Om organisation, konsten att fokusera och partikongressen

Strax innan midsommarhelgen publicerades dystra opinionssiffror. Vänsterpartiets nedåtgående trend ser ut att hålla i sig. Siffrorna har naturligtvis väckt reaktioner - utanför partiet men naturligtvis främst internt.

Vissa undrar ärligt vad som kommer att hända nu. Många andra ser lösningarna på en rad centrala problem i det förslag på strategidokument som partistyrelsen lämnat till kongressen. Det som är oroväckande är att opinionsläget har på sina håll lett till förhastade slutsatser, efterlysning av quick fixes och byte av stora delar av partiledningen. Detta är förstås problematiskt, i synnerhet när sittande partistyrelse valdes för lite mer än ett år sedan, av en kongressmajoritet i Gävle. Partistyrelsen har också haft det valplattform som kongressen fastslog som sin rättesnöre - såväl under valrörelsen 2010 som under eftervalsarbetet.

Låt bli panikstrategierna
Bortsett från det dåliga opinionsläget för Vänsterpartiet som gång på gång bekräftas av mätningar, tornar sig nu nya orosmoln upp på partihimlen. "Paniken" som tycks råda för många problem med sig.

För det första, ett politiskt parti måste tänka långsiktigt, utifrån olika scenarion som kan inträffa och utifrån en realistisk och korrekt självbild. Det fungerar sällan i kombination med en längtan efter enkla lösningar som kan vända utvecklingen över natt. För det andra, det finns en inneboende fara i att inte ta sig tiden att analysera partiets problem. Den ibland befogade kritiken mot sakernas tillstånd riskerar att reduceras till att bli alltför svepande och dåligt underbyggd. Det är helt enkelt enklare att rikta kritik mot partiledare, verkställande utskott eller partistyrelse och vilja välja bort och välja nytt än att se hela djupet i partiet problem.
Det finns dåliga exempel på denna panikstrategi: Socialdemokratins rådslagsprocess efter valet 2006, valet och bestraffningen av Mona Sahlin samt den hastiga utlysningen av en extrakongress under våren 2011 har resulterat i att partiets grundläggande problem återstår. På grund av extrakongressen, hann inte heller den socialdemokratiska kriskommissionens omfattande rapport förankras inom partiet vilket ledde till att det idag är oklart om de föreslagna åtgärderna kommer att förverkligas av Håkan Juholt.

Vänsterpartiet befinner sig i kris. Det är i sig, tyvärr, inte anmärkningsvärt med tanke på den reträttposition som vänstern befinner sig i Sverige, i Europa och i stora delar av världen. Krisen kan dock inte överkommas med partiledarbyten eller omfattande nyval av partistyrelsen, som snarare kan liknas vid bestraffningsmetoder än vid en långsiktig strategi för att vända utvecklingen. Vad krävs då av oss Vänsterpartister idag?

Organisationen är A och O
Vänsterpartiets största tillgång är dess medlemmar. Under det senaste året har vi bevittnat en unik medlemsökning. Detta i ett läge där Vänsterpartiet under lång tid backat i opinionen och tillhörde förlorarsidan i ett riksdagsval. Samtidigt betyder ett ökat medlemsantal väldigt lite när det på många håll saknas en organisation som kan skapa politisk verksamhet som är både relevant för partiets medlemmar och de grupper som vi säger oss representera.

Idag hittar vi Vänsterpartiets styrka främst i det stora städerna. Där finns ett medlemsunderlag som är själva förutsättningen för ett flexibelt partiarbete som både innebär parlamentariskt arbete och utomparlamentarisk opinionsbildning.

Om vi då förflyttar oss utanför storstäderna ser vi att partimedlemmar där verkar i ett helt annat parti. Där är medlemsunderlaget mera begränsat - medlemsökningen är helt enkelt inte lika stor på landsbygden. Den lokala partiföreningen är djupt engagerad i det parlamentariska arbetet i kommunen. Nämndplatser ska besättas, motioner ska skrivas och handlingar ska läsas. Det finns en hel del partiarbete som måste bortprioriteras. Ingen håller i introduktion för nya medlemmar, det finns inget organiserat, systematiskt studiearbete och det utåtriktade arbetet reduceras till att dela ut flygblad och kaffe en gång i månaden. Få personer gör mycket arbete och trots allt hedervärt slit har medlemmarna känslan att de inte har gjort tillräckligt.

En av de stora utmaningarna för Vänsterpartiet är att ändra på detta. En målsättning på lång sikt måste vara att bygga en partiorganisation som kan bära det parlamentariska arbetet och koppla det till ett genomtänkt utomparlamentarisk opinionsbildning samtidigt som man bedriver studier som stärker medlemmar på det organisatoriska och politiska planet. Kongressens uppgift när den samlas i Uppsala i början av januari nästa år bör vara att ge nästa partistyrelse ett tydligt uppdrag för att bygga organisation. Det är därför glädjande att partistyrelsens förslag på strategidokument, som damp ner i brevlådan samma dag som vi fick oss en opinionsmässig kalldusch, har fokus på hur Vänsterpartiets organisation ska utvecklas.

Där hittas fler kloka förslag:
- Att uppvärdera organisatoriskt arbete.
- Att anpassa partiverksamheten till medlemmarnas förutsättningar och intressen.
- Att hitta rätt uppgift till varje person och hitta rätt person
till varje uppgift.
- Att genomföra minst två centrala ledarskapsutbildningar som riktar sig till nyckelpersoner i distrikten.
- Att på alla nivåer rekommendera partiskatt för förtroendeuppdrag.
- Att sänka trösklarna för att det ska bli enklare att delta i Vänsterpartiets
verksamhet.
- Att starta ett kvinnopolitisk nätverk.

Konsten att fokusera
En organisatorisk satsning måste gå hand i hand med en uppslutning bakom demokratiskt fattade beslut om politiska och organisatoriska prioriteringar. Ett Vänsterparti i kris har inte råd att vara spretig och trubbig. Alla resurser, så väl ekonomiska som personella, måste gå åt samma håll. Detta innebär inte att partiföreningar inte ska ha möjligheten att formulera politik utifrån lokala förutsättningar eller att anpassa centrala kampanjer för att lyfta upp lokala frågor. Tvärtom, partiets prioriteringar måste brytas ned för att få genomslag.

Det stora problemet idag är att det ovanstående sker för sällan. Vänsterpartiet har svårt att fokusera sina resurser. Det gäller så väl partistyrelsen, rikdagsledamöterna, parti- och riksdags som partiföreningar och distrikt. Det är därför inte konstigt att centrala kampanjer uppfattas illa förankrade och därmed inte får det genomslag som vi medlemmar alla önskar.

Även här måste kongressen vara tydlig. Demokratiskt fattade beslut måste följas och förankras bättre. Om partistyrelsen väljer att prioriterar X kan inte en del prioritera Y och några andra Z. Det är ohållbart. Partistyrelsens prioriteringar måste genomsyra hela partiet och alla partiets delar. Det uppnås inte genom att skicka mejl till partidistrikt och förtroendevalda med information om den kommande kampanjen utan det som krävs är en ledning som sätter sig på tåget och åker ut för att förankra beslut och lyssna av åsikter från organisationen. Det i sin tur kräver en kollektiv ledning som är väsensskilt från diskussionen om delat ledarskap eller en ordning där några få på respektive instans förankrar gemensamma beslut medan alla andra bevakar sina egna hjärtefrågor.

Stärk kongressen roll
Partistyrelsens förslag på strategidokument och programkommissionens revideringar har skickats ut till medlemmar och distrikt. Efter semestern drar en intensiv kongressdebatt igång. Det är både välkommet och nödvändigt för att vi tillsammans ska ta partiet ut ur den långvariga svacka vi befinner oss i.

Kongressen i Uppsala 5-8 januari blir viktig. Min känsla är att det är nu eller aldrig. Antingen löser vi de existerande problemen i partiet tillsammans med Uppsalakongressen som språngbräda eller så kommer det dröja väldigt länge innan vi återigen får chansen att samla oss kring ett gemensamt framtidsprojekt för Vänsterpartiet. Efter valet 2014 kan det helt enkelt vara för sent.

Kongressen måste med andra ord sätta ner foten och ge den nyvalda partistyrelsen ett tydligt uppdrag som innebär både politiska och organisatoriska prioriteringar. Återigen anser jag att förslaget på strategidokument är rätt väg att gå.

Jag har varit ombud på tre tidigare partikongresser och för första gången har jag en känsla för vad partiet möjligen kan komma att syssla med efter kongressens avslutats och alla ombud åkt hem till sina partiföreningar. Jag hoppas därför att varje kongress framöver får möjligheten att besluta om ett strategidokument eller dylikt som stakar ut partiets prioriteringar under kongressperioden. Det är tydligt att den nuvarande ordningen där kongressen behandlar ett 100-tal s.k. allmänna motioner som handlar om allt från köttförbud på partiarrangemang till ett nytt klassanalys inte är rimligt när partiets befinner sig i en kris.

Det här blev långt. Lite längre fram kommer jag återkomma till "kollektiv ledning", "utvecklingen av politiken", "politisk kommunikation" samt fler åsikter om Vänsterpartiets framtid. Jag hoppas att fler vågar diskutera de stora frågorna för partiet - bortom partiledarfrågan eller huruvida delat ledarskap är bra eller inte.

Andra som bloggat: Jonas Wikström, Rosa Lundmark, Britt Löfgren, Alltid Rött, Alltid Rätt, Almedalsbloggen
I medierna: AB, DN, DS, Expressen, SR