Jag har en mycket nära och kär vän som har varit FN-soldat. När jag hörde nyheten om de döda soldaterna kom jag direkt att tänka på honom även om han sedan ett antal år tillbaka ändrat yrkesbana. Vid många tillfällen har han och jag diskuterat Sveriges militära insatser utomlands. Många timmar. För det mesta har vi hamnat vi på olika sidor. Jag vill inte se svensk trupp i Afghanistan för jag ser att den gör mer skada än nytta. Den får våldsspiralen att snurra allt fortare och allt fler människor dras med ner i avgrunden. Min vän intar allt för ofta den motsatta ståndpunkten. Men jag är övertygad om att vi i mångt och mycket bär på samma grundvärderingar, värderingar som dock leder oss till olika slutsatser.
Det eskalerande våldet i Afghanistan är ett faktum. Efter nio år av USA-ledd ockupation är talibanerna på frammarsch samtidigt som Karzai-regeringen har minimalt förtroende bland den afghanska befolkningen. Korruption, krigsherrar, våld och arbetslöshet håller afghanernas framtidshopp i ett strypgrepp. Sverige har länge haft möjligheten att agera annorlunda i konflikten men avstått och istället allt mer närmat sig NATO-länderna. Idag deltar Sverige med en ISAF-styrka under FN-mandat men som i praktiken styrs av det amerikanska NATO-kommandot. Det gör Sverige till en aktiv del i USA:s ockupation av Afghanistan och det är en närvaro som saknar ett aktuellt FN-mandat.
Förra året kostade det svenska deltagandet i ISAF omkring en miljard kronor, mer än dubbelt så mycket som Sveriges bistånd till Afghanistan. Det är en misslyckad strategi för återuppbyggande och fred. Svenskarnas uppdrag har förändrats; från samarbete med civila afghaner till fördjupat samarbete med afghanska säkerhetsstyrkor. Detta i sig har lett till fler militära attacker mot de svenska styrkorna. Idag dog två svenska soldater pga av denna omläggning.
Den inrikespolitiska debatten om Afghanistan har på många sätt reducerats till en ideologisk debatt där högern medvetet slutat se fakta på marken. Högern har drabbats av ideologisk fartblindhet. Från alliansregeringen kommer allt fler desperata förklaringar till Sveriges närvaro. Fredrik Reinfeldt sade senast idag, i en kommentar till det två dödsfallen, att den svenska närvaron handlar om att skydda de afghanska kvinnorna och att stoppa terrorister. Det är ett bevis för stor nonchalans inför de faktiska förhållandena i Afghanistan. Det är förvisso sant att kvinnors rättigheter pressats tillbaka men det är den afghanska regeringen som infört diskriminerande lagstiftning och till och med gjort våldtäkt inom äktenskapet lagligt. Att den svenska närvaron skulle skydda Sverige från terrorister är också en mycket tveksam förklaring. Den europeiska erfarenheten, från Storbritannien och Spanien, visar att det är just den militära närvaron i Afghanistan som utgör det största hotet mot Sveriges säkerhet.
De svenska trupperna är välutbildade, kompetenta och rustade för återuppbyggandet av Afghanistan men först måste Sverige dra tillbaka trupperna och starta en omläggning av strategin för vårt deltagande. Huvudfokus måste bli humanitärt bistånd och de militära insatserna måste komma i andra hand, och ha en strikt fredsbevarande karaktär. Jag är glad att Vänsterpartiet står fast vid sin ståndpunkt: Ta hem de svenska trupperna!
Lars Ohly kommenterar. Han har rätt i att vi måste vara tveksamma till att riskera livet på svenska kvinnor och män i Afghanistan. I synnerhet när den militära operationen är planlös och så uppenbart misslyckad.
Läs också uttalandet och debattartikeln från Hans Linde, Vänsterpartiets talesperson i utrikesfrågor.
Andra som bloggat: Claes Krantz, Emil Broberg, Jöran Fagerlund1, Jöran Fagerlund2, SSK-bloggen, Vindskupan, Tolgfors, Ulf Bjereld, Magnus Andersson, Jinge, Svensson
I medierna: NSD, Expressen1, Expressen2, Expressen3, SVT, Sydsvenskan, Fokus, ETC, DN, AB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar