Tre argument mot delat ledarskap

Debatten inför Vänsterpartiets kongress i januari 2012 börjar nu ta fart på allvar. Samtidigt som Lars Ohly meddelat att han avgår på partikongressen har fyra kandidater, Hans Linde, Rossana Dinamarca, Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt, deklarerat att de står till förfogande till posten som partiledare. Detta har öppnat upp för en diskussion om ledartyp och politik, även jag önskar mer av båda.

En diskussion som tangerar ovanstående är vilken ledarskapsmodell som ska gälla efter kongressen. Delat ledarskap har framförts som ett alternativ till den rådande modellen med en partiledare och vice partiledare. Av debatten att döma kommer delat ledarskap att bli en de stora frågorna på partikongressen i januari.

Argumenten för delat ledarskap kan i huvudsak sammanfattas med nedanstående tre punkter:

i) Mindre press. Uppgiften som partiets främsta företrädare är en ansträngande arbetsuppgift. Delat ledarskap innebär delad arbetsbörda och delat ansvar.

ii) Mer jämställt. Delat ledarskap innebär en man och en kvinna blir partiets ansikte utåt. Det är en styrka för ett feministiskt parti.

iii) Mer demokratiskt. Delat ledarskap frångår toppstyrning eftersom två personer istället för en personer tar sig an rollen som partiets främsta företrädare.

Har då ovanstående tre argument för delat ledarskap någon bäring. Jag menar att både argument (ii) och (iii) haltar medan argument (i) är förvisso sympatisk men att lösningen på en partiledares utsatta position och arbetsbelastning kan hittas i andra åtgärder än införandet av delat ledarskap.

Jag börjar baklänges med argument (iii).

Demokrati i en organisation är ett komplext fenomen. Interndemokratin handlar om transparens och förankring av beslutsprocesser. Det handlar om möjligheten att ge mandat och att utkräva ansvar. Det handlar om majoritetsbeslut och möjligheten att verkställa detsamma. Jag är skeptisk till påståendet att delat ledarskap ökar demokratin. Jag menar snarare att delat ledarskap varken leder till ökad transparens och förankring av beslut eller bättre möjligheter att utkräva ansvar. Jag ser snarare en fara i att en modell med delat ledarskap resulterar i mer toppstyrning där viktiga beslut fattas av färre personer än vad som är fallet i dag. Med dagens modell kan en partiordförande omöjligen fatta beslut på egen hand även personen kan i olika grader vara drivande i olika politiska processer. Dock är det enkelt att se att snabba och avgörande beslut kan fattas av ett två sammansvetsade språkrör/partiledare med en gemensam linhe istället för som idag av ett verkställande utskott bestående av sju personer ur en partistyrelse. Det finns därmed en uppenbar risk att partistyrelsens makt minskar i takt med att viktiga beslut kan komma att fattas av två språkrör/partiledare.

Låt oss ta ett konkret exempel. Vänsterpartiets partistyrelse brottades en hel del med den interndemokratiska processens under det rödgröna samarbetet inför valet 2010. Partistyrelsen hade sista ordet vid överenskommelser med de övriga två partierna. Väldigt ofta uppfattades detta som krångligt - dock inte av partiets egna förhandlare, verkställande utskott eller partiordförande utan av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. I båda partier var partistyrelsen i praktiken bortkopplad från överenskommelserna. I Miljöpartiet bestämde språkrören Wetterstrand/Eriksson.
Argument (ii):

Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Riksdagens första feministiska parti. Idag är det naturligt att feminismen genomsyrar hela partiets politik. Samtidigt står partiet inför en stor organisatorisk utmaning. Många kvinnor söker sig till Vänsterpartiet men betydligt färre återfinns i ledande positioner. Många kvinnliga medlemmar väljer inaktivitet efter en tid av politiskt arbete i partiet. Det är i grunden ett demokratiskt problem. Kvinnor stöter helt enkelt på hinder i sitt engagemang i vårt parti. Detta internfeministiska problem har sin grund i att Vänsterpartiet är en del av samhället. Könsmaktsordningen återfinns i vårt parti trots att vi är ett feministiskt parti som medvetet försöker bekämpa könsorättvisor både i och utanför partiet.

Hur ska vi överkomma de internfeministiska utmaningarna? Det handlar om att bygga motstrukturer. Det behövs t.ex. fler forum där kvinnor kan organisera sig separatistisk för att, utan mäns ständiga invändningar, kunna sätta agendan för partiets internfeministiska problem och lösningar på detsamma. En motstruktur är - tro det eller ej - att vissa poster endast kan innehas av en person. Risken finns alltid att män i ledande positioner överskuggar kvinnor på samma nivå. Detta gäller förstås också vid delat ledarskap.

Låt oss återigen titta på Miljöpartiet som tillämpat modellen med språkrör sedan bildandet 1981. En berättigad fråga är hur många manliga samt kvinnliga språkrör innan Fridolin/Romson som åtminstone politiskt intresserade kan räkna upp? Personligen kan jag komma på Maria Wetterstrand som enda kvinnliga språkrör, medan jag kan räkna upp Gahrton, Schlaug och Eriksson utan att någon betänketid. Delat ledarskap har i Miljöpartiet, ett parti med ett förhållandevis nyupptäkt intresse för feminism, inte inneburit ökad jämställdhet utan snarare en struktur som förstärkt mäns positioner ytterligare. Med delat ledarskap finns risken att en man alltid återfinns i partiets yttersta ledning. Inte särskilt feministiskt för ett modernt Vänsterparti.

En feministisk offensiv som allt för få pratar om är t.ex. riktade ledarskapsutbildningar för kvinnor i partiet eller byggandet ev ett mera attraktivt parti för de unga kvinnor närmare trettio som alltför ofta lämnar Ung Vänster men som inte ser Vänsterpartiet som ett självklar plats för fortsatt aktivism och politisk engagemang.
Och så slutligen argument (i):

Jag föreställer mig att det är oerhört ansträngande att vara partiledare. I synnerhet för ett parti som står still i opinionen och som i likhet med Vänsterpartiet står allt mer ensam i sin oppositionsroll. Det är säkert så att uppgiften kan stundtals klassas som helt enkelt övermänsklig. Men innebär delat ledarskap en avlastning? Jag är tveksam. Jag tror att få utgår ifrån att två eventuella språkrör ska göra lika mycket som Lars Ohly tillsammans - alltså bara hälften så mycket vardera - utan jag tror att många partikamrater utgår ifrån att de två språkrören lägger ner lika mycket energi som Lasse vardera. Därmed faller argument (i).

Min andra kritik är att argument (i) blundar för en viktig diskussion inför partikongressen. Det handlar om diskussion om partistyrelsens, verkställande utskottets samt partisekreterarens roll i den centrala organisationen. Det kollektiva ledarskapet är en nödvändighet för att att politiken ska få genomslag i och utanför partiet. En bra partiledare kan åstadkomma föga utan partisekreteraren, vice ordföranden, verkställande utskottet och partistyrelsen, i synnerhet när det gäller det vitala arbetet med att rusta en organisation för politiskt förändringsarbete.

Här är en kortare intervju med mig och John Hörnqvist, ordförande för Vänsterpartiet Storstockholm, angående valet av partiordförande.

Andra som bloggat: Jonas Sjöstedt, Ilona Sz Waldau, Süssner1, Süssner2, Makthavare
I medierna: AB, GP, DN, Sydsvenskan