En politik för folket

Veckans Flamman erbjuder flera intressanta texter om det rödgröna samarbetet. Ledaren, skriven av Aron Etzler, tar fram fem problem som är viktiga för oss i Vänsterpartiet att lösa. Jonas Sjöstedt skriver om att Vänsterpartiet bör prioritera klimatpolitiken i valrörelsen och så hittar jag ett helt uppslag skriven av Anne-Li Lehnberg om Vänsterpartiets arbete inom de gemensamma arbetsgrupperna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Aron Etzler tar upp fem frågor som behöver lösas. Vänsterpartiets existensberättigande ligger i det faktum att vi är ett systemkritiskt parti som är opposition vare sig vi sitter i en regering eller inte. Resonemanget vilar på att Vänsterpartiets vision inte kommer att förverkligas under en mandatperiod. Upplösningen av marknadens strypgrepp över människan är ett långsiktigt politiskt projekt. Därför kräver samarbetet, som Aron Etzler påpekar, att vi gör skillnad på vilka som är våra mål under en mandatperiod och vilka visioner vi har satt upp på längre sikt, alltså tio år och framåt (punkt 1). Det handlar om strategi och det kräver förstås en levande debatt (punkt 2). Dock är punkterna 4 och 5 de viktigaste utmaningarna att ta tag i.

Punkt 4 handlar om kommunikation. Hur ska ett parti i ett regeringssamarbete med en del snabba beslut upprätthålla och till och med stärka interndemokratin. Låt oss börja med att konstatera att demokratin inom Vänsterpartiet är av en helt annan karaktär än i de flesta andra partier. Allianspartiernas kommunikation med respektive partis medlemmar är en monolog. Partiledning dikterar, partiorganisation lyder. I Moderaterna är detta väldigt tydligt. Inom det rödgröna samarbetet härstammar Socialdemokraterna från en folkrörelsetraditionen som värdesätter medlemsinflytande högt medan Miljöpartiet väldigt tydligt begravt medlemsinflytandet i ett s.k. frihetligt platt organisationsmodell där den starkes lag råder. Partiet har därför kunnat närma sig Socialdemokraterna i frågor som EU och utrikespolitiken.

För Vänsterpartiets del måste vi först konstatera att Vänsterpartister per definition är kritiskt lagda. Detta gäller så väl externa som interna sammanhang. Alla beslut ska stötas och blötas inom partiets interndemokratiska processer. Resultatet blir demokratiskt med bred uppslutning. Medan sådana processer lämpar sig för processer kring en valplattform (som i den kommande kongressen i Gävle), fungerar de illa för att gå den balansgång som är oundviklig i ett regeringssamarbete. Därför måste partiet redan nu etablera kommunikationsvägar för att kommunicera till partiets allra minsta beståndsdelar. Alternativet är att medlemmarna får sin information från landets borgerliga ledarsidor och där diskuteras knappast partiledningens budskap . Det är ett icke-alternativ.

Jonas Sjöstedt tar upp en annan viktig diskussion som pågår runt om i partiorganisationen. Vilka ska bli partiets valfrågor, eller profilfrågor? Jag har själv haft diskussioner med partikamrater i min partiförening Vänsterpartiet Linné och också med Göteborgsdistriktets styrelse och kommunfullmäktigegrupp. Även om det har funnits många olika åsikter så tycker jag nog att vi i det flesta diskussioner tyckt att partistyrelsens förslag till valplattform är väl avvägt. Jonas Sjöstedt tar upp klimatfrågan och menar att Vänsterpartiet inte ska lämna walkover i frågan. Jag håller nog inte med. För det första, Vänsterpartiet måste ha en profilfråga. Nuvarande valplattform har rubrikerna Välfärd, Jämställdhet och Integritet. Det två förstnämnda frågorna kvalar in som profilfrågor. Vår politik kring integritetsfrågorna är mera heltäckande än tex Pirarpartiets program då områden som utrikespolitik (kriget mot terrorismen) samt arbetsmarknaden (begränsa arbetsgivarens övervakning av de anställda) finns med. För det andra, att ta upp klimatfrågan innebär att vi antingen måste ta bort en av de föreslagna rubrikerna i partistyrelsens förslag vilket vore olyckligt eller att satsa på fyra valfrågor och då har vi suddat bort Vänsterpartiet från valdebatten. Ingen når ut med fyra frågor.

Men inget av detta är till någon nytta om vi inte bestämmer oss för vad vi vill (punkt 5). Aron Etzler skriver bra,

Bestäm er!
Det viktigaste är dock det mest grundläggande. För många vänsterpartister känns det ovant att helhjärtat omfamna regeringssamarbete. Det finns också berättigad oro. Men som med mycket annat när det gäller politisk strategi måste man starta med att bestämma sig. Att nu när frågan är avgjord underminera kandidater som är för regeringssamverkan eller idka krypskytte mot projektet är destruktivt. För Vänsterpartiet blir det i vilket fall en plikt att försvara hela regeringen som projekt, men om man blir bra på att försvara dem vinner man respekt och förtroende utåt.

Det finns en berättigad misstro mot ett samarbete lik den som Vänsterpartiet inlett med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Många pekar på historiska erfarenheter från Frankrike och Italien, där vänsterpartier vid sidan av ett stort socialdemokratiskt parti praktiskt taget utraderats efter att de gjort sig själva politiskt irrelevanta, dvs de slutade vara systemkritiska. De slutade ifrågasätta kapitalismen. Då försvann stödet. I Norge har Sosialistisk Venstre förvisso minskat i styrka men lyckats både få en vänsterregering återvald och faktiskt genomföra vänsterpolitik. Historien ska man lära sig av. Vänsterpartiet är i ett samarbete nu. Det är bestämt och det är svårt att backa även om någon skulle vilja. Kommer det leda till en annan politik då? Kommer det bli en politik för folket? Mitt svar är ja!

Om man tittar på de överenskommelser som presenterats hittas tydliga markörer som visar på att Vänsterpartiets politik är högst närvarande. Utrikespolitiken innebär avsevärda förbättringar, precis som Hans Linde, partiets representant i samarbetsgruppen påpekar. Att Vänsterpartiet inte backar på sitt krav på ett svenskt tillbakadragande från Afghanistan har de facto inneburit att Miljöpartiet närmat sig Vänsterpartiet. Även en splittring i den borgerliga regeringen kan skönjas. Folkpartiet vill ha fler trupper i en tid då svenska soldater återvänder hem omsvepta i svenska flaggan. Moderaterna vill inte se förstärkningar. Kanske har de också insett att ett tillbakadragande är enda möjliga vägen? Senast idag lästa jag på GöteborgsPostens ledarsida några rader som efterlyste mera bistånd till Afghanistan. DN har redan förklarat att kriget är förlorat och att fredsarbetet måste få en annan, icke-militär lösning. Så det börjar röra på sig.

Det rödgröna samarbetet har också kommit överens om att stoppa alliansregeringens lagförslag med anledning av Lavaldomen i EG-domstolen. Den enda besvikelsen är förhandlingarna rörande datalagringsdirektivet som enlig Micke von Knorring visar att Socialdemokratin, i egenskap av ett statbärande parti, inte kommit längre när det gäller införandet av tvångsmedel.

Så samarbetet är ett samarbete för en politik för folket och Vänsterpartiet behöver tänka strategiskt inför nuet och framtiden för att vinna mark och få mer genomslag.

Andra som bloggat: Esbati, Ulla Andersson, Jonas Sjöstedt, Micke von Knorring, Emil Broberg, Legnemark, Jens Holm, Rödgrönt samarbete, Almedalsbloggen
I medierna: Sydsvenskan, NSD, AB, KA