Det är politiken som skjuter människor

En eller flera personer har gjort Malmöbor med utländsk bakgrund till levande måltavlor. Hela historien väcker mycket obehagliga minnen.

Vi - mamma, pappa, lillebror och jag - landade på Landvetter flygplats den 16 januari 1990. Det var jäkligt kallt i jämförelse med Islamabad men det kändes underbart. Vi var inte så kräsna efter flykten från Iran och den 18 månader långa vistelsen i Pakistan. Första månaderna i Karachi tillbringade vi i ett avlångt trekantigt rum på kanske 30 kvadratmeter. En kokvrå fanns också. Toalett delade vi med andra, om jag inte minns fel. Andra hyresgäster i det stora huset som ägdes av en rik pakistanier var unga iranska män som flytt undan värnplikten för att sedan, i väntan på ett erbjudande om ett nytt liv i väst, fångas in av heroinet som fanns i överflöd. En annan grupp hyresgäster var iranska kvinnor som flytt undan sexuellt våld de utsatts för av nära anhöriga med samröre med Khomeinis paramilitära organisationer. Bäst minns jag nog familjen som verkade ha det rätt bra ställt. En kväll råkade jag se pappan i familjen vräka i sig svart skokräm. Rysk kaviar, förklarade mamma senare. Han specialitet var affärer med knark. Och familjen levde bra. Om de hade flyktingskäl vet jag inte. För oss andra var det en hård tillvaro.

En dag kom pappa tillbaka från FN-kontoret. Inget besked idag heller. Men han hade blodfläckar på byxorna. Han var oskadd men någon hade dödats och många skadats när iranska agenter öppnat eld mot flyktingar som köade utanför FN-kontoret i Karachi. Kort därefter flyttade vi till Islamabad i norra Pakistan. Det var lite lugnare där då. Nu är Pakistan i kaos.

Vi hade höga förväntningar den där januaridagen när vi landade på Landvetter utanför Göteborg. Höga förväntningar på oss själva. Vi skulle snabbt komma upp på benen och bygga oss ett liv. Vi hade kommit undan den iranska regimens svarta lista, klarat det hårda pakistanska samhället och nu landat i trygga Sverige där folk var oartiga nog att ropa 'Hey' till varandra. Det är bara djur man tilltalar på det sättet. Snart fick vi veta att 'Hey' eller 'Hej' var svenskens sätt att hälsa. Och så pratade alla så tyst. Att försöka uppfatta vad folk viskade var det största integrationsproblemet under första halvåret. Efter snabbintroduktionen till det nya landet började vardagen i Mariestad, kommunen som tagit emot oss.

Hela familjen sattes i skolan. Jag fick hoppa in i fjärde klass på Lockerudsskolan, lillebror gick på dagis några hundra meter från lägenheten, mamma och pappa sattes i en av SFI-klasserna. Ett år senare ordnade pappa ett vikariat på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Parallellt pluggade han till sjukhusfysiker. Siktet var inställt på en fast tjänst. Kanske skulle vikariatet övergå till ett riktigt jobb. Han slet. Han pendlade till Stockholm och vi sågs bara på helgerna. När han kom hem på fredagarna, var han trött men i två dagar var vi en hel familj igen.

Det var ungefär vid den här tiden som John Ausonius började skjuta. Jag minns att pappa var skärrad. Han bodde i Solna, i en trång studentlägenhet med utsikt mot ett litet skogsparti. Mellan tunnelbanestationen Västra Skogen och studentbostäderna gick en 300 meter lång asfalterad gångväg omringad av träd och buskar. Jag kan tänka mig att det var tortyr för pappa att ta sig hem på kvällarna. Trött och kall, letade han röda prickar i mörkret. Han såg aldrig den där röda pricken. En kväll hörde han av sig. Han lät glad. Polisen hade gripit Lasermannen.

Jag minns de första åren i Sverige med blandade känslor. Vi fick chansen att börja om på nytt men i ett land där jag blev kallad 'Turkjävel!'. Trots att jag inte var turk. Bröderna Dagobert, Lockerruds ökända rasister tyckte tydligen att jag var mer turk än iranier. Så jag fick bli turkjäveln medan andra kallades 'Svartskallar!'. Orättvist att inte ens hånas på samma sätt som alla andra. Problemen var dock större än så. En klasskompis, A, berättade att hans mamma röstade på Ny Demokrati. Men hon är ju schysst, tänkte jag men tog ändå lite avstånd från A. Han bor förresten kvar i Mariestad. På TV visade dom flyktingförläggningar som brann och nazister som marscherade. Alla pratade om VAM, Vitt Ariskt Motstånd.

Nu har det gått 20 år. Ny Demokrati finns inte längre och nazisterna med rakade skallar och stålhätta har numera kostymer på sig. 20 stycken av dem sitter i Sveriges riksdag. Arbetslösheten är rekordhög och någon eller några skjuter med skarp ammunition mot invandrare. I torsdags raljerade högerdebattören Fredrik Segerfeldt när han påstod att människor inte börjar skjuta invandrare bara för att a-kassan sänkts till botten. Men det hänger ihop. Under de senaste 20 åren har de fem procent rikaste i Sverige fördubblat sina förmögenheter. Det har kostat. Det har kostat i form av nedskärningar, nedläggningar, privatiseringar, arbetslöshet. När det går åt helvete så är det rätt många saker som rivs ner. Ungdomsmottagningen stänger och platserna i psykiatrin försvinner. Lärarna sparkas ut samtidigt som målarfärgen på korridorväggarna flagnar. Nån måste få skulden. Idag är det inte nyliberalismen som blir skjuten på utan invandrarna. Det är politiken som skjuter människor.

Andra som bloggat: Nooshi Dadgostar, Vänstra Stranden, Anna Wester, Stardusts blogg, Svensson, Anna-Lena Lodenius, Politikerbloggen
I medierna: AB, DN1, DN2, SS1, SS2, Exp, SVT, GP, SvD, Guardian

Händelserikt

Det har varit mycket nu. Mötes, blöjbyten, lek, besök på jobbet och en massa massa annat får dagarna att gå fasligt fort.

I Vänsterpartiet Göteborg har vi tagit fram en eftervalskampanj som jag tror blir riktigt riktigt bra ute på gator och torg. Kolla in kampanjen här.

Vänsterpartiet har tillsatt en Framtidskommission som under de kommande sex månaderna dels ska analysera och dels föreslå åtgärder som kan utveckla Vänsterpartiets politik och organisation. Jag är en av sex ledamöter i kommissionen och arbetet har kommit igång. Kolla in Framtidskommissionens blogg.

Andra som bloggat: Ung Vänster-bloggen, Ali Esbati, Jonas Wikström
I medierna: Flamman

Socialisera försvarets krig

Det har avslöjats att svenska soldater i Afghanistan deltagit i fler strider än vad Försvarsmakten redogjort för. Nu diskuteras huruvida Försvarsmakten och regeringen medvetet mörklagt det allvarliga läget i Afghanistan för att slippa ha frågan som en black om foten under valrörelsen.

Det är förstås möjligt att det är så och då är ytterst problematiskt att både väljare och opposition förts bakom ljuset. Samtidigt vill jag inte framstå som konspiratorisk. Istället måste mörkläggningen ses i ljuset av ett nytt försvar med allt mindre folklig förankring.

Den allmänna värnplikten vid fred är avskaffad och yrkesarmén är här. Sveriges självständiga roll ute i världen har tvingats ge vika för en utrikes- och säkerhetspolitik som utgår direkt från etablera ekonomiska och militära maktcentra i västvärlden. Det är NATO som utgör befäl över våra soldater i Afghanistan och vi är därmed i krig.

Allt detta försvårar en utveckling mot ett försvar med fördjupad folklig förankring, både när det gäller det materiella och det politiska innehållet.

Jag vill också tipsa om ett inlägg som jag skrev för över fem år sedan. USA hade då problem med rekrytering av soldater till en sargad yrkesarmé. Soldater hämtades då direkt från vänligt inställda länder i Latinamerika. Tror ni att dessa latinamerikaner som dog i USA:s tjänst redovisades i den officiella krigsstatistiken?

I medierna: DN, Expressen, NSD, SvD1, SvD2, SvD3, SVT,

Pigbegäret handlar om att äga människor

I dagarna har en mycket intressant nyhet publicerats. Det handlar om förekomsten av sextrakasserier inom städbranschen. Forskaren Anna Gavanas har kartlagt fenomenet och publicerat delar av slutsatserna i en kort men mycket viktig artikel i tidskriften Framtider (3/10). Gavanas visar på en trend inom städbranschen i Stockholm, nämligen "kunders återkommande krav på sexuella tjänster i samband med städning".

Här är ett utdrag från Anna Gavanas artikel,

Eva berättade om en kund som hade öppnat dörren iklädd badrock. När hon påbörjat städningen stod kunden plötsligt naken och spelade porrfilm på teveskärmar i varje rum i lägenheten. Andra berättar om flera personer per dag som frågar om sextjänster, och vissa ringer om och om igen. En hushållstjänstarbetare som annonserat på nätet berättade att 80 procent av dem som kontaktade henne gjorde sexuella inviter. En del erbjuder extra betalning om man kommer lättklädd, ”har det lite mysigt” eller erbjuder ”massage”. Flera intervjupersoner vittnar om kunder som vägrar betala för utförd städning om inte sexuella tjänster ingår i köpet. Det är dessutom vanligt att kunder väljer bort hushållstjänstarbetare som vägrar utföra sexuella tjänster, berättar de.

När jag snabbt skrev om detta, var det någon (kanske med sympatier för skatteavdraget för hushållsnära tjänster?) som uppmärksammade mig på att fältstudien gäller papperslösas situation inom städbranschen. Och visst gäller fältstudien främst utnyttjandet av papperslösa kvinnor i Stockholm. Men en relevant fråga är huruvida kundernas grundinställning till den som kommer hem till dom för att städa förändras bara för att tjänsten skattsubventioneras av staten och därmed blir "vit"?

Ingenting tydliggör maktförhållandet mellan arbetsköpare och arbetssäljare som situationen där köpet görs mellan två individer. Att arbete säljes och köpes är i sig inget ovanligt då hela arbetsmarknaden är organiserad på det sättet. I idealfallet säljer människor sitt kroppsarbete till högst bjudande. Alldeles för ofta är dock maktförhållandena till arbetsköparens fördel. Brist på jobb och överskott på arbetskraft, arbetslöshet, leder till att arbetssäljarna får konkurrera om jobben genom att sälja sitt kroppsarbete så billigt som möjligt. Sådan är mekanismen på arbetsmarknaden.

Bakom utnyttjandet av papperslösa kvinnor finns en maktrelation som baseras på kön och klass. Bland personalen i städbranschen är kvinnor överrepresenterade, det gäller också inom gruppen papperslösa som är verksamma inom den informella delen av branschen. Klassdimensionen är uppenbar då människor som är verksamma inom städbranschen är lågutbildade och har en mycket svag ställning på arbetsmarknaden.

Men en maktrelation förutsätter förstås två parter. Hur är det då med den andra parten, kunden eller arbetsköparen? Här vill jag referera till Marika Lindgren Åsbrink som gjort en pedagogisk genomgång av vilka samhällsgrupper som använder avdraget för hushållsnära tjänster. Hon konstaterar att,

Det är helt uppenbart att det är höginkomsttagare som har använt reduktionen mest: Bland personer som tjänar mer än 41 500 kronor i månaden – vilket bara 5,1 procent av befolkningen gör – återfinns 29.2 procent av dem som använt reduktionen.

Alltså, på ena sidan av förhandlingsbordet sitter kvinnor ur arbetarklassen och på andra sidan en välmående höginkomsttagare. Hur denna maktrelation manifesterar sig på arbetsmarknaden i stort är uppenbart. Arbetssäljarna har låga löner, otrygga anställningar och utgör den flexibla arbetskraft som står till förfogande för en växande, statssubventionerad tjänstesektor baserad på låglönearbeten.

På individnivå, i fallet där en kund via en annons söker städhjälp, är ojämlikheten vid förhandlingsbordet brutalt tydlig. Kunden, mannen, söker papperslös, rättslös kvinna som kan både städa och tillhandahålla sexuella njutning. När köpavtalet ingåtts tar sig mannen rätten att bokstavligt äga, inte bara kvinnans kroppsarbete under en begränsad tidsperiod utan också hennes kropp under samma period.

Denna maktrelation, baserad på kön och klass, kan inte göras "vit". Därmed är inte lösningen på utnyttjandet av papperslösa kvinnor att skattesubventionera städsektorn. Utnyttjanden kommer att bestå, vilket visas inte minst av arbetskraftens ställning inom arbetsmarknaden. Trots skattesubventioner har en låglönearbetsmarknad vuxit fram vars konsekvens är personalens oerhörda beroendeställning gentemot arbetsgivaren och/eller kunden.

I Anna Gavanas artikel hittas mycket intressant, däribland lösningen på problemet med en låglönearbetsmarknad som producerar och reproducerar en maktrelation till kvinnors nackdel. Artikeln börjar med följande,

Hushållstjänster är en expanderande bransch till följd av skatteavdrag, hushållens ändrade prioriteringar, privatisering inom offentlig sektor samt en mer flexibel arbetsmarknad. Den formella ekonomin är i symbios med den informella ekonomin och dess sociala nätverk, entreprenörer och underleverantörer. Konsumenter och arbetsgivare söker ofta efter den billigaste arbetskraften, till exempel bland migranter som saknar medborgerliga och arbetsmarknadsmässiga rättigheter.

Det är alltså privatisering av offentlig service, uppluckring av anställningstryggheten, samt papperslösa utsatta situation som är problemet. För att förändra läge krävs således stopp för utförsäljningar och privatiseringar, en utbyggd offentlig sektor, starka arbetsrätt samt lösningar för att slå vakt om papperslösas rättigheter på svensk arbetsmarknad, som t.ex. avkriminalisering av arbete utan arbetstillstånd och skadeståndsskyldighet för arbetsgivare som utnyttjar papperslösa. Det senare måste även gälla enskilda som anställer svart. Samtidigt är det allra bästa sättet att stoppa utnyttjandet av papperslösa kvinnor är att ge dom och deras anhöriga papper.

Andra som bloggat: Ekonomikommentarer, Niklas Theodorsson
I medierna: Arbetaren, SR

Hushållsnära sexavdrag

Jag hittade detta via Jakop Dalunde,

Många vittnar om att de blivit av med uppdraget att städa eller ännu värre, inte fått betalt för utfört arbete när de inte också ställt upp på sexuella tjänster.

Ja, så säger Anna Gavanas, forskare på Institutet för Framtidsstudier.

Men det är klart. Arbetslinjen ska råda. Då är det bättre att trakasseras sexuellt i sitt arbete än att gå på bidrag eller varför inte ha ett jobb inom en samhällssektor där skattepengar faktiskt gör nytta, typ säg i nån skola eller på nåt sjukhus eller så.