Pigavdraget: Oppositionen måste våga värderingsskifte

I förrgår fick Miljöpartiets Mikaela Valtersson för för sig att 11 000 anställningar (varav hälften deltidsanställningar) inom sektorn hushållsnära tjänster är tillräckligt för att anamma Alliansregeringens avdrag för hushållsnära tjänster. Och igår gick Mikael Damberg, ordförande för Socialdemokraterna i Stockholm, ut och menade att oppositionen borde gör reformen till sin genom att strama åt reglerna och mer rikta pengarna mot barnfamiljer.
Debatten om skattereduktion för hushållsnära tjänster är förstås polariserad. Anledning är helt enkelt att frågans olika dimensioner är spridda över ett ideologiskt slagfält. Personligen tycker jag att det är bra eftersom det tydliggör, dels effekten av de politiska partiernas ekonomiska politik och dels partiernas inneboende värderingar. Läsaren kan själv dra slutsatser om Miljöpartiets ideologiska hemvist men det är mycket oroande att tongivande socialdemokrater inte ser förbi det som jag väljer att kalla Stockholmssyndromet, nämligen en blind fixering vid antagna hjärtefrågor hos mellanskiktet i storstäderna.

Men låt oss först titta lite närmare på reformen.
1. Pigavdraget är en omfördelning av skattepengar till höginkomsttagare.


Histogrammet ovan är baserat på 2008 års statistik från SCB och har tidigare publicerats här. Sffrorna visar på en tveklös klassdimension i uttaget av avdrag för hushållsnära tjänster. SCB konstaterade,

Halva befolkningen (20 år och äldre) hade 2008 en årsinkomst under 200 000 kronor. Av dem var det endast 6 promille som hade denna skattereduktion. Bland de fem procent av befolkningen som hade över en halv miljon i årsinkomst var det däremot betydligt vanligare. Drygt sju procent av dem hade skattereduktion för hushållsnära tjänster.

[...]
I kommuner med många höginkomsttagare är det betydligt större andel som har hushållsnära tjänster. I Danderyd var det 6,6 procent och i Lidingö 4,5 procent. I kommunerna Filipstad, Storuman och Åsele var det bara en promille som hade skattereduktion för hushållsnära tjänster 2008.

Alliansregeringen har öronmärkt en miljard kronor för reformen och har satt gränsen för skatteavdraget så högt som 100 000 kronor/år. Av det ska staten betala tillbaka hälften till den som ansöker om avdrag för hushållsnära tjänster. Man måste alltså köpa tjänster för ca 8000 kronor per månad för att kvalificera sig till avdraget. Följaktligen, riktar sig reformen till människor med höga inkomster som har råd att utnyttja avdrag för hushållsnära tjänster. Tidningen Arbetaren bekräftade bilden redan 2006,

Vi börjar med hemstädaren, som enligt Maud Olofsson själv kan köpa städtjänster. Enligt Kommunal, som har avtal med Hemfrid, tjänar deras medlemmar där mellan 14 000 och 17 000 kronor för heltid, med ett genomsnitt på cirka 16 000 kronor i månaden. Hon (eller undantagsvis han) får då ut i snitt 73 kronor i timmen netto. För att köpa en timmes tjänst för 175 kronor måste hon alltså själv arbeta i 2 timmar och 24 minuter. Det är med andra ord en riktigt dålig affär. Hon städar nog själv upp efter sig, efter jobbet eller genom att gå ner i arbetstid. Mycket riktigt är nästan alla Hemfrids anställda deltidare.

Genomsnittslönen i Sverige är, enligt SCB, 24 300 kronor i månaden, vilket netto motsvarar 107 kronor i timmen. Även för genomsnittslöntagaren är det alltså betydligt mer lönsamt att själv gå ner i arbetstid än att köpa tjänster. Han eller hon måste jobba 1 timme och 38 minuter för att kunna köpa en timmes städtjänst.

Vi får ta i ordentligt för att hitta dem som tjänar på att köpa hushållsnära tjänster. Brytpunkten, då nettoinkomsten överstiger 175 kr i timmen, går enligt vårt räknesätt vid drygt 46 000 kronor i månadslön – en kategori som till största delen består av manliga högre chefer.

Alltså, alla med en månadslön under 46 000 kr förlorar på att köpa hushållsnära tjänster.

2. Avdrag för hushållsnära tjänster är en kvinnofälla.
Sverige kallas ibland världen mest jämställda land men vi är knappast jämställda. Kvinnor lägger ner 3 gånger mer tid på hushållsarbete än män. Ett resultat av detta är kvinnor arbetar mera deltid, vilket resulterar i sämre löneutveckling och karriärmöjligheter, samt sämre pension på livets höst.

Det är mycket lite som talar för att den tjänstesektor som växt fram efter reformen inte skulle domineras av deltidsarbetande kvinnor. Reformen har heller inte befriat de kvinnor som köpt hushållsnära tjänster från hemsysslorna. Ett mått på detta är uttaget av föräldradagar som kan sägas mäta hur hemarbetet fördelas mellan kvinna och man. Där det fortfarande kvinnor som tar det största ansvaret. Mannens andel av föräldrapenningdagarna är 22,3% procent eller 34 dagar.

Med klassdimensionen färskt i minne, är det kvinnor med låga inkomster som befriar kvinnor med höga inkomster från hushållssysslorna. Och undergruppen manliga höginkomsttagare kommer undan billigt med ett skatteavdrag (!).

3. Privat konsumtion istället för offentlig konsumtion.
Skatteavdraget för hushållsnära tjänster innebär att skattepengar överförs till privat konsumtion istället för offentlig. Reformen är också dyr. Almega menar att 7568 helårsanställningar har skapats för ca 1,19 miljarder kronor. Men kan man verkligen säga att alla dessa helårsarbeten skapades tack vare reformen? Nej, det kan man inte. Almega gör uppskattningen att ca 5 500 arbetstillfällen (deltidsarbeten inräknade) skulle försvinna om reformen avskaffades. Därför är det rimligt att anta att de 1,1 miljarderna hade kunnat användas på ett mera rationellt och effektivt sätt inom den offentliga sektorns verksamheter.

Läs gärna vidare i SCB:s kärnfulla faktablad.

Nå, skulle Mikael Dambergs förslag på mer en bredare reform ändra på de ovanstående tre förhållandena? Låt oss titta efter.

Med Dambergs förslag fortsätter den privata konsumtionen att öka på bekostnad av den offentliga. En privat företag specialiserad på barnpassning blir vinnare medan den kommunala förskolan är förloraren. Först och främst förlorar förskolan sin finansiering men det kan också innebär minskat antal barn.

En bredare reform som samtidigt riktas till barnfamiljer innebär att det fortfarande finns en överhängande risk att avdraget blir en kvinnofälla. Bara för att fler kan kvalificiera sig till avdraget leder inte till att sektorn anställer fler män och att de kvinnor som redan arbetar inom sektorn går upp från ofrivillig deltid till heltid. Det innebär inte heller att männen i de familjer som utnyttjar reformen tar mer ansvar för hemarbetet. Snarare tvärtom.

Och hur blir det det då med de hembiträdets lön? Ja, för att tjänsten ska bli tillgänglig för den breda majoriteten av barnfamiljer måste antingen staten gå in med en rejäl subvention eller så måste hembiträdet (läs kvinnan) betala subventionen med en lägre lön. Idag ser vi en kombination av kraftiga subventioner och låga löner för att erbjuda en liten del välbärgade möjligheten att göra avdrag för bland annat städhjälp.

Den rödgröna oppositionen har långt viktigare uppgifter framför sig än att försöka bredda redan orättvisa reformer. En viktig uppgift är att påbörja ett värderingsskifte. Varför ska välbeställda barnfamiljers städning, barnpassning och annat subventioneras av staten genom att hålla en ineffektiv bransch under vingarna?

Och varför ska välbeställda familjer få möjligheten att lösa sina livspussel för att hinna med jobb, familj, joggingturer, spinningpass, golfrundor och ett glas vis på kvällen när hembiträdet måste jaga deltidsarbeten dagarna i ända? Dessa frågor måste Mikael Damberg och andra förespråkare rimligtvis kunna svara på.

På samma sätt som Alliansregeringens arbetslinje har resulterat i polskor som jourstädar bajs i trappuppgångar på en söndag kväll, måste de rödgröna uppmärksamma det orimliga i att arbetarklassen kvinnor förväntas rädda överklasskvinnorna undan överklassmännens lathet.

Andra som bloggat: Ung Vänster, Anna Ardin, Rebella, Alliansfritt Sverige, Veckans graf, Utredarna1, Utredarna2, VSF, Storstad, Peter Andersson, HBT-sossen
I medierna: Exp, DI, Sydsv, SVT1, SVT2, GP, DN1, DN2, SvD,