Jag har försökt följa den intensiva debatt som pågår rörande införandet av en flygförbudzon över Libyen och upprättandet av densamma med hjälp av bland annat svenska JAS-plan för att skydda civila från Qaddafi-trogna väpnade trupper. Inom den svenska vänstern pågår en debatt som på sina håll, oavsett ställningstagande, förs på ett klokt sätt. T.ex. skriver Aron Etzler bra i Flamman. Mångfalden i argumenten visar på tre saker:
1. Vänstern tar ansvar för den internationella solidariteten. Det är med andra ord inte bara en stolt paroll utan ett begrepp som vi tillämpar i konkret praktik, dagligen.
2. Vänstern tar ansvar för Libyens framtid. Därför bevittnar vi en intensiva debatt om huruvida t.ex. Sverige ska ställa upp på den FN-resolution som antagits i FN:s säkerhetsråd där skydd av civila liv för första på gången på mycket länge har hamnat högst på dagordningen. I alla fall på pappret.
3. Vänstern har en verklighetsförankrad analys av de globala maktförhållandena. Under kalla krigets dagar hade den svåra situationen i Libyen utvecklats utifrån kalla krigets logik. Östblocket hade stött ena sidan och Västblocken den andra. Kalla krigets logik förenklade men det fanns alltid en överhängande risk att solidaritetsrörelser låstes in till olika ställningstaganden. Men idag när endast en militär supermakt kvarstår, är läget mera komplext. Vänstern är i regel positivt inställd till FN. Det är ett internationellt organ som vi vill stärka. Samtidigt är vi medvetna om att olika stater med olika karaktärer ingår i FN i egenskap av medlemsstater. Underminerar detta faktum FN:s roll? Eller ligger FN:s styrka i den breda uppslutningen som många gånger varit ifrågasatt av starka militära och ekonomiska intressen främst i väst? Det här är två centrala frågor som måste besvaras inom ramen för den debatt som förs om FN-resolutionen som uppmanat till flygförbud över Libyen.
Varje slutsats rörande huruvida en flygförbudszon bör upprättas eller ej måste ha sin utgångspunkt i FN-resolution 1973 som antogs av säkerhetsrådet, där rådet uppmanar medlemsstater att enskilt eller genom regionala samarbetsorganisationer vidta nödvändiga åtgärder för skydda civila i Libyen.
Resolutionen är tydlig på en rad viktiga folkrättsliga punkter:
1. Resolutionens uppmaning till medlemsländerna att ingripa utesluter alla former av ockupationer inom libyskt territorium.
2. Resolutionen uppmanar till vapenvila och ett vapenembargo som ska implementeras av medlemsländerna.
3. Resolutionen slår fast Libyens oberoende, suveränitet och territoriella integritet.
4. Resolutionen förordar vapenvila och fokuserar på humanitära insatser.
Ur ett folkrättsligt perspektiv är resolutionen med andra ord tydlig. Detta i kombination med att den libyska oppositionen begärt utländska insatser för att sätta stopp för Qaddafiregimens brott skapar en fast grund för internationella insatser som syftar till att upprätta en flygförbudszon för att i sin tur stoppa våldet mot civila.
Det som återstår är hur resolutionen implementeras i verkligheten. Det är här det rådande maktförhållandena kommer in. I dagsläget har NATO tagit över befälet för de militära operationerna. Länder som USA och Storbritannien deltar aktivt vilket visar att det finns en uppenbar risk att ett uppdrag med stöd i en FN-resolutionen kan komma att utvecklas till något annat, säg vapenleveranser till oppositionen och/eller en ockupation, som båda bryter mot resolution 1973. Senast idag läste jag att både CIA och MI6 är i färd med att skapa kontaktytor med den libyska oppositionen. En spekulation rör en eventuell vapeninförsel. En annan utveckling som är tänkbar i takt med regimens offensiv österut är ett delat land, där de östra delarna bevakas av utländska trupper under NATO-befäl. Båda dessa scenarion är tänkbara och möjliga. Båda bryter också mot den FN-resolution som antagits i säkerhetsrådet.
Vänsterpartiet har beslutat att stödja FN-resolutionens andemening genom att dels stödja tanken på en flygförbudszon över Libyen och dels ge stöd till en svensk insats för att upprätthålla flygförbudszonen. Beslutet är i linje med Vänsterpartiets tydliga ställningstagande för förankring i FN-systemet vid internationella insatser. Allt för ofta, i synnerhet under USA:s unilaterala Bush-doktrin, åsidosattes FN och folkrätten. Idag, och just idag, finns ett FN-mandat som vilar på folkrätten med syftet att skydda civila. Denna möjlighet att stoppa dödandet i Libyen kan inte förkastas med lätthet. Argument som att NATO och väst enbart engagerar sig för att kontrollera libysk olja är förenklade. Detsamma gäller parallellen med ockupationen av Irak, en ockupation som saknade stöd i folkrätten. Slutsatsen måste därmed vara att FN-resolutionen är bra, så länge den följs av de militärmakter som tagit på sig ledartröjan. Den dagen samma militärmakter bryter mot resolutionen måste vi som antiimperialister reagera med kraft.
Jag vill också rekommendera Hans Lindes anförande i riksdagen i samband med beslutet att skicka JAS-plan till Libyen samt Vänsterpartiets särskilda yttrande i frågan.
Andra som bloggat: Elisabeth Biström, Stefan Lindborg, Jonas Wikström, Jens Holm, Pierre Gilly, Ulf Bjereld, Svensson
I medierna: AB, GP, Sydsvenskan, SVT, DN
fredag 1 april 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vad bra att en röst för vänsterpartiet äntligen förtydligar det resonemang som ledde till ert stöd för Sveriges insats i NATOs krig mot Lybien.
Jag har dock en del kommentarer jag vill framföra som lagrats upp och måste ut.
Att FN resolutionen håller sig till folkrätten och att ni ”med kraft” skall reagera ifall NATO (överraskande) bryter mot resolutionen är, i mina ögon, ett påfallande fegt och lagom tryggt ställningstagande för ett vänsterparti i dagens, totalt högerdominerade, politiska klimat som påstår sig hålla en anti-imperialistisk tradition.
Med vilken kraft? Ni syns inte och hörs inte. När ni väl gör det så lyckas ni aldrig att föra en offensiv vänster agenda, utan hamnar på defensiven och bekräftar bara högerns mediala bild av naiva idealister eller radikala verklighetsfrämmande rättshaverist ”kommunister”.
Det senaste utspelet ni nu vill försvara sammanfattar jag som att ni vill rätta er efter ledet samtidigt som ni håller ryggen fri, (i sann sosseanda) genom att enbart stödja en folkrättslig och humanitär bombning utan civila offer och med ett fullkomligt tillit till NATOs precisionsartilleri och JAS planens utomordentliga tekniska finess.
Att frågan står högst upp på dagordningen i FN beror inte på någon bred uppslutning eller att Lybien skulle vara i en extraordinär situation. Det är säkerhetsrådets ivriga krigsförespråkares förtjänst. Och ni vill helt historielöst stödja deras ”nobla” och strikt ”humanitära” intentioner.
Om vi bortser från att det finns möjlighet till fredliga politiska lösningar till inbördeskriget i Lybien så borde ett vänsterparti i alla fall vara kritiskt inställd till att imperiet, gamla kolonialmakter som Italien, Storbritannien och Franskrike, och svensk vapenindustri tar ansvaret för en sk humanitär-militär intervention. Samma stater som fram till nyligen inte lyfte ett finger för orättvisorna i landet, utan tvärtom stödde diktatorn och blev rika på befolkningens bekostnad.
Ett grundkrav för en insats borde vara att den kom från Afrika vad vet jag, allt e bättre än fredspristagar- onkel Tom Obama.
Geopolitiken och oljan är central så avfärda inte den som ett allt för simpelt resonemang. USA agerar kanske desperat med tanke på alla andra krig och kriser den måste bolla för att inte falla, men USA har inte tappat greppet om arabländerna än. Och kommer med interventionen att skapa mycket fler möjligheter till kontroll över oljan och grannländernas politiska utveckling. Imperialisterna kanske t o m lyckas slå tre flugor i en smäll: stabil oljetillgång, kontrollerade revoltrörelser och Gadaffi död.
Solidaritet och stöd till den demokratiska, anti-kapitalistiska, anti-imperialistiska och revolutionära utvecklingen i arabvärlden är det som behövs. Från folk till folk, inte genom NATO eller SAAB.
Skicka en kommentar