Döljer Wikileaks något?

Wikileaks är i hetluften. Ett nätverk som från början ansågs vara ett forum för datornördar, idealister och konspirationsteoretiker har på relativt kort tid lyckats sätta sig själv och makthavares hemligheter på kartan. Idag associeras Wikileaks med en jagad frontfigur, pinsamma avslöjanden om olika regeringar och ett stundande globalt internetkrig. Men är det verkligen allt eller håller Wikileaks vissa saker för sig självt?

Wikileaks gör ett viktigt arbete för att lägga ut statshemligheter inför allmänhetens beskådning. Det påstås att endast tio procent av det hemligstämplade material som nätverket har tillgång till har publicerats. Det finns därmed anledning att tro att det finns många fler känsliga uppgifter i den enorma mängd hemlig information som nätverket har tillgång till. Samtidigt pågår ett hemligt spel bakom läckornas publicering - ett spel som drabbar den breda allmänhet som påstås vinna på Wikileaks avslöjanden. Och det är just tystnaden och hemlighetsmakeriet bakom Wikileaks arbete - som är nätverkets svaghet.

En bekant undrade varför vi inte har kunnat läsa mer om USA:s omfattande samarbete med den israeliska ockupationsmakten. Det är en relevant fråga. Det två länderna har under en lång tid vårdat såväl ekonomiska som militära vänskapsband. Det är därför inte osannolikt att det bland de över 250 000 läckta dokumenten existerar hemliga papper som till exempel ger insyn i spelet bakom de misslyckade fredsförsöken eller korrespondens rörande invasionen av Libanon 2006 eller viktig information om islamisternas framgångar inom den palestinska befrielserörelsen.

Den senaste tidens nyhetsskörd om Wikileaks avslöjanden innehåller huvudsakligen tre läckor, alla tre med tämligen lågt nyhetsvärde. Den första läckan avslöjar hur Israel försökt övertala den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och Egyptens regeringen att ta kontrollen över Gaza direkt efter militäroperationen ‘Gjutet bly’ i vintern 2008/2009. Det framgår också att det israeliska erbjudandet förkastades av både palestinierna och Egypten. En andra läcka rör Israels handelsrelationer med Irak och en tredje belyser den israeliska vapenindustrins strategiska värde för supermakten USA.

Ovanstående är de enda relevanta läckorna med kopplingar till Israel som hittills har nått en bredare allmänhet. I den omfattande materialsamling som Wikileaks offentliggjort hittas inga andra avslöjanden som kastar ljus på hur den intima relationen USA-Israel emellan påverkar den oroliga Mellanösternregionen. Detta faktum väcker en rad frågor. 1) Har Wikileaks inte kommit åt känsliga uppgifter som involverar de två länderna?, 2) har Wikileaks valt att vänta med publicering av det hemliga materialet? eller 3) har Wikileaks låtit bli att publicera hemliga uppgifter som rör USA:s relationer med dess allierad Israel? Idag förekommer uppgifter av varierande kvalité och med varierande tillförlitlighet som pekar på att Wikileaks låtit bli att publicera viktiga dokument. Under en presskonferens så sent som november försäkrade den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu att Israel i förväg försäkrat sig om att Wikileaks inte skulle åsamka någon skada (Haaretz, 2010.11.30). En obekräftad uppgift gör gällande att Israel köpt sig fri från läckor som skulle kunna vara komprometterande för ockupationsmakten. Det förekommer samtidigt bekräftade rapporter om den libanesiska tidningen Al Akhbar som stängts ned på grund av en planerad publicering av känsliga uppgifter om Israel och andra arabländer (AP, 2010.12.09). Bland annat ska läckorna ha handlat om hur Libanons försvarsminister, Elias Murr, inför Israels invasion sommaren 2006 erbjudit officiella amerikanska kanaler hjälp att krossa den libanesiska organisationen Hizbollah aktiv i södra Libanon (Haaretz, 2010.12.03).

Nätverket Wikileaks har som uttalad ambition att offentliggöra makthavares förehavanden bakom lykta dörrar. I en tid när makten flyttas allt längre bort från medborgarna är det en angelägen uppgift för den som vill försvara ett öppet samhälle. Samtidigt verkar Wikileaks inte i ett vakuum. Nätverket agerar i en komplicerad värld där stater utövar påtryckningar på organisationer för att förhindra dem från eller uppmuntra dem till att agera i viss riktning. Den senaste månadens öppna häxjakt på Wikileaks är ett exempel på just detta. Allmänheten har dock rätten att få veta om Wikileaks har utsatts för mjuka påtryckningar från länder som Israel med syftet att hindra nätverket från att leva upp till sina egna ideal. En sådan öppenhet skulle till och med förbättra Wikileaks anseende. Om allmänheten istället hålls utanför har också Wikileaks anslutit sig till de krafter som vill begränsa öppenheten och demokratin i våra samhällen.

Andra som bloggat: Politikerbloggen
I medierna: DN, Expressen1, Expressen2, Resumé, SVT

EXTRA: Opinionsoffensiv efterlyses!

Igår avslöjade Aftonbladet att Svenskt Näringsliv via PR-byrån Prime och S-märkta debattörer har haft målsättningen att styra Socialdemokraternas politik och eftervalsarbete. Idag kommer uppföljningen. Ilija Batljan fick hjälp av Prime att skriva artiklar i Dagens Industri. Uppgifterna bekräftas delvis från fackligt håll när SEKO:s förbundsordförande Janne Rudén som skriver,

"För några år sedan blev vi, SEKO, kontaktade av Prime som undrade om vi ville vara med i ett energipolitiskt nätverk. Eftersom energipolitiken är viktig för våra medlemmar så valde vi att gå i detta tillsammans med några andra fackförbund. Men det tog inte lång tid innan vi började känna obehag över deltagandet i nätverket. Det utvecklades mer och mer till en ren kärnkraftslobby och det kröp också fram att det var näringslivet som finansierade projektet. Vi valde att omgående lämna detta, tillsamman med Elektrikerförbundet.

Bara några månader för valet fick vi ett mail där opinionsinstitutet, United Minds, erbjöd sig att presentera sin valanalys för vår styrelse direkt efter valet, helt gratis."

Att Svenskt Näringsliv bedriver opinionsarbete och lobbyism är förstås inte särskilt förvånande. Det är till och med naturligt och förståeligt. Arbetsgivarnas intresseorganisation och dess uppdragsgivare, de svenska arbetsgivarna, har ett materiellt intresse i att påverka och styra det politiska samtalet och de politiska besluten. Detta har också skett med stor beslutsamhet när tankesmedjor skapats, debattörer och tyckare skolats och en vänsterfil in i politiska partiet till höger om Socialdemokratin dragits. Att Socialdemokratisk idéarbete också varit en av många måltavlor bör inte vara en överraskning eller konspirationsteori som vissa påstår.

Det som däremot är anmärkningsvärt i Aftonbladets avslöjande är att den svenska arbetarrörelsens största politiska parti har låtit sig påverkas. Som Lena Sommestad skriver är orsaken att arbetarrörelsen saknar en egen vision för samhällsutvecklingen. Därför, menar Sommestad, kräver en stark Socialdemokrati "en stark och självständig samhällsanalys; en bas av kunskap och argument som inte blåser omkull av lobbykampanjer".

Frågan är hur detta uppnås. Idag pågår en intensiv diskussion inom den svenska arbetarrörelsen. Insikten om att "vi inte kan fortsätta som om inget har hänt" är utbredd. Samtidigt växer internationell kritik mot den nyliberala politik som letat sig in i de europeiska arbetarrörelsepartierna. Det är ur denna internationella kritik och rörelsens rastlöshets som visioner om ett nytt samhälle måste hämta kraft och momentum. Och i detta viktiga, nödvändiga visionära arbete, eller opinionsoffensiv, har Svenskt Näringsliv ingen plats.

Andra som bloggat: Ali Esbati, Lena Sommestad, Mats Engström, Sara Gunnered, Alliansfritt Sverige, Makthavare1, Makthavare2, Johan Westerholm, Magnus Ljungkvist, Eric Sundström, Marika Lindgren-Åsbrink, Johannes Åsberg, Martin Moberg, Nisse Sandqvist, Kaj Raving, Calle Fridén, HBT-sossen, Peter Johansson, Anne-Marie Lindgren
I medierna: AB, Dagens Media, Efter Arbetet, Resumé, VF

Tre om misstankarna mot Assange

Jag vill rekommendera tre mycket viktiga texter om Assange och misstankarna mot honom.

1. Josefin Brink: Tragiskt med vänsterikoner som hyllar Assange

2. Elisabeth Biström: Av med foliehatten!

3. Erik Berg:Att tänka flera tankar samtidigt om Julian Assange

Läs!

Det behövs en stark opposition mot FRA

Knappt hade jag slutat skriva på föregående blogginlägg om bombningen i Stockholm innan mina dryftade farhågor om ökad bevakning besannades.

Idag deklarerar Socialdemokraterna att den omdebatterade FRA-lagen bör fördjupas. Morgan Johansson (S), ordförande i riksdagens justitieutskott, går ut med följande,

"Jag kommer att uppmana regeringen att lägga fram ett förslag som möjliggör att också Säpo ska kunna få information från FRA"

Det är mycket anmärkningsvärt att Socialdemokraterna tar täten i racet om förstärkningar av redan existerande tvångsmedel. Detta utspel kommer alltså någon veckan efter avslöjandet om att FRA läckt information till utländska underrättelsetjänster.

Jag är mycket restriktiv med att recensera Socialdemokraternas politik. Jag tycker helt enkelt för mycket om partiet för att ansluta mig till klagosångerna. Men en dag som denna undrar jag var partiet är på väg. Det finns många oroväckande tendenser. Utan att lägga mig i partiets interna angelägenheter (det gör så många andra ändå och det är fel) vill jag ändå påminna om ett socialdemokratiskt kongressbeslut som lyder,

• FRA-lagen: riv upp, gör om, gör rätt. Vi vill att en parlamentarisk utredning
börjar om från början med frågan – i bättre dialog med medborgarna.
Lagen bereddes för dåligt, och har allvarliga brister när det gäller grundläggande
krav på rättssäkerhet, integritetsskydd och proportionalitet.

Socialdemokraternas FRA-utspelet måste också ses i ljuset av den socialdemokratiska vändningen om svensk trupp i Afghanistan. Som jag skrev i mitt förra inlägg går en större hotbild, införandet av tvångsmedel och svensk trupp i Afghanistan hand i hand.

Som största oppositionsparti har Socialdemokraterna haft en möjlighet att presentera en realistisk vision för Sveriges säkerhetspolitik, en vision som tvärtemot nuvarande ordning skulle kunna åtnjuta stort stöd hos allmänheten. I och med Morgan Johanssons utspel är den möjligheten nu förlorad. Mycket olyckligt.

Andra som bloggat: Sara Gunnerud, Badlands Hyena, Mats Engström, Kulturbloggen, Laakso, Makthavare.se, Johan Westerholm, Daniel Suhonen, Jens Holm
I medierna: DN, Expressen, Newsmill, SvD, Sydsvenskan

Terrorhjulet snurrar igen

- Ta hand om dig. Ta hand om varandra.

sa Tilde de Paula med lugnande röst när hon avslutade TV4:s Nyhetsmorgon. Klockan var strax innan elva på morgonen söndagen den 12 december. Dagen innan har en man sprängt sig själv i luften mitt i centrala Stockholm.

Efter bombningen har flera parallella processer dragits igång. En självklar process är den rent polisiära som syftar till att bringa klarhet i omständigheterna bakom dådet. En annan process, ett terrorhjul, har också börjat snurra. Detta terrorhjul inbegriper aktörer som medier, politiker, debattörer och experter. En händelse som den som ägde rum i en tvärgata till Drottninggatan i Stockholm drar igång ett maskineri som är lätt att få fart på men desto svårare att stoppa. Processen, maskineriet, terrorhjulet snurrar nämligen vidare av egen kraft och liv. Väldigt få som idag deltar i spelet vet var vi kommer att befinna oss som samhälle när, eller rättare sagt om, vi får stopp på hjulet. Vad får då terrorhjulet att snurra?

När jag studerar reaktionerna efter lördagens bombning, får jag känslan att det finns de som suttit och väntat på "rätt tillfälle". De har slipat på sina (inte alltid välgrundade) argument, sammanställt (inte alltid signifikant) statistik och nu när möjlighet ges, när redaktionerna står vidöppna för insänt material och allehanda åsikter om ett hett ämnet, tornar sig en armé av profeter upp i horisonten, en armé som påstår sig veta saker om dådet, gärningsmannaprofilen, de bakomliggande internationella nätverken med mera, med mera.

Carl Bildt var snabbast i regeringen med att kommentera händelsen på Twitter,

"Most worrying attempt at terrorist attack in crowded part of central Stockholm. Failed - but could have been truly catastrophic.."

I efterhand säger Bildt att han visste vad han twittrade om. Bildt fick sällskap av några twittrande Sverigedemokrater som i olika grad uttryckte bisarr glädje med etiketten #äntligen.

Redan på lördagen gick Magnus Ranstorp, expert på terrorism och verksam vid Försvarshögskolan i Stockholm, ut med hur allt egentligen låg till. Individer som utför terrorbrott är sällan ensamma, hotet ligger latent i vårt samhälle hela tiden men han kan/vill inte sätta händelsen i ett sammanhang. Jag vill här påminna om Ranstorps CV på området inhemsk terrorism. För två år sedan fick Magnus Ranstorp uppdrag av regeringen och Nyamko Sabuni att arbeta fram en rapport om radikalism i Rosengård. Rapporten, som fick titeln "Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö", byggde på 30 (!) intervjuer med polisen, skolan, socialtjänsten, kulturföreningar och personer som arbetar med ungdomar i Rosengård. Men rapporten och slutsatserna, att stadsdelen är en fristad för en islamistisk åsiktspolis som radikaliserar hela stadsdelen, kritiserades hårt för bristande vetenskaplig kvalité. En av de kritiska forskarna, Aje Carlblom, skrev,

"Ingen forskare skulle släppa igenom en uppsats med samma konstruktion som den här rapporten. Den saknar referenser, citat, teoretisk problematisering och en diskussion om hur trovärdig informanternas kunskap om radikaliseringsprocesser är."

Men dramaturgin är alltid viktigare, då som nu. Terrorhjulet måste snurra. En annan terrorexpert, Magnus Norell, sade efter bombningen i Stockholm att det nog var en ensam gärningsman som inte hade allt klart för sig, men å andra sidan kan det röra sig om flera personer (eller en organisation) bakom attentatet. Det viktiga i sammanhanget är att det polisiära arbetet inte hade kommit igång när experterna Ranstorp och Norell uttalade sig och med sin auktoritet i ämnet lade linjerna för den efterföljande debattutvecklingen. Självmordsbombaren låg fortfarande kvar i snön på en tvärgata till Drottninggatan när Ranstorp och Norell uttalade sig. Och nyhetsredaktionerna som ville vara först ut med nyheterna, analyserna och debatterna besvärade sig inte med att ge allmänheten en rättvis bild av händelsen och sammanhanget.

En redaktion som tog handfasta grepp om det allvarliga läget var Svenska Dagbladets ledarredaktion. Per Gudmundson, flitig islamistdetektiv, bloggade intensivt om dådet. Av hans blogg framgår att han jagade ledtrådar hela lördagen och söndagen. På nätterna letade han i internetforum som Facebook och Flashback. Han hann till och med besöka några islamistiska forum. Till slut kunde han inte längre hålla sig. Han lade ut en bild på självmordsbombaren med kommentaren,

"En martyr dör som bekant med ett leende på läpparna. Avgör själv hur det gick med att komma till paradiset."

Gudmundsons redaktionskollega PJ Anders Linder ville framstå som mera rumsren och professionell. Under rubriken "Det här ska inte få förstöra våra liv" skrev han på Svenska Dagbladets ledarsida,

"Vi ska inte bli rädda, vi ska bli förbannade. När någon spränger sig till döds i hopp om att ta oskyldiga medmänniskor med sig i graven, och plocka en sorts förvridna poäng på kuppen, kan det inte bara mötas med sval och behärskad analys. Det måste till en stark och tydlig reaktion av vrede och beslutsamhet från dem som har fått förtroendet att leda landet. Men också från medborgarna själva. Stockholmarna 2010 måste säga som Londonborna efter tunnelbanedådet 2005: Det här ska inte få förstöra vårt samhälle och våra liv! Det här böjer vi oss inte för!"

Jag vet inte exakt vad SvD:s ledarredaktion försökte åstadkomma med sitt redaktionella material men Gudmundson och Linder verkar förorda någon sorts medborgargarde bestående av julshoppande Stockholmare eller kanske angivare i varje gathörn nu när övervakningskamerorna inte kan rädda oss längre. På ett seriösare plan handlar deras utspel förstås om hårdare tag, fler tvångsmedel och mera övervakning. De vill se terrorhjulet snurra allt snabbare.

Man kan förstås ursäkta allt detta med att dessa herrar och damer inte kan behärska sig, i synnerhet inte när knappa 24 timmar gått efter Sveriges första självmordsbombning. Så jag satte på datorn imorse med förhoppningen att de flesta börjat tänka klart nu tack vare sjunkande adrenalinnivåerna. Döm då om min förvåning när jag läser en konversation mellan två av Sverige ledande journalister, TV4:s Ulf Kristofferson och Expressen Niklas Svensson, där de tävlar om vem som får och inte får publicera självmordsbombarens fullständiga namn. Notera att identifieringsarbete ännu pågick och att anhöriga ännu inte var informerade. Detta är alltså nivån hos den tredje statsmakten anno 2010.

Nu väntar jag på att kommentarer som "Vad var det vi sa?", "Det här bara början!", "Nu är vårt trygga Sverige också drabbat" och slutligen "Nu är det dags att ta i med hårdhanskarna" ska mojna. Tyvärr kommer dessa kommentarer att följas av mera utarbetade förslag på införandet av nya tvångsmedel. Sådan har nämligen utvecklingen varit sedan 11 september 2011. Det som möjligtvis talar emot mina farhågor är att övervakningssamhället har visat sig vara verkningslöst i kampen mot terrorismen. Allt fler inser detta nu och det är demokratins räddning.

Det som experterna Ranstorp och Norell inte kan eller vill förklara är grundorsakerna till en radikaliseringsprocess som driver människor till självmord och mord. Frågan som vi måste ställa oss, om och om igen, är vad som driver en 28-årig man som av grannarna beskrivs som social, utåtriktad och snäll att spränga sig själv i luften. Och varför sker detta nu i Sverige? När Magnus Ranstorp får frågan blir svaret,

-Det finns inga kausala skäl till varför Sverige skulle bli måltavla. Vårt engagemang i Afghanistan är inte mycket debatt, vi har en närvaro, den är solid. Lars Vilks affären har inte samma sprängkraft som Muhammedkarikatyrerna.

Jaha, då så. Låt oss då fortsätta delta i kriget i Afghanistan och låt oss fortsätta försvara de som slår nedåt i yttrandefrihetens namn.

Nätverket Wikileaks avslöjanden har många förtjänster. Läckorna visar hur USA och allierade agerar i Mellanöstern. I "Collateral Murder" får vi följa med amerikanska attackhelikoptrar på jakt. Via "Iraq & Afghan War Logs Explorer" får läsare ta del av primärdata från Afghanistan och Irak, ocensurerat och helt utan kosmetika. Vi får läsa om kidnappningar och mord på civila, barn som torterats till döds och om sekteristiskt våld underblåst av ockupanter som vill söndra och härska. Det är i denna stora mängd läckta dokument som svaret på självmordsbombningen i Stockholm kan hittas.

Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan är ett säkerhetsproblem, inte bara för den afghanska befolkning och svenska soldater på plats utan numera också ett hot mot människor som rör sig inom Sveriges gränser.

En demokrati måste möta hotbilder genom en djup och transparent analys av uppkomsten av hoten. Idag har Sverige en regering som utifrån dogmatiska lojalitetsband med USA och en dogmatisk syn på militär närvaro i Afghanistan sätter svenskars liv i fara. Terrorhoten mot Sverige bekämpas med en fredsstrategi i Mellanöstern.

Läs också: Jihad Jane får allt att snurra

Andra som bloggat: Elisabeth Biström, Lena Sundström, Alex Bengtsson, Vänstra Stranden, Makthavare, Ulf Bjereld, Linus Fremin, Anna-Lena Lodenius
I medierna: AB1, AB2, DN, Expressen1, Expressen2, Expressen3, GP, SvD1, SvD2, SvD3, SVT Debatt, SVT Debatt 2, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2

Slöja och Wikileaks: Det går undan nu!

Jag hinner inte blogga. Det är baksidan med att ha en blogg. Det kräver att man har tid att blogga. Och just tid är något som saknas just nu. Framtidskommissionen, distriktsstyrelsen, möten med arbetsutskottet, kampanjarbete, redaktionsarbete ska skötas vid sidan av min föräldraledighet. Det är en ekvation som egentligen inte borde gå ihop men jag tycker om att jaga deadlines.

Meanwhile, pågår en hel del utanför min bubbla.

Wikileaks avslöjanden skakar USA:s utrikesdepartement. Läckorna har också skapat debatt i länder som är allierade med USA i ett antal krigsäventyr. Tyvärr, inräknas Sverige i denna skara allierade stater. Återigen tydliggörs det faktum att Sverige under ett antal år har flyttat sig allt närmare militäralliansen NATO. Integrerade vapensystem, omfattande vapenhandel och omläggning av den svenska försvarspolitiken är tre områden som är starkt påverkade av denna utveckling. Någon tyckare sade att Wikileaks avslöjanden inte har något större nyhetsvärde. När det gäller Sverige intima relation med världens enda stormakt, kan jag bara hålla med.

Idag tänkte jag på hur det har gått med andra regimer och regeringar som på hemmaplan haft regelbundna kontakter med USA-ambassader. Iran ligger ju nära till hands. Den 4 november, 1979, sex dagar innan jag föddes, ockuperades USA:s ambassad i Teheran. Förevändningen eller motivet bakom ockupationen som följdes av ett 444 dagar långt gisslandrama, var det faktum att USA:s ambassad under lång tid fungerat som nav för ett omfattande och inflytelserik spionnätverk med direkta kopplingar till Shah-regimen.

Att USA:s ambassader i Stockholm och Oslo bedrivit spaning på svenska och norska medborgare är numera känt. Och svenska regeringsrepresentanter verkar ha varit väldigt måna om att boka in artighetsvisiter på ambassaden i Stockholm. Debatten som förs nu är därför bra.

Igår kom äntligen Diskrimineringsombudsmannens utlåtande om det uppmärksammade fallet med studenten som utestängdes från undervisning för att hon bar heltäckande slöja. Debatten är obehaglig och mycket skulle kunna sägas. Jag kan dock konstatera att Folkpartiet återigen tar sig an rollen som det parti som på bästa möjliga sätt låter debatten om invandring/niqab/islamism med mera, med mera, dominera svensk debatt. Sverigedemokraterna ligger i lä när Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni presenterar sin utspel. Vad är den bakomliggande orsaken bakom dessa utspel?

1. Det är medvind. Att stigmatisera muslimer och andra minoriteter i majoritetssamhällets periferi kan jämföras med att springa i medvind. Det är enkelt och det går snabbt att få utdelning, åtminstone i medieutrymme. Det är allmäneuropeisk trend.

2. Folkpartiet har problem. Folkpartiet lever med en rad problem. Utöver den sortens kravliberalism som dominerar partiet, saknar partiet några realistiska krav på de problem som vårt samhälle står inför. I likhet med andra små partiet i Alliansen har Folkpartiet svårt att växa i Moderaternas skugga. Därför tar partiledningen det säkra före det osäkra. Strategin för att överleva Allianssamarbetet efter valet 2014 är att slå på olika svaga grupper; muslimska kvinnor, arbetarklassens barn etc.

3. Debatten missriktar uppmärksamhet. Debatten om invandring/niqab/islamism drar bort uppmärksamhet från en rad centrala frågeställningar. Hur går det med ekonomin egentligen? Och (ungdoms)arbetslösheten? Bostadslösheten? De rekordhöga utgifterna för försörjningsstöd? Ja, dessa frågor diskuteras inte. Det är ett stort problem.

Andra som bloggat: Craig Murray, Politik och poesi, Pierre Gilly, Badlands Hyena, Utredarna
I medierna: AB1, AB2, Expressen, Flamman, Fokus, GP, SvD, Sydsvenskan, SVT