onsdag 7 mars 2007

Det latinamerikanska sammanhanget

Läs Mikael Wiehe på DN Kultur (läs också mitt tidigare inlägg i ämnet). Jag präglas av lite för mycket utanförskaps- och entrepenörsmentalitet för att ha fastnat för Wiehe under uppväxten i Sverige. Jag har å andra sidan varit 'open minded' mot 'Det Nya Landets' musik... Wiehe och Lazze Ohlyz är bra musik, mycket bra till och med i jämförelse med HBT-frikyrkornas melodifestival.

Nu var det inte Wiehes musik jag skulle recensera utan hans inägg i DN. Snacka om att killen behärskar konsten att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Läs följande,
Jag anser också att de sextionio så kallade samvetsfångar som enligt Amnesty International finns på Kuba är exakt sextionio stycken för många! Med detta sagt vill jag också säga att Kuba, med alla sina brister i form av materiell fattigdom, en snårig byråkrati, en sluten och delvis militariserad statsapparat, en censur av nyheter utifrån, en stympad yttrandefrihet, revolutionsledare som inte vågar släppa ifrån sig makten och en stor misstänksamhet mot dem som kritiserar revolutionen, trots allt har lyckats uppnå häpnadsväckande framgångar på vissa områden: den högsta medellivslängden i både Nord- och Sydamerika, den bästa läkarvården för sitt lands befolkning på kontinenten - som man också frikostigt delar med sig av till andra fattiga länder, ett högt utvecklat utbildningssystem - öppet också för utländska studenter, bostäder till alla, utrotad analfabetism och ett miljöarbetet som prisas av FN. Plus en livaktig kultur av alla slag.

Mot detta står den av USA förespråkade "demokratiseringen" av Kuba. Människor har sett vad detta har inneburit i Afghanistan. Människor har också sett vad det har inneburit i Irak. Människor i Latinamerika vet vad USA-stödd "demokrati" betydde i Chile under Pinochet, Argentina under Videla, Haiti under Papa Doc, Dominikanska Republiken under Trujillo, Paraguay under Stroessner, Nicaragua under Somosadynastin, i Brasilien, Peru, Guatemala, Uruguay, El Salvador, med flera länder: hundratusentals mördade, miljoner torterade och ytterligare miljoner drivna i landsflykt. För att inte nämna dem som av den förda ekonomiska politiken förvisades till slum, fattigdom, sjukdomar, underutbildning och för tidig död. Detta vet man också i till exempel Vietnam, Laos, Kambodja, Syrien, Indonesien, Iran och Irak, Ghana, Kongo, Zaire, Marocko, Saudiarabien och Sydafrika. Det är inte heller länge sen USA aktivt stödde militärdiktaturen i Grekland, Spanien och Portugal.

Läs hela. Han är bra. Marhaba!

Det är ju förstås helt nödvändigt att kritisera Kuba för bristerna i yttrandefrihet osv men den som inte sätter den kubanska situationen i ett latinamerikanskt sammanhang springer reaktionens krafter. Reaktionens mål är - som bekant - att omvandla Kuba till den råa kapitalismens slagfält där människor är blott varor. Kuba måste jämföras med länder som Colombia som kritiseras av Amnesty International för mord på människorättsaktivister och fackliga kämpar. Kuba måste, precis som Wiehe påpekar, sättas i samma kontext som andra övergrepp som sker på ön, dock av helt andra länder. Guantanamo-basen är en av 2000-talets största skandaler och drivs av USA. Liknande fängelser finns runt om i Östeuropa, Afghanistan och inne i USA. Abu Ghraib vittnar om omfattande förbrytelser och ytterst få av de ansvariga har ställts inför rätta.

Att kritisera Kuba men inte USA är lika ohederligt som att i likhet med Fredrik Malm försöka med lögner sälja in ett krig mot Iran genom att hänvisa till den spirande 'demokratin' i Irak.

1 kommentar:

Anna sa...

Dissa inte schlagern, din skit! Det är bara Carola som är kristen, nästan.