Blindhet bakom fortsatt stöd till kriget i Afghanistan

Få har undgått Wikileaks avslöjande om civila dödsoffer i kriget i Afghanistan. Under rubriken "Afghan War Diary" kan över 90 000 dokument laddas ner och läsas. Innehållet är mycket stötande. Det handlar om civila dödsoffer till följd av NATO-bombningar och en rad incidenter som involverat civila dödsoffer, med NATO-styrkor som skyldiga, som hemlighållits. Wikileaks ger läsaren den brutala verklighet som är vardag för civila afghaner, nu med satellitbilder och allt. Kort sagt är de läckta dokumenten en dagbok över de utländska styrkornas övergrepp. Det återstår att se vilka graverande uppgifter som finns att hitta om det svenska truppernas agerande i Afghanistan.

Vad får då dessa nya, otäcka uppgifter för effekt på kriget i Afghanistan?

För amerikanska del och för Obama-administrationen är läget mycket svårt. Obamas utsträckta hand till den "muslimska" världen, en gest från hans visit i Kairo sommaren 2009, har på ett år blivit väldigt svårkommunicerat. Bakom de vackra orden om försoning mellan väst och den "muslimska" världen, för övrigt en falsk konfliktyta skapad för att tjäna intressen som vill utvidga USA:s inflytande i Mellanöstern, finns idag inte något annat än truppförstärkningar till Afghanistan, undfallenhet för Israels ignorans gentemot internationella lagar och avtal samt fortsatta rättsövergrepp i fånglägret Guantanamo. Wikileaks avslöjanden försvårar USA:s position i Mellanöstern och visar med största tydlighet att ett trupptillbakadragande inte bara är strategiskt viktigt för att få slut på våldet och terrorn utan också nu moraliskt nödvändigt. Länge har de utländska styrkorna gett islamister skulden för de civila dödsoffren i Afghanistan. Nu visar de läckta dokumenten att de utländska trupperna bär minst lika stort ansvar eller skuld för döda civila.

För svensk del så finns idag alla möjligheter och argument att omvärdera det svenska militära deltagandet i Afghanistan och slå in på väg som består av civila insatser med fokus på en politisk lösning på våldet i Afghanistan. Kampen mot korruption inom det afghanska styret, att kapa banden mellan de afghanska myndigheterna och ljusskygga krigsherrar och knarkkarteller samt en politiska dialog med de moderata falangerna av talibanerna är en rad måsten på vägen till fred. Men ännu har inte verkligheten förmått tränga in i den svenska regeringens sammanträdesrum. Senast den 20 juli argumenterade Carl Bildt för ett fortsatt svenskt truppnärvaro utan att ens försöka ange ett slutdatum för deltagandet. Påståendet "Att det här också handlar om en militär kraftmätning är uppenbart" kan inte tolkas på något annat sätt än att det är "Business as usual" för den svenska grenen av neocons. Men detta var innan Wikileaks avslöjande, tänkte jag och knappade in på Bildts vällästa blogg och kunde då konstatera att Bildt varken var "upphetsad" eller ansåg det vara en "sensation" att 90 000 dokument över västvärldens makabra insats i Afghanistan läckt ut till allmänheten.

Sådan är regeringens inställning till kriget i Afghanistan. Inget får påverka den fastlagda linjen. Inga omständigheter i Afghanistan ska förändra det faktum att Sverige satsat långt mer resurser i form av kronor och ören på den så kallade militära strategin än på civilt biståndsarbete. Med facit i hand, att snart 9 års ockupation och krig resulterat i en total destabilisering av området, kan man inte kalla regeringens linje för något annat än dogmatisk och verklighetsfrånvänd. Dock blir allt en aning tydligare när Stockholms Handelskammare ojar sig över svenska företags feghet när det gäller investeringar i krigszoner som Afghanistan. Någonstans vill några tjäna lite pengar på den svenska truppnärvaron i det krigshärjade landet. - Det är mycket svårare att komma in i ett senare skede, säger Charlotte Kalin, handelskammarens internationella chef.

Den 19 september är det riksdagsval. Idag finns det ett parti, Vänsterpartiet, som vill se ett omedelbart svenskt trupptillbakadragande till förmån för rejäla civila insatser. Vänsterpartiet vill därmed inte lämna Afghanistan åt sitt öde i detta svåra läge. Inom de rödgröna trepartisamarbetet är det Socialdemokraterna och Urban Ahlin som håller fast vid den gamla Perssonska utrikespolitiska traditionen som i korthet går ut på att gällande internationella relationer och insatser ligga så när Moderaterna som möjligt. Och den politiska linjen har resulterat i det strategiska dödläge som Sverige befinner sig i nu.

Det krävs stor politisk vilja och mod från Mona Sahlin, som nyligen varit på plats i Afghanistan, för att bryta med den Perssonska linjen och också våga förnya utrikespolitiken. Det finns en mycket bra grund att stå på i form av den utrikespolitiska överenskommelse inom de rödgröna samarbetet.

En förändring är nödvändig och ingen socialdemokratisk statsministerkandidat kan gå som förlorare ur denna viktiga kraftmätning mellan det nya och det gamla, i synnerhet när folkopinionen också vill ta hem de svenska män och kvinnor som idag riskerar sina liv för en dogmatisk regerings omöjliga utrikesambitioner.

Andra som bloggat: Ulf Bjereld, Carl Bildt
I medierna: AB1, AB2, AB3, Arbetaren, DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2