Filmen visar hur ett antal av  Göteborgs spårvägars kontrollanter håller fast en resenär. Det sker våldsamt och det är tydligt att situationen har uppfattats som obehaglig av både den kvinnliga resenärerna och övriga passagerar.


Vi i Vänsterpartiet har reagerat. Vi kräver att  Göteborgs spårvägar och Västtrafik tar fram en uppförandekod för de kontrollanter som arbetar i kollektivtrafiken. Det är viktigt att  Göteborgs spårvägar och Västtrafik tar ansvar som leverantör av kollektivtrafik och som arbetsgivare. Som resenär i kollektivtrafiken ska man känna trygg och vara säker på att man kommer fram till destinationen i tid. Och kontrollanternas måste ha en arbetsbeskrivning som minskar risken att hamna i konfrontativa situationer. Det är i grunden en arbetsmiljöfråga som Göteborgs spårvägar och Västtrafik som arbetsgivare inte kan ignorera.

Kollektivtrafik är en viktig del av samhällets infrastruktur. Det handlar om människans rätt i rummet, att ta sig fram och interagera med sin omvärld. En fungerande kollektivtrafik är också vägen till en hållbar stad där människans utrymme expanderar på bekostnad av fossildrivna färdmedel. Västtrafik och Göteborgs spårvägar måste i handling och med ett fungerande system för kollektivtrafiken, skapa förtroende för kollektivtrafiken i Göteborg.

Vänsterpartiet driver också frågan om en avgiftsfri kollektivtrafik. På sikt vi vill att kollektivtrafiken ska finansieras med skatter istället för med avgifter. Det är rättvisare system som fördelar från höginkomsttagare till låginkomsttagare. Mycket breda grupper skulle i kronor och ören tjäna på ett skattefinansierat system. Som ett första steg vill utöka skolkortet till att också gälla på helger och skollov. Skolkortet skulle helt enkelt omvandlas till ett ungdomskort som gäller på så väl vardagar, helger som skollov. Stegvis ska allt fler Göteborgare åka kollektivt genom gemensam finansiering.


Andra som bloggat: Vänsterpartiet GöteborgJöran Fagerlund
I medierna: Ajour, GP, GT1, GT2, GFT, SR, Västnytt

I medierna

Efter ett längre uppehåll återkommer jag med ett antal länktips på artiklar som jag medverkat i.

Det är fasta jobb som ger bra lön
Du måste kunna leva på din lön
Centerns politik hotar unga jobb

För ett rättvisare Göteborg

Det är inte Sjöstedt som lyft Vänsterpartiet

lördagen den 21:e januari 2012

Hans synd var att han är såsse

Om uppgifterna stämmer kommer en socialdemokratisk partiledare att avgå kl 15.00 idag.

Detta efter ett historiskt drev. Den anklagade partiledaren sägs ha brutit mot riksdagens icke-existerande regelverk rörande ersättning för boende och felaktigt begärt avdrag för ett par bilresor. Han har också i egenskap av partiledare varit involverad i utformningen av socialdemokraternas budgetmotion, en budget som har resulterat i viss debatt (!) i partiets riksdagsgrupp.

Juholts största synd är dock att han är en socialdemokratisk partiledare och kanske det största hotet mot ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav efter valet 2014.

Idag har svenska medier med god hjälp från ett okänt antal avpolletterade socialdemokrater undanröjt ett allvarligt hot mot regeringen Reinfeldt.

Vi förlåter er aldrig.

fredagen den 13:e januari 2012

Reflektioner från en kongress


Vänsterpartiets 39:e kongress i Uppsala avslutades i söndags. Jonas Sjöstedt valdes till partiordförande med en stor majoritet. Valet av Jonas Sjöstedt har under den gångna veckan genererat mycket intresse för Vänsterpartiets framtida politiska projekt.

Jag har närvarat som ombud på de senaste fyra partikongresserna (2006, 2008, 2010 samt 2012) och jag är nog inte ensam om att summera fyra dagars kongress med att dagens Vänsterparti har självförtroende och är redo för att gå från ord till handling. Medan tidigare kongresser ägnats åt att återkonstatera politiska ståndpunkter, peka ut antagonister och återigen slå fast principer, valde ombuden på Uppsalakongressen att  peka ut Vänsterpartiets politiska och organisatoriska färdriktning.

Frågan om sex timmar arbetsdag restes även denna kongress, men inte för att slå fast en princip utan för att ge den nyvalda partistyrelsen ett tydligt uppdrag att utarbeta ett strategidokument för genomförandet av kravet. Kongressen biföll en motion om att återinföra förbud mot bemanningsföretag och en majoritet beslutade att införa en stadgefäst månatlig partiskatt för alla inkomster från fasta arvoden överskjutande 5/8-dels basbelopp netto. Vänsterpartiet, som konsekvent drivit kravet på kraftigt sänkta politikerarvoden, går med andra ord före alla andra. I och med beslutet tar våra politiska förtroendevalda avstånd från den överbetalda etablissemang som kan skapas när politikers löner dra ifrån verkligheten.

Vänsterpartiets 39:e kongress behandlade också ett Strategidokument för framtidens Vänsterparti (preliminär version efter kongressbehandling finns att ladda ner här). Dokumentets två fokusområden, politikutveckling och organisationsbygge, diskuterade flitigt. Som (f.d.) ledamot i den Framtidskommission som lämnade över ett första utkast till partistyrelsen är jag både nöjd med debatten och besluten. Här kan du läsa om Framtidskommissionens arbetssätt och tankegångar under den unika process som resulterades i den strategi som antogs av partikongressen.

Kongressdebatten tydliggjorde dock behovet att diskutera profil och strategi i Vänsterpartiet. Vi måste inse att, oavsett vilka vi är i verkligheten, så har omgivning skapat sig en bild av oss som inte nödvändigtvis och på alla punkter behöver överensstämma med realiteten. Idag anser jag att bilden av Vänsterpartiet i stora delar handlar om att partiet och vi medlemmar är en del av ett politiskt etablissemang som styr landet Sverige. Denna uppfattning är utbredd och inte enbart isolerad till kretsar med konspirationsteoretiker eller Sverigedemokrater. Och eftersom denna bild av oss är missvisande är det upp till oss, Vänsterpartiets medlemmar, att ändra på den. Inte genom att säga att vi minsann inte är en del av etablissemanget utan genom att visa det i handling - från hur vi kommunicerar i tal och skrift, hur vi agerar som politiskt parti i och utanför parlamentariska församlingar till vilka politiska stridsfrågor som vi lyfter upp på dagordningen. Och ja, enligt mig kan det till och med handla om hur vi klär oss (!). Under stycket "Ett aktivt och synligt parti" i strategidokumentet står följande,

"I en tid då alla från vänster till höger säger ungefär samma sak, gäller det att skilja ut sig från mängden. Det ska vi göra på flera sätt. Ett sätt handlar om att istället för att bara prata politik, faktiskt också göra politik. Vi ska ha ett arbetssätt som når ut till fler, är mer konkret och som tydligt riktar sig till Vänsterpartiets målgrupper.

Det är en viktig uppgift för oss att tillsammans med andra kunna sätta ord på mångas upplevelser och förhoppningar. Men vi ska också visa att vi är de handlingskraftiga som tar saker på allvar här och nu. Det kan handla om att istället för att bara kräva en fritidsgård i ord, också organisera missnöjda människor med målet att kommunen ordnar en fritidsgård."

Sammantaget, skapar vad vi gör och vad vi säger bilden av Vänsterpartiet. Att den rådande bilden av oss behöver förändras var inte alla ombud överens om. I mina ögon gick en tydlig linje mellan yngre, nyblivna medlemmar samt de utan parlamentariska uppdrag och de med tyngre parlamentariska uppdrag. Det är ett glapp som den nyblivna partiledningen måste överbrygga. Framtidens Vänsterparti måste gå i takt och strategidokumentet måste bli verklighet överallt inom partiorganisationen. Jag är övertygad om att både partiledning och framtida kongresser måste diskutera de s.k. profilmässiga frågorna. Dessa frågor är inte allt men inte heller oviktiga. Vänsterpartiet har inte råd att försumma några chanser.

Inom ramen för strategidokumentet antogs också en rad politiska prioriteringar med tonvikt på feminism, arbete, ekonomi och miljö. Var och en av dessa politikområden har sina egna utmaningar. Den feministiska tillbakagången i samhället i stort måste vändas. Det görs genom att lyfta kvinnors rätt till sin egen kropp men också genom offensiva krav som syftar till höja kvinnors löner och skapa gemensamma samhällsmodeller som löser upp könsroller och könsmaktsordningen. Klimatpolitiken måste omvandlas från individuella lösningar till att utgå från klass- och könsanalys. Vänsterpartiets ekonomiska politik måste vara trovärdig utan att göra avkall på vår grundläggande kritik mot utgiftstak, andra ekonomiska ramverk eller en demokratisering av ekonomin. Och slutligen måste Vänsterpartiets jobbpolitik bli en central fråga på alla nivåer i partiet. Såväl kravet på sex timmars arbetsdag som förbud mot bemanningsföretag hänger ihop med kravet på att full sysselsättning måste överordnas inflationsbekämpning.

Det största utmaningen för den nyvalda partistyrelsen blir att identifiera konkreta frågeställningar och lyfta konkreta krav inom respektive område - krav som är relevanta för "vanligt folk". Att vara relevant har varit en av partiets största problem. Vi har tendensen att smalna av då en breddning av politiken uppfattas som vandring högerut eller att vi lämnar de svagaste grupperna bakom oss. Dock visade kongressen med all tydlighet att Vänsterpartiets politik kan breddas och radikaliseras och samtidigt vara relevant för de breda grupper som vi representerar - bland andra kvinnor, LO-kollektivet, utlandsfödda. I det här arbete kommer Framtidskommissionens slutrapport, innehållandes fyra tunga rapporter om feministisk och arbetsmarknadspolitiks samt miljö och ekonomi, att vara viktig.

För min egen del så är jag nöjd med kongressens utfall. Vänsterpartiet är idag ett parti samlat kring ett politiska projekt. Att vi hade goda förutsättningar för att lyckas med just detta är tidigare partiledningars förtjänst, inte minst Lars Ohlys ordförandeskap som inte enbart samlade partiet men som också bidrog till att lyfta de problem som ett systemkritiskt parti som vill bestämma ställs inför.

Nu handlade inte kongressen i Uppsala enbart om politik, debatter och omröstningar. Det var en känslosam kongress. Lars Ohlys tal, och i synnerhet passagen om terrorattentaten i Norge förra sommaren, berörde alla i kongressalen och säkerligen många TV-tittare. Stefan Lindborg, Ung Vänsters förbundsordförande, höll ett fantastiskt tal som frambringade tårar. Till och med nu när jag skriver samlar sig tårarna. Talet var passionerat men tydligt och det fick mig att minnas allt det som jag lärt mig i ungdomsförbundet och alla de kamrater som jag har lärt känna. Många kommer att vara mina vänner för livet.

Kongressdelegationen från Göteborg gjorde en enastående insats. Ständigt pålästa. Kamratlighet och humor. Tack för att ni gjorde den här kongressen till ett minne i livet.

Vi står inför en mycket spännande vår i Göteborg. Första veckan i mars samlas medlemmarna till årskonferens. Då har vi i distriktsstyrelsen avverkat ett händelserikt verksamhetsår. Jag får erkänna att nervositeten över att vara ordförande för världens bästa partidistrikt börjar lägga sig. Men innan årskonferensen ska vi ta fram ett handlingsprogram mot segregationen i Göteborg - ett tydligt och konkret åtgärdsprogram för att lösa vår stads allra största utmaning. I Göteborg ska alla få en chans. Idag är det inte så och det ska vi ändra på.


Andra som bloggat: Erik Edwarson, Stardust, Peter Andersson, Fredrich Legnemark, Utredarna, Jonas Wikström, Ett hjärta rött, Adam Cwejman, Jonas Sjöstedt, Makthavare, HBT-sossen, Ulf Bjereld, Approximation, Maria Abrahamsson, Vänstra stranden, Birger Schlaug

I medierna: ETC, Sydsvenskan, Dala-demokraten, SvD, DN,