Terrorhjulet snurrar igen

- Ta hand om dig. Ta hand om varandra.

sa Tilde de Paula med lugnande röst när hon avslutade TV4:s Nyhetsmorgon. Klockan var strax innan elva på morgonen söndagen den 12 december. Dagen innan har en man sprängt sig själv i luften mitt i centrala Stockholm.

Efter bombningen har flera parallella processer dragits igång. En självklar process är den rent polisiära som syftar till att bringa klarhet i omständigheterna bakom dådet. En annan process, ett terrorhjul, har också börjat snurra. Detta terrorhjul inbegriper aktörer som medier, politiker, debattörer och experter. En händelse som den som ägde rum i en tvärgata till Drottninggatan i Stockholm drar igång ett maskineri som är lätt att få fart på men desto svårare att stoppa. Processen, maskineriet, terrorhjulet snurrar nämligen vidare av egen kraft och liv. Väldigt få som idag deltar i spelet vet var vi kommer att befinna oss som samhälle när, eller rättare sagt om, vi får stopp på hjulet. Vad får då terrorhjulet att snurra?

När jag studerar reaktionerna efter lördagens bombning, får jag känslan att det finns de som suttit och väntat på "rätt tillfälle". De har slipat på sina (inte alltid välgrundade) argument, sammanställt (inte alltid signifikant) statistik och nu när möjlighet ges, när redaktionerna står vidöppna för insänt material och allehanda åsikter om ett hett ämnet, tornar sig en armé av profeter upp i horisonten, en armé som påstår sig veta saker om dådet, gärningsmannaprofilen, de bakomliggande internationella nätverken med mera, med mera.

Carl Bildt var snabbast i regeringen med att kommentera händelsen på Twitter,

"Most worrying attempt at terrorist attack in crowded part of central Stockholm. Failed - but could have been truly catastrophic.."

I efterhand säger Bildt att han visste vad han twittrade om. Bildt fick sällskap av några twittrande Sverigedemokrater som i olika grad uttryckte bisarr glädje med etiketten #äntligen.

Redan på lördagen gick Magnus Ranstorp, expert på terrorism och verksam vid Försvarshögskolan i Stockholm, ut med hur allt egentligen låg till. Individer som utför terrorbrott är sällan ensamma, hotet ligger latent i vårt samhälle hela tiden men han kan/vill inte sätta händelsen i ett sammanhang. Jag vill här påminna om Ranstorps CV på området inhemsk terrorism. För två år sedan fick Magnus Ranstorp uppdrag av regeringen och Nyamko Sabuni att arbeta fram en rapport om radikalism i Rosengård. Rapporten, som fick titeln "Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö", byggde på 30 (!) intervjuer med polisen, skolan, socialtjänsten, kulturföreningar och personer som arbetar med ungdomar i Rosengård. Men rapporten och slutsatserna, att stadsdelen är en fristad för en islamistisk åsiktspolis som radikaliserar hela stadsdelen, kritiserades hårt för bristande vetenskaplig kvalité. En av de kritiska forskarna, Aje Carlblom, skrev,

"Ingen forskare skulle släppa igenom en uppsats med samma konstruktion som den här rapporten. Den saknar referenser, citat, teoretisk problematisering och en diskussion om hur trovärdig informanternas kunskap om radikaliseringsprocesser är."

Men dramaturgin är alltid viktigare, då som nu. Terrorhjulet måste snurra. En annan terrorexpert, Magnus Norell, sade efter bombningen i Stockholm att det nog var en ensam gärningsman som inte hade allt klart för sig, men å andra sidan kan det röra sig om flera personer (eller en organisation) bakom attentatet. Det viktiga i sammanhanget är att det polisiära arbetet inte hade kommit igång när experterna Ranstorp och Norell uttalade sig och med sin auktoritet i ämnet lade linjerna för den efterföljande debattutvecklingen. Självmordsbombaren låg fortfarande kvar i snön på en tvärgata till Drottninggatan när Ranstorp och Norell uttalade sig. Och nyhetsredaktionerna som ville vara först ut med nyheterna, analyserna och debatterna besvärade sig inte med att ge allmänheten en rättvis bild av händelsen och sammanhanget.

En redaktion som tog handfasta grepp om det allvarliga läget var Svenska Dagbladets ledarredaktion. Per Gudmundson, flitig islamistdetektiv, bloggade intensivt om dådet. Av hans blogg framgår att han jagade ledtrådar hela lördagen och söndagen. På nätterna letade han i internetforum som Facebook och Flashback. Han hann till och med besöka några islamistiska forum. Till slut kunde han inte längre hålla sig. Han lade ut en bild på självmordsbombaren med kommentaren,

"En martyr dör som bekant med ett leende på läpparna. Avgör själv hur det gick med att komma till paradiset."

Gudmundsons redaktionskollega PJ Anders Linder ville framstå som mera rumsren och professionell. Under rubriken "Det här ska inte få förstöra våra liv" skrev han på Svenska Dagbladets ledarsida,

"Vi ska inte bli rädda, vi ska bli förbannade. När någon spränger sig till döds i hopp om att ta oskyldiga medmänniskor med sig i graven, och plocka en sorts förvridna poäng på kuppen, kan det inte bara mötas med sval och behärskad analys. Det måste till en stark och tydlig reaktion av vrede och beslutsamhet från dem som har fått förtroendet att leda landet. Men också från medborgarna själva. Stockholmarna 2010 måste säga som Londonborna efter tunnelbanedådet 2005: Det här ska inte få förstöra vårt samhälle och våra liv! Det här böjer vi oss inte för!"

Jag vet inte exakt vad SvD:s ledarredaktion försökte åstadkomma med sitt redaktionella material men Gudmundson och Linder verkar förorda någon sorts medborgargarde bestående av julshoppande Stockholmare eller kanske angivare i varje gathörn nu när övervakningskamerorna inte kan rädda oss längre. På ett seriösare plan handlar deras utspel förstås om hårdare tag, fler tvångsmedel och mera övervakning. De vill se terrorhjulet snurra allt snabbare.

Man kan förstås ursäkta allt detta med att dessa herrar och damer inte kan behärska sig, i synnerhet inte när knappa 24 timmar gått efter Sveriges första självmordsbombning. Så jag satte på datorn imorse med förhoppningen att de flesta börjat tänka klart nu tack vare sjunkande adrenalinnivåerna. Döm då om min förvåning när jag läser en konversation mellan två av Sverige ledande journalister, TV4:s Ulf Kristofferson och Expressen Niklas Svensson, där de tävlar om vem som får och inte får publicera självmordsbombarens fullständiga namn. Notera att identifieringsarbete ännu pågick och att anhöriga ännu inte var informerade. Detta är alltså nivån hos den tredje statsmakten anno 2010.

Nu väntar jag på att kommentarer som "Vad var det vi sa?", "Det här bara början!", "Nu är vårt trygga Sverige också drabbat" och slutligen "Nu är det dags att ta i med hårdhanskarna" ska mojna. Tyvärr kommer dessa kommentarer att följas av mera utarbetade förslag på införandet av nya tvångsmedel. Sådan har nämligen utvecklingen varit sedan 11 september 2011. Det som möjligtvis talar emot mina farhågor är att övervakningssamhället har visat sig vara verkningslöst i kampen mot terrorismen. Allt fler inser detta nu och det är demokratins räddning.

Det som experterna Ranstorp och Norell inte kan eller vill förklara är grundorsakerna till en radikaliseringsprocess som driver människor till självmord och mord. Frågan som vi måste ställa oss, om och om igen, är vad som driver en 28-årig man som av grannarna beskrivs som social, utåtriktad och snäll att spränga sig själv i luften. Och varför sker detta nu i Sverige? När Magnus Ranstorp får frågan blir svaret,

-Det finns inga kausala skäl till varför Sverige skulle bli måltavla. Vårt engagemang i Afghanistan är inte mycket debatt, vi har en närvaro, den är solid. Lars Vilks affären har inte samma sprängkraft som Muhammedkarikatyrerna.

Jaha, då så. Låt oss då fortsätta delta i kriget i Afghanistan och låt oss fortsätta försvara de som slår nedåt i yttrandefrihetens namn.

Nätverket Wikileaks avslöjanden har många förtjänster. Läckorna visar hur USA och allierade agerar i Mellanöstern. I "Collateral Murder" får vi följa med amerikanska attackhelikoptrar på jakt. Via "Iraq & Afghan War Logs Explorer" får läsare ta del av primärdata från Afghanistan och Irak, ocensurerat och helt utan kosmetika. Vi får läsa om kidnappningar och mord på civila, barn som torterats till döds och om sekteristiskt våld underblåst av ockupanter som vill söndra och härska. Det är i denna stora mängd läckta dokument som svaret på självmordsbombningen i Stockholm kan hittas.

Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan är ett säkerhetsproblem, inte bara för den afghanska befolkning och svenska soldater på plats utan numera också ett hot mot människor som rör sig inom Sveriges gränser.

En demokrati måste möta hotbilder genom en djup och transparent analys av uppkomsten av hoten. Idag har Sverige en regering som utifrån dogmatiska lojalitetsband med USA och en dogmatisk syn på militär närvaro i Afghanistan sätter svenskars liv i fara. Terrorhoten mot Sverige bekämpas med en fredsstrategi i Mellanöstern.

Läs också: Jihad Jane får allt att snurra

Andra som bloggat: Elisabeth Biström, Lena Sundström, Alex Bengtsson, Vänstra Stranden, Makthavare, Ulf Bjereld, Linus Fremin, Anna-Lena Lodenius
I medierna: AB1, AB2, DN, Expressen1, Expressen2, Expressen3, GP, SvD1, SvD2, SvD3, SVT Debatt, SVT Debatt 2, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2