Om uppgifterna stämmer kommer en socialdemokratisk partiledare att avgå kl 15.00 idag.
Detta efter ett historiskt drev. Den anklagade partiledaren sägs ha brutit mot riksdagens icke-existerande regelverk rörande ersättning för boende och felaktigt begärt avdrag för ett par bilresor. Han har också i egenskap av partiledare varit involverad i utformningen av socialdemokraternas budgetmotion, en budget som har resulterat i viss debatt (!) i partiets riksdagsgrupp.
Juholts största synd är dock att han är en socialdemokratisk partiledare och kanske det största hotet mot ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav efter valet 2014.
Idag har svenska medier med god hjälp från ett okänt antal avpolletterade socialdemokrater undanröjt ett allvarligt hot mot regeringen Reinfeldt.
Vi förlåter er aldrig.
lördagen den 21:e januari 2012
fredagen den 13:e januari 2012
Reflektioner från en kongress
Vänsterpartiets 39:e kongress i Uppsala avslutades i söndags. Jonas Sjöstedt valdes till partiordförande med en stor majoritet. Valet av Jonas Sjöstedt har under den gångna veckan genererat mycket intresse för Vänsterpartiets framtida politiska projekt.
Jag har närvarat som ombud på de senaste fyra partikongresserna (2006, 2008, 2010 samt 2012) och jag är nog inte ensam om att summera fyra dagars kongress med att dagens Vänsterparti har självförtroende och är redo för att gå från ord till handling. Medan tidigare kongresser ägnats åt att återkonstatera politiska ståndpunkter, peka ut antagonister och återigen slå fast principer, valde ombuden på Uppsalakongressen att peka ut Vänsterpartiets politiska och organisatoriska färdriktning.
Frågan om sex timmar arbetsdag restes även denna kongress, men inte för att slå fast en princip utan för att ge den nyvalda partistyrelsen ett tydligt uppdrag att utarbeta ett strategidokument för genomförandet av kravet. Kongressen biföll en motion om att återinföra förbud mot bemanningsföretag och en majoritet beslutade att införa en stadgefäst månatlig partiskatt för alla inkomster från fasta arvoden överskjutande 5/8-dels basbelopp netto. Vänsterpartiet, som konsekvent drivit kravet på kraftigt sänkta politikerarvoden, går med andra ord före alla andra. I och med beslutet tar våra politiska förtroendevalda avstånd från den överbetalda etablissemang som kan skapas när politikers löner dra ifrån verkligheten.
Vänsterpartiets 39:e kongress behandlade också ett Strategidokument för framtidens Vänsterparti (preliminär version efter kongressbehandling finns att ladda ner här). Dokumentets två fokusområden, politikutveckling och organisationsbygge, diskuterade flitigt. Som (f.d.) ledamot i den Framtidskommission som lämnade över ett första utkast till partistyrelsen är jag både nöjd med debatten och besluten. Här kan du läsa om Framtidskommissionens arbetssätt och tankegångar under den unika process som resulterades i den strategi som antogs av partikongressen.
Kongressdebatten tydliggjorde dock behovet att diskutera profil och strategi i Vänsterpartiet. Vi måste inse att, oavsett vilka vi är i verkligheten, så har omgivning skapat sig en bild av oss som inte nödvändigtvis och på alla punkter behöver överensstämma med realiteten. Idag anser jag att bilden av Vänsterpartiet i stora delar handlar om att partiet och vi medlemmar är en del av ett politiskt etablissemang som styr landet Sverige. Denna uppfattning är utbredd och inte enbart isolerad till kretsar med konspirationsteoretiker eller Sverigedemokrater. Och eftersom denna bild av oss är missvisande är det upp till oss, Vänsterpartiets medlemmar, att ändra på den. Inte genom att säga att vi minsann inte är en del av etablissemanget utan genom att visa det i handling - från hur vi kommunicerar i tal och skrift, hur vi agerar som politiskt parti i och utanför parlamentariska församlingar till vilka politiska stridsfrågor som vi lyfter upp på dagordningen. Och ja, enligt mig kan det till och med handla om hur vi klär oss (!). Under stycket "Ett aktivt och synligt parti" i strategidokumentet står följande,
"I en tid då alla från vänster till höger säger ungefär samma sak, gäller det att skilja ut sig från mängden. Det ska vi göra på flera sätt. Ett sätt handlar om att istället för att bara prata politik, faktiskt också göra politik. Vi ska ha ett arbetssätt som når ut till fler, är mer konkret och som tydligt riktar sig till Vänsterpartiets målgrupper.
Det är en viktig uppgift för oss att tillsammans med andra kunna sätta ord på mångas upplevelser och förhoppningar. Men vi ska också visa att vi är de handlingskraftiga som tar saker på allvar här och nu. Det kan handla om att istället för att bara kräva en fritidsgård i ord, också organisera missnöjda människor med målet att kommunen ordnar en fritidsgård."
Sammantaget, skapar vad vi gör och vad vi säger bilden av Vänsterpartiet. Att den rådande bilden av oss behöver förändras var inte alla ombud överens om. I mina ögon gick en tydlig linje mellan yngre, nyblivna medlemmar samt de utan parlamentariska uppdrag och de med tyngre parlamentariska uppdrag. Det är ett glapp som den nyblivna partiledningen måste överbrygga. Framtidens Vänsterparti måste gå i takt och strategidokumentet måste bli verklighet överallt inom partiorganisationen. Jag är övertygad om att både partiledning och framtida kongresser måste diskutera de s.k. profilmässiga frågorna. Dessa frågor är inte allt men inte heller oviktiga. Vänsterpartiet har inte råd att försumma några chanser.
Inom ramen för strategidokumentet antogs också en rad politiska prioriteringar med tonvikt på feminism, arbete, ekonomi och miljö. Var och en av dessa politikområden har sina egna utmaningar. Den feministiska tillbakagången i samhället i stort måste vändas. Det görs genom att lyfta kvinnors rätt till sin egen kropp men också genom offensiva krav som syftar till höja kvinnors löner och skapa gemensamma samhällsmodeller som löser upp könsroller och könsmaktsordningen. Klimatpolitiken måste omvandlas från individuella lösningar till att utgå från klass- och könsanalys. Vänsterpartiets ekonomiska politik måste vara trovärdig utan att göra avkall på vår grundläggande kritik mot utgiftstak, andra ekonomiska ramverk eller en demokratisering av ekonomin. Och slutligen måste Vänsterpartiets jobbpolitik bli en central fråga på alla nivåer i partiet. Såväl kravet på sex timmars arbetsdag som förbud mot bemanningsföretag hänger ihop med kravet på att full sysselsättning måste överordnas inflationsbekämpning.
Det största utmaningen för den nyvalda partistyrelsen blir att identifiera konkreta frågeställningar och lyfta konkreta krav inom respektive område - krav som är relevanta för "vanligt folk". Att vara relevant har varit en av partiets största problem. Vi har tendensen att smalna av då en breddning av politiken uppfattas som vandring högerut eller att vi lämnar de svagaste grupperna bakom oss. Dock visade kongressen med all tydlighet att Vänsterpartiets politik kan breddas och radikaliseras och samtidigt vara relevant för de breda grupper som vi representerar - bland andra kvinnor, LO-kollektivet, utlandsfödda. I det här arbete kommer Framtidskommissionens slutrapport, innehållandes fyra tunga rapporter om feministisk och arbetsmarknadspolitiks samt miljö och ekonomi, att vara viktig.
För min egen del så är jag nöjd med kongressens utfall. Vänsterpartiet är idag ett parti samlat kring ett politiska projekt. Att vi hade goda förutsättningar för att lyckas med just detta är tidigare partiledningars förtjänst, inte minst Lars Ohlys ordförandeskap som inte enbart samlade partiet men som också bidrog till att lyfta de problem som ett systemkritiskt parti som vill bestämma ställs inför.
Nu handlade inte kongressen i Uppsala enbart om politik, debatter och omröstningar. Det var en känslosam kongress. Lars Ohlys tal, och i synnerhet passagen om terrorattentaten i Norge förra sommaren, berörde alla i kongressalen och säkerligen många TV-tittare. Stefan Lindborg, Ung Vänsters förbundsordförande, höll ett fantastiskt tal som frambringade tårar. Till och med nu när jag skriver samlar sig tårarna. Talet var passionerat men tydligt och det fick mig att minnas allt det som jag lärt mig i ungdomsförbundet och alla de kamrater som jag har lärt känna. Många kommer att vara mina vänner för livet.
Kongressdelegationen från Göteborg gjorde en enastående insats. Ständigt pålästa. Kamratlighet och humor. Tack för att ni gjorde den här kongressen till ett minne i livet.
Vi står inför en mycket spännande vår i Göteborg. Första veckan i mars samlas medlemmarna till årskonferens. Då har vi i distriktsstyrelsen avverkat ett händelserikt verksamhetsår. Jag får erkänna att nervositeten över att vara ordförande för världens bästa partidistrikt börjar lägga sig. Men innan årskonferensen ska vi ta fram ett handlingsprogram mot segregationen i Göteborg - ett tydligt och konkret åtgärdsprogram för att lösa vår stads allra största utmaning. I Göteborg ska alla få en chans. Idag är det inte så och det ska vi ändra på.
Andra som bloggat: Erik Edwarson, Stardust, Peter Andersson, Fredrich Legnemark, Utredarna, Jonas Wikström, Ett hjärta rött, Adam Cwejman, Jonas Sjöstedt, Makthavare, HBT-sossen, Ulf Bjereld, Approximation, Maria Abrahamsson, Vänstra stranden, Birger Schlaug
I medierna: ETC, Sydsvenskan, Dala-demokraten, SvD, DN,
söndagen den 21:e augusti 2011
Tre argument mot delat ledarskap
Debatten inför Vänsterpartiets kongress i januari 2012 börjar nu ta fart på allvar. Samtidigt som Lars Ohly meddelat att han avgår på partikongressen har fyra kandidater, Hans Linde, Rossana Dinamarca, Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt, deklarerat att de står till förfogande till posten som partiledare. Detta har öppnat upp för en diskussion om ledartyp och politik, även jag önskar mer av båda.
En diskussion som tangerar ovanstående är vilken ledarskapsmodell som ska gälla efter kongressen. Delat ledarskap har framförts som ett alternativ till den rådande modellen med en partiledare och vice partiledare. Av debatten att döma kommer delat ledarskap att bli en de stora frågorna på partikongressen i januari.
Argumenten för delat ledarskap kan i huvudsak sammanfattas med nedanstående tre punkter:
i) Mindre press. Uppgiften som partiets främsta företrädare är en ansträngande arbetsuppgift. Delat ledarskap innebär delad arbetsbörda och delat ansvar.
ii) Mer jämställt. Delat ledarskap innebär en man och en kvinna blir partiets ansikte utåt. Det är en styrka för ett feministiskt parti.
iii) Mer demokratiskt. Delat ledarskap frångår toppstyrning eftersom två personer istället för en personer tar sig an rollen som partiets främsta företrädare.
Har då ovanstående tre argument för delat ledarskap någon bäring. Jag menar att både argument (ii) och (iii) haltar medan argument (i) är förvisso sympatisk men att lösningen på en partiledares utsatta position och arbetsbelastning kan hittas i andra åtgärder än införandet av delat ledarskap.
Jag börjar baklänges med argument (iii).
Demokrati i en organisation är ett komplext fenomen. Interndemokratin handlar om transparens och förankring av beslutsprocesser. Det handlar om möjligheten att ge mandat och att utkräva ansvar. Det handlar om majoritetsbeslut och möjligheten att verkställa detsamma. Jag är skeptisk till påståendet att delat ledarskap ökar demokratin. Jag menar snarare att delat ledarskap varken leder till ökad transparens och förankring av beslut eller bättre möjligheter att utkräva ansvar. Jag ser snarare en fara i att en modell med delat ledarskap resulterar i mer toppstyrning där viktiga beslut fattas av färre personer än vad som är fallet i dag. Med dagens modell kan en partiordförande omöjligen fatta beslut på egen hand även personen kan i olika grader vara drivande i olika politiska processer. Dock är det enkelt att se att snabba och avgörande beslut kan fattas av ett två sammansvetsade språkrör/partiledare med en gemensam linhe istället för som idag av ett verkställande utskott bestående av sju personer ur en partistyrelse. Det finns därmed en uppenbar risk att partistyrelsens makt minskar i takt med att viktiga beslut kan komma att fattas av två språkrör/partiledare.
Låt oss ta ett konkret exempel. Vänsterpartiets partistyrelse brottades en hel del med den interndemokratiska processens under det rödgröna samarbetet inför valet 2010. Partistyrelsen hade sista ordet vid överenskommelser med de övriga två partierna. Väldigt ofta uppfattades detta som krångligt - dock inte av partiets egna förhandlare, verkställande utskott eller partiordförande utan av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. I båda partier var partistyrelsen i praktiken bortkopplad från överenskommelserna. I Miljöpartiet bestämde språkrören Wetterstrand/Eriksson.
Argument (ii):
Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Riksdagens första feministiska parti. Idag är det naturligt att feminismen genomsyrar hela partiets politik. Samtidigt står partiet inför en stor organisatorisk utmaning. Många kvinnor söker sig till Vänsterpartiet men betydligt färre återfinns i ledande positioner. Många kvinnliga medlemmar väljer inaktivitet efter en tid av politiskt arbete i partiet. Det är i grunden ett demokratiskt problem. Kvinnor stöter helt enkelt på hinder i sitt engagemang i vårt parti. Detta internfeministiska problem har sin grund i att Vänsterpartiet är en del av samhället. Könsmaktsordningen återfinns i vårt parti trots att vi är ett feministiskt parti som medvetet försöker bekämpa könsorättvisor både i och utanför partiet.
Hur ska vi överkomma de internfeministiska utmaningarna? Det handlar om att bygga motstrukturer. Det behövs t.ex. fler forum där kvinnor kan organisera sig separatistisk för att, utan mäns ständiga invändningar, kunna sätta agendan för partiets internfeministiska problem och lösningar på detsamma. En motstruktur är - tro det eller ej - att vissa poster endast kan innehas av en person. Risken finns alltid att män i ledande positioner överskuggar kvinnor på samma nivå. Detta gäller förstås också vid delat ledarskap.
Låt oss återigen titta på Miljöpartiet som tillämpat modellen med språkrör sedan bildandet 1981. En berättigad fråga är hur många manliga samt kvinnliga språkrör innan Fridolin/Romson som åtminstone politiskt intresserade kan räkna upp? Personligen kan jag komma på Maria Wetterstrand som enda kvinnliga språkrör, medan jag kan räkna upp Gahrton, Schlaug och Eriksson utan att någon betänketid. Delat ledarskap har i Miljöpartiet, ett parti med ett förhållandevis nyupptäkt intresse för feminism, inte inneburit ökad jämställdhet utan snarare en struktur som förstärkt mäns positioner ytterligare. Med delat ledarskap finns risken att en man alltid återfinns i partiets yttersta ledning. Inte särskilt feministiskt för ett modernt Vänsterparti.
En feministisk offensiv som allt för få pratar om är t.ex. riktade ledarskapsutbildningar för kvinnor i partiet eller byggandet ev ett mera attraktivt parti för de unga kvinnor närmare trettio som alltför ofta lämnar Ung Vänster men som inte ser Vänsterpartiet som ett självklar plats för fortsatt aktivism och politisk engagemang.
Och så slutligen argument (i):
Jag föreställer mig att det är oerhört ansträngande att vara partiledare. I synnerhet för ett parti som står still i opinionen och som i likhet med Vänsterpartiet står allt mer ensam i sin oppositionsroll. Det är säkert så att uppgiften kan stundtals klassas som helt enkelt övermänsklig. Men innebär delat ledarskap en avlastning? Jag är tveksam. Jag tror att få utgår ifrån att två eventuella språkrör ska göra lika mycket som Lars Ohly tillsammans - alltså bara hälften så mycket vardera - utan jag tror att många partikamrater utgår ifrån att de två språkrören lägger ner lika mycket energi som Lasse vardera. Därmed faller argument (i).
Min andra kritik är att argument (i) blundar för en viktig diskussion inför partikongressen. Det handlar om diskussion om partistyrelsens, verkställande utskottets samt partisekreterarens roll i den centrala organisationen. Det kollektiva ledarskapet är en nödvändighet för att att politiken ska få genomslag i och utanför partiet. En bra partiledare kan åstadkomma föga utan partisekreteraren, vice ordföranden, verkställande utskottet och partistyrelsen, i synnerhet när det gäller det vitala arbetet med att rusta en organisation för politiskt förändringsarbete.
Här är en kortare intervju med mig och John Hörnqvist, ordförande för Vänsterpartiet Storstockholm, angående valet av partiordförande.
Andra som bloggat: Jonas Sjöstedt, Ilona Sz Waldau, Süssner1, Süssner2, Makthavare
I medierna: AB, GP, DN, Sydsvenskan
En diskussion som tangerar ovanstående är vilken ledarskapsmodell som ska gälla efter kongressen. Delat ledarskap har framförts som ett alternativ till den rådande modellen med en partiledare och vice partiledare. Av debatten att döma kommer delat ledarskap att bli en de stora frågorna på partikongressen i januari.
Argumenten för delat ledarskap kan i huvudsak sammanfattas med nedanstående tre punkter:
i) Mindre press. Uppgiften som partiets främsta företrädare är en ansträngande arbetsuppgift. Delat ledarskap innebär delad arbetsbörda och delat ansvar.
ii) Mer jämställt. Delat ledarskap innebär en man och en kvinna blir partiets ansikte utåt. Det är en styrka för ett feministiskt parti.
iii) Mer demokratiskt. Delat ledarskap frångår toppstyrning eftersom två personer istället för en personer tar sig an rollen som partiets främsta företrädare.
Har då ovanstående tre argument för delat ledarskap någon bäring. Jag menar att både argument (ii) och (iii) haltar medan argument (i) är förvisso sympatisk men att lösningen på en partiledares utsatta position och arbetsbelastning kan hittas i andra åtgärder än införandet av delat ledarskap.
Jag börjar baklänges med argument (iii).
Demokrati i en organisation är ett komplext fenomen. Interndemokratin handlar om transparens och förankring av beslutsprocesser. Det handlar om möjligheten att ge mandat och att utkräva ansvar. Det handlar om majoritetsbeslut och möjligheten att verkställa detsamma. Jag är skeptisk till påståendet att delat ledarskap ökar demokratin. Jag menar snarare att delat ledarskap varken leder till ökad transparens och förankring av beslut eller bättre möjligheter att utkräva ansvar. Jag ser snarare en fara i att en modell med delat ledarskap resulterar i mer toppstyrning där viktiga beslut fattas av färre personer än vad som är fallet i dag. Med dagens modell kan en partiordförande omöjligen fatta beslut på egen hand även personen kan i olika grader vara drivande i olika politiska processer. Dock är det enkelt att se att snabba och avgörande beslut kan fattas av ett två sammansvetsade språkrör/partiledare med en gemensam linhe istället för som idag av ett verkställande utskott bestående av sju personer ur en partistyrelse. Det finns därmed en uppenbar risk att partistyrelsens makt minskar i takt med att viktiga beslut kan komma att fattas av två språkrör/partiledare.
Låt oss ta ett konkret exempel. Vänsterpartiets partistyrelse brottades en hel del med den interndemokratiska processens under det rödgröna samarbetet inför valet 2010. Partistyrelsen hade sista ordet vid överenskommelser med de övriga två partierna. Väldigt ofta uppfattades detta som krångligt - dock inte av partiets egna förhandlare, verkställande utskott eller partiordförande utan av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. I båda partier var partistyrelsen i praktiken bortkopplad från överenskommelserna. I Miljöpartiet bestämde språkrören Wetterstrand/Eriksson.
Argument (ii):
Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Riksdagens första feministiska parti. Idag är det naturligt att feminismen genomsyrar hela partiets politik. Samtidigt står partiet inför en stor organisatorisk utmaning. Många kvinnor söker sig till Vänsterpartiet men betydligt färre återfinns i ledande positioner. Många kvinnliga medlemmar väljer inaktivitet efter en tid av politiskt arbete i partiet. Det är i grunden ett demokratiskt problem. Kvinnor stöter helt enkelt på hinder i sitt engagemang i vårt parti. Detta internfeministiska problem har sin grund i att Vänsterpartiet är en del av samhället. Könsmaktsordningen återfinns i vårt parti trots att vi är ett feministiskt parti som medvetet försöker bekämpa könsorättvisor både i och utanför partiet.
Hur ska vi överkomma de internfeministiska utmaningarna? Det handlar om att bygga motstrukturer. Det behövs t.ex. fler forum där kvinnor kan organisera sig separatistisk för att, utan mäns ständiga invändningar, kunna sätta agendan för partiets internfeministiska problem och lösningar på detsamma. En motstruktur är - tro det eller ej - att vissa poster endast kan innehas av en person. Risken finns alltid att män i ledande positioner överskuggar kvinnor på samma nivå. Detta gäller förstås också vid delat ledarskap.
Låt oss återigen titta på Miljöpartiet som tillämpat modellen med språkrör sedan bildandet 1981. En berättigad fråga är hur många manliga samt kvinnliga språkrör innan Fridolin/Romson som åtminstone politiskt intresserade kan räkna upp? Personligen kan jag komma på Maria Wetterstrand som enda kvinnliga språkrör, medan jag kan räkna upp Gahrton, Schlaug och Eriksson utan att någon betänketid. Delat ledarskap har i Miljöpartiet, ett parti med ett förhållandevis nyupptäkt intresse för feminism, inte inneburit ökad jämställdhet utan snarare en struktur som förstärkt mäns positioner ytterligare. Med delat ledarskap finns risken att en man alltid återfinns i partiets yttersta ledning. Inte särskilt feministiskt för ett modernt Vänsterparti.
En feministisk offensiv som allt för få pratar om är t.ex. riktade ledarskapsutbildningar för kvinnor i partiet eller byggandet ev ett mera attraktivt parti för de unga kvinnor närmare trettio som alltför ofta lämnar Ung Vänster men som inte ser Vänsterpartiet som ett självklar plats för fortsatt aktivism och politisk engagemang.
Och så slutligen argument (i):
Jag föreställer mig att det är oerhört ansträngande att vara partiledare. I synnerhet för ett parti som står still i opinionen och som i likhet med Vänsterpartiet står allt mer ensam i sin oppositionsroll. Det är säkert så att uppgiften kan stundtals klassas som helt enkelt övermänsklig. Men innebär delat ledarskap en avlastning? Jag är tveksam. Jag tror att få utgår ifrån att två eventuella språkrör ska göra lika mycket som Lars Ohly tillsammans - alltså bara hälften så mycket vardera - utan jag tror att många partikamrater utgår ifrån att de två språkrören lägger ner lika mycket energi som Lasse vardera. Därmed faller argument (i).
Min andra kritik är att argument (i) blundar för en viktig diskussion inför partikongressen. Det handlar om diskussion om partistyrelsens, verkställande utskottets samt partisekreterarens roll i den centrala organisationen. Det kollektiva ledarskapet är en nödvändighet för att att politiken ska få genomslag i och utanför partiet. En bra partiledare kan åstadkomma föga utan partisekreteraren, vice ordföranden, verkställande utskottet och partistyrelsen, i synnerhet när det gäller det vitala arbetet med att rusta en organisation för politiskt förändringsarbete.
Här är en kortare intervju med mig och John Hörnqvist, ordförande för Vänsterpartiet Storstockholm, angående valet av partiordförande.
Andra som bloggat: Jonas Sjöstedt, Ilona Sz Waldau, Süssner1, Süssner2, Makthavare
I medierna: AB, GP, DN, Sydsvenskan
torsdagen den 28:e juli 2011
Fel av Gothia Cup att ge efter för diktaturer
Foto: Team Sportia
Förra veckan avslutades Gothia Cup, världens största fotbollsturnering för ungdomar. Gothia Cup är en viktig institution. Turneringen visar på idrottens gränslösa potential att förena människor med vitt skilda förutsättningar och bakgrund. Genom åren har bland annat lag från Palestina deltagit och Vänsterpartiet har odlat ett djupt vänskap med ungdomslaget EF Soyapango från staden Soyapango i El Salvador.
Dock fläckades årets upplaga av Gothia Cup av arrangörernas svek mot ett pojklag från de västsahariska flyktinglägren. Trots ett tidigare löfte, förbjöds Western Sahara FC att bära Västsaharas flagga under den traditionsenliga invigningen. Orsaken: påtryckningar från de marockanska laget som också deltog i turneringen.
Jag träffade laget igår kväll och det var uppenbart att de, trots den unika upplevelses om Gothia Cup har varit, kände sig överkörda och utanför. I synnerhet lagledarna var ledsna och förbannade över ett beslut som dikterats av ockupationsmakten.
Med anledning av Gothia Cups agerande, har jag idag en debattartikel i GöteborgsPosten,
Föreställ dig att ett fotbollslag från det av Israel ockuperade Palestina förbjuds att bära den palestinska flaggan med motiveringen att flaggan provocerar israeliska deltagare. Om vi byter ut Palestina mot Västsahara och Israel mot Marocko, så har just detta orimliga scenario ägt rum på årets upplaga av Gothia Cup. Västsahariska ungdomar förbjöds att bära sitt lands flagga under den traditionsenliga invigningsceremonin efter protester från marockanska deltagare.
[...]
Strax innan invigningen av Gothia Cup i förra veckan, gav arrangörer vika för protester från de marockanska lagledarna när man, trots ett tidigare löfte, förbjöd Western Sahara FC att bära den västsahariska flaggan. Därmed valde arrangörerna att frångå Gothia Cups ursprungsidé, nämligen att med hjälp av fotbollen, bryta barriärer och fördomar samt att främja fred och vänskap. I stället visade man undfallenhet gentemot en diktatur som bedriver en olaglig ockupationspolitik och som konsekvent bryter mot mänskliga rättigheter i det ockuperade Västsahara.
[...]
Nästa år samlas återigen tusentals ungdomar från världens alla hörn för att spela fotboll i Göteborg. Årets svek mot Western Sahara FC får inte upprepas. Efter händelsen finns det stor risk att fotbollslaget från Västsahara inte kommer tillbaka till Gothia Cup. Därför borde Gothia Cup starta en demokratifond vars medel är ämnade för att bekosta deltagande av ungdomslag från länder som befinner i väpnade konflikter eller under ockupation.Gothia Cups ledning måste också ta lärdom av sitt misstag och driva frågan inom FIFA så att lag från ockuperade områden och länder också kan delta i internationella idrottstävlingar under egen flagg. Nästa års upplaga av Gothia Cup måste präglas av medmänsklighet och respekt för folkrätten.
Läs hela debattartikeln här.
I medierna: BT, GP1, GP2, GFT, Metro, SvD, TV4, VK
måndagen den 25:e juli 2011
Utøya.Sorg.Vrede.Hopp.
Det är omöjligt att med ord beskriva alla tankar och känslor som kommit och gått efter attentatet mot regeringskvarteret i Oslo och mordet på över 80 unga, norska socialdemokrater på ön Utøya. Tankarna går förstås till de som mist livet, deras anhöriga och de som överlevt mardrömmen.
Terrorattackerna, för det handlar just om välplanerade, politiskt motiverade attacker mot civila, har utraderat en generation engagerade ungdomar organiserade i ett ungdomsförbund känt för att försvara människovärdet gentemot de rasistiska, islamofoba strömningar som växt fram i Norge. Norsk arbetarrörelse har förlorat många skarpa hjärnor, goda retoriker och skickliga organisatörer - norsk arbetarrörelse har gått miste om en del av sin framtid.
Den tragiska händelsen i Norge känns extra mycket i magen när jag tänker tillbaka på alla riksting, kongresser, veckokurser och sommarläger som jag har deltagit i tillsammans med mina kamrater i Ung Vänster. Jag är den jag är idag mycket tack vare alla fina kamrater som jag har träffat på dessa möten. Tillsammans har vi pratat politik, vi har vässat vår gemensamma organisation, vi har umgåtts, skrattat och ibland gråtit. Det har varit oskyldigt men inte på något sätt naivt. Varje möte och träff har varit angelägen för oss då vi har varit många som gått ihop för förverkliga fina saker tillsammans - socialismen, feminismen, den internationell solidariteten och försvaret av människovärdet.
Därför har det hela tiden legat nära tillhands att dra paralleller mellan AUF:s sommarläger på Utøya och alla de Ung Vänster-arrangemang som jag själv har besökt. Vi har bestått av unga människor som har samlats för att tillsammans förändra världen. Det har varit svårt att slå undan tanken på att Utøya kunde ha varit Motala där Ung Vänster samlas till veckokurs eller Dalsland där vi tältar tillsammans på vårt sommarläger. Den tanken har skickat kalla kårar längs ryggraden. Den tanken har förvandlat mördandet på Utøya till något högst personligt.
Mitt i allt detta finns ändå hopp. I lördags samlades runt 300 personer i Göteborg för att hedra offren i Norge. I egenskap av ordförande för Vänsterpartiet Göteborg överlämnade jag en bukett rosor till SSU-ordföranden i Göteborg. Under den fina minnesceremonin till minne av de mördade kamraterna i Norge, väcktes just hoppet. Hoppet i att vi är många som dagligen bekämpar rasism och främlingsfientlighet. Och hoppet om att vi efter det fasansfulla som har hänt kommer att bli ännu fler.
Reaktionerna på terrordådet har varit många. Naturligtvis har de allra flesta uttryckt avsky mot det som har hänt. Bland alla kommentarer som ger stöd till anhöriga, till AUF och norsk arbetarrörelse, kan jag känna igen vissa gemensam nämnare. Många förenas i vetskapen om att de senaste årens utveckling i rasistisk riktning har skadat oss och att priset för "kriget mot terrorismen" har varit högt i form av krig och ockupationer i periferin och inskränkning av den personliga integriteten samt stegrande rättslöshet i centrum. Många har därför reagerat på att det numera är en ryggmärgsreflex att tänka på islamister och muslimsk terrorism när de hör om terrorattentat. Många förenas också i vetskapen om att just den personliga ryggmärgsreflexen är resultatet av en pågående process i Europa och USA där muslimer misstänkliggörs som grupp. Och till sist. Många förenas i vetskapen om att terrordådet i Norge är ett resultat av denna farliga samhällsutveckling.
Framväxten av fascistiska, rasistiska och högerpopulistiska partier i Europa har på ett dramatiskt sätt påverkat utomeuropéers levnadsvillkor på kontinenten. De lever i en tid och plats där misstänksamhet mot minoriteter har tillåtits bli dagordningssättande. Just i Norge har Fremskrittspartiet gått i bräschen för en ton och retorik som normaliserat hets och hat riktat mot muslimer. Samma utveckling ser vi i Danmark och till viss del här hemma i Sverige.
Så vad kommer att hända nu? Kommer Norge att sluta sig inåt i samma takt som tvångsåtgärder av olika slag implementeras? Det verkar inte så när jag hör på norska regeringsföreträdare eller debattörer. Det är väldigt lite vedergällning och väldigt mycket ödmjukhet inför utmaningen att bygga demokratin så att den även inbegriper de grupper som har smutskastats och försvara demokratin så att rasism och främlingsfientlighet trycks tillbaka. Samtidigt kan jag inte sluta undra hur samtalstonen hade varit om gärningsmannen haft utomeuropeiskt ursprung.
I Sverige ser vi nu begynnelsen till en debatt om högerextremistiskt våld och en ursäktande ton från de rumsrena strömningar som under lång tid har haft resonemang som tangerat islamofobi som sitt dagliga bröd och vatten. Framöver kommer vi i Sverige att än mer intensivt prata gränser. Det kan vara bra ibland men låt inte debatten stanna vid formalia. Idag finns alla förutsättningar att bygga en bred antirasistisk rörelse som går ut och förändrar. Låt oss inte missa den chansen. Som jag skrev på Facebook natten mellan lördag och söndag:
Läs också Ali Esbati: Utøya.
Andra som bloggat: Stefan Lindborg, Tove Liljeholm, Anna-Lena Lodenius, Ulf Bjereld, Anna Ardin, Dagens Konflikt, Craig Murray, Enmansutredningen
I medierna: AB, Expressen, GP, Guardian, Sydsvenskan, SVT
Terrorattackerna, för det handlar just om välplanerade, politiskt motiverade attacker mot civila, har utraderat en generation engagerade ungdomar organiserade i ett ungdomsförbund känt för att försvara människovärdet gentemot de rasistiska, islamofoba strömningar som växt fram i Norge. Norsk arbetarrörelse har förlorat många skarpa hjärnor, goda retoriker och skickliga organisatörer - norsk arbetarrörelse har gått miste om en del av sin framtid.
Den tragiska händelsen i Norge känns extra mycket i magen när jag tänker tillbaka på alla riksting, kongresser, veckokurser och sommarläger som jag har deltagit i tillsammans med mina kamrater i Ung Vänster. Jag är den jag är idag mycket tack vare alla fina kamrater som jag har träffat på dessa möten. Tillsammans har vi pratat politik, vi har vässat vår gemensamma organisation, vi har umgåtts, skrattat och ibland gråtit. Det har varit oskyldigt men inte på något sätt naivt. Varje möte och träff har varit angelägen för oss då vi har varit många som gått ihop för förverkliga fina saker tillsammans - socialismen, feminismen, den internationell solidariteten och försvaret av människovärdet.
Därför har det hela tiden legat nära tillhands att dra paralleller mellan AUF:s sommarläger på Utøya och alla de Ung Vänster-arrangemang som jag själv har besökt. Vi har bestått av unga människor som har samlats för att tillsammans förändra världen. Det har varit svårt att slå undan tanken på att Utøya kunde ha varit Motala där Ung Vänster samlas till veckokurs eller Dalsland där vi tältar tillsammans på vårt sommarläger. Den tanken har skickat kalla kårar längs ryggraden. Den tanken har förvandlat mördandet på Utøya till något högst personligt.
Mitt i allt detta finns ändå hopp. I lördags samlades runt 300 personer i Göteborg för att hedra offren i Norge. I egenskap av ordförande för Vänsterpartiet Göteborg överlämnade jag en bukett rosor till SSU-ordföranden i Göteborg. Under den fina minnesceremonin till minne av de mördade kamraterna i Norge, väcktes just hoppet. Hoppet i att vi är många som dagligen bekämpar rasism och främlingsfientlighet. Och hoppet om att vi efter det fasansfulla som har hänt kommer att bli ännu fler.
Reaktionerna på terrordådet har varit många. Naturligtvis har de allra flesta uttryckt avsky mot det som har hänt. Bland alla kommentarer som ger stöd till anhöriga, till AUF och norsk arbetarrörelse, kan jag känna igen vissa gemensam nämnare. Många förenas i vetskapen om att de senaste årens utveckling i rasistisk riktning har skadat oss och att priset för "kriget mot terrorismen" har varit högt i form av krig och ockupationer i periferin och inskränkning av den personliga integriteten samt stegrande rättslöshet i centrum. Många har därför reagerat på att det numera är en ryggmärgsreflex att tänka på islamister och muslimsk terrorism när de hör om terrorattentat. Många förenas också i vetskapen om att just den personliga ryggmärgsreflexen är resultatet av en pågående process i Europa och USA där muslimer misstänkliggörs som grupp. Och till sist. Många förenas i vetskapen om att terrordådet i Norge är ett resultat av denna farliga samhällsutveckling.
Framväxten av fascistiska, rasistiska och högerpopulistiska partier i Europa har på ett dramatiskt sätt påverkat utomeuropéers levnadsvillkor på kontinenten. De lever i en tid och plats där misstänksamhet mot minoriteter har tillåtits bli dagordningssättande. Just i Norge har Fremskrittspartiet gått i bräschen för en ton och retorik som normaliserat hets och hat riktat mot muslimer. Samma utveckling ser vi i Danmark och till viss del här hemma i Sverige.
Så vad kommer att hända nu? Kommer Norge att sluta sig inåt i samma takt som tvångsåtgärder av olika slag implementeras? Det verkar inte så när jag hör på norska regeringsföreträdare eller debattörer. Det är väldigt lite vedergällning och väldigt mycket ödmjukhet inför utmaningen att bygga demokratin så att den även inbegriper de grupper som har smutskastats och försvara demokratin så att rasism och främlingsfientlighet trycks tillbaka. Samtidigt kan jag inte sluta undra hur samtalstonen hade varit om gärningsmannen haft utomeuropeiskt ursprung.
I Sverige ser vi nu begynnelsen till en debatt om högerextremistiskt våld och en ursäktande ton från de rumsrena strömningar som under lång tid har haft resonemang som tangerat islamofobi som sitt dagliga bröd och vatten. Framöver kommer vi i Sverige att än mer intensivt prata gränser. Det kan vara bra ibland men låt inte debatten stanna vid formalia. Idag finns alla förutsättningar att bygga en bred antirasistisk rörelse som går ut och förändrar. Låt oss inte missa den chansen. Som jag skrev på Facebook natten mellan lördag och söndag:
Läs också Ali Esbati: Utøya.
Andra som bloggat: Stefan Lindborg, Tove Liljeholm, Anna-Lena Lodenius, Ulf Bjereld, Anna Ardin, Dagens Konflikt, Craig Murray, Enmansutredningen
I medierna: AB, Expressen, GP, Guardian, Sydsvenskan, SVT
lördagen den 2:e juli 2011
Göteborg måste ta täten för att stärka facket
Jag skriver inför en sommarträff som arrangeras av Nätverket för Göteborgs Arbetarrörelse. Ett viktigt och bra initiativ i Göteborg där förutsättningarna för att sätta fackets och dess medlemmarnas vilja på agendan är bra.
Här är ett uttdrag,
Här är ett uttdrag,
Det har blivit fult att snacka om facket och rättigheter på jobbet. Blondinbellas entreprenörsskola och näringslivets kurser för unga företagare får däremot ta plats. Det är dags att ändra på detta med start i Göteborg.I mitten av juni deklarerade Moderaten Jonas Ransgård att 100 000 kr tilldelats föreningen Ung Företagsamhet efter att högerpartierna i Göteborg fått kommunen att ställa sig bakom en ansökan till Wilhelm Röhss donationsfond. Att Ransgård och hans högerkollegor bryr sig om ungdomar är ju sött om det inte var så att Ung Företagsamhet stöds av både inflytelserika Svenskt Näringsliv och Wallenbergfamiljens maktbolag, Investor.
[..]
Vi ska inte låta detta fortsätta. Det görs mycket bra redan idag. Trots år av antifacklig politik och retorik tar facket och dess medlemmar dagligen strid för det fackliga löftet – och vinner striden! Nu är det dags att ta ett steg till. Och här i Göteborg kan vi gå före. Göteborg är en stad med en vital arbetarrörelse. Här drivs studiecirklar, fackliga kurser och i sommar också en sommarträff arrangerad av Nätverket för Göteborgs arbetarrörelse. I Göteborg finns också förutsättningar för arbetarrörelsens organisationer och partier att på politisk väg förändra saker till det bättre. Här är tre förslag:
1. Inför kurser i fackliga rättigheter och arbetsrätt på skolschemat.
2. Erbjud alla gymnasieklasser i kommunen besök från fackliga organisationer som informerar om rättigheter på jobbet och kollektivavtal för den jobbar extra eller sommarjobbar.
3. Instifta ett stipendium inom Göteborgs Stad för ungdomar som kämpar för bättre anställningsvillkor och arbetsmiljö på sina arbetsplatser.
Andra som bloggat: Nätverket för Göteborgs Arbetarrörelse, Jonas Ransgård
tisdagen den 28:e juni 2011
Om organisation, konsten att fokusera och partikongressen
Strax innan midsommarhelgen publicerades dystra opinionssiffror. Vänsterpartiets nedåtgående trend ser ut att hålla i sig. Siffrorna har naturligtvis väckt reaktioner - utanför partiet men naturligtvis främst internt.
Vissa undrar ärligt vad som kommer att hända nu. Många andra ser lösningarna på en rad centrala problem i det förslag på strategidokument som partistyrelsen lämnat till kongressen. Det som är oroväckande är att opinionsläget har på sina håll lett till förhastade slutsatser, efterlysning av quick fixes och byte av stora delar av partiledningen. Detta är förstås problematiskt, i synnerhet när sittande partistyrelse valdes för lite mer än ett år sedan, av en kongressmajoritet i Gävle. Partistyrelsen har också haft det valplattform som kongressen fastslog som sin rättesnöre - såväl under valrörelsen 2010 som under eftervalsarbetet.
Låt bli panikstrategierna
Bortsett från det dåliga opinionsläget för Vänsterpartiet som gång på gång bekräftas av mätningar, tornar sig nu nya orosmoln upp på partihimlen. "Paniken" som tycks råda för många problem med sig.
För det första, ett politiskt parti måste tänka långsiktigt, utifrån olika scenarion som kan inträffa och utifrån en realistisk och korrekt självbild. Det fungerar sällan i kombination med en längtan efter enkla lösningar som kan vända utvecklingen över natt. För det andra, det finns en inneboende fara i att inte ta sig tiden att analysera partiets problem. Den ibland befogade kritiken mot sakernas tillstånd riskerar att reduceras till att bli alltför svepande och dåligt underbyggd. Det är helt enkelt enklare att rikta kritik mot partiledare, verkställande utskott eller partistyrelse och vilja välja bort och välja nytt än att se hela djupet i partiet problem.
Det finns dåliga exempel på denna panikstrategi: Socialdemokratins rådslagsprocess efter valet 2006, valet och bestraffningen av Mona Sahlin samt den hastiga utlysningen av en extrakongress under våren 2011 har resulterat i att partiets grundläggande problem återstår. På grund av extrakongressen, hann inte heller den socialdemokratiska kriskommissionens omfattande rapport förankras inom partiet vilket ledde till att det idag är oklart om de föreslagna åtgärderna kommer att förverkligas av Håkan Juholt.
Vänsterpartiet befinner sig i kris. Det är i sig, tyvärr, inte anmärkningsvärt med tanke på den reträttposition som vänstern befinner sig i Sverige, i Europa och i stora delar av världen. Krisen kan dock inte överkommas med partiledarbyten eller omfattande nyval av partistyrelsen, som snarare kan liknas vid bestraffningsmetoder än vid en långsiktig strategi för att vända utvecklingen. Vad krävs då av oss Vänsterpartister idag?
Organisationen är A och O
Vänsterpartiets största tillgång är dess medlemmar. Under det senaste året har vi bevittnat en unik medlemsökning. Detta i ett läge där Vänsterpartiet under lång tid backat i opinionen och tillhörde förlorarsidan i ett riksdagsval. Samtidigt betyder ett ökat medlemsantal väldigt lite när det på många håll saknas en organisation som kan skapa politisk verksamhet som är både relevant för partiets medlemmar och de grupper som vi säger oss representera.
Idag hittar vi Vänsterpartiets styrka främst i det stora städerna. Där finns ett medlemsunderlag som är själva förutsättningen för ett flexibelt partiarbete som både innebär parlamentariskt arbete och utomparlamentarisk opinionsbildning.
Om vi då förflyttar oss utanför storstäderna ser vi att partimedlemmar där verkar i ett helt annat parti. Där är medlemsunderlaget mera begränsat - medlemsökningen är helt enkelt inte lika stor på landsbygden. Den lokala partiföreningen är djupt engagerad i det parlamentariska arbetet i kommunen. Nämndplatser ska besättas, motioner ska skrivas och handlingar ska läsas. Det finns en hel del partiarbete som måste bortprioriteras. Ingen håller i introduktion för nya medlemmar, det finns inget organiserat, systematiskt studiearbete och det utåtriktade arbetet reduceras till att dela ut flygblad och kaffe en gång i månaden. Få personer gör mycket arbete och trots allt hedervärt slit har medlemmarna känslan att de inte har gjort tillräckligt.
En av de stora utmaningarna för Vänsterpartiet är att ändra på detta. En målsättning på lång sikt måste vara att bygga en partiorganisation som kan bära det parlamentariska arbetet och koppla det till ett genomtänkt utomparlamentarisk opinionsbildning samtidigt som man bedriver studier som stärker medlemmar på det organisatoriska och politiska planet. Kongressens uppgift när den samlas i Uppsala i början av januari nästa år bör vara att ge nästa partistyrelse ett tydligt uppdrag för att bygga organisation. Det är därför glädjande att partistyrelsens förslag på strategidokument, som damp ner i brevlådan samma dag som vi fick oss en opinionsmässig kalldusch, har fokus på hur Vänsterpartiets organisation ska utvecklas.
Där hittas fler kloka förslag:
- Att uppvärdera organisatoriskt arbete.
- Att anpassa partiverksamheten till medlemmarnas förutsättningar och intressen.
- Att hitta rätt uppgift till varje person och hitta rätt person
till varje uppgift.
- Att genomföra minst två centrala ledarskapsutbildningar som riktar sig till nyckelpersoner i distrikten.
- Att på alla nivåer rekommendera partiskatt för förtroendeuppdrag.
- Att sänka trösklarna för att det ska bli enklare att delta i Vänsterpartiets
verksamhet.
- Att starta ett kvinnopolitisk nätverk.
Konsten att fokusera
En organisatorisk satsning måste gå hand i hand med en uppslutning bakom demokratiskt fattade beslut om politiska och organisatoriska prioriteringar. Ett Vänsterparti i kris har inte råd att vara spretig och trubbig. Alla resurser, så väl ekonomiska som personella, måste gå åt samma håll. Detta innebär inte att partiföreningar inte ska ha möjligheten att formulera politik utifrån lokala förutsättningar eller att anpassa centrala kampanjer för att lyfta upp lokala frågor. Tvärtom, partiets prioriteringar måste brytas ned för att få genomslag.
Det stora problemet idag är att det ovanstående sker för sällan. Vänsterpartiet har svårt att fokusera sina resurser. Det gäller så väl partistyrelsen, rikdagsledamöterna, parti- och riksdags som partiföreningar och distrikt. Det är därför inte konstigt att centrala kampanjer uppfattas illa förankrade och därmed inte får det genomslag som vi medlemmar alla önskar.
Även här måste kongressen vara tydlig. Demokratiskt fattade beslut måste följas och förankras bättre. Om partistyrelsen väljer att prioriterar X kan inte en del prioritera Y och några andra Z. Det är ohållbart. Partistyrelsens prioriteringar måste genomsyra hela partiet och alla partiets delar. Det uppnås inte genom att skicka mejl till partidistrikt och förtroendevalda med information om den kommande kampanjen utan det som krävs är en ledning som sätter sig på tåget och åker ut för att förankra beslut och lyssna av åsikter från organisationen. Det i sin tur kräver en kollektiv ledning som är väsensskilt från diskussionen om delat ledarskap eller en ordning där några få på respektive instans förankrar gemensamma beslut medan alla andra bevakar sina egna hjärtefrågor.
Stärk kongressen roll
Partistyrelsens förslag på strategidokument och programkommissionens revideringar har skickats ut till medlemmar och distrikt. Efter semestern drar en intensiv kongressdebatt igång. Det är både välkommet och nödvändigt för att vi tillsammans ska ta partiet ut ur den långvariga svacka vi befinner oss i.
Kongressen i Uppsala 5-8 januari blir viktig. Min känsla är att det är nu eller aldrig. Antingen löser vi de existerande problemen i partiet tillsammans med Uppsalakongressen som språngbräda eller så kommer det dröja väldigt länge innan vi återigen får chansen att samla oss kring ett gemensamt framtidsprojekt för Vänsterpartiet. Efter valet 2014 kan det helt enkelt vara för sent.
Kongressen måste med andra ord sätta ner foten och ge den nyvalda partistyrelsen ett tydligt uppdrag som innebär både politiska och organisatoriska prioriteringar. Återigen anser jag att förslaget på strategidokument är rätt väg att gå.
Jag har varit ombud på tre tidigare partikongresser och för första gången har jag en känsla för vad partiet möjligen kan komma att syssla med efter kongressens avslutats och alla ombud åkt hem till sina partiföreningar. Jag hoppas därför att varje kongress framöver får möjligheten att besluta om ett strategidokument eller dylikt som stakar ut partiets prioriteringar under kongressperioden. Det är tydligt att den nuvarande ordningen där kongressen behandlar ett 100-tal s.k. allmänna motioner som handlar om allt från köttförbud på partiarrangemang till ett nytt klassanalys inte är rimligt när partiets befinner sig i en kris.
Det här blev långt. Lite längre fram kommer jag återkomma till "kollektiv ledning", "utvecklingen av politiken", "politisk kommunikation" samt fler åsikter om Vänsterpartiets framtid. Jag hoppas att fler vågar diskutera de stora frågorna för partiet - bortom partiledarfrågan eller huruvida delat ledarskap är bra eller inte.
Andra som bloggat: Jonas Wikström, Rosa Lundmark, Britt Löfgren, Alltid Rött, Alltid Rätt, Almedalsbloggen
I medierna: AB, DN, DS, Expressen, SR
Vissa undrar ärligt vad som kommer att hända nu. Många andra ser lösningarna på en rad centrala problem i det förslag på strategidokument som partistyrelsen lämnat till kongressen. Det som är oroväckande är att opinionsläget har på sina håll lett till förhastade slutsatser, efterlysning av quick fixes och byte av stora delar av partiledningen. Detta är förstås problematiskt, i synnerhet när sittande partistyrelse valdes för lite mer än ett år sedan, av en kongressmajoritet i Gävle. Partistyrelsen har också haft det valplattform som kongressen fastslog som sin rättesnöre - såväl under valrörelsen 2010 som under eftervalsarbetet.
Låt bli panikstrategierna
Bortsett från det dåliga opinionsläget för Vänsterpartiet som gång på gång bekräftas av mätningar, tornar sig nu nya orosmoln upp på partihimlen. "Paniken" som tycks råda för många problem med sig.
För det första, ett politiskt parti måste tänka långsiktigt, utifrån olika scenarion som kan inträffa och utifrån en realistisk och korrekt självbild. Det fungerar sällan i kombination med en längtan efter enkla lösningar som kan vända utvecklingen över natt. För det andra, det finns en inneboende fara i att inte ta sig tiden att analysera partiets problem. Den ibland befogade kritiken mot sakernas tillstånd riskerar att reduceras till att bli alltför svepande och dåligt underbyggd. Det är helt enkelt enklare att rikta kritik mot partiledare, verkställande utskott eller partistyrelse och vilja välja bort och välja nytt än att se hela djupet i partiet problem.
Det finns dåliga exempel på denna panikstrategi: Socialdemokratins rådslagsprocess efter valet 2006, valet och bestraffningen av Mona Sahlin samt den hastiga utlysningen av en extrakongress under våren 2011 har resulterat i att partiets grundläggande problem återstår. På grund av extrakongressen, hann inte heller den socialdemokratiska kriskommissionens omfattande rapport förankras inom partiet vilket ledde till att det idag är oklart om de föreslagna åtgärderna kommer att förverkligas av Håkan Juholt.
Vänsterpartiet befinner sig i kris. Det är i sig, tyvärr, inte anmärkningsvärt med tanke på den reträttposition som vänstern befinner sig i Sverige, i Europa och i stora delar av världen. Krisen kan dock inte överkommas med partiledarbyten eller omfattande nyval av partistyrelsen, som snarare kan liknas vid bestraffningsmetoder än vid en långsiktig strategi för att vända utvecklingen. Vad krävs då av oss Vänsterpartister idag?
Organisationen är A och O
Vänsterpartiets största tillgång är dess medlemmar. Under det senaste året har vi bevittnat en unik medlemsökning. Detta i ett läge där Vänsterpartiet under lång tid backat i opinionen och tillhörde förlorarsidan i ett riksdagsval. Samtidigt betyder ett ökat medlemsantal väldigt lite när det på många håll saknas en organisation som kan skapa politisk verksamhet som är både relevant för partiets medlemmar och de grupper som vi säger oss representera.
Idag hittar vi Vänsterpartiets styrka främst i det stora städerna. Där finns ett medlemsunderlag som är själva förutsättningen för ett flexibelt partiarbete som både innebär parlamentariskt arbete och utomparlamentarisk opinionsbildning.
Om vi då förflyttar oss utanför storstäderna ser vi att partimedlemmar där verkar i ett helt annat parti. Där är medlemsunderlaget mera begränsat - medlemsökningen är helt enkelt inte lika stor på landsbygden. Den lokala partiföreningen är djupt engagerad i det parlamentariska arbetet i kommunen. Nämndplatser ska besättas, motioner ska skrivas och handlingar ska läsas. Det finns en hel del partiarbete som måste bortprioriteras. Ingen håller i introduktion för nya medlemmar, det finns inget organiserat, systematiskt studiearbete och det utåtriktade arbetet reduceras till att dela ut flygblad och kaffe en gång i månaden. Få personer gör mycket arbete och trots allt hedervärt slit har medlemmarna känslan att de inte har gjort tillräckligt.
En av de stora utmaningarna för Vänsterpartiet är att ändra på detta. En målsättning på lång sikt måste vara att bygga en partiorganisation som kan bära det parlamentariska arbetet och koppla det till ett genomtänkt utomparlamentarisk opinionsbildning samtidigt som man bedriver studier som stärker medlemmar på det organisatoriska och politiska planet. Kongressens uppgift när den samlas i Uppsala i början av januari nästa år bör vara att ge nästa partistyrelse ett tydligt uppdrag för att bygga organisation. Det är därför glädjande att partistyrelsens förslag på strategidokument, som damp ner i brevlådan samma dag som vi fick oss en opinionsmässig kalldusch, har fokus på hur Vänsterpartiets organisation ska utvecklas.
Där hittas fler kloka förslag:
- Att uppvärdera organisatoriskt arbete.
- Att anpassa partiverksamheten till medlemmarnas förutsättningar och intressen.
- Att hitta rätt uppgift till varje person och hitta rätt person
till varje uppgift.
- Att genomföra minst två centrala ledarskapsutbildningar som riktar sig till nyckelpersoner i distrikten.
- Att på alla nivåer rekommendera partiskatt för förtroendeuppdrag.
- Att sänka trösklarna för att det ska bli enklare att delta i Vänsterpartiets
verksamhet.
- Att starta ett kvinnopolitisk nätverk.
Konsten att fokusera
En organisatorisk satsning måste gå hand i hand med en uppslutning bakom demokratiskt fattade beslut om politiska och organisatoriska prioriteringar. Ett Vänsterparti i kris har inte råd att vara spretig och trubbig. Alla resurser, så väl ekonomiska som personella, måste gå åt samma håll. Detta innebär inte att partiföreningar inte ska ha möjligheten att formulera politik utifrån lokala förutsättningar eller att anpassa centrala kampanjer för att lyfta upp lokala frågor. Tvärtom, partiets prioriteringar måste brytas ned för att få genomslag.
Det stora problemet idag är att det ovanstående sker för sällan. Vänsterpartiet har svårt att fokusera sina resurser. Det gäller så väl partistyrelsen, rikdagsledamöterna, parti- och riksdags som partiföreningar och distrikt. Det är därför inte konstigt att centrala kampanjer uppfattas illa förankrade och därmed inte får det genomslag som vi medlemmar alla önskar.
Även här måste kongressen vara tydlig. Demokratiskt fattade beslut måste följas och förankras bättre. Om partistyrelsen väljer att prioriterar X kan inte en del prioritera Y och några andra Z. Det är ohållbart. Partistyrelsens prioriteringar måste genomsyra hela partiet och alla partiets delar. Det uppnås inte genom att skicka mejl till partidistrikt och förtroendevalda med information om den kommande kampanjen utan det som krävs är en ledning som sätter sig på tåget och åker ut för att förankra beslut och lyssna av åsikter från organisationen. Det i sin tur kräver en kollektiv ledning som är väsensskilt från diskussionen om delat ledarskap eller en ordning där några få på respektive instans förankrar gemensamma beslut medan alla andra bevakar sina egna hjärtefrågor.
Stärk kongressen roll
Partistyrelsens förslag på strategidokument och programkommissionens revideringar har skickats ut till medlemmar och distrikt. Efter semestern drar en intensiv kongressdebatt igång. Det är både välkommet och nödvändigt för att vi tillsammans ska ta partiet ut ur den långvariga svacka vi befinner oss i.
Kongressen i Uppsala 5-8 januari blir viktig. Min känsla är att det är nu eller aldrig. Antingen löser vi de existerande problemen i partiet tillsammans med Uppsalakongressen som språngbräda eller så kommer det dröja väldigt länge innan vi återigen får chansen att samla oss kring ett gemensamt framtidsprojekt för Vänsterpartiet. Efter valet 2014 kan det helt enkelt vara för sent.
Kongressen måste med andra ord sätta ner foten och ge den nyvalda partistyrelsen ett tydligt uppdrag som innebär både politiska och organisatoriska prioriteringar. Återigen anser jag att förslaget på strategidokument är rätt väg att gå.
Jag har varit ombud på tre tidigare partikongresser och för första gången har jag en känsla för vad partiet möjligen kan komma att syssla med efter kongressens avslutats och alla ombud åkt hem till sina partiföreningar. Jag hoppas därför att varje kongress framöver får möjligheten att besluta om ett strategidokument eller dylikt som stakar ut partiets prioriteringar under kongressperioden. Det är tydligt att den nuvarande ordningen där kongressen behandlar ett 100-tal s.k. allmänna motioner som handlar om allt från köttförbud på partiarrangemang till ett nytt klassanalys inte är rimligt när partiets befinner sig i en kris.
Det här blev långt. Lite längre fram kommer jag återkomma till "kollektiv ledning", "utvecklingen av politiken", "politisk kommunikation" samt fler åsikter om Vänsterpartiets framtid. Jag hoppas att fler vågar diskutera de stora frågorna för partiet - bortom partiledarfrågan eller huruvida delat ledarskap är bra eller inte.
Andra som bloggat: Jonas Wikström, Rosa Lundmark, Britt Löfgren, Alltid Rött, Alltid Rätt, Almedalsbloggen
I medierna: AB, DN, DS, Expressen, SR
tisdagen den 21:e juni 2011
Läs Anjelicas blogg!
Anjelica Hammersjö bloggar, har jag upptäckt!
Anjelica sitter för Vänsterpartiet i Göteborgs kommunfullmäktige. Hon är skarp, välformulerad och bråkig.
Följ länken till Anjelicas blogg: http://hammersjo.wordpress.com/
måndagen den 16:e maj 2011
Omvalet en besvikelse
Omvalet i Västra Götalandsregionen är över. Nu när sammanställningen är klar kan jag konstatera att valet blev en besvikelse på flera plan.
Valdeltagandet blev mycket lågt - endast 43,1% av de röstberättigade tog chansen att påverka den politiska inriktning i regionen. I Gunnared i Göteborg var valdeltagande strax under 20%. I Tynnered röstade endast var femte. Detsamma gäller Biskopsgården. De är områden där Vänsterpartiet har större stöd än riksgenomsnittet. Den demokratiska legimiteten i omvalet är enligt mig mycket liten och ett stort problem. Omvalet bör därför vara spiken i kistan för de som förordar skilda valdagar.
En annan besvikelse är Sverigedemokraternas fortsatta frammarsch. Partiet ökade i stöd trots ca 10 000 färre röster.
Vänsterpartiets valresultat är också en besvikelse. Vi var väl förberedda inför valet på så sätt vi hade våra politiska prioriteringar fastlagda. Vi lyckades också mobilisera vår organisation. Men jag konstaterar att vi inte lyckas bedriva en stark valrörelse utanför storstadsregionerna. Det är partiets största utmaning framöver - att bygga en jämn och stark organisation som agerar samfällt när det väl gäller.
Nu lyckades vi hålla ställningar och förlorar därmed inget mandat jämfört med valet i höstas (vi förlorar ett mandat jämfört med valet 2006). På sina håll har valrörelsen gått riktigt bra. I Göteborg, konstaterar jag att vi gör ett bra resultat i de områden där vi har stark närvaro i form av en aktiv partiförening med många medlemmar och mycket aktiviteter. Och som jag skrev igår kväll så har många nya medlemmar varit mycket aktiva i valarbetet. Stort tack alla som har kämpat!
Det blev återigen tydligt att Vänsterpartiet skiljer sig väsentligt från de övriga partierna som i långt och mycket har förvandlats till valmaskiner som syns under valrörelsen men som drar sig undan när valdagen har passerat. Vänsterpartiet är ett parti som till hög grad förlitar sig på sina medlemmar. Det är förstås en styrka och vi ser resultatet av detta i de område där vi har starka lokalorganisationer.
Jag kan också konstatera vi är det enda partiet som har synts ute på gator och torg non-stop sedan valet 2010. På så sätt har vi byggt ett förtroende bland människor och många känner att det finns ett parti som inte endast är ute efter röster utan som har ett politiskt projekt som sträcker sig bortanför korta valspurter.
På det politiska planet lämnar omvalrörelsen mycket att önska. Den politiska debatten och de reellt existerande politiska konflikterna mellan partierna kom inte fram förens valrörelsens sista dagar. Moderaterna och de övriga högerpartierna var mycket trängda på grund av Vänsterpartiets kritik mot deras privatiseringsiver. Att Socialdemokraterna också lyfte frågan blev helt enkelt för mycket för de lokala allianspartierna. Samtidigt bevittnade vi till stora delar en debatt som förde över väljarnas huvuden. Det är en delförklaring till Sverigedemokraternas framgång. Detsamma gäller den andra viktiga valfrågan - nämligen kollektivtrafikens organisering där bland annat Vänsterpartiet ville sänka priset för regionen-runt-kortet och införa en enhetstaxa. Trots tydliga skillnader mellan partierna, uteblev den riktiga debatten som kunde engagera och mobilisera människor. För Vänsterpartiets del måste vi bli bättre på att fokusera mer på att tydliggöra ideologiska skillnaderna samt lyfta plånboksfrågor som människor kan relatera till.
Det är också på sin plats att dra några generella slutsatser. Borgerligheten börjar inta en reträttposition i svensk politik. Det är tydligt att kritiken mot Alliansens privatiseringar, nedskärningar i socialförsäkringssystemen och a-kassan börjar överskugga den initiala charm som Alliansen utstrålade för fyra år sedan. Allt fler blir varse om det orimliga i den inhumana sjukförsäkringen, Fas3-haveriet och det faktum att skattesänkningar är det enda svaret som regeringspartierna ger på människors högst reella och relevanta vardagsproblem. Ulf Bjereld skriver mer och bättre om detta. I detta nya läge finns det ett stort politiskt utrymme för Vänsterpartiet att presentera en ny inriktning för politiken, i synnerhet på lokal nivå där människor kan relatera till både genomförda försämringar och Vänsterpartiets krav på förbättringar. Den möjligheten måste vi ta tillvara på. Och vi måste börja med att bygga upp och finslipa vår organisation.
Andra som bloggat: Ulf Bjereld
I medierna: AB, DI, Expressen, GP1, GP2, GP3, GP4, GP5, Svt, Svt Debatt, Sydsvenskan
Valdeltagandet blev mycket lågt - endast 43,1% av de röstberättigade tog chansen att påverka den politiska inriktning i regionen. I Gunnared i Göteborg var valdeltagande strax under 20%. I Tynnered röstade endast var femte. Detsamma gäller Biskopsgården. De är områden där Vänsterpartiet har större stöd än riksgenomsnittet. Den demokratiska legimiteten i omvalet är enligt mig mycket liten och ett stort problem. Omvalet bör därför vara spiken i kistan för de som förordar skilda valdagar.
En annan besvikelse är Sverigedemokraternas fortsatta frammarsch. Partiet ökade i stöd trots ca 10 000 färre röster.
Vänsterpartiets valresultat är också en besvikelse. Vi var väl förberedda inför valet på så sätt vi hade våra politiska prioriteringar fastlagda. Vi lyckades också mobilisera vår organisation. Men jag konstaterar att vi inte lyckas bedriva en stark valrörelse utanför storstadsregionerna. Det är partiets största utmaning framöver - att bygga en jämn och stark organisation som agerar samfällt när det väl gäller.
Nu lyckades vi hålla ställningar och förlorar därmed inget mandat jämfört med valet i höstas (vi förlorar ett mandat jämfört med valet 2006). På sina håll har valrörelsen gått riktigt bra. I Göteborg, konstaterar jag att vi gör ett bra resultat i de områden där vi har stark närvaro i form av en aktiv partiförening med många medlemmar och mycket aktiviteter. Och som jag skrev igår kväll så har många nya medlemmar varit mycket aktiva i valarbetet. Stort tack alla som har kämpat!
Det blev återigen tydligt att Vänsterpartiet skiljer sig väsentligt från de övriga partierna som i långt och mycket har förvandlats till valmaskiner som syns under valrörelsen men som drar sig undan när valdagen har passerat. Vänsterpartiet är ett parti som till hög grad förlitar sig på sina medlemmar. Det är förstås en styrka och vi ser resultatet av detta i de område där vi har starka lokalorganisationer.
Jag kan också konstatera vi är det enda partiet som har synts ute på gator och torg non-stop sedan valet 2010. På så sätt har vi byggt ett förtroende bland människor och många känner att det finns ett parti som inte endast är ute efter röster utan som har ett politiskt projekt som sträcker sig bortanför korta valspurter.
På det politiska planet lämnar omvalrörelsen mycket att önska. Den politiska debatten och de reellt existerande politiska konflikterna mellan partierna kom inte fram förens valrörelsens sista dagar. Moderaterna och de övriga högerpartierna var mycket trängda på grund av Vänsterpartiets kritik mot deras privatiseringsiver. Att Socialdemokraterna också lyfte frågan blev helt enkelt för mycket för de lokala allianspartierna. Samtidigt bevittnade vi till stora delar en debatt som förde över väljarnas huvuden. Det är en delförklaring till Sverigedemokraternas framgång. Detsamma gäller den andra viktiga valfrågan - nämligen kollektivtrafikens organisering där bland annat Vänsterpartiet ville sänka priset för regionen-runt-kortet och införa en enhetstaxa. Trots tydliga skillnader mellan partierna, uteblev den riktiga debatten som kunde engagera och mobilisera människor. För Vänsterpartiets del måste vi bli bättre på att fokusera mer på att tydliggöra ideologiska skillnaderna samt lyfta plånboksfrågor som människor kan relatera till.
Det är också på sin plats att dra några generella slutsatser. Borgerligheten börjar inta en reträttposition i svensk politik. Det är tydligt att kritiken mot Alliansens privatiseringar, nedskärningar i socialförsäkringssystemen och a-kassan börjar överskugga den initiala charm som Alliansen utstrålade för fyra år sedan. Allt fler blir varse om det orimliga i den inhumana sjukförsäkringen, Fas3-haveriet och det faktum att skattesänkningar är det enda svaret som regeringspartierna ger på människors högst reella och relevanta vardagsproblem. Ulf Bjereld skriver mer och bättre om detta. I detta nya läge finns det ett stort politiskt utrymme för Vänsterpartiet att presentera en ny inriktning för politiken, i synnerhet på lokal nivå där människor kan relatera till både genomförda försämringar och Vänsterpartiets krav på förbättringar. Den möjligheten måste vi ta tillvara på. Och vi måste börja med att bygga upp och finslipa vår organisation.
Andra som bloggat: Ulf Bjereld
I medierna: AB, DI, Expressen, GP1, GP2, GP3, GP4, GP5, Svt, Svt Debatt, Sydsvenskan
onsdagen den 6:e april 2011
Militären får inte tränga bort människor
Jag skriver i senaste ETC Göteborg om beslutet att utöka militärövningar i Göteborgs södra skärgård:
I medierna: GP
Länsstyrelsen i Västra Götaland har godkänt en utökning av Försvarsmaktens militärövningar i Göteborgs södra skärgård. Militär verksamhet får därmed bedrivas över 100 dagar årligen. Vänsterpartiet kräver ett stopp för beslutet för att slå vakt om en demilitariserad och levande skärgård, skriver Thaher Pelaseyed, nyvald ordförande för Vänsterpartiet Göteborg.Andra som bloggat: Jöran Fagerlund
Länsstyrelsen Västra Götalands Miljöskyddsnämnd har sagt ja till en utökning av militärövningar inom det skärgårdsområde söder om Göteborg som omfattar Galterö, Stora Stårholmen, Känsö, Lilla och Stora Rävholmen, Känsö Fjärskär och Knappen. Området är unikt när det gäller natur och djurliv. I området bor också närmare 5000 människor. I och med Miljöskyddsnämndens beslut kommer nationella och internationella militärövningar i framtiden att tillåtas avfyra över en miljon finkalibriga skott samt närmare 2000 granater, sprängladdningar och robotar. Beslutet har väckt stora protester hos boende som är oroliga för så väl sin egen vardag som skärgårdsturismen. Vänsterpartiet delar denna oro.
Vi i Vänsterpartiet är hårdare motståndare till en militarisering av Göteborgs skärgård. Vi anser att Miljöskyddsnämndens beslut leder till en kraftig begränsning av båttrafik, fiske och bad inom de berörda områdena. Det finns också en risk att militärövningar i den omfattning som nu tillåts inte enbart stör ölivet utan att buller från explosioner kommer att höras ända in över fastlandet. Därmed kommer Försvarsmaktens utökade militära handlingsutrymme att påverka natur, djurliv och människor i och runt om kring Göteborg.
Göteborg är en stad med en stolt fredstradition. Vi har genom åren gått i bräschen för protester mot såväl kärnvapenupprustning som krig och ockupationer. Vi ser en stor risk att Försvarsmakten, med Länsstyrelsens beslut i ryggen, får kapacitet att stå värd för internationella militära övningar där krigförande länder som USA och Storbritannien ges möjlighet att testa vapensystem som sedan används mot ockuperade folk i länder som Afghanistan. Vänsterpartiet kommer att arbeta för att stoppa utökningen av militärövningar i Göteborgs skärgård. Militären ska inte tillåtas tränga undan människor och natur.
Thaher Pelaseyed
ordförande för Vänsterpartiet Göteborg
I medierna: GP
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)