En utrikespolitik att dö för?

I lördags, utanför Way Out West, fastnade jag i ett samtal med en svensk soldat hemma på permission från kriget i Afghanistan. Jag stod där med Vänsterpariets valmaterial och när han frågade vad det var jag delade ut svarade jag, "- Valinformation från Vänsterpartiet. Varsågod!". Han stannade till och samtalet var i gång.

Hans huvudtes bestod av välbekanta argument som lyfts fram av krigsförespråkarna på högerkanten. Afghanerna vill ha oss kvar i Afghanistan och om de svenska och övriga utländska trupperna lämnar landet, kommer talibanerna att ta över landet.

Jag har stor respekt för de svenska kvinnor och män som idag riskerar sina liv i Afghanistan. Svenska soldater, högerns omläggning till yrkesarmé till trots, är fortfarande välutbildade och har än så länge fortfarande ett förhållandevis gott rykte - i synnerhet i jämförelse med andra utländska trupper i Afghanistan. Detta uttryckte jag också för soldaten som jag samtalade med utanför Slottskogen.

Detta faktum - att svenska soldater är väl rustade för sina utlandsuppdrag - är en stor tillgång för ett Sverige som vill spela en viktig roll i världen. Samtidigt finns en stor risk att den svenska militära operationen i Afghanistan fläckar ner denna förhållandevis ljusa bild av svenska trupper. I takt med att Sveriges självständiga röst säljs ut till förmån för amerikansk dominans över svenska militära operationer, riskerar Sverige att klumpas ihop med de stater som av afghaner med rätta ses som ockupanter. Detta sker idag när ISAF-styrkan med en ursprunglig FN-mandat lyder under NATO-befäl. Denna negativa utveckling kommer att dels försvåra Sveriges framtida roll i uppbyggandet av Afghanistan den dagen världssamfundet inser att den militära strategin är misslyckad och måste överges. Dels kommer Sverige allt mera sällan att uppfattas som en neutral part som kan medla i konflikter runt om i världen.

Torbjörn Pettersson, Svenska Afghanistankommittén, skrev bra i slutet av 2009,

Istället för att formulera konkreta mål och ett tydligt syfte för den militära insatsen använder regeringen och riksdagen i huvudsak två ganska abstrakta resonemang. Det första är att svensk trupp är i Afghanistan på FN-mandat. Det är sant och för några år sedan fanns en reell skillnad mellan den internationella säkerhetsstyrkan ISAF och den USA-ledda alliansens OEF (Operation Enduring Freedom). Sedan de båda styrkorna fick gemensam ledning 2006 har de olika uppgifterna allt mer glidit samman och idag är FN-mandatet bara en formell kuliss. I de flesta Natomedlemsländer, liksom i det förslag för framtiden som lämnats av Natobefälhavaren McChrystal dras ingen sådan skiljelinje. I verkligheten är ISAF och OEF delar av samma vilsna militära kampanj.

Åter till soldaten och hans argument.. Hur stort är stödet för den utländska truppnärvaron i Afghanistan? Bilden är dyster efter åtta år av utländsk ockupation? Var fjärde afghan anser att attacker mot de utländska trupper är berättigade och hela 70 % anser att utvecklingen går åt fel håll. Det finns regionala skillnader som visar att missnöjet med de utländska trupperna är som störst i södra Afghanistan där stridigheterna är som intensivast. Samtidigt ökar stödet för talibanerna i just de södra delarna av landet. Det finns ett allmänt ökat missnöjet med Karzai-regimen. Den utbredda korruptionen upprör. En övervädligande majoritet av afghanerna, 80 %, fördömer dödsoffer till följd av utländska militära operationer.

En befogad fråga på som följer på vårt krav om svenskt trupptillbakadragande är vad som händer när svenskarna lämnar Afghanistan.

Det måste stå klart att ingen vill lämna afghanerna åt deras öde. Det skapas alltså inte ett tomrum efter alla soldater utan deras plats ska fyllas av biståndsarbetare och civila - väsentliga delar av en diametralt motsatt strategi - en fredsskapande strategi som inbegriper trupptillbakadragande hand i hand med en politisk lösning på konflikten som dels går ut på att få talibanerna att lägga ner sina vapen och dels politiska krav ställda på den afghanska regeringen. Denna regering måste börja agera för fred och demokrati.

En annan fokus på det svenska engagemanget innebär också en dramatisk omläggning av vad som finansieras från bland annat svensk sida. I år kommer biståndet att utgöra endast 35 procent av det militära insatsen till Afghanistan. EU lägger fem gånger mer pengar på militära insatser än på civila. En fredsskapande strategi måste vända på dessa förhållanden.

Nyligen passerades gränsen 2000. Så många utländska soldater, främst britter och amerikaner, har dödats i Afghanistan. Den stora tragedin är dock alla de döda som inte kommer att flygas över till Europa eller USA. Över 1200 afghaner har fått sätta livet till - endast under första halvan av 2010. Det är en ökning med 31 procent.

Som en vän sade efter jag hade avslutat samtalet med soldaten på permission, -" Det här är ett krig som inte går att vinna men också ett krig som går att förlora på många olika sätt, en utgång kan vara mindre dålig än en annan." Det är tydligt att högerregeringens krigsiver kommer att få ett katastrofalt slut såvida inte vi bryter med den. Och soldaten som hade hittat till Way out West hoppas jag åter träffa på - kanske nästa år utanför festivalområdet. Den här regeringens utrikespolitik är inte värd att dö för.

I medierna: AB, ABC News, DN1, DN2, SS, SVT1, SVT2