Rätt ska vara rätt, Jan Björklund!

I söndags debatterade Lars Ohly (V) och Jan Björklund (FP) den svenska truppnärvaron i Afghanistan i SVT-programmet Agenda. Skiljelinjen är skarp. Vänsterpartiet vill se ett omedelbart slut på den misslyckade militära strategin i Afghanistan till förmån för ökade humanitära biståndsinsatser. NATO-förespråkaren Jan Björklund tar täten bland de borgerliga krigsförespråkare som åtta år efter ockupationen krampaktigt håller fast vid den misslyckade strategi som skapat fler terrorister än den bekämpat.

Det var en bra debatt. Lars Ohly tydliggjorde Vänsterpartiets linje som idag åtnjuter både den svenska opinionens stöd och omvärldens. Allt fler länder drar tillbaka sina trupper från Afghanistan. Danmark är det senaste exemplet som sakta trappar ner.

Jan Björklund däremot framstod som trängd och kom med flera felaktiga påståenden om konflikten i Afghanistan.

Här är tre mer eller mindre felaktiga påståenden som måste bemötas:

1. "Vi är inbjudna av Afghanistans folkvalda regering."
Påstående är felaktigt. Nyligen avslöjades att svenska UD aldrig fått en inbjudan från den afghanska regeringen. Däremot fanns en inbjudan från den brittiska ambassaden. Därmed kan inte en inbjudan från den afghanska regeringen räknas som folkrättslig grund för truppnärvaron i landet. Här finns en bra genomgång av den folkrättsliga problematik som föreligger.


2. "Vi är där på ett FN-mandat."
på UD:s hemsida kan man läsa att den svenska ISAF-styrkan "leds av Nato på uppdrag och med mandat från FN:s säkerhetsråd och som verkar i Afghanistan". Faktum är att det var länge sedan, närmare bestämt 2004, som det omnämnda FN-mandaten gavs. Läget i Afghanistan har förändrat. Detsamma gäller ISAF-styrkans karaktär som mer och mer fjärmat sig från fredsbevarande arbete till att införlivas i USA:s ockupation. Vi måste idag ställa frågan om ett snart sju år gammal FN-mandat har någon legitimitet i det nuvarande konflikten, i synnerhet när mandatet underminerats genom en sammanblandning av befälskedjor inom ISAF/NATO.

3. Svenska Afghanistankommitten är alldeles entydiga på att de svenska fredsbevarande trupperna ska vara kvar."
Påstående är felaktigt utifrån de ställningstaganden som SAK har gjort senaste åren. SAK har varit utomordentligt kritisk mot den utländska truppnärvaron i Afghanistan. Torbjörn Pettersson, tidigare chef för SAK och numera ambassadör i landet, har i flertal artiklar framfört kritik mot den militära strategin i Afghanistan. Han har bland annat skrivit,

Mer utländsk trupp tycks däremot inte vara lösningen. Trots närvaro av cirka 100 000 utländska soldater, varav de flesta med uppgift att stärka säkerheten, skapa stabilitet och tillhandahålla förutsättningar för civil återuppbyggnad, har säkerheten kraftigt försämrats, korruptionen brett ut sig och krigsherrar fått förnyade maktpositioner.

Det är skarp kritik av de utländska trupperna som Jan Björklund väljer att inte nämna i debatten.

Rätt ska vara rätt, Jan Björklund!

Andra som bloggat: Kulturbloggen, Jonas Sjöstedt
I medierna: AB, DN1, DN2, Ex, Svd

Eden Abergil inget undantag

Återigen har omvärlden anledning att tveka inför föreställningen att Israel har 'världen mest moraliska armé'. Eden Abergil, en fd israeliska soldat, har laddat upp en serie bilder där hon glatt poserar framför palestinska fångar som är bakbundna och försatta med ögonbindel. Bilderna är kränkande.

Från officiella israeliska källor förnekas att Abergils bilder är bevis på ett allmänt beteende som är vanligt förekommande när ockupationsmakten Israel frihetsberövar palestinier. Det påstås att Abergil är ett undantag, ett ruttet äpple som nu också fråntagit hennes militära gradbeteckning.

Hur står då till med moralen i 'världens mest moraliska armé'? Är Eden Abergil ett undantag?

Svaret på frågan kan vi hitta hos den israeliska veteranorganisationen 'Breaking the Silence'. Organisationen har fram till dags datum intervjuat hundratals soldater som tjänstgjort i israeliska armén och som visat mod och klivit fram för att berätta om deras upplevelser i det ockuperade palestinska områdena. Dokumentationen visar på något helt annat än vad israeliska armékällor uttrycker.

Nedan följer ett utdrag från ett vittnesmål från en soldat som klivit fram och vågat tala,

One day we were on our way back from a routine morning briefing, when I heard of a Jewish settler who’d just run over a small Arab child. The child had to be treated until being handed over to the Red Crescent, so two ambulances belonging to the Jewish settlers in Hebron were handling this.
As we arrived on the scene not much was left. Just the ragged children’s bike thrown over to the side, a pile of adults from the settlement checking the damage done to the car, and another ambulance with the medic. As we got out of there, myself and my company commander, and I was on the phone most of the time, I just heard the last words exchanged on the spot. It was the medic who blurted to my commander: “Now no one can say we don’t take care of these animals.” Referring to a 12-year old run over by a vehicle of the Jewish settlement…

Fler vittnesmål hittas här. Och de är många, soldaternas berättelse som målar upp bilden av en ockupationsmakt som avhumaniserar de ockuperade palestinierna. Avhumaniseringen är i själva verket en bärande del av den israeliska ockupationen. Kriget mot Gaza 2008/2009 visade detta med all tydlighet. Civila, ihopfösta i en byggnad, mördades kollektivt. En gammal man viftandes med vit flagga sänktes ner med en enda kula som penetrerade hans bröstkorg. En hel familj utraderades när brandbomberna smälte ner deras hem. Allt finns dokumenterat. Ett antal av berättelser kan du läsa i den antologi som jag arbetade med efter kriget.

Så de publicerade bilderna på en israeliska soldat som visar upp fängslade palestinier som om de vore troféer är inget undantag. Fotografierna är snarare ögonblicksbilder av vardagen under en pågående ockupation

Andra som bloggat: Elisabeth Biström
I medierna: SS, SvD

Sabuni förespråkar etnisk diskriminering

Det återstår dryga månaden till valdagen. Och enligt tradition bjuder Folkpartiet på en rad (höger)populistiska utspel. Jan Björklund var nyligen ute och krävde slöjförbud i skolan och idag kan vi läsa att integration- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni förordar etnisk diskriminering av utlandsfödda - för att de ska integreras snabbare (!). Invandrare ska tvingas ta lågavlönade jobb och utländska kvinnor ska tvingas rätta sig en särlagstiftning som förbjuder dom att umgås med sina barn i samma utsträckning som svenska kvinnor.

Förslaget är helt i linje med en allmäneuropeisk utveckling med en serie repressiva politiska förslag och utspel mot etniska och nationella minoriteter. Vi har sett det i Danmark och i Frankrike, Italien och större delen Östeuropa förföljs romer trots att många av länderna har formellt ställt sig bakom Europakonventionen för mänskliga rättigheter och Lissabonfördragets stadga om grundläggande rättigheter.

Sabuni förslag är symbolpolitik. Förslaget skickar signaler om vilka som är samhällsbovarna och pekar ännu en gång på en rad otäcka saker som vi länge anat och påtalat men som nästan ingen företrädare för högerregeringen vågat prata så här öppet om.

Skapandet av en låglönesektor
RUT-avdraget kommer av allt att döma vara en pågående diskussion under valrörelsen. Regeringen har skattesubventionerat en kvinnodominerad tjänstesektor som ska tjäna höginkomsttagare. Sektorn präglas av otrygga anställningar, deltidsarbete, dålig arbetsmiljö och låga löner. Förespråkarna av RUT-avdraget har insett att systemet står inför ett stort problem i takt med att den tillåts expandera. Det blir svårt att attrahera arbetskraft. Väldigt få känner att det är kul, givande och utvecklande att jobba deltid med en låg lön hemma hos människor som i generella termer känner att de kan köpa sig fria från det mest vardagliga som 'verklighetens folk' ägnar sig åt. Städning, umgås med barn, tvätta smutsiga underkläder, stryka med mera.

Högern har presenterat fler strategier för att lösa detta fundamentala problem. En central strategi har varit att underblåsa en desperation på den svenska arbetsmarknaden. De höjda avgifterna till a-kassan, de lägre ersättningar vid arbetslöshet och sjukdom är piskor som drivit ut människor till arbetsmarknaden. Där väntade, med öppna armar, en arbetsmarknad utan några egentliga jobbtillfällen. Mitt under en djup lågkonjunktur har regeringen låtit bli den expansiv ekonomisk politik som skapar långvariga, heltidsjobb.

Sabuni presenterar nu den slutgiltiga lösningen på högerns huvudbry. Hon föreslår helt enkelt en lagstiftning som tvingar en specifik grupp, som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden och som drabbats hårdast av genomförda försämringar, in i en arbetsmarknad som väldigt få ur gruppen "majoritetssamhället" är intresserade av att arbeta i. Mottot är "Hellre skitjobb än inget jobb!". Som om det inte finns några andra alternativ eller vägar till en dräglig tillvaro på arbetsmarknaden.

Var tog männen vägen?
Högern hyser ett inneboende motstånd mot strukturella förslag som rör familjepolitiken och som vill ändra på den skeva fördelning av hemarbete mellan män och kvinnor. Sådana förslag, som får positiva konsekvenser för kvinnors situation på arbetsmarknaden, förkastas med argumentet att politiker ska låta bli att bestämma över familjerna. Sabuni vänder nu helt om när hon omvandlar föräldraförsäkringen till ett slagträ mot dels försäkringen och dels invandrarkvinnorna. Invandrade kvinnor ska fråntas sin rätt att vara med sina barn när föräldraförsäkringens längd kopplas ihop med barnets ålder vid ankomsten i Sverige.

Det finns ett tydligt "vi och dom"-tänkande bakom utspelet. Nämligen att svenskar är ett jämställt folk. Den svenske mannen är hemma och tar ansvar för hem och barn medan invandrarmannen, tvärtemot sin svenske motsvarighet, är en ojämställd varelse som håller sin kvinna i ett fast grepp någonstans inom hemmets fyra väggar.

Statistik visar att svenska män, trots den vedertagna uppfattningen att Sverige är världen mest jämställda land, inte är hemma med sina barn mer än vad som är måste. JämO konstaterar,

I de allra flesta familjer väljer mannen att överlåta en del av sina föräldraledighetsdagar till kvinnan. Männen tar ut cirka 20 procent av föräldraledigheten. 60 procent av männen tar inte ut någon föräldraledighet alls under barnens första år. Kvinnor tar också ut majoriteten av garantidagarna (80 procent). Garantidagarna är dagar med lägstanivåersättning, det vill säga 60 kronor per dag.

Men Sabunis förslag rör inte männen. Det är kvinnorna som får bära ansvaret för barnen genom att nu också förvägras föräldraledighet. Förslaget ger därför inte mer jämställda hem eftersom männen lämnas utanför alltihopa.

Nyamko Sabunis diskrimineringsförslag väcker också en väldigt relevant fråga: Vilka invandrare ska diskrimineras? Ska lagstiftningen enbart gälla araber, afrikaner, iranier och kurder eller utpekas också tyskar, norrmän och engelsmän som invandrar till Sverige?

Det finns förstås andra vägar att slå in på för att slussa in nyanlända i arbetsmarknaden. Nyckeln är utbildning. Det måste bli lättare att få utländska betyg validerade och värderade. Sedan måste den vuxenutbildning som högern raserat rustas upp. Till slut måste föräldraförsäkringen omvandlas till en individuell föräldraförsäkring så att ansvaret delas lika mellan man och kvinna.

Läs också uttalandet från Vänsterpartiets Kalle Larsson.

Andra som bloggat: Alliansfritt Sverige, Emil Broberg
I medierna: AB, DN, SvD

En utrikespolitik att dö för?

I lördags, utanför Way Out West, fastnade jag i ett samtal med en svensk soldat hemma på permission från kriget i Afghanistan. Jag stod där med Vänsterpariets valmaterial och när han frågade vad det var jag delade ut svarade jag, "- Valinformation från Vänsterpartiet. Varsågod!". Han stannade till och samtalet var i gång.

Hans huvudtes bestod av välbekanta argument som lyfts fram av krigsförespråkarna på högerkanten. Afghanerna vill ha oss kvar i Afghanistan och om de svenska och övriga utländska trupperna lämnar landet, kommer talibanerna att ta över landet.

Jag har stor respekt för de svenska kvinnor och män som idag riskerar sina liv i Afghanistan. Svenska soldater, högerns omläggning till yrkesarmé till trots, är fortfarande välutbildade och har än så länge fortfarande ett förhållandevis gott rykte - i synnerhet i jämförelse med andra utländska trupper i Afghanistan. Detta uttryckte jag också för soldaten som jag samtalade med utanför Slottskogen.

Detta faktum - att svenska soldater är väl rustade för sina utlandsuppdrag - är en stor tillgång för ett Sverige som vill spela en viktig roll i världen. Samtidigt finns en stor risk att den svenska militära operationen i Afghanistan fläckar ner denna förhållandevis ljusa bild av svenska trupper. I takt med att Sveriges självständiga röst säljs ut till förmån för amerikansk dominans över svenska militära operationer, riskerar Sverige att klumpas ihop med de stater som av afghaner med rätta ses som ockupanter. Detta sker idag när ISAF-styrkan med en ursprunglig FN-mandat lyder under NATO-befäl. Denna negativa utveckling kommer att dels försvåra Sveriges framtida roll i uppbyggandet av Afghanistan den dagen världssamfundet inser att den militära strategin är misslyckad och måste överges. Dels kommer Sverige allt mera sällan att uppfattas som en neutral part som kan medla i konflikter runt om i världen.

Torbjörn Pettersson, Svenska Afghanistankommittén, skrev bra i slutet av 2009,

Istället för att formulera konkreta mål och ett tydligt syfte för den militära insatsen använder regeringen och riksdagen i huvudsak två ganska abstrakta resonemang. Det första är att svensk trupp är i Afghanistan på FN-mandat. Det är sant och för några år sedan fanns en reell skillnad mellan den internationella säkerhetsstyrkan ISAF och den USA-ledda alliansens OEF (Operation Enduring Freedom). Sedan de båda styrkorna fick gemensam ledning 2006 har de olika uppgifterna allt mer glidit samman och idag är FN-mandatet bara en formell kuliss. I de flesta Natomedlemsländer, liksom i det förslag för framtiden som lämnats av Natobefälhavaren McChrystal dras ingen sådan skiljelinje. I verkligheten är ISAF och OEF delar av samma vilsna militära kampanj.

Åter till soldaten och hans argument.. Hur stort är stödet för den utländska truppnärvaron i Afghanistan? Bilden är dyster efter åtta år av utländsk ockupation? Var fjärde afghan anser att attacker mot de utländska trupper är berättigade och hela 70 % anser att utvecklingen går åt fel håll. Det finns regionala skillnader som visar att missnöjet med de utländska trupperna är som störst i södra Afghanistan där stridigheterna är som intensivast. Samtidigt ökar stödet för talibanerna i just de södra delarna av landet. Det finns ett allmänt ökat missnöjet med Karzai-regimen. Den utbredda korruptionen upprör. En övervädligande majoritet av afghanerna, 80 %, fördömer dödsoffer till följd av utländska militära operationer.

En befogad fråga på som följer på vårt krav om svenskt trupptillbakadragande är vad som händer när svenskarna lämnar Afghanistan.

Det måste stå klart att ingen vill lämna afghanerna åt deras öde. Det skapas alltså inte ett tomrum efter alla soldater utan deras plats ska fyllas av biståndsarbetare och civila - väsentliga delar av en diametralt motsatt strategi - en fredsskapande strategi som inbegriper trupptillbakadragande hand i hand med en politisk lösning på konflikten som dels går ut på att få talibanerna att lägga ner sina vapen och dels politiska krav ställda på den afghanska regeringen. Denna regering måste börja agera för fred och demokrati.

En annan fokus på det svenska engagemanget innebär också en dramatisk omläggning av vad som finansieras från bland annat svensk sida. I år kommer biståndet att utgöra endast 35 procent av det militära insatsen till Afghanistan. EU lägger fem gånger mer pengar på militära insatser än på civila. En fredsskapande strategi måste vända på dessa förhållanden.

Nyligen passerades gränsen 2000. Så många utländska soldater, främst britter och amerikaner, har dödats i Afghanistan. Den stora tragedin är dock alla de döda som inte kommer att flygas över till Europa eller USA. Över 1200 afghaner har fått sätta livet till - endast under första halvan av 2010. Det är en ökning med 31 procent.

Som en vän sade efter jag hade avslutat samtalet med soldaten på permission, -" Det här är ett krig som inte går att vinna men också ett krig som går att förlora på många olika sätt, en utgång kan vara mindre dålig än en annan." Det är tydligt att högerregeringens krigsiver kommer att få ett katastrofalt slut såvida inte vi bryter med den. Och soldaten som hade hittat till Way out West hoppas jag åter träffa på - kanske nästa år utanför festivalområdet. Den här regeringens utrikespolitik är inte värd att dö för.

I medierna: AB, ABC News, DN1, DN2, SS, SVT1, SVT2

Göteborgsmoderaterna försvarar segregationen

Jag fick ett mejl från Göteborgsmoderaten och kommunalrådet Jonas Ransgård. Han tyckte att jag skulle intressera mig för hans blogginlägg som är ett svar på min ledare i ETC Göteborg. Och visst ska replik bemötas.

När jag läser Ransgårds inlägg slås jag av en sak. Han argumenterar genom att uteslutande pratat formaliteter.

Man får tydligen inte jämföra kommunens satsning på ett pariserhjul till en kostnad på 22 miljoner kr med nedläggningen av tre skolor i Frölunda-Högsbo som kostade 8 miljoner eftersom det i fallet med skolorna handlar om årliga driftskostnader till skillnad för kostnaden för pariserhjulet som kallas investeringskostnader. Sedan fortsätter jag tydligen "med tveksamma skrivningar om Ungdomens Hus och om rivningar i Gårda". Vad som är tveksamt nämns dock inte.

Ransgård bemöter inte med ett enda politiskt argument min kritik av den samförståndsanda som resulterat i att det är OK att bygga åkattraktioner för 22 miljoner kr samtidigt som kommunens stadsdelar befinner sig i ett sådant krisläge att skolor stängs ned. Han bemöter inte heller hur det kan komma sig att ledningen för Svenska mässan tillåts sätta agendan för vad som ska bli av området Gårda. Inte heller resonerar han över sin egen roll som moderat politiker i den idrotts- och föreningsförvaltning som är inblandad i korruptionsskandaler.

Ja, Jonas Ransgårds kritik av min ledare är tunn och typisk för ett politiskt parti som inte bara försvarar utan också vill fördjupa de orättvisor som nu råder i Göteborg, en av Europas mest segregerade städer. I maj var den öppna arbetslösheten 5,1 procent. Men i Bergsjön var fler än var tionde person arbetslös samtidigt som endast var femtionde var utan jobb i stadsdelen Älvsborg. I dag saknar var fjärde ungdom i mellan 15 och 24 i Göteborg ett jobb att gå till.

'Göteborgsandan' som jag kritiserar i min ledare i ETC Göteborg är mycket långt ifrån 'goa gubbar' och solidaritet utan handlar om en medveten politik som föredrar evenemang som förvisso drar in pengar - till den privata sektorn - men som samtidigt är helt ointresserad av upprustning av förorterna, stadens skolor eller satsning på eftersatt ungdomsverksamhet. Kravet på Ungdomens hus i centrala Göteborg har hållits levande i över 20 år. Är det något parti som har profilerat sig som benhård motståndare till projektet så är det just Ransgårds parti, som idag tar täten som inte bara Göteborg men också Sveriges ungdomsfientliga parti.

Ledare: Göteborgsandan måste brytas

Denna fredag är det min tur att stå för ledartexten i ETC Göteborg. Jag tar upp Göteborgsandan. Inte 'goa gubbar' och solidariteten utan det som alltmer fläckar ner Göteborg och Göteborgsandan. Jag skriver om samförståndet mellan kommunen, de stora politiska partierna och näringslivet. Jag skriver om skolor i förorten som stängs ner samtidigt som Göteborg fortsätter att expandera som evenemang- och turiststad.

Medan stora, kostsamma evenemang numera är en naturlig del av sommarstaden Göteborg, har stadens unga i snart tjugo år blivit lovade ett centralt Ungdomens hus. Och vi väntar fortfarande på att löftes ska infrias.

Och så planerna på att riva 60 äldre hus i stadsdelen Gårda. Kravet restes av Lennart Mankert och Roger Holtback, VD respektive styrelseordförande för Svenska Mässan, som istället ville se den gamla stadsdelen ge plats för parkeringsplatser. Kommunen följde naturligtvis efter i sann samförståndsanda.

Göteborgs Stad har ett omfattande ägande i form av närmare 140 bolag som kan användas för att bygga en rättvis stad. Kommunala bostadsbolag som bygger billiga hyresrätter som förmedlas genom en rättvis bostadskö. Kommunens energibolag som sätter ett lågt pristak för klimatvänlig energi. Och Göteborgs spårvägar som erbjuder gratis kollektivtrafik som sätter resenärerna före kostsamma biljett- och kontrollsystem.

Läs min ledare här.

Moderat sagostund

Moderat sagostund: Sverige jobbar!

Meanwhile In Real Life ...

Andel arbetslösa av arbetskraften (%), 15-74 år 2006-2010
(Källa: Ekonomifakta)

Andra som bloggat: [s-buzz], HBT-sossen, Peter Andersson, Storstad

'Museum över toleransen' rev muslimsk gravplats

Foto: France24

En fotograf för nyhetsbyrån AFP fångade händelsen på bild. Israeliska bulldozers förstörde en flera hundra år gammal muslimsk gravplats i västra Jerusalem.

Orsak: Simon Wiesenthalcentret planerar att bygga sitt nya "Museum över toleransen" i närheten av den muslimska gravplatsen.

Notis: Idag bor det 1,3 miljoner araber i Israel. Deras förfäder lämnade aldrig sina hem efter bildandet av staten Israel 1948.

I medierna: DN, France24

Skolan inte till salu

Nyligen visade en undersökning att skolan är den viktigaste frågan för väljarna inför valet den 19 september. Det är egentligen inte så konstigt. Det är på skol- och utbildningsområdet som skillnaderna mellan enskilda partier på vardera sida blocken är som tydligast. Och tydliga skiljelinjer engagerar och berör. Motpolerna är Vänsterpartiet som vill stoppa vinstintressen på skolområdet, öka lärartäthet och ha breda ingångar medan Folkpartiet har gjort sig känt för att vara partiet som med olika tvångsförslag vill sortera elever i olika kategorier, en sortering som låser fast dagens unga på livsvägar som är svårt att omvärdera.

En annan orsak till skolan rankas högst av väljarna är att stora delar av väljarkåren är på ett eller annat sätt i regelbunden kontakt med det svenska skolsystemet, på olika nivåer. Dels berörs elever i grund-/gymnasieskolan och deras föräldrar, dels univerisitets- och högskolestuderande med färska minnen från gymnasieskolan, studerande på Komvux och till sist anställda inom skolsystemet.

Den svenska skolan har varit hårt ansatt under de senaste 20 åren. Det handlar främst om otillräckliga anslag till skolan som följd av krisen på 90-talet men också införandet av en friskolereform som effektivt allokerat gemensamma resurser i form av skattepengar från den offentliga sektorn till den privata sektorn. Sverige är ett speciellt land.

"De ekonomiska och juridiska villkoren för fristående skolor i Sverige blev enligt flera forskare mer förmånliga än i de flesta andra länder, däribland USA och Storbritannien",

konstaterar Skolverket.

Ett argument för privatisering på skolområdet har varit att spara pengar. När skolan kommunaliserades blev detta ett argument för besparingar i kommunerna. Statistik visar dock att skolan istället kostar mer för varje år. Det gäller främst gymnasieskolan. Frågan är varför?

Källa: SCB

"Kostnaden per elev i grundskolan har ökat med 8 procent. Antalet elever har under samma period minskat med 12 procent",

konstaterar SCB.

Skolverket skriver i en rapport att

"[D]en genomsnittliga elevkostnaden blir högre för kommunerna i de tre storstadsregionerna ju större andel elever som går i fristående skolor."

Det finns alltså, i alla fall i storstadsregionerna där utbildningsföretagen har en utbredd marknad att överta, ett samband mellan andelen friskolor och ökade utbildningskostnader. Därmed minskar möjligheterna att satsa i de kommunala skolorna. Att studieresultat sjunkit medan ohälsa och stress ökat bland elever är därmed inte svårt att förklara.

Källa: Skolverket

För det första måste vi konstatera den markanta ökningen av antalet friskolor. Den mest dramatiska ökningen gäller en fördubbling av antalet s.k. "fria"gymnasieskolor under åren 1995-2005.

Källa: Skolverket

Trenden färgar också andelen elever som lockades över från den kommunala skolan till privat utbildningsverksamhet. Andelen elever i fristående gymnasieskolor ökade från 3% till 12% på 10 år.

Källa: Skolverket

Vi ser också stora skillnader i lärartäthet mellan kommunala grundskolor och fristående skolor.

Friskolereformen har dragit isär den svenska skolan. Ett fler tal parametrar visar att skillnaderna mellan den kommunala skolan och friskolorna när det gäller lärartäthet, lärarkompetens och skolresultat ökat. Samtidigt har friskolereformen verkat segregerande. För att omvandla skolpengen vinst har utbildningsföretag bland annat dragit ner på lärarledda undervisningstimmar och färre obehöriga lärare har anställts. Kvalitén på undervisning påverkas naturligtvis, såvida inte målgruppen är elever från studievana hem. Föräldrarnas utbildningsnivå följer klassmönster. Därmed har också friskolesystemet segregerat skolan längs en klassdimension.

Källa: Lärarnas Riksförbund

I söndags föreslog Lars Ohly och Rossana Dinamarca tre åtgärder för att begränsa och stoppa friskolorna:

1. Tillsätt en utredning med uppdrag att lägga förslag på hur de offentliga bidragen till fristående skolor inte ska kunna utbetalas som vinst till ägarna. Riksdagen ska fatta beslut om vilka icke-vinstdrivande driftsformer som är lämpliga för fristående skolor och om begränsningar av antalet skolor som en huvudman kan driva.

2. Inför ett system för att fördela pengar till skolorna som tar hänsyn till elevernas behov. I dag överkompenseras fristående skolor ekonomiskt. Det tydligaste beviset på detta är vinsterna i de fristående skolorna.

3. Inför en särskild avgift för Skolinspektionens prövning för att begränsa antalet ansökningar om att starta friskolor. Många ansökningar är bristfälliga. Det innebär att handläggningstiden blir lång, vilket försvårar för kommuner att göra en bra konsekvensanalys.

Motståndet mot vinstintressen i skolan är stort. Tre utan fyra vill sätta stopp för vinstuttag från skolor. Vänsterpartiet har stort stöd för sin politik. Jan Björklund och Folkpartiet har det förstås tuffare. Få är beredda att skänka skattepengar till riskkapitalbolag.

Andra som bloggat: Storstad, Elin Grelsson, Peter Andersson, Isobel Hadley-Kamptz
I medierna: AB, Ex, DS

Ta itu med Folkpartiet först

Det går lite långsammare på semestern, har jag insett. Nyhetsflödet fortsätter med samma konstanta hastighet men jag hinner/orkar/vill inte kasta ut nätet för att fånga de intressanta rubrikerna.

Dock några dagar efter 'bäst-före-datum' läser jag EU-minister Birgitta Ohlssons debattartikel i Aftonbladet. Med stort (patos), under rubriken 'Straffa EU-länder som kränker minoriteter' skriver hon om hatbrotten mot HBT-personer och minoriteter Europa. Frågan är högaktuell. Pride-vecka och Sarkozys Le Pen-aktiga order om att jaga ut den romska minoriteten ut ur Frankrike, oavsett om individerna är franska medborgare eller inte. Europas höger överlämnar blått för att övergå i brunt.

Det två nämnda exemplen och flera andra som Ohlsson räknar upp i sin artikel är förstås inga nya företeelser. De är uttryck för den liberala västerländska demokratiernas omvandling till stater med allt fler auktoritära karaktäristika. För en EU-minister och, jag måste erkänna, en av de få liberalerna som överlevt den bruna omsvängningen i Folkpartiet, står Birgitta Ohlsson upp för HBT-personer och för minoriteter, den förstnämnda gruppen kanske lite mer än den sistnämnda. Och det är bra att, som Ohlsson gör, föreslå ett kontrollorgan som granskar så att EU:s medlemsländer följer Europakonventionen för mänskliga rättigheter och Lissabonfördragets stadga om grundläggande rättigheter.

Dock är unionens inre mycket mörkare än Birgitta Ohlsson vill erkänna. I centrum, inom medlemsländerna, implementeras tvångsmedel som på överstatlig väg tvingar land efter land att övervaka oskyldiga medborgare. Det gäller allstå inte enbart HBT-personer, romer och andra minoriteter utan ALLA medborgare. Som en kvinna sade, 'Varför ska staten läsa vad jag skriver till min son som bor i Latinamerika?'

Och ute i periferin, i avlägsna länder som säg Afghanistan och Irak, begår EU:s medlemsländer, som skrivet under Europakonventionen för mänskliga rättigheter, de grövsta brotten som man kan föreställa sig. Tortyr och mord på civila bland annat. Wikileaks avslöjande, som jag har skrivit om här, ger oss den fasansfulla bilden av vad EU-länder gör sig skyldiga till genom direkt och indirekt stöd till den USA-orkestrerade krigföring i Afghanistan. Och samma bilder har vi sett inifrån Irak, också tack vare Wikileaks. Civila mördas som om det vore en Shoot' em up-spel. Mördarnas reaktion är påfallande lik en tolvåring framför ett Playstation 3.

Birgitta Ohlsson tiger om dessa övergrepp som EU-länder tillsammans med USA gjort sig skyldiga till. Orsaken är att hon "som folkpartist och liberal" är delaktig i de övergrepp som begås ute i periferin, långt borta från Stockholm och Bryssel. Det märks inte minst i hennes, får man säga, rakryggade försvar av staten Israels övergrepp inom de ockuperade palestinska områdena.

En folkpartistisk EU-minister med patos för mänskliga rättigheter bör först börja med sitt eget parti som dels tagit täten i jakten på den muslimska minoriteten i Sverige och dels höjt fanan högst av alla för fortsatt krig Afghanistan och ett svenskt NATO-medlemskap. En EU-minister som säger sig brinna för universella mänskliga rättigheter gör helt rätt i att försvara HBT-personer och romer men samtidigt helt fel när hon vill fördjupa Israels integration i EU-systemet, via lukrativa handelsavtal och ökat militärt samarbete.

Nej, Birgitta Ohlsson må vara den liberalaste av dom alla i Folkpartiet men det säger tyvärr inte värst mycket i dessa tider.

Andra som bloggat: Birgitta Ohlsson, Politikerbloggen, Makthavare, Badlands Hyena, Politik och poesi
I medierna: AB1, AB2, Exp