Iran Redux - West sharpens teeth

Iran och kärnprogrammet igen. För tidigare inlägg se här, och här.

Det sägs ofta att historien tenderar att upprepa sig. Samma process som föranledde invasionen av Irak spelas upp igen. Världen biljetter till första parkett. Anledningen är att Iran påstås ha brutit FN:s förseglingar runt en del anläggningar. Medier i väst sjunger i kör - "Iran anrikar uran". I dagarna har ledamöter i den amerikanska senaten, såväl republikaner som demokrater, flaggat för att USA inte utesluter en militaristiskt linje i frågan om Irans kärnprogram. Senatorn John McCain väljer orden,

"That is the last option. Everything else has to be exhausted. But to say under no circumstances would we exercise a military option, that would be crazy."

USA driver för sanktioner - och en invasion - och det verkar som att den nya tyska högerregeringen har hakat på. Merkel har tagit på sig ansvaret att övertyga Ryssland, som idag har ett djupt samarbete med Iran kring kärnteknologi. Iran-frågan ska upp till säkerhetsrådet, är målet.

Det som är inte sägs av "EU-3", USA eller FN-organet IAEA:s ElBaradei är att Iran fortfarande inte brutit mot något ickespridningsavtal. Iran har inte heller brutit sitt samarbete med IAEA och Iran fortsätter att hålla anläggningar öppna för IAEA:s inspektioner. Samtidigt fortsätter Iran hävda landets civila syften med kärnteknologin, kunskap som västvärlden tagit tillvara på och utnyttjat sedan USA:s bomber föll över Hiroshima och Nagasaki.

Som jag har skrivit innan, leder den rådande situationen till en starkare regim i Tehran. Ahmadinejad har visat den inhemska opinionen att han besitter uthållighet. Då myten om en USA-vänlig befolkning inte stämmer i någon större utsträckning - USA:s historiska roll i Iran och Mellanöstern är inget som är dold för iranier i allmänhet - leder Irans mothugg som t.ex. strypning av oljetillförseln med ännu högre priser som följd, att regimen cementerar sin makt i landet men också i regionen. Det visar inte minst valresultaten i det ockuperade grannlandet, Irak, där den kurdiske presidenten Jalal Talebani och den vinnande Förenade irakiska listan (från valet i december 2005) står nära Iran.

För USA:s och EU:s del hänger processen på Ryssland och Kina - jag har också nämt det förut. Medan Ryssland verkar vilja mjukna snabbare - Putin kan tänka sig att ta över anrikningsprecessen åt iranierna - är kineserna betydligt svårare att övertyga.

Viktigare än diplomati och ett multilateralt smutsigt politiskt spel, är den uppgift som vänstern i Sverige, Europa och världen måste ta på sig. Nämligen att gå i täten för en mobilisering mot den amerikansk-europeiska agendan i Mellanöstern. Utmaningarna liknar i mångt och mycket utmaningarna inför USA:s invasion av Afghanistan och Irak. För vänstern gäller det att utomparlamentariskt mobilsera protester mot den rådande aggressionspolitiken; att bygga organisationer och nätverk mot krig och imperialism. Parlamentariskt måste man hålla en kompromisslös utrikespolitik: dra ut länder ur den militaristiska våldsspiralen, stoppa förflyttningar av fler trupper till Mellanöstern och stoppa all vapenexport till USA och dess allierade. Det mesta av detta kan hittas i beslut tagna på vänsterpartiets kongress. Det är bra!