Som utlovat återkommer jag till min intervju med den iranske regimkritikern Mohsen Kadivar. I en serie söndagsinlägg kommer jag att försöka utveckla Kadivars resonemang, dock med det viktiga tillägget att jag inte är överens med honom på en rad punkter. Detta första söndagsinlägget handlar om nedanstående fråga:
En aktuell fråga är Irans kärnenergiprogram. Har ett demokratiskt Iran rätt till civilkärnkraft eller till med en atombomb?Irans kärnteknologiska ambitioner har återigen blivit en aktualitet. Senast i veckan meddelade FN-organet IAEA att organet på nytt misstänker att Iran är i färd med ta fram kärnvapen. Det återstår att se om det finns några hårda bevis som bekräftar dessa misstankar. Vi har annars bevittnat en rad liknande scenarion och ett flertal larmrapporter har visat sig vara falska.
Det finns ett stort problem i de diplomatiska ansträngningar som vill bringa klarhet i Irans ambitioner med sitt nukleära program. Irans motparter i förhandlingarna, EU och USA, har under de senaste åtta månaderna, i samband med protesterna mot den presidentvalet i juni 2009, haft åtskilliga tillfällen att kritisera regimen i Teheran för brott mot mänskliga rättigheter. Istället har de enbart fokuserat på att pressa Iran till eftergifter på det kärnteknologiska området. USA har nu hotat med ännu hårdare sanktioner efter utspelet från IAEA. Samtidigt som en invecklad politiskt spel fortsätter mellan Iran och väst, fortsätter den iranska regimen att slå ner mot den gröna demokratirörelsen (Jag rekommenderar den som vill hålla sig a jour med händelseutvecklingen att besöka Tehran Bureaus Press Roundup).
EU och USA har under lång tid trummat in hotet från ett kärbvapenbestyckat Iran. En fundamentalistisk, islamisk stat söker skaffa sig kärnvapen och det är ett hot med den fria (väst-)världen. Resonemanget har länge döljt en underliggande ambition eller önskan att bli kvitt regimen i Teheran. Bland annat USA:s ekonomiska sanktioner har regimskifte som officiell motivering och världens ensamt kvarvarande supermakt har öppet deklarerat att den avsatt pengar för att stärka politiska och beväpnade grupper som motsätter sig det iranska styret.
I intervjun med Mohsen Kadivar var det förstås viktigt att vända blicken mot den gröna oppositionen som idag utmanar den sittande regimen. Vad är den gröna rörelsens syn på Irans rätt till civil kärnkraft eller kärnvapen för den delen? Mohsen Kadivar svarade,
Det beror helt på vad som är i det iranska folkets intresse. Det finns inga problem i ett demokratiskt Iran. Det som oroar oss är när diktaturen inte agerar i folkets intresse. Och folket vill inte ha en atombomb. Vår religion tillåter det inte. Det är svaret på din fråga. Men jag vill ändå utveckla resonemanget. Väst misstänker att Iran försöker skaffa sig kärnvapenkapacitet. Men det finns redan idag länder i regionen som har kapacitet. Det finns länder som har färdiga atombomber i sin arsenal. Jag pratar om Israel. Så länge Israel har atombomber finns det inget utrymme för sådana diskussioner. Mitt råd till fredspristagaren president Obama är att ta initiativ till en global nedrustning, där USA och Israel tar täten. Då skulle ingen i Mellanöstern längre tveka om Obamas intentioner när han pratar om fred och nedrustning. Väst uppvisar en strategi som kännetecknas av dubbla måttstockar.Mohsen Kadivars svar sätter fingret på tre viktiga punkter.
1. Den iranska regimen agerar inte i folkets intresse. Det kan tyckas vara en självklarhet men det bör påpekas att Ahmadinejads populism och hans motstånd mot USA:s intressen har resulterat i att den iranska regimen åtnjuter en relativt stor popularitet i en region där många despoter pga oheliga allianser med USA kommer undan med att förtrycka sina invånare. Det är därför viktigt att som Kadivar vara tydlig om Ahmadinejads egentliga agenda som är allt annat än folklig. Snarare tvärtom då tex hans ekonomiska politik nu
2. Diskussionen om Irans nukleära program har flyttat världens fokus från global nedrustning. Och precis som Kadivar påpekar finns det idag stater i regionen som har en synnerligen dålig 'track record' när det gäller mänskliga rättigheter och som samtidigt har kapacitet att ta fram kärnvapen eller som redan har en färdig arsenal. Pakistan och Israel är två exempel.
3. Obama måste göra upp med en Mellanösternpolitik baserad på dubbla måttstockar. Det gäller förstås inte bara frågan om kärnvapen utan också de omfattande kränkningar mot mänskliga rättigheter som förekommer i länder som är nära allierade med USA. Eller som Kadivar själv uttrycker det i intervjun,
Är Egyptens Hosni Mubarak bättre än Ahmadinejad?Länder som Egypten, Jordanien, Gulfstaterna och Israel måste sättas under hårdare tryck på grund av de systematiska brotten mot mänskliga rättigheter, vare sig brotten sker inom respektive land eller om det handlar om en ockupation.
Sammanfattningvis, Mohsen Kadivar klargör därmed att den gröna rörelsen dels står stadigt fast vid Irans nationella självbestämmande och att den gröna rörelsen kan spela en viktig regional roll i demokratiseringen av Mellanöstern. Rörelsen kan de facto fungera som inspirationskälla för andra demokratirörelse, i till exempel Egypten.
I medierna: NSD1, NSD2, SvD, SVT, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Expressen, DN
2 kommentarer:
Ett sådant här inlägg känns inte riktigt som att du stärker din trovärdighet när det gäller att förespråka ett demokratiskt Iran.
Då är det på sin plats att du specificerar och utvecklar vad exakt i det ovanstående du syftar på?
Skicka en kommentar