Ungdomsarbetslösheten är hög och har nu också spridit sig till den grupp som har en akademisk utbildning. Min SYO-konsulent på gymnasiet tjatade ihjäl sig om hur viktigt det var att plugga vidare. Efter studierna hade man tryggat sin framtid, brukade han säga. Arbetsgivarna skulle slita en i stycken för man skulle jobba hos just dem. Att få jobb skulle vara lätt som plätt.
Han fick rätt på en punkt i alla fall. Arbetsgivarna sliter oss i stycken, men inte genom att locka med trygga anställningar eller ett givande arbete utan tvärtom - ungdomar ges systematiskt korta, otrygga anställningar. Bland unga kvinnor mellan 18- 25 år som jobbar inom LO-yrken har närmare hälften någon form av otrygg anställning.
Den borgerliga myten, att ungdomar är flexibla, har också visat sig vara ren lögn. Två undersökningar som genomförts av tidskriften Arbetsmiljö visar att 96 procent av de visstidsanställda skulle föredra en fast anställning (källa: Nelander, Sven och Bendetcedotter, Madelene (2001), "Anställningsformer och arbetstider 2001", LO/Löne- och välfärdsenheten s 19). Jag är mitt i denna verklighet och jag är inte ensam - ingen i min omgivning har en fast anställning.
Men det finns en liten klick (vi kan kalla dem Eliten) som vägrar ta in fakta. Empiri är bullshit eller sosse-propaganda. Borgerliga alliansen, deras ekonomer och strateger, är just en del av denna samhällselit och Fredrik Federley - han med Gestapo-frisyren - anser sig själv tillhöra dem också. Idag skriver han om hur Jusek (fackförbundet för jurister, civilekonomer, systemvetare, personalvetare och samhällsvetare) tillsammans med arbetsgivarorganisationen Almega har utarbetat ett nytt avtal. Hör och häpna...En ny form av anställning ska ge tusentals unga arbetslösa akademiker möjlighet att få in en fot på arbetsmarknaden, skriver Jusektidningen. Jag brukar vara skeptisk till alla "nya" former av anställningar - av egen erfarenhet så att säga. Jag - och alla andra - vill ha en gammal, hederlig heltidsanställning som är fast (eller tillsvidare). Men OK, låt oss se vad det hela handlar om.
Jusektidningen skriver så här
Tanken är att den unge arbetslöse får en ”prova-på-anställning” i mellan sex och tolv månader i ett tjänsteföretag.OK, detta avtal som Federley tycker oerhört spännande innebär följande:
[...]
Satsningen riktas till dem som är nyexaminerade eller dem som inte fått jobb inom tolv månader efter examen. De tre Saco-förbunden har gått med på att lönerna för de unga akademiker som får denna speciella form av tidsbegränsad anställning hamnar på 18 000 kronor, det vill säga flera tusenlappar under rekommenderad ingångslön.
[...]
I gengäld lovar arbetsgivaren bland annat att den unga akademikern ska få en mentor/kontaktperson på jobbet, få prova olika arbetsuppgifter, följa ett individuellt utarbetat program samt få delta i kurser och studiebesök.
1. Anställningen är tidsbegränsad. Prova på lite. PRAO. Efter 9 terminer av studier och en magisterexamen får jag prova på lite. Vad är det som är så jävla spännande med att veta att jag måste slicka röv i ett halvår för att överhuvudtaget ha chansen att få en längre anställning. En oerhört spännande förhandlingsposition gentemot arbetsgivaren kanske. Om inte företaget har anställningsstopp förstås. Då är prova-på-varianten satt i system för att dra ner lönekostanderna.
2. Lönerna på arbetsmarknaden sänks med "flera tusenlappar". Den rekommenderade ingångslösnen kan vi slänga åt helvette. Inte nog med att de allra flesta har en studieskuld på några hundratusen, nu blir man också tvungen att vara den minst betalde på sin nya arbetsplats.
Men jag är förstås alldeles för hård mot arbetsgivaren. Jusek och Almega har förtsås tänkt på alla arbetslösa akademiker och erbjder i gengäld (observera ordvalet) mentorskap och en egen kontaktperson. Lönedumpning och utnyttjande avfärdar dem med följande:
Nej vi tror inte det. Man måste våga nya vägar ibland.
Högeralliansen pratar om förnyelse...nya vägar och nya former. De ljuger. Samma gamla avgrundshöger då som nu!
6 kommentarer:
Bra inlägg. Du har helt rätt!
På vilket sätt är arbetslöshet, som innebär att man inte kan få kontrakt på en bostad, låna eller köpa på avbetalning bättre, än att få in en fot på en arbetsplats och chansen att visa vad man går för?
Jag vet inte vilka referensramar du har, men är verkligen 18000:- en sån usel lön? Enligt SCB så var genomsnittsinkomsten 2004 just 18000:-.
Sen är det väl lite udda att gå till angrepp på oppositionen för hur läget är i landet.
Tillståndet i landet är självklart till stor del beroende av vad som händer i vår omvärld.
Men när det gäller arbetslagstiftning och arbetsmarknadens organisation är det en produkt av nästan 70 år av obrutet socialdemokratiskt styre.
Det är inte de borgerliga partiernas fel att ungdomar har svårt att få arbeten. Det beror till stor del på en arbetslagsstiftning som ger stor trygghet till dem som har en anställning, medan den samtidigt skapat höga trösklar för i synnerhet små företag att anställa.
Förr sysselsattes många i tillverkningsindustrin. Rationaliseringar och ändrade produktionsförhållanden har kraftigt minskat behovet av arbetskraft inom industrin.
Det som nu skulle kunna ge arbeten är servicesektorn. Problemet är att det är en sektor med främst små till medelstora företag.
De flesta som skapar ett företag gör det för att de har en idé, en vision. De är inte annorlunda än löntagare, annat än att de har den där viljan att förverkliga ett eget projekt. De vill också få en rimlig trygghet och en rimlig inkomst.
Men den arbetslagstiftning vi har i dag innebär att varje gång de anställer nån ny tar de en stor risk, eftersom de också tar på sig ett stort ekonomiskt ansvar för nästan allt som händer den anställde, oberoende om det har med arbetet att göra eller inte.
I en studie jämförde man hur trygga människor känner sig i olika europeiska länder.
Det intressant var att danskarna upplever en mycket större trygghet än svenskarna, trots att de har en mycket svagare arbetslagstiftning.
De har ett välutbyggt skyddsnät vid arbetslöshet, men de löper å andra sidan mycket större risk att få sparken, men de vet också att chansen till ett nytt jobb är stor. Arbetsgivarna är inte rädda att anställa eftersom de inte måste "adoptera" den nyanställde.
Jag tror att människors psykiska ohälsa i dagens Sverige påverkas av främst två faktorer: 1. Utanförskapet. De som inte har jobb. 2. Inlåsningen. De som har jobb men som inte kan/vågar byta eftersom de inte vill vara "sist in" på en arbetsplats, eller så har de inga alternativa arbetsgivare. Det gäller ju i stor utsträckning för kvinnorna med deras beroende av stat, landsting och kommun.
Helt rätt!
och ja, vänsterpartiet vill förbättra arbetssituationen och höja lönen för arbetare inom offentlig sektor. Självklart ska kommun-stat-landsting vara föregångare när det gäller just det.
"Jag tror att människors psykiska ohälsa i dagens Sverige påverkas av främst två faktorer: 1. Utanförskapet. De som inte har jobb. 2. Inlåsningen. De som har jobb men som inte kan/vågar byta eftersom de inte vill vara "sist in" på en arbetsplats, eller så har de inga alternativa arbetsgivare. Det gäller ju i stor utsträckning för kvinnorna med deras beroende av stat, landsting och kommun"
What? Skulle psykisk ohälsa bero på att man har en trygg anställning? Det var nog det dummaste jag har hört på länge. Du menar alltså att om vi avskaffade lagen om anställningsskydd, så skulle man "våga mer" och må bättre? Har du någonsin haft en otrygg anställning? Har du planerat ditt liv utifrån att inte veta om du har jobb om en månad, en vecka eller nästa dag? Att ta bort anställningsskyddet, att införa rätten för en arbetsgivare att sparka den som är besvärlig och ställer krav, engagerar sig fackligt eller blir sjuk är det kanske i särklass största hotet mot människors trygghet - och psykiska hälsa.
För övrigt har jag aldrig förstått vad som menas med att kvinnor inte skulle ha alternativ till anställning inom stat, kommun och landsting. Alla arbeten är sedan några decennier tillbaka tillåtna för kvinnor. man kan lika gärna vända på det - männen är låsta och beroende av den privata sektorn, stackarna. Det finns lika mycket logik i det. Intressant är också hur du förklarar att det var kvinnorörelsen som framförallt drev på för att det skulle skapas offentlig barn- och äldreomsorg, eftersom det att kvinnor förväntades (och förväntas) ta ansvaret för ombesörjande arbete.
“What? Skulle psykisk ohälsa bero på att man har en trygg anställning? Det var nog det dummaste jag har hört på länge.”
Som du vet är det många kvinnor som upplever diffus ohälsa, de har smärtor och de ”har gått in i väggen”. Jag är övertygad om att mycket av denna ohälsa beror på att många känner att de inte trivs på sina arbeten, men de vågar helt enkelt inte sluta. Människor som upplever att de är maktlösa, att de inte kan förändra sina livsvillkor löper säkert större risk än andra att bli sjuka.
Din invändning bli då det du skrev: ”Du menar alltså att om vi avskaffade lagen om anställningsskydd, så skulle man "våga mer" och må bättre? Har du någonsin haft en otrygg anställning?”
Jag kan börja med att svara på din första fråga. Jag har varit arbetslös periodvis och frilans under större delen av mitt yrkesliv. Mitt behov av ekonomisk trygghet har aldrig varit särskilt dominerande. Det har däremot mitt behov av frihet varit, så nu sitter jag här och snart är jag pensionär utan några större materiella tillgångar, men jag ser inte mig själv som normen.
Jag har aldrig förespråkat att hela LAS ska avskaffas, däremot behöver den förändras. I min bransch är det just LAS som gör att en stor del mina kolleger år ut och år in går på vikariat, projektanställningar eller så hyr man ut sig själv (som jag gör). Alla de här konstruktionerna är arbetsgivarens sätt att kringgå LAS. Det gör att kontinuiteten på arbetsplatserna hela tiden bryts. Ständigt måste nya människor läras upp. LAS har kommit att bli en allt tyngre boja för arbetsgivarna i och med att allt fler kostnader som vi förr finansierade via skatterna förts över på dem. En uppluckring av LAS skulle göra att fler fick fast anställning.
”Att ta bort anställningsskyddet, att införa rätten för en arbetsgivare att sparka den som är besvärlig och ställer krav, engagerar sig fackligt eller blir sjuk är det kanske i särklass största hotet mot människors trygghet - och psykiska hälsa. ”
Om du har rätt i ditt påstående borde ju människor nu vara friskare än nånsin. De som har en fast anställning har aldrig tidigare haft så trygga villkor. Men folk är ju inte friskare.
Hur förklarar du att danskarna känner sig tryggare trots sämre anställningsskydd? Min förklaring är att de vet att de kan få ett nytt jobb även om de förlorar det de har.
”För övrigt har jag aldrig förstått vad som menas med att kvinnor inte skulle ha alternativ till anställning inom stat, kommun och landsting. Alla arbeten är sedan några decennier tillbaka tillåtna för kvinnor.”
Sverige har den mest segregerade arbetsmarknaden i västvärlden. Svenska kvinnor går som på räls in i vård- och omsorgssektorn. Den stora expansionen av den offentliga sektorn har skapat en gigantisk kvinnofälla. Kvinnor har låsts inne i en sektor där det inte är marknaden (efterfrågan) som sätter priset utan staten. Det är inte fel att vi barn- och äldreomsorg, felet är att de som arbetar inom den sektorn inte genom sina val kan påverka sina arbets- och lönevillkor.
Det har visat sig att de inom vården som har privata arbetsgivare är mer nöjda och känner att de har större inflytande än de som arbetar för landstingen.
Anonymous/Majsan
Bra inlägg Thaher!
Sen vill jag bara komma med en liten detalj. Det stämmer inte att kvinnor bara jobbar i offentlig sektor, utan de är ganska jämnt fördelade över privat och offentlig sektor. (Tänk på alla kassörskor, servitriser och städerskor osv) Däremot är män kraftigt underrepresenterade i det offentliga.
Majsan har rätt i att den svenska arbetsmarknaden är europas mest könssegregerade. Men jag tycker inte man kan kalla offentliga sektorn en kvinnofälla ändå - jämför man med övriga europa är nämligen också andelen arbetande kvinnor extremt mycket högre i Sverige. Kvinnor är visserligen till stor del bundna till omvårdande arbete precis som innan, men med den offentliga sektorns framväxt har vi fått göra jobbet proffessionellt och avlönat. Det är ett steg på vägen.
Skicka en kommentar