Det är politiken som skjuter människor

En eller flera personer har gjort Malmöbor med utländsk bakgrund till levande måltavlor. Hela historien väcker mycket obehagliga minnen.

Vi - mamma, pappa, lillebror och jag - landade på Landvetter flygplats den 16 januari 1990. Det var jäkligt kallt i jämförelse med Islamabad men det kändes underbart. Vi var inte så kräsna efter flykten från Iran och den 18 månader långa vistelsen i Pakistan. Första månaderna i Karachi tillbringade vi i ett avlångt trekantigt rum på kanske 30 kvadratmeter. En kokvrå fanns också. Toalett delade vi med andra, om jag inte minns fel. Andra hyresgäster i det stora huset som ägdes av en rik pakistanier var unga iranska män som flytt undan värnplikten för att sedan, i väntan på ett erbjudande om ett nytt liv i väst, fångas in av heroinet som fanns i överflöd. En annan grupp hyresgäster var iranska kvinnor som flytt undan sexuellt våld de utsatts för av nära anhöriga med samröre med Khomeinis paramilitära organisationer. Bäst minns jag nog familjen som verkade ha det rätt bra ställt. En kväll råkade jag se pappan i familjen vräka i sig svart skokräm. Rysk kaviar, förklarade mamma senare. Han specialitet var affärer med knark. Och familjen levde bra. Om de hade flyktingskäl vet jag inte. För oss andra var det en hård tillvaro.

En dag kom pappa tillbaka från FN-kontoret. Inget besked idag heller. Men han hade blodfläckar på byxorna. Han var oskadd men någon hade dödats och många skadats när iranska agenter öppnat eld mot flyktingar som köade utanför FN-kontoret i Karachi. Kort därefter flyttade vi till Islamabad i norra Pakistan. Det var lite lugnare där då. Nu är Pakistan i kaos.

Vi hade höga förväntningar den där januaridagen när vi landade på Landvetter utanför Göteborg. Höga förväntningar på oss själva. Vi skulle snabbt komma upp på benen och bygga oss ett liv. Vi hade kommit undan den iranska regimens svarta lista, klarat det hårda pakistanska samhället och nu landat i trygga Sverige där folk var oartiga nog att ropa 'Hey' till varandra. Det är bara djur man tilltalar på det sättet. Snart fick vi veta att 'Hey' eller 'Hej' var svenskens sätt att hälsa. Och så pratade alla så tyst. Att försöka uppfatta vad folk viskade var det största integrationsproblemet under första halvåret. Efter snabbintroduktionen till det nya landet började vardagen i Mariestad, kommunen som tagit emot oss.

Hela familjen sattes i skolan. Jag fick hoppa in i fjärde klass på Lockerudsskolan, lillebror gick på dagis några hundra meter från lägenheten, mamma och pappa sattes i en av SFI-klasserna. Ett år senare ordnade pappa ett vikariat på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Parallellt pluggade han till sjukhusfysiker. Siktet var inställt på en fast tjänst. Kanske skulle vikariatet övergå till ett riktigt jobb. Han slet. Han pendlade till Stockholm och vi sågs bara på helgerna. När han kom hem på fredagarna, var han trött men i två dagar var vi en hel familj igen.

Det var ungefär vid den här tiden som John Ausonius började skjuta. Jag minns att pappa var skärrad. Han bodde i Solna, i en trång studentlägenhet med utsikt mot ett litet skogsparti. Mellan tunnelbanestationen Västra Skogen och studentbostäderna gick en 300 meter lång asfalterad gångväg omringad av träd och buskar. Jag kan tänka mig att det var tortyr för pappa att ta sig hem på kvällarna. Trött och kall, letade han röda prickar i mörkret. Han såg aldrig den där röda pricken. En kväll hörde han av sig. Han lät glad. Polisen hade gripit Lasermannen.

Jag minns de första åren i Sverige med blandade känslor. Vi fick chansen att börja om på nytt men i ett land där jag blev kallad 'Turkjävel!'. Trots att jag inte var turk. Bröderna Dagobert, Lockerruds ökända rasister tyckte tydligen att jag var mer turk än iranier. Så jag fick bli turkjäveln medan andra kallades 'Svartskallar!'. Orättvist att inte ens hånas på samma sätt som alla andra. Problemen var dock större än så. En klasskompis, A, berättade att hans mamma röstade på Ny Demokrati. Men hon är ju schysst, tänkte jag men tog ändå lite avstånd från A. Han bor förresten kvar i Mariestad. På TV visade dom flyktingförläggningar som brann och nazister som marscherade. Alla pratade om VAM, Vitt Ariskt Motstånd.

Nu har det gått 20 år. Ny Demokrati finns inte längre och nazisterna med rakade skallar och stålhätta har numera kostymer på sig. 20 stycken av dem sitter i Sveriges riksdag. Arbetslösheten är rekordhög och någon eller några skjuter med skarp ammunition mot invandrare. I torsdags raljerade högerdebattören Fredrik Segerfeldt när han påstod att människor inte börjar skjuta invandrare bara för att a-kassan sänkts till botten. Men det hänger ihop. Under de senaste 20 åren har de fem procent rikaste i Sverige fördubblat sina förmögenheter. Det har kostat. Det har kostat i form av nedskärningar, nedläggningar, privatiseringar, arbetslöshet. När det går åt helvete så är det rätt många saker som rivs ner. Ungdomsmottagningen stänger och platserna i psykiatrin försvinner. Lärarna sparkas ut samtidigt som målarfärgen på korridorväggarna flagnar. Nån måste få skulden. Idag är det inte nyliberalismen som blir skjuten på utan invandrarna. Det är politiken som skjuter människor.

Andra som bloggat: Nooshi Dadgostar, Vänstra Stranden, Anna Wester, Stardusts blogg, Svensson, Anna-Lena Lodenius, Politikerbloggen
I medierna: AB, DN1, DN2, SS1, SS2, Exp, SVT, GP, SvD, Guardian