söndag 21 augusti 2011

Tre argument mot delat ledarskap

Debatten inför Vänsterpartiets kongress i januari 2012 börjar nu ta fart på allvar. Samtidigt som Lars Ohly meddelat att han avgår på partikongressen har fyra kandidater, Hans Linde, Rossana Dinamarca, Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt, deklarerat att de står till förfogande till posten som partiledare. Detta har öppnat upp för en diskussion om ledartyp och politik, även jag önskar mer av båda.

En diskussion som tangerar ovanstående är vilken ledarskapsmodell som ska gälla efter kongressen. Delat ledarskap har framförts som ett alternativ till den rådande modellen med en partiledare och vice partiledare. Av debatten att döma kommer delat ledarskap att bli en de stora frågorna på partikongressen i januari.

Argumenten för delat ledarskap kan i huvudsak sammanfattas med nedanstående tre punkter:

i) Mindre press. Uppgiften som partiets främsta företrädare är en ansträngande arbetsuppgift. Delat ledarskap innebär delad arbetsbörda och delat ansvar.

ii) Mer jämställt. Delat ledarskap innebär en man och en kvinna blir partiets ansikte utåt. Det är en styrka för ett feministiskt parti.

iii) Mer demokratiskt. Delat ledarskap frångår toppstyrning eftersom två personer istället för en personer tar sig an rollen som partiets främsta företrädare.

Har då ovanstående tre argument för delat ledarskap någon bäring. Jag menar att både argument (ii) och (iii) haltar medan argument (i) är förvisso sympatisk men att lösningen på en partiledares utsatta position och arbetsbelastning kan hittas i andra åtgärder än införandet av delat ledarskap.

Jag börjar baklänges med argument (iii).

Demokrati i en organisation är ett komplext fenomen. Interndemokratin handlar om transparens och förankring av beslutsprocesser. Det handlar om möjligheten att ge mandat och att utkräva ansvar. Det handlar om majoritetsbeslut och möjligheten att verkställa detsamma. Jag är skeptisk till påståendet att delat ledarskap ökar demokratin. Jag menar snarare att delat ledarskap varken leder till ökad transparens och förankring av beslut eller bättre möjligheter att utkräva ansvar. Jag ser snarare en fara i att en modell med delat ledarskap resulterar i mer toppstyrning där viktiga beslut fattas av färre personer än vad som är fallet i dag. Med dagens modell kan en partiordförande omöjligen fatta beslut på egen hand även personen kan i olika grader vara drivande i olika politiska processer. Dock är det enkelt att se att snabba och avgörande beslut kan fattas av ett två sammansvetsade språkrör/partiledare med en gemensam linhe istället för som idag av ett verkställande utskott bestående av sju personer ur en partistyrelse. Det finns därmed en uppenbar risk att partistyrelsens makt minskar i takt med att viktiga beslut kan komma att fattas av två språkrör/partiledare.

Låt oss ta ett konkret exempel. Vänsterpartiets partistyrelse brottades en hel del med den interndemokratiska processens under det rödgröna samarbetet inför valet 2010. Partistyrelsen hade sista ordet vid överenskommelser med de övriga två partierna. Väldigt ofta uppfattades detta som krångligt - dock inte av partiets egna förhandlare, verkställande utskott eller partiordförande utan av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. I båda partier var partistyrelsen i praktiken bortkopplad från överenskommelserna. I Miljöpartiet bestämde språkrören Wetterstrand/Eriksson.
Argument (ii):

Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Riksdagens första feministiska parti. Idag är det naturligt att feminismen genomsyrar hela partiets politik. Samtidigt står partiet inför en stor organisatorisk utmaning. Många kvinnor söker sig till Vänsterpartiet men betydligt färre återfinns i ledande positioner. Många kvinnliga medlemmar väljer inaktivitet efter en tid av politiskt arbete i partiet. Det är i grunden ett demokratiskt problem. Kvinnor stöter helt enkelt på hinder i sitt engagemang i vårt parti. Detta internfeministiska problem har sin grund i att Vänsterpartiet är en del av samhället. Könsmaktsordningen återfinns i vårt parti trots att vi är ett feministiskt parti som medvetet försöker bekämpa könsorättvisor både i och utanför partiet.

Hur ska vi överkomma de internfeministiska utmaningarna? Det handlar om att bygga motstrukturer. Det behövs t.ex. fler forum där kvinnor kan organisera sig separatistisk för att, utan mäns ständiga invändningar, kunna sätta agendan för partiets internfeministiska problem och lösningar på detsamma. En motstruktur är - tro det eller ej - att vissa poster endast kan innehas av en person. Risken finns alltid att män i ledande positioner överskuggar kvinnor på samma nivå. Detta gäller förstås också vid delat ledarskap.

Låt oss återigen titta på Miljöpartiet som tillämpat modellen med språkrör sedan bildandet 1981. En berättigad fråga är hur många manliga samt kvinnliga språkrör innan Fridolin/Romson som åtminstone politiskt intresserade kan räkna upp? Personligen kan jag komma på Maria Wetterstrand som enda kvinnliga språkrör, medan jag kan räkna upp Gahrton, Schlaug och Eriksson utan att någon betänketid. Delat ledarskap har i Miljöpartiet, ett parti med ett förhållandevis nyupptäkt intresse för feminism, inte inneburit ökad jämställdhet utan snarare en struktur som förstärkt mäns positioner ytterligare. Med delat ledarskap finns risken att en man alltid återfinns i partiets yttersta ledning. Inte särskilt feministiskt för ett modernt Vänsterparti.

En feministisk offensiv som allt för få pratar om är t.ex. riktade ledarskapsutbildningar för kvinnor i partiet eller byggandet ev ett mera attraktivt parti för de unga kvinnor närmare trettio som alltför ofta lämnar Ung Vänster men som inte ser Vänsterpartiet som ett självklar plats för fortsatt aktivism och politisk engagemang.
Och så slutligen argument (i):

Jag föreställer mig att det är oerhört ansträngande att vara partiledare. I synnerhet för ett parti som står still i opinionen och som i likhet med Vänsterpartiet står allt mer ensam i sin oppositionsroll. Det är säkert så att uppgiften kan stundtals klassas som helt enkelt övermänsklig. Men innebär delat ledarskap en avlastning? Jag är tveksam. Jag tror att få utgår ifrån att två eventuella språkrör ska göra lika mycket som Lars Ohly tillsammans - alltså bara hälften så mycket vardera - utan jag tror att många partikamrater utgår ifrån att de två språkrören lägger ner lika mycket energi som Lasse vardera. Därmed faller argument (i).

Min andra kritik är att argument (i) blundar för en viktig diskussion inför partikongressen. Det handlar om diskussion om partistyrelsens, verkställande utskottets samt partisekreterarens roll i den centrala organisationen. Det kollektiva ledarskapet är en nödvändighet för att att politiken ska få genomslag i och utanför partiet. En bra partiledare kan åstadkomma föga utan partisekreteraren, vice ordföranden, verkställande utskottet och partistyrelsen, i synnerhet när det gäller det vitala arbetet med att rusta en organisation för politiskt förändringsarbete.

Här är en kortare intervju med mig och John Hörnqvist, ordförande för Vänsterpartiet Storstockholm, angående valet av partiordförande.

Andra som bloggat: Jonas Sjöstedt, Ilona Sz Waldau, Süssner1, Süssner2, Makthavare
I medierna: AB, GP, DN, Sydsvenskan

8 kommentarer:

Mats Einarsson sa...

Väl skrivet och argumenterat; jag är helt enig. Det finns emellertid ytterligare två, besläktade argument, som förs fram alltmer öppet: (iv) Med två ordförande slipper vi välja mellan kandidaterna A och B, samt (v) Med två ordförande blir det lättare att få kandidat C vald. Min invändning är följande: En av en organisationsforms viktigaste kvaliteter är den att kunna vara stabil över tid. En organisation som ändras ofta, är en sämre organisation, även om ändringarna i sig själva och tagna var för sig skulle vara motiverade. Vi bör därför välja den organisation som är minst beroende av föränderliga omständigheter (t.ex. vilka personer som kandiderar) för att fungera väl. Ur den aspekten är en ordförande bättre än delat ordförandeskap. Att ändra organisation för att gynna vissa kandidater (och kanske ändra tillbaka vid en senare kongress för att gynna en annan kandidat)är inte rationellt.

Pelaseyed sa...

Hej Mats! Bra synpunkter tycker jag. De resonemang som du lyfter upp är viktiga och jag ser oroväckande tendenser, där man, precis som du beskriver, är beredd att göra avkall på organisationsformen för gynna (eller snarare missgynna) en kandidat. Det är en viktig diskussion att väcka inom partiet.

Anonym sa...

Jag tycker att argument för ii haltar. Vill man i partiet bara ha kvinnor och män som betalande passiva medlemmar? kan man beordra fram kvinnor och tillbaka män och ska män som jobbar för feminism alltid likställas med Reinfeldt. Dessutom pratar V alltid om feminism, vad menar ni med det egentligen?

Tom

Birgitta Sevefjord sa...

Eftersom ni två män bestämt hävdar att vi som är för delat ledarskap har en dold agenda som går ut på att få en viss kandidat vald är det nu på tiden att ni talar klarspråk. Vilka gör detta och vilken, vilka kandidater vill vi föra fram. Vilka är de oroväckande tendenser du Pelaseyed ser? Vilka är beredda att göra avkall på organisationsformen för att gynna en kandidat?

Pelaseyed sa...

Hej Birgitta och tack för din kommentar.

För det första måste jag säga att jag ställer mig frågande till varför mitt ställningstagande i denna fråga ska kopplas till mitt kön och det faktum att jag är man. Vad jag vet så kan man inte hitta någon könsdimension i frågan om delat ledarskap. Detta har du själv påpekat på Facebook när du har undrat varför så många kvinnor är emot kravet om delat ledarskap.

När det gäller den diskussion som Mats lyfter så anser jag inte att min farhågor är kopplade till någon specifik kandidat utan att själva frågan om ändrade organisationsformer öppnar upp för taktiska överväganden om vilken organisatorisk förändring som kan gynna/missgynna ena eller andra kandidaten.

Det är en olycklig utveckling eftersom en stark och stabil organisation är vår starkaste tillgång och den ska inte äventyras av individers kandidatur till olika poster i organisationen.

Mvh,

Mattias Ericson sa...

Hej hej!

Intressant och bra inlägg. Håller inte med om så mycket, och kommer att argumentera lite emot nedan.

1.

Du skriver: "Jag menar snarare att delat ledarskap varken leder till ökad transparens och förankring av beslut eller bättre möjligheter att utkräva ansvar. Jag ser snarare en fara i att en modell med delat ledarskap resulterar i mer toppstyrning (...) Med dagens modell kan en partiordförande omöjligen fatta beslut på egen hand (...) Dock är det enkelt att se att snabba och avgörande beslut kan fattas av ett två sammansvetsade språkrör/partiledare(...) Det finns därmed en uppenbar risk att partistyrelsens makt minskar i takt med att viktiga beslut kan komma att fattas av två språkrör/partiledare. "

Detta argument förstår jag inte i den bemärkelse att jag inte kan se dess tyngd. Vad är det som gör att det inte med stadgar, regler för beslutsfattande och så vidare går att hindra denna utveckling? Vad är det i dag som hindrar att partiledaren fattar beslut själv och som det inte går överföra på ett dubbelt partiledarskap? Är det antalet i VU? Är det antalet i PS? I så fall är det ju bara att ändra. Ett delat ledarskap kan inte enbart vara ett beslut om delat ledarskap, utan också om förändrade processer kring det. Jag tror jag skrivit om det någonstans, återkommer om det.


Du skriver: "(...)I (både Mp och S)var partistyrelsen i praktiken bortkopplad från överenskommelserna. I Miljöpartiet bestämde språkrören Wetterstrand/Eriksson.

Detta är ett ogiltigt argument eftersom det i S var en partiledare. Argumentet diskvalificerar även ett system med en partiledare, allt annat lika.


Du skriver: "Hur ska vi överkomma de internfeministiska utmaningarna? Det handlar om att bygga motstrukturer. Det behövs t.ex. fler forum där kvinnor kan organisera sig separatistisk för att, utan mäns ständiga invändningar, kunna sätta agendan för partiets internfeministiska problem och lösningar på detsamma. En motstruktur är - tro det eller ej - att vissa poster endast kan innehas av en person. Risken finns alltid att män i ledande positioner överskuggar kvinnor på samma nivå. Detta gäller förstås också vid delat ledarskap."

Det här är ett argument som på ytan kan tyckas gångbart. Jag håller med om att den största internfeministiska kampen inte är delat ledarskap. Men jag ser inte hur delat ledarskap står emot fem. arbete och jag tycker inte att du visar på det.

Det är däremot lätt att konstatera att det arbetet har, om inte havererat så i vart fall gått i stå under den manliga partiledning vi har nu. Till skillnad mot den enda gång vi haft en kvinnlig partiledare. (Ulla Hoffman får ursäkta.) Systemet var i båda fallet med en person. Men ska vi då ta detta på allvar, att det är mannen som är problemet för internfeministiskt arbete och inte systemet med en ledare, är det då inte rimligare att säga att män inte får vara partiledare? Eller att minst varannan gång en kvinna?

Du skriver: "Med delat ledarskap finns risken att en man alltid återfinns i partiets yttersta ledning."

Detta är rent nonsens. För det första finns risken att det alltid finns en man även vid ett system med en partiledare. För det andra ska naturligtvis minst 50% vara kvinnor. För det tredje garanterar systemet en kvinna i partiets yttersta ledning.


Du skriver: "(...) argument (i) blundar för en viktig diskussion inför partikongressen. Det handlar om diskussion om (...)Det kollektiva ledarskapet. En bra partiledare kan åstadkomma föga utan partisekreteraren, vice ordföranden, verkställande utskottet och partistyrelsen, i synnerhet när det gäller det vitala arbetet med att rusta en organisation för politiskt förändringsarbete. "

Jag menar att dessa två diskussioner inte går att separera. Det kollektiva ledarskapet bör diskuteras ihop med delat ledarskap, delat ledarskap kräver fler förändringar än bara förändringen av partiledarrollen. Det förändrar naturligtvis hela partiledningens sätt att arbeta och fungera.

Mattias

Uppsalafeminist sa...

Jag delar i mycket det Mattias skriver. Tycker dessutom att du har missat att jämställdhetsperspektivet med delat ledarskap för vänsterpartietinte bara ska handla om representation. Ett viktigt jämställdhetsargument för mig är att vi måste ta tag i könsmaktsordningen internt och visa att vi klarar det extern genom att motverka alla tendenser till att det manligt könskodade ledarskapet är vikigtigare än det kvinnligt könskodade ledarskapet.

Hade också ett förslag till hur vi kan stärka demokratin i partiet genom att kongressen väljer tre personer, två partiledare och en partisekreterare här på facebook. Demokratin stärks om rollerna för dessa kongressvalda personer och övriga PS-ledamöter diskuteras och processas i hela partiet, maktdelningen blir tydligare mellan partiledning och övrig partistyrelse, och kongressombuden makts stärks när de får utse fler personer i partiledningen.
Ska partiet välja två partiledare som ställer det krav på en kulturförändring i hela partiet, nämligen att vänsterpartiet blir det feministiska parti vi påstår oss vara.
Jag har också bloggat en hel del om delat ledarskap och feminism, bl. a. detta inlägg http://uppsalafeminist.blogspot.com/2011/08/mer-om-delat-ledarskap-och-representant.html

Mats Einarsson sa...

Birgitta: Agendan är inte alls dold och det är inget konstigt att det persontaktiska argumentet förs fram. Jag tycker bara inte att det är ett bra argument. Ledningsfunktioner bör ha stabilitet över tid och inte vara beroende av vilka taktiska överväganden kongressombuden gör i personfrågor.

Maktkoncentrationsargumentet: Två ordförande innebär givetvis ingen katastrof och visst kan man förhindra toppstyrning. Men varför göra problemet större? Två samkörda ordförande (vilket de bör vara av andra skäl) får ofrånkomligen en starkare ställning gentemot VU och PS än en ensam ordförande. Både logik och empiri (MP under Eriksson/Wetterstrand) talar för att det är så. Finns det då andra fördelar som uppväger denna (och andra) nackdelar? Jag kan inte se att det gör det.
(Ordverifieringen för detta inlägg var "mulla", hur man nu ska tolka det...)