Tre argument mot delat ledarskap

Debatten inför Vänsterpartiets kongress i januari 2012 börjar nu ta fart på allvar. Samtidigt som Lars Ohly meddelat att han avgår på partikongressen har fyra kandidater, Hans Linde, Rossana Dinamarca, Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt, deklarerat att de står till förfogande till posten som partiledare. Detta har öppnat upp för en diskussion om ledartyp och politik, även jag önskar mer av båda.

En diskussion som tangerar ovanstående är vilken ledarskapsmodell som ska gälla efter kongressen. Delat ledarskap har framförts som ett alternativ till den rådande modellen med en partiledare och vice partiledare. Av debatten att döma kommer delat ledarskap att bli en de stora frågorna på partikongressen i januari.

Argumenten för delat ledarskap kan i huvudsak sammanfattas med nedanstående tre punkter:

i) Mindre press. Uppgiften som partiets främsta företrädare är en ansträngande arbetsuppgift. Delat ledarskap innebär delad arbetsbörda och delat ansvar.

ii) Mer jämställt. Delat ledarskap innebär en man och en kvinna blir partiets ansikte utåt. Det är en styrka för ett feministiskt parti.

iii) Mer demokratiskt. Delat ledarskap frångår toppstyrning eftersom två personer istället för en personer tar sig an rollen som partiets främsta företrädare.

Har då ovanstående tre argument för delat ledarskap någon bäring. Jag menar att både argument (ii) och (iii) haltar medan argument (i) är förvisso sympatisk men att lösningen på en partiledares utsatta position och arbetsbelastning kan hittas i andra åtgärder än införandet av delat ledarskap.

Jag börjar baklänges med argument (iii).

Demokrati i en organisation är ett komplext fenomen. Interndemokratin handlar om transparens och förankring av beslutsprocesser. Det handlar om möjligheten att ge mandat och att utkräva ansvar. Det handlar om majoritetsbeslut och möjligheten att verkställa detsamma. Jag är skeptisk till påståendet att delat ledarskap ökar demokratin. Jag menar snarare att delat ledarskap varken leder till ökad transparens och förankring av beslut eller bättre möjligheter att utkräva ansvar. Jag ser snarare en fara i att en modell med delat ledarskap resulterar i mer toppstyrning där viktiga beslut fattas av färre personer än vad som är fallet i dag. Med dagens modell kan en partiordförande omöjligen fatta beslut på egen hand även personen kan i olika grader vara drivande i olika politiska processer. Dock är det enkelt att se att snabba och avgörande beslut kan fattas av ett två sammansvetsade språkrör/partiledare med en gemensam linhe istället för som idag av ett verkställande utskott bestående av sju personer ur en partistyrelse. Det finns därmed en uppenbar risk att partistyrelsens makt minskar i takt med att viktiga beslut kan komma att fattas av två språkrör/partiledare.

Låt oss ta ett konkret exempel. Vänsterpartiets partistyrelse brottades en hel del med den interndemokratiska processens under det rödgröna samarbetet inför valet 2010. Partistyrelsen hade sista ordet vid överenskommelser med de övriga två partierna. Väldigt ofta uppfattades detta som krångligt - dock inte av partiets egna förhandlare, verkställande utskott eller partiordförande utan av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. I båda partier var partistyrelsen i praktiken bortkopplad från överenskommelserna. I Miljöpartiet bestämde språkrören Wetterstrand/Eriksson.
Argument (ii):

Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Riksdagens första feministiska parti. Idag är det naturligt att feminismen genomsyrar hela partiets politik. Samtidigt står partiet inför en stor organisatorisk utmaning. Många kvinnor söker sig till Vänsterpartiet men betydligt färre återfinns i ledande positioner. Många kvinnliga medlemmar väljer inaktivitet efter en tid av politiskt arbete i partiet. Det är i grunden ett demokratiskt problem. Kvinnor stöter helt enkelt på hinder i sitt engagemang i vårt parti. Detta internfeministiska problem har sin grund i att Vänsterpartiet är en del av samhället. Könsmaktsordningen återfinns i vårt parti trots att vi är ett feministiskt parti som medvetet försöker bekämpa könsorättvisor både i och utanför partiet.

Hur ska vi överkomma de internfeministiska utmaningarna? Det handlar om att bygga motstrukturer. Det behövs t.ex. fler forum där kvinnor kan organisera sig separatistisk för att, utan mäns ständiga invändningar, kunna sätta agendan för partiets internfeministiska problem och lösningar på detsamma. En motstruktur är - tro det eller ej - att vissa poster endast kan innehas av en person. Risken finns alltid att män i ledande positioner överskuggar kvinnor på samma nivå. Detta gäller förstås också vid delat ledarskap.

Låt oss återigen titta på Miljöpartiet som tillämpat modellen med språkrör sedan bildandet 1981. En berättigad fråga är hur många manliga samt kvinnliga språkrör innan Fridolin/Romson som åtminstone politiskt intresserade kan räkna upp? Personligen kan jag komma på Maria Wetterstrand som enda kvinnliga språkrör, medan jag kan räkna upp Gahrton, Schlaug och Eriksson utan att någon betänketid. Delat ledarskap har i Miljöpartiet, ett parti med ett förhållandevis nyupptäkt intresse för feminism, inte inneburit ökad jämställdhet utan snarare en struktur som förstärkt mäns positioner ytterligare. Med delat ledarskap finns risken att en man alltid återfinns i partiets yttersta ledning. Inte särskilt feministiskt för ett modernt Vänsterparti.

En feministisk offensiv som allt för få pratar om är t.ex. riktade ledarskapsutbildningar för kvinnor i partiet eller byggandet ev ett mera attraktivt parti för de unga kvinnor närmare trettio som alltför ofta lämnar Ung Vänster men som inte ser Vänsterpartiet som ett självklar plats för fortsatt aktivism och politisk engagemang.
Och så slutligen argument (i):

Jag föreställer mig att det är oerhört ansträngande att vara partiledare. I synnerhet för ett parti som står still i opinionen och som i likhet med Vänsterpartiet står allt mer ensam i sin oppositionsroll. Det är säkert så att uppgiften kan stundtals klassas som helt enkelt övermänsklig. Men innebär delat ledarskap en avlastning? Jag är tveksam. Jag tror att få utgår ifrån att två eventuella språkrör ska göra lika mycket som Lars Ohly tillsammans - alltså bara hälften så mycket vardera - utan jag tror att många partikamrater utgår ifrån att de två språkrören lägger ner lika mycket energi som Lasse vardera. Därmed faller argument (i).

Min andra kritik är att argument (i) blundar för en viktig diskussion inför partikongressen. Det handlar om diskussion om partistyrelsens, verkställande utskottets samt partisekreterarens roll i den centrala organisationen. Det kollektiva ledarskapet är en nödvändighet för att att politiken ska få genomslag i och utanför partiet. En bra partiledare kan åstadkomma föga utan partisekreteraren, vice ordföranden, verkställande utskottet och partistyrelsen, i synnerhet när det gäller det vitala arbetet med att rusta en organisation för politiskt förändringsarbete.

Här är en kortare intervju med mig och John Hörnqvist, ordförande för Vänsterpartiet Storstockholm, angående valet av partiordförande.

Andra som bloggat: Jonas Sjöstedt, Ilona Sz Waldau, Süssner1, Süssner2, Makthavare
I medierna: AB, GP, DN, Sydsvenskan

Fel av Gothia Cup att ge efter för diktaturer

Foto: Team Sportia

Förra veckan avslutades Gothia Cup, världens största fotbollsturnering för ungdomar. Gothia Cup är en viktig institution. Turneringen visar på idrottens gränslösa potential att förena människor med vitt skilda förutsättningar och bakgrund. Genom åren har bland annat lag från Palestina deltagit och Vänsterpartiet har odlat ett djupt vänskap med ungdomslaget EF Soyapango från staden Soyapango i El Salvador.

Dock fläckades årets upplaga av Gothia Cup av arrangörernas svek mot ett pojklag från de västsahariska flyktinglägren. Trots ett tidigare löfte, förbjöds Western Sahara FC att bära Västsaharas flagga under den traditionsenliga invigningen. Orsaken: påtryckningar från de marockanska laget som också deltog i turneringen.

Jag träffade laget igår kväll och det var uppenbart att de, trots den unika upplevelses om Gothia Cup har varit, kände sig överkörda och utanför. I synnerhet lagledarna var ledsna och förbannade över ett beslut som dikterats av ockupationsmakten.

Med anledning av Gothia Cups agerande, har jag idag en debattartikel i GöteborgsPosten,

Föreställ dig att ett fotbollslag från det av Israel ockuperade Palestina förbjuds att bära den palestinska flaggan med motiveringen att flaggan provocerar israeliska deltagare. Om vi byter ut Palestina mot Västsahara och Israel mot Marocko, så har just detta orimliga scenario ägt rum på årets upplaga av Gothia Cup. Västsahariska ungdomar förbjöds att bära sitt lands flagga under den traditionsenliga invigningsceremonin efter protester från marockanska deltagare.

[...]

Strax innan invigningen av Gothia Cup i förra veckan, gav arrangörer vika för protester från de marockanska lagledarna när man, trots ett tidigare löfte, förbjöd Western Sahara FC att bära den västsahariska flaggan. Därmed valde arrangörerna att frångå Gothia Cups ursprungsidé, nämligen att med hjälp av fotbollen, bryta barriärer och fördomar samt att främja fred och vänskap. I stället visade man undfallenhet gentemot en diktatur som bedriver en olaglig ockupationspolitik och som konsekvent bryter mot mänskliga rättigheter i det ockuperade Västsahara.

[...]

Nästa år samlas återigen tusentals ungdomar från världens alla hörn för att spela fotboll i Göteborg. Årets svek mot Western Sahara FC får inte upprepas. Efter händelsen finns det stor risk att fotbollslaget från Västsahara inte kommer tillbaka till Gothia Cup. Därför borde Gothia Cup starta en demokratifond vars medel är ämnade för att bekosta deltagande av ungdomslag från länder som befinner i väpnade konflikter eller under ockupation.

Gothia Cups ledning måste också ta lärdom av sitt misstag och driva frågan inom FIFA så att lag från ockuperade områden och länder också kan delta i internationella idrottstävlingar under egen flagg. Nästa års upplaga av Gothia Cup måste präglas av medmänsklighet och respekt för folkrätten.

Läs hela debattartikeln här.

Andra som bloggat: Afrikagrupperna, Emmaus Björkå, Rickard Nordin
I medierna: BT, GP1, GP2, GFT, Metro, SvD, TV4, VK

Utøya.Sorg.Vrede.Hopp.

Det är omöjligt att med ord beskriva alla tankar och känslor som kommit och gått efter attentatet mot regeringskvarteret i Oslo och mordet på över 80 unga, norska socialdemokrater på ön Utøya. Tankarna går förstås till de som mist livet, deras anhöriga och de som överlevt mardrömmen.

Terrorattackerna, för det handlar just om välplanerade, politiskt motiverade attacker mot civila, har utraderat en generation engagerade ungdomar organiserade i ett ungdomsförbund känt för att försvara människovärdet gentemot de rasistiska, islamofoba strömningar som växt fram i Norge. Norsk arbetarrörelse har förlorat många skarpa hjärnor, goda retoriker och skickliga organisatörer - norsk arbetarrörelse har gått miste om en del av sin framtid.

Den tragiska händelsen i Norge känns extra mycket i magen när jag tänker tillbaka på alla riksting, kongresser, veckokurser och sommarläger som jag har deltagit i tillsammans med mina kamrater i Ung Vänster. Jag är den jag är idag mycket tack vare alla fina kamrater som jag har träffat på dessa möten. Tillsammans har vi pratat politik, vi har vässat vår gemensamma organisation, vi har umgåtts, skrattat och ibland gråtit. Det har varit oskyldigt men inte på något sätt naivt. Varje möte och träff har varit angelägen för oss då vi har varit många som gått ihop för förverkliga fina saker tillsammans - socialismen, feminismen, den internationell solidariteten och försvaret av människovärdet.

Därför har det hela tiden legat nära tillhands att dra paralleller mellan AUF:s sommarläger på Utøya och alla de Ung Vänster-arrangemang som jag själv har besökt. Vi har bestått av unga människor som har samlats för att tillsammans förändra världen. Det har varit svårt att slå undan tanken på att Utøya kunde ha varit Motala där Ung Vänster samlas till veckokurs eller Dalsland där vi tältar tillsammans på vårt sommarläger. Den tanken har skickat kalla kårar längs ryggraden. Den tanken har förvandlat mördandet på Utøya till något högst personligt.

Mitt i allt detta finns ändå hopp. I lördags samlades runt 300 personer i Göteborg för att hedra offren i Norge. I egenskap av ordförande för Vänsterpartiet Göteborg överlämnade jag en bukett rosor till SSU-ordföranden i Göteborg. Under den fina minnesceremonin till minne av de mördade kamraterna i Norge, väcktes just hoppet. Hoppet i att vi är många som dagligen bekämpar rasism och främlingsfientlighet. Och hoppet om att vi efter det fasansfulla som har hänt kommer att bli ännu fler.

Reaktionerna på terrordådet har varit många. Naturligtvis har de allra flesta uttryckt avsky mot det som har hänt. Bland alla kommentarer som ger stöd till anhöriga, till AUF och norsk arbetarrörelse, kan jag känna igen vissa gemensam nämnare. Många förenas i vetskapen om att de senaste årens utveckling i rasistisk riktning har skadat oss och att priset för "kriget mot terrorismen" har varit högt i form av krig och ockupationer i periferin och inskränkning av den personliga integriteten samt stegrande rättslöshet i centrum. Många har därför reagerat på att det numera är en ryggmärgsreflex att tänka på islamister och muslimsk terrorism när de hör om terrorattentat. Många förenas också i vetskapen om att just den personliga ryggmärgsreflexen är resultatet av en pågående process i Europa och USA där muslimer misstänkliggörs som grupp. Och till sist. Många förenas i vetskapen om att terrordådet i Norge är ett resultat av denna farliga samhällsutveckling.

Framväxten av fascistiska, rasistiska och högerpopulistiska partier i Europa har på ett dramatiskt sätt påverkat utomeuropéers levnadsvillkor på kontinenten. De lever i en tid och plats där misstänksamhet mot minoriteter har tillåtits bli dagordningssättande. Just i Norge har Fremskrittspartiet gått i bräschen för en ton och retorik som normaliserat hets och hat riktat mot muslimer. Samma utveckling ser vi i Danmark och till viss del här hemma i Sverige.

Så vad kommer att hända nu? Kommer Norge att sluta sig inåt i samma takt som tvångsåtgärder av olika slag implementeras? Det verkar inte så när jag hör på norska regeringsföreträdare eller debattörer. Det är väldigt lite vedergällning och väldigt mycket ödmjukhet inför utmaningen att bygga demokratin så att den även inbegriper de grupper som har smutskastats och försvara demokratin så att rasism och främlingsfientlighet trycks tillbaka. Samtidigt kan jag inte sluta undra hur samtalstonen hade varit om gärningsmannen haft utomeuropeiskt ursprung.

I Sverige ser vi nu begynnelsen till en debatt om högerextremistiskt våld och en ursäktande ton från de rumsrena strömningar som under lång tid har haft resonemang som tangerat islamofobi som sitt dagliga bröd och vatten. Framöver kommer vi i Sverige att än mer intensivt prata gränser. Det kan vara bra ibland men låt inte debatten stanna vid formalia. Idag finns alla förutsättningar att bygga en bred antirasistisk rörelse som går ut och förändrar. Låt oss inte missa den chansen. Som jag skrev på Facebook natten mellan lördag och söndag: Kom ihåg att bästa sättet att hedra offren för terrordåden i Norge är att bemöta rasism oavsett plats & avsändare. Försvara människovärdet!

Läs också Ali Esbati: Utøya.

Andra som bloggat: Stefan Lindborg, Tove Liljeholm, Anna-Lena Lodenius, Ulf Bjereld, Anna Ardin, Dagens Konflikt, Craig Murray, Enmansutredningen
I medierna: AB, Expressen, GP, Guardian, Sydsvenskan, SVT

Göteborg måste ta täten för att stärka facket

Jag skriver inför en sommarträff som arrangeras av Nätverket för Göteborgs Arbetarrörelse. Ett viktigt och bra initiativ i Göteborg där förutsättningarna för att sätta fackets och dess medlemmarnas vilja på agendan är bra.

Här är ett uttdrag,

Det har blivit fult att snacka om facket och rättigheter på jobbet. Blondinbellas entreprenörsskola och näringslivets kurser för unga företagare får däremot ta plats. Det är dags att ändra på detta med start i Göteborg.

I mitten av juni deklarerade Moderaten Jonas Ransgård att 100 000 kr tilldelats föreningen Ung Företagsamhet efter att högerpartierna i Göteborg fått kommunen att ställa sig bakom en ansökan till Wilhelm Röhss donationsfond. Att Ransgård och hans högerkollegor bryr sig om ungdomar är ju sött om det inte var så att Ung Företagsamhet stöds av både inflytelserika Svenskt Näringsliv och Wallenbergfamiljens maktbolag, Investor.

[..]

Vi ska inte låta detta fortsätta. Det görs mycket bra redan idag. Trots år av antifacklig politik och retorik tar facket och dess medlemmar dagligen strid för det fackliga löftet – och vinner striden! Nu är det dags att ta ett steg till. Och här i Göteborg kan vi gå före. Göteborg är en stad med en vital arbetarrörelse. Här drivs studiecirklar, fackliga kurser och i sommar också en sommarträff arrangerad av Nätverket för Göteborgs arbetarrörelse. I Göteborg finns också förutsättningar för arbetarrörelsens organisationer och partier att på politisk väg förändra saker till det bättre. Här är tre förslag:

1. Inför kurser i fackliga rättigheter och arbetsrätt på skolschemat.

2. Erbjud alla gymnasieklasser i kommunen besök från fackliga organisationer som informerar om rättigheter på jobbet och kollektivavtal för den jobbar extra eller sommarjobbar.

3. Instifta ett stipendium inom Göteborgs Stad för ungdomar som kämpar för bättre anställningsvillkor och arbetsmiljö på sina arbetsplatser.

Andra som bloggat: Nätverket för Göteborgs Arbetarrörelse, Jonas Ransgård

Om organisation, konsten att fokusera och partikongressen

Strax innan midsommarhelgen publicerades dystra opinionssiffror. Vänsterpartiets nedåtgående trend ser ut att hålla i sig. Siffrorna har naturligtvis väckt reaktioner - utanför partiet men naturligtvis främst internt.

Vissa undrar ärligt vad som kommer att hända nu. Många andra ser lösningarna på en rad centrala problem i det förslag på strategidokument som partistyrelsen lämnat till kongressen. Det som är oroväckande är att opinionsläget har på sina håll lett till förhastade slutsatser, efterlysning av quick fixes och byte av stora delar av partiledningen. Detta är förstås problematiskt, i synnerhet när sittande partistyrelse valdes för lite mer än ett år sedan, av en kongressmajoritet i Gävle. Partistyrelsen har också haft det valplattform som kongressen fastslog som sin rättesnöre - såväl under valrörelsen 2010 som under eftervalsarbetet.

Låt bli panikstrategierna
Bortsett från det dåliga opinionsläget för Vänsterpartiet som gång på gång bekräftas av mätningar, tornar sig nu nya orosmoln upp på partihimlen. "Paniken" som tycks råda för många problem med sig.

För det första, ett politiskt parti måste tänka långsiktigt, utifrån olika scenarion som kan inträffa och utifrån en realistisk och korrekt självbild. Det fungerar sällan i kombination med en längtan efter enkla lösningar som kan vända utvecklingen över natt. För det andra, det finns en inneboende fara i att inte ta sig tiden att analysera partiets problem. Den ibland befogade kritiken mot sakernas tillstånd riskerar att reduceras till att bli alltför svepande och dåligt underbyggd. Det är helt enkelt enklare att rikta kritik mot partiledare, verkställande utskott eller partistyrelse och vilja välja bort och välja nytt än att se hela djupet i partiet problem.
Det finns dåliga exempel på denna panikstrategi: Socialdemokratins rådslagsprocess efter valet 2006, valet och bestraffningen av Mona Sahlin samt den hastiga utlysningen av en extrakongress under våren 2011 har resulterat i att partiets grundläggande problem återstår. På grund av extrakongressen, hann inte heller den socialdemokratiska kriskommissionens omfattande rapport förankras inom partiet vilket ledde till att det idag är oklart om de föreslagna åtgärderna kommer att förverkligas av Håkan Juholt.

Vänsterpartiet befinner sig i kris. Det är i sig, tyvärr, inte anmärkningsvärt med tanke på den reträttposition som vänstern befinner sig i Sverige, i Europa och i stora delar av världen. Krisen kan dock inte överkommas med partiledarbyten eller omfattande nyval av partistyrelsen, som snarare kan liknas vid bestraffningsmetoder än vid en långsiktig strategi för att vända utvecklingen. Vad krävs då av oss Vänsterpartister idag?

Organisationen är A och O
Vänsterpartiets största tillgång är dess medlemmar. Under det senaste året har vi bevittnat en unik medlemsökning. Detta i ett läge där Vänsterpartiet under lång tid backat i opinionen och tillhörde förlorarsidan i ett riksdagsval. Samtidigt betyder ett ökat medlemsantal väldigt lite när det på många håll saknas en organisation som kan skapa politisk verksamhet som är både relevant för partiets medlemmar och de grupper som vi säger oss representera.

Idag hittar vi Vänsterpartiets styrka främst i det stora städerna. Där finns ett medlemsunderlag som är själva förutsättningen för ett flexibelt partiarbete som både innebär parlamentariskt arbete och utomparlamentarisk opinionsbildning.

Om vi då förflyttar oss utanför storstäderna ser vi att partimedlemmar där verkar i ett helt annat parti. Där är medlemsunderlaget mera begränsat - medlemsökningen är helt enkelt inte lika stor på landsbygden. Den lokala partiföreningen är djupt engagerad i det parlamentariska arbetet i kommunen. Nämndplatser ska besättas, motioner ska skrivas och handlingar ska läsas. Det finns en hel del partiarbete som måste bortprioriteras. Ingen håller i introduktion för nya medlemmar, det finns inget organiserat, systematiskt studiearbete och det utåtriktade arbetet reduceras till att dela ut flygblad och kaffe en gång i månaden. Få personer gör mycket arbete och trots allt hedervärt slit har medlemmarna känslan att de inte har gjort tillräckligt.

En av de stora utmaningarna för Vänsterpartiet är att ändra på detta. En målsättning på lång sikt måste vara att bygga en partiorganisation som kan bära det parlamentariska arbetet och koppla det till ett genomtänkt utomparlamentarisk opinionsbildning samtidigt som man bedriver studier som stärker medlemmar på det organisatoriska och politiska planet. Kongressens uppgift när den samlas i Uppsala i början av januari nästa år bör vara att ge nästa partistyrelse ett tydligt uppdrag för att bygga organisation. Det är därför glädjande att partistyrelsens förslag på strategidokument, som damp ner i brevlådan samma dag som vi fick oss en opinionsmässig kalldusch, har fokus på hur Vänsterpartiets organisation ska utvecklas.

Där hittas fler kloka förslag:
- Att uppvärdera organisatoriskt arbete.
- Att anpassa partiverksamheten till medlemmarnas förutsättningar och intressen.
- Att hitta rätt uppgift till varje person och hitta rätt person
till varje uppgift.
- Att genomföra minst två centrala ledarskapsutbildningar som riktar sig till nyckelpersoner i distrikten.
- Att på alla nivåer rekommendera partiskatt för förtroendeuppdrag.
- Att sänka trösklarna för att det ska bli enklare att delta i Vänsterpartiets
verksamhet.
- Att starta ett kvinnopolitisk nätverk.

Konsten att fokusera
En organisatorisk satsning måste gå hand i hand med en uppslutning bakom demokratiskt fattade beslut om politiska och organisatoriska prioriteringar. Ett Vänsterparti i kris har inte råd att vara spretig och trubbig. Alla resurser, så väl ekonomiska som personella, måste gå åt samma håll. Detta innebär inte att partiföreningar inte ska ha möjligheten att formulera politik utifrån lokala förutsättningar eller att anpassa centrala kampanjer för att lyfta upp lokala frågor. Tvärtom, partiets prioriteringar måste brytas ned för att få genomslag.

Det stora problemet idag är att det ovanstående sker för sällan. Vänsterpartiet har svårt att fokusera sina resurser. Det gäller så väl partistyrelsen, rikdagsledamöterna, parti- och riksdags som partiföreningar och distrikt. Det är därför inte konstigt att centrala kampanjer uppfattas illa förankrade och därmed inte får det genomslag som vi medlemmar alla önskar.

Även här måste kongressen vara tydlig. Demokratiskt fattade beslut måste följas och förankras bättre. Om partistyrelsen väljer att prioriterar X kan inte en del prioritera Y och några andra Z. Det är ohållbart. Partistyrelsens prioriteringar måste genomsyra hela partiet och alla partiets delar. Det uppnås inte genom att skicka mejl till partidistrikt och förtroendevalda med information om den kommande kampanjen utan det som krävs är en ledning som sätter sig på tåget och åker ut för att förankra beslut och lyssna av åsikter från organisationen. Det i sin tur kräver en kollektiv ledning som är väsensskilt från diskussionen om delat ledarskap eller en ordning där några få på respektive instans förankrar gemensamma beslut medan alla andra bevakar sina egna hjärtefrågor.

Stärk kongressen roll
Partistyrelsens förslag på strategidokument och programkommissionens revideringar har skickats ut till medlemmar och distrikt. Efter semestern drar en intensiv kongressdebatt igång. Det är både välkommet och nödvändigt för att vi tillsammans ska ta partiet ut ur den långvariga svacka vi befinner oss i.

Kongressen i Uppsala 5-8 januari blir viktig. Min känsla är att det är nu eller aldrig. Antingen löser vi de existerande problemen i partiet tillsammans med Uppsalakongressen som språngbräda eller så kommer det dröja väldigt länge innan vi återigen får chansen att samla oss kring ett gemensamt framtidsprojekt för Vänsterpartiet. Efter valet 2014 kan det helt enkelt vara för sent.

Kongressen måste med andra ord sätta ner foten och ge den nyvalda partistyrelsen ett tydligt uppdrag som innebär både politiska och organisatoriska prioriteringar. Återigen anser jag att förslaget på strategidokument är rätt väg att gå.

Jag har varit ombud på tre tidigare partikongresser och för första gången har jag en känsla för vad partiet möjligen kan komma att syssla med efter kongressens avslutats och alla ombud åkt hem till sina partiföreningar. Jag hoppas därför att varje kongress framöver får möjligheten att besluta om ett strategidokument eller dylikt som stakar ut partiets prioriteringar under kongressperioden. Det är tydligt att den nuvarande ordningen där kongressen behandlar ett 100-tal s.k. allmänna motioner som handlar om allt från köttförbud på partiarrangemang till ett nytt klassanalys inte är rimligt när partiets befinner sig i en kris.

Det här blev långt. Lite längre fram kommer jag återkomma till "kollektiv ledning", "utvecklingen av politiken", "politisk kommunikation" samt fler åsikter om Vänsterpartiets framtid. Jag hoppas att fler vågar diskutera de stora frågorna för partiet - bortom partiledarfrågan eller huruvida delat ledarskap är bra eller inte.

Andra som bloggat: Jonas Wikström, Rosa Lundmark, Britt Löfgren, Alltid Rött, Alltid Rätt, Almedalsbloggen
I medierna: AB, DN, DS, Expressen, SR

Läs Anjelicas blogg!

Anjelica Hammersjö bloggar, har jag upptäckt!

Anjelica sitter för Vänsterpartiet i Göteborgs kommunfullmäktige. Hon är skarp, välformulerad och bråkig.

Följ länken till Anjelicas blogg: http://hammersjo.wordpress.com/

Omvalet en besvikelse

Omvalet i Västra Götalandsregionen är över. Nu när sammanställningen är klar kan jag konstatera att valet blev en besvikelse på flera plan.

Valdeltagandet blev mycket lågt - endast 43,1% av de röstberättigade tog chansen att påverka den politiska inriktning i regionen. I Gunnared i Göteborg var valdeltagande strax under 20%. I Tynnered röstade endast var femte. Detsamma gäller Biskopsgården. De är områden där Vänsterpartiet har större stöd än riksgenomsnittet. Den demokratiska legimiteten i omvalet är enligt mig mycket liten och ett stort problem. Omvalet bör därför vara spiken i kistan för de som förordar skilda valdagar.

En annan besvikelse är Sverigedemokraternas fortsatta frammarsch. Partiet ökade i stöd trots ca 10 000 färre röster.

Vänsterpartiets valresultat är också en besvikelse. Vi var väl förberedda inför valet på så sätt vi hade våra politiska prioriteringar fastlagda. Vi lyckades också mobilisera vår organisation. Men jag konstaterar att vi inte lyckas bedriva en stark valrörelse utanför storstadsregionerna. Det är partiets största utmaning framöver - att bygga en jämn och stark organisation som agerar samfällt när det väl gäller.

Nu lyckades vi hålla ställningar och förlorar därmed inget mandat jämfört med valet i höstas (vi förlorar ett mandat jämfört med valet 2006). På sina håll har valrörelsen gått riktigt bra. I Göteborg, konstaterar jag att vi gör ett bra resultat i de områden där vi har stark närvaro i form av en aktiv partiförening med många medlemmar och mycket aktiviteter. Och som jag skrev igår kväll så har många nya medlemmar varit mycket aktiva i valarbetet. Stort tack alla som har kämpat!

Det blev återigen tydligt att Vänsterpartiet skiljer sig väsentligt från de övriga partierna som i långt och mycket har förvandlats till valmaskiner som syns under valrörelsen men som drar sig undan när valdagen har passerat. Vänsterpartiet är ett parti som till hög grad förlitar sig på sina medlemmar. Det är förstås en styrka och vi ser resultatet av detta i de område där vi har starka lokalorganisationer.

Jag kan också konstatera vi är det enda partiet som har synts ute på gator och torg non-stop sedan valet 2010. På så sätt har vi byggt ett förtroende bland människor och många känner att det finns ett parti som inte endast är ute efter röster utan som har ett politiskt projekt som sträcker sig bortanför korta valspurter.

På det politiska planet lämnar omvalrörelsen mycket att önska. Den politiska debatten och de reellt existerande politiska konflikterna mellan partierna kom inte fram förens valrörelsens sista dagar. Moderaterna och de övriga högerpartierna var mycket trängda på grund av Vänsterpartiets kritik mot deras privatiseringsiver. Att Socialdemokraterna också lyfte frågan blev helt enkelt för mycket för de lokala allianspartierna. Samtidigt bevittnade vi till stora delar en debatt som förde över väljarnas huvuden. Det är en delförklaring till Sverigedemokraternas framgång. Detsamma gäller den andra viktiga valfrågan - nämligen kollektivtrafikens organisering där bland annat Vänsterpartiet ville sänka priset för regionen-runt-kortet och införa en enhetstaxa. Trots tydliga skillnader mellan partierna, uteblev den riktiga debatten som kunde engagera och mobilisera människor. För Vänsterpartiets del måste vi bli bättre på att fokusera mer på att tydliggöra ideologiska skillnaderna samt lyfta plånboksfrågor som människor kan relatera till.

Det är också på sin plats att dra några generella slutsatser. Borgerligheten börjar inta en reträttposition i svensk politik. Det är tydligt att kritiken mot Alliansens privatiseringar, nedskärningar i socialförsäkringssystemen och a-kassan börjar överskugga den initiala charm som Alliansen utstrålade för fyra år sedan. Allt fler blir varse om det orimliga i den inhumana sjukförsäkringen, Fas3-haveriet och det faktum att skattesänkningar är det enda svaret som regeringspartierna ger på människors högst reella och relevanta vardagsproblem. Ulf Bjereld skriver mer och bättre om detta. I detta nya läge finns det ett stort politiskt utrymme för Vänsterpartiet att presentera en ny inriktning för politiken, i synnerhet på lokal nivå där människor kan relatera till både genomförda försämringar och Vänsterpartiets krav på förbättringar. Den möjligheten måste vi ta tillvara på. Och vi måste börja med att bygga upp och finslipa vår organisation.

Andra som bloggat: Ulf Bjereld
I medierna: AB, DI, Expressen, GP1, GP2, GP3, GP4, GP5, Svt, Svt Debatt, Sydsvenskan

Militären får inte tränga bort människor

Jag skriver i senaste ETC Göteborg om beslutet att utöka militärövningar i Göteborgs södra skärgård:

Länsstyrelsen i Västra Götaland har godkänt en utökning av Försvarsmaktens militärövningar i Göteborgs södra skärgård. Militär verksamhet får därmed bedrivas över 100 dagar årligen. Vänsterpartiet kräver ett stopp för beslutet för att slå vakt om en demilitariserad och levande skärgård, skriver Thaher Pelaseyed, nyvald ordförande för Vänsterpartiet Göteborg.

Länsstyrelsen Västra Götalands Miljöskyddsnämnd har sagt ja till en utökning av militärövningar inom det skärgårdsområde söder om Göteborg som omfattar Galterö, Stora Stårholmen, Känsö, Lilla och Stora Rävholmen, Känsö Fjärskär och Knappen. Området är unikt när det gäller natur och djurliv. I området bor också närmare 5000 människor. I och med Miljöskyddsnämndens beslut kommer nationella och internationella militärövningar i framtiden att tillåtas avfyra över en miljon finkalibriga skott samt närmare 2000 granater, sprängladdningar och robotar. Beslutet har väckt stora protester hos boende som är oroliga för så väl sin egen vardag som skärgårdsturismen. Vänsterpartiet delar denna oro.

Vi i Vänsterpartiet är hårdare motståndare till en militarisering av Göteborgs skärgård. Vi anser att Miljöskyddsnämndens beslut leder till en kraftig begränsning av båttrafik, fiske och bad inom de berörda områdena. Det finns också en risk att militärövningar i den omfattning som nu tillåts inte enbart stör ölivet utan att buller från explosioner kommer att höras ända in över fastlandet. Därmed kommer Försvarsmaktens utökade militära handlingsutrymme att påverka natur, djurliv och människor i och runt om kring Göteborg.

Göteborg är en stad med en stolt fredstradition. Vi har genom åren gått i bräschen för protester mot såväl kärnvapenupprustning som krig och ockupationer. Vi ser en stor risk att Försvarsmakten, med Länsstyrelsens beslut i ryggen, får kapacitet att stå värd för internationella militära övningar där krigförande länder som USA och Storbritannien ges möjlighet att testa vapensystem som sedan används mot ockuperade folk i länder som Afghanistan. Vänsterpartiet kommer att arbeta för att stoppa utökningen av militärövningar i Göteborgs skärgård. Militären ska inte tillåtas tränga undan människor och natur.

Thaher Pelaseyed
ordförande för Vänsterpartiet Göteborg

Andra som bloggat: Jöran Fagerlund
I medierna: GP

Folkrätten måste respekteras i Libyenintervention

Jag har försökt följa den intensiva debatt som pågår rörande införandet av en flygförbudzon över Libyen och upprättandet av densamma med hjälp av bland annat svenska JAS-plan för att skydda civila från Qaddafi-trogna väpnade trupper. Inom den svenska vänstern pågår en debatt som på sina håll, oavsett ställningstagande, förs på ett klokt sätt. T.ex. skriver Aron Etzler bra i Flamman. Mångfalden i argumenten visar på tre saker:

1. Vänstern tar ansvar för den internationella solidariteten. Det är med andra ord inte bara en stolt paroll utan ett begrepp som vi tillämpar i konkret praktik, dagligen.

2. Vänstern tar ansvar för Libyens framtid. Därför bevittnar vi en intensiva debatt om huruvida t.ex. Sverige ska ställa upp på den FN-resolution som antagits i FN:s säkerhetsråd där skydd av civila liv för första på gången på mycket länge har hamnat högst på dagordningen. I alla fall på pappret.

3. Vänstern har en verklighetsförankrad analys av de globala maktförhållandena. Under kalla krigets dagar hade den svåra situationen i Libyen utvecklats utifrån kalla krigets logik. Östblocket hade stött ena sidan och Västblocken den andra. Kalla krigets logik förenklade men det fanns alltid en överhängande risk att solidaritetsrörelser låstes in till olika ställningstaganden. Men idag när endast en militär supermakt kvarstår, är läget mera komplext. Vänstern är i regel positivt inställd till FN. Det är ett internationellt organ som vi vill stärka. Samtidigt är vi medvetna om att olika stater med olika karaktärer ingår i FN i egenskap av medlemsstater. Underminerar detta faktum FN:s roll? Eller ligger FN:s styrka i den breda uppslutningen som många gånger varit ifrågasatt av starka militära och ekonomiska intressen främst i väst? Det här är två centrala frågor som måste besvaras inom ramen för den debatt som förs om FN-resolutionen som uppmanat till flygförbud över Libyen.

Varje slutsats rörande huruvida en flygförbudszon bör upprättas eller ej måste ha sin utgångspunkt i FN-resolution 1973 som antogs av säkerhetsrådet, där rådet uppmanar medlemsstater att enskilt eller genom regionala samarbetsorganisationer vidta nödvändiga åtgärder för skydda civila i Libyen.

Resolutionen är tydlig på en rad viktiga folkrättsliga punkter:

1. Resolutionens uppmaning till medlemsländerna att ingripa utesluter alla former av ockupationer inom libyskt territorium.

2. Resolutionen uppmanar till vapenvila och ett vapenembargo som ska implementeras av medlemsländerna.

3. Resolutionen slår fast Libyens oberoende, suveränitet och territoriella integritet.

4. Resolutionen förordar vapenvila och fokuserar på humanitära insatser.

Ur ett folkrättsligt perspektiv är resolutionen med andra ord tydlig. Detta i kombination med att den libyska oppositionen begärt utländska insatser för att sätta stopp för Qaddafiregimens brott skapar en fast grund för internationella insatser som syftar till att upprätta en flygförbudszon för att i sin tur stoppa våldet mot civila.

Det som återstår är hur resolutionen implementeras i verkligheten. Det är här det rådande maktförhållandena kommer in. I dagsläget har NATO tagit över befälet för de militära operationerna. Länder som USA och Storbritannien deltar aktivt vilket visar att det finns en uppenbar risk att ett uppdrag med stöd i en FN-resolutionen kan komma att utvecklas till något annat, säg vapenleveranser till oppositionen och/eller en ockupation, som båda bryter mot resolution 1973. Senast idag läste jag att både CIA och MI6 är i färd med att skapa kontaktytor med den libyska oppositionen. En spekulation rör en eventuell vapeninförsel. En annan utveckling som är tänkbar i takt med regimens offensiv österut är ett delat land, där de östra delarna bevakas av utländska trupper under NATO-befäl. Båda dessa scenarion är tänkbara och möjliga. Båda bryter också mot den FN-resolution som antagits i säkerhetsrådet.

Vänsterpartiet har beslutat att stödja FN-resolutionens andemening genom att dels stödja tanken på en flygförbudszon över Libyen och dels ge stöd till en svensk insats för att upprätthålla flygförbudszonen. Beslutet är i linje med Vänsterpartiets tydliga ställningstagande för förankring i FN-systemet vid internationella insatser. Allt för ofta, i synnerhet under USA:s unilaterala Bush-doktrin, åsidosattes FN och folkrätten. Idag, och just idag, finns ett FN-mandat som vilar på folkrätten med syftet att skydda civila. Denna möjlighet att stoppa dödandet i Libyen kan inte förkastas med lätthet. Argument som att NATO och väst enbart engagerar sig för att kontrollera libysk olja är förenklade. Detsamma gäller parallellen med ockupationen av Irak, en ockupation som saknade stöd i folkrätten. Slutsatsen måste därmed vara att FN-resolutionen är bra, så länge den följs av de militärmakter som tagit på sig ledartröjan. Den dagen samma militärmakter bryter mot resolutionen måste vi som antiimperialister reagera med kraft.

Jag vill också rekommendera Hans Lindes anförande i riksdagen i samband med beslutet att skicka JAS-plan till Libyen samt Vänsterpartiets särskilda yttrande i frågan.

Andra som bloggat: Elisabeth Biström, Stefan Lindborg, Jonas Wikström, Jens Holm, Pierre Gilly, Ulf Bjereld, Svensson
I medierna: AB, GP, Sydsvenskan, SVT, DN

Så ska segregationen i Göteborg bekämpas

I Göteborg pågår en intensiv debatt om orsakerna till och lösningarna på segregationen. Göteborg är en av Europas mest segregerade städer. En som bor i stadsdelen Bergsjön lever enligt statistiken nio år kortare än den som bor i Älvsborg. Människor är geografiskt uppdelade baserad på inkomster och utbildningsnivå. Om du sätter dig på linje 11 och åker från Saltholmen till Komettorget i Bergsjön så kommer du på din resa genom Långedrag, Majorna, Centrum, Gamlestaden och Kortedala se en stad som vid de specifika stadsdelsgränserna skiftar i bostadstyp, människors klassbakgrund och etnicitet samt förekomsten av samhällsservice.

Det krävs med andra ord mycket mer än ord, löften och enstaka motioner för att råda bot på problemen. Regeringspolitiken har bidragit till att öka gapet och det är uppenbart att det finns baktankar med Allianspartiernas förslag om ekonomiska frizoner i förorten. Att rea ut människors arbetskraft genom skattelättnader till företag andas förakt och cynism.

Nu drar Vänsterpartiet igång ett arbete med att ta fram ett handlingsprogram mot segregationen i Göteborg. Om handlingsprogrammet och kampen mot segregationen skriver jag i dagens GöteborgsPosten:

Göteborg styrs av en rödgrön trepartimajoritet där Vänsterpartiet ingår. Vi har intagit en tydlig och uttalad roll som det parti som tar ansvar för att bekämpa orättvisorna i kommunen. Nu startar vi en brett arbete för att ta fram ett handlingsprogram mot segregationen i Göteborg. Arbetet ska föras i nära dialog med de i Göteborg som lever med orättvisor baserade på köns- och klasskillnader. Vi är övertygade om att de är de som dagligen drabbas av segregationen som har svaren på hur vi bygger en rättvisare stad.

I vårt handlingsprogram mot segregationen fokuserar vi på utbildning, bostad och arbete. Det är tre områden där förbättringar behövs omgående. Det är kommunens ansvar att fortsätta satsningar på så väl grundskola som vuxenutbildning som rustar stadens unga och vuxna för arbetsmarknaden. Detta hand i hand med en bostadspolitik för blandat boende och ytterligare satsningar på hyresrätter skapar förutsättningar för att trycka tillbaka segregationen. Vänsterpartiet har varit drivande i införandet av antidiskrimineringsklausuler i den kommunala verksamheten. Det arbetet kommer vi att intensifiera för att bekämpa strukturell diskriminering beroende på kön, etnisk tillhörighet men också diskriminering baserad bostadsadress. Idag är Göteborgs Stad en stor arbetsgivare med ett omfattande bolagsägande. Vi vill ha en strategisk översyn av hur kommunens bolag kan användas för att skapa fler arbetstillfällen.

Läs mer här!

Andra som bloggat: Lena Sommestad, Politik och Poesi, Karin Kolk, Roger Mörtvik, Svensson, Johan Westerholm, Adam Cwejman, Ekonomistas, GöteborgsLiberalen
I medierna: DI, Sydsvenskan

Väldigt kort om omvalet i Väst

Avslutningstal

Word clowd från mitt avslutningstal på Vänsterpartiet Göteborgs årskonferens


Här är kan du se hela avslutningsceremonin.

Tack för förtroendet!

I helgen var det dags för Vänsterpartiet Göteborgs årskonferens. Distriktets högsta beslutande instans samlades för att staka ut inriktningen för verksamhetsårets 2011-2012.

Årskonferensen fastslog fortsatta satsningar på internfeministiskt arbete och studier. Utöver detta beslutade årskonferensen att inleda ett arbete med att ta fram ett handlingsprogram mot segregationen i Göteborg. Det sist nämnda är en viktig del i partidistriktets långsiktiga arbete med att bekämpa den segregation som nu riskerar att cementeras under borgerligt styre på riksplanet. Den nyvalda distriktsstyrelsen kommer ta frågan på största allvar. Målet är att tydliggöra Vänsterpartiet Göteborgs parlamentariska reformagenda och utomparlamentariska strategier för att trycka tillbaka segregationen i en av Europas mest segregerade städer.

I samband med årskonferensen avgick Elise Norberg Pilhem som distriktsordförande. Jag har haft förmånen att arbeta med Elise under de två gånga verksamhetsperioderna och jag kan bara konstatera att hon gjort ett starkt och viktigt avtryck i Vänsterpartiet Göteborg. Det gäller så väl arbetet med att bygga upp en starkare partiorganisation som arbetet med att sätta Vänsterpartiet på den politiska kartan i Göteborg. Årskonferensen valde undertecknad som ordförande, ett uppdrag som känns både ärofyllt och viktig.

Min målsättning är att fortsätta med det projekt som startats i Vänsterpartiet Göteborg, nämligen en fortsatt organisatorisk satsning där bland annat studier och internfeministiskt arbete står i fokus, hand i hand med ökat genomslag för Vänsterpartiets politik inom ramen för det majoritetssamarbete som vi ingår i Göteborg.

Slutligen: Bloggen lever vidare och jag kommer försöka uppdatera den oftare med kortare inlägg. Så häng med!

Andra som bloggat: Jöran Fagerlund

Mycket annat arbete nu

Jag har varit upptagen med mycket annat den senaste tiden. Bloggen har därför hamnar utanför de dagliga arbetet.

Arbetet i framtidskommissionen går in i en intensivare fas nu. I början av april arrangeras sju regionala konferenser runt om i landet och vi sex som sitter i kommissionen kommer resa för att närvara på samtliga. Utöver konferenserna har vi initierat ett omfattande omvärldsanalys som ska var färdigställt i slutet av april. Framtidskommissionen kommer också att lämna ifrån sig en rapport. Följ arbetet här.

I Vänsterpartiet Göteborg håller vi årskonferens om några dagar. Verksamhetsplan, val av ny distriktsstyrelse samt distriktsordförande är några av de viktiga dagordningspunkterna. Årskonferensen kommer avslutas med kampanjupptakt tillägnad Vänsterpartiets nya rikskampanj 'Världens bästa sjukvård'. Du kan följa årskonferensen via distriktets hemsida. Jag är övertygad om att Jöran Fagerlund kommer skriva en del på sin blogg också.

Sist, står vi inför ett omval i Västra Götalandsregionen. Datum för omvalet är 15 maj så tiden är knapp för att säkra och flytta fram Vänsterpartiets positioner i regionen.

Så det är mycket nu.

Nu lanseras den viktiga Flyktingbloggen

Idag lanseras den viktiga Flyktingbloggen, en en partipolitiskt obunden samlingsplats för aktivister, debattörer, politiker och organisationer som arbetar för en mänsklig flyktingpolitik.

Så här säger initiativtagarna om idén bakom bloggen,

- Murarna runt Europa växer högre och människor utvisas till förtryck, förföljelse och tortyr i ibland annat Iran, Afghanistan och Irak. Idag utnyttjas migranter och papperslösa hänsynslöst av oseriösa arbetsgivare. Därför startar vi nu den partipolitiskt obundna Flyktingbloggen med över 30 skribenter, alla ledande aktivister, politiker eller organisationsföreträdare från Sverige, Norge eller EU, säger Magdalena Streijffert, redaktör för Flyktingbloggen.

[...]

- Vi ser hur rasistiska och främlingsfientliga partier har vunnit mark på olika håll i Europa och bidragit till att skapa en skev och förvriden debatt för eller emot invandring. De kan inte bemötas med tystnad eller genom att man går dom till mötes, utan genom att man vågar ta strid för flyktingars rättigheter. Men vi tänker inte bara ta diskussionen med rasister och främlingsfientliga, utan erbjuda flyktingrörelsen, de etablerade partierna och organisationer en arena där diskussionen om hur flyktingpolitiken kan förbättras kan föras, säger Kalle Larsson, redaktör på Flyktingbloggen.

Följ Flyktingbloggen här!

Politiska motiv bakom sparkandet av DO

Jag skriver på Newsmill om gårdagens nyhet om att regeringen sparkar DO Katri Linna. Jag skriver,

Det anmärkningsvärda här är det faktum att svenska liberalers främsta fiende är en myndighet som har uppdraget att arbeta mot diskriminering som riktas mot individer.

Det finns naturligtvis en logik bakom denna häpnadsväckande illvilja mot DO. Myndigheten har tagit ställning för människor som drabbas av Alliansens politik i allmänhet och Folkpartiets symbolpolitik i synnerhet. Många fall som DO tagit sig an handlar om kvinnor med otrygga tjänstejobb där chefen sitter på hela makten. Den manliga chefens sexuella trakasserier eller uppsägningar på grund av graviditet är återkommande fall i DO:s register. Och på grund av regeringens attacker mot a-kassan och fackföreningarna saknar många arbetsplatser facklig företrädare som kan agera i de anställdas intressen.

Förresten, vad sägs om en regering som massutvisar romer? Kan man verkligen kräva av en väktare att inte trakassera romer när landets migrationsminister vill massutvisa dom? Och vem kan klandra några skolbarn som skriker "arabjävel" efter sin klasskamrat när skolledningen blundar och integrationsministerns parti, Folkpartiet, vill införa språktest, förbjuda slöja, villkora invandrarkvinnors föräldraledighet och leta runt i invandrartjejers underliv medan SÄPO ges befogenhet att springa runt i landets skolor?

Av kommentarerna att döma verkar många tycka att det är ok att utlandsfödda inte får bostäder just på grund av att de är inte är etniska svenskar, att gravida får sparken och att alla romer är skyldiga till stöld trots avsaknaden av bevis och misstankar. Det är fräscha grejer.

Jag vill också tipsa om två viktiga artiklar som är värda att läsa för att bilden av myndigheten ska nyanseras något:

1. Vem tjänar på att göra DO Katri Linna till ”rikshäxa”? (Feministiskt Perspektiv)
2. Ingen har lyssnat på facket (LO-tidningen)

Andra som bloggat: Linus Fremin
I medierna: AB, Expressen, QX, SvD1, SvD2, SVT Debatt1, SVT Debatt2

The Palestine Papers och freden

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om den underliga tystnaden kring Mellanösterns största konfliktområde, nämligen den israeliska ockupationen av Palestina, i läckorna som publicerats av Wikileaks.

I dagarna har tystnaden brutits. Al Jazeera och The Guardian publicerar The Palestine Papers som kastar ljus på det diplomatiska spelet bakom det som länge kallats fredsförhandlingar mellan den israeliska regeringen och den palestinska myndigheten. Ulf Bjereld sammanfattar situationen på ett bra sätt.

Läckorna bekräftar bland annat att Israels bosättningspolitik syftar till att långsamt och på ett olagligt sätt införliva palestinskt territorium med Israel samt att det palestinska ledarskapet är splittrat och att en försoning mellan de två dominerande politiska krafterna, Fatah och Hamas, inte är i sikte.

Samtidigt är läckornas största förtjänst att de på ett tydligt sätt visar på de styrkeförhållanden som råder i denna konflikt. Ett sargat palestinsk representation står ansikte mot ansikte med världens fjärde största militärmakt som åtnjuter starkt stöd från världens enda militära (och än så länge också ekonomiska) supermakt. Därmed har den palestinska myndigheten, som lever skuggan av ett minskat stöd i sitt eget samhälle, informellt gått med på saker som inte ens kan kallas kompromisser. Det handlar om flyktingarnas rätt till återvändande samt frågan om Östra Jerusalem. Intressant är också att Israel tydligen inte ansett att eftergifterna varit tillräckliga trots den palestinska myndighetens enorma kompromissvilja.

Det visar med allra största tydlighet den totala avsaknaden av fredsvilja hos den israeliska högerregeringen. Läget kräver att omvärlden går samman i sina försök att få tillstånd en suverän palestinsk statsbildning. Travande signaler i denna riktning skickas ut från bland annat en rad latinamerikanska länder.


Andra som bloggat: Anna Wester
I medierna: AB1, AB2, Ex, Ss