ID:Pelaseyed: Iran - ett år senare

Idag är det 12 juni.

Ett år har gått sedan det omstridda och omdiskuterade presidentvalet i Iran. Mahmoud Ahmadinejad omvaldes inom ramarna för ett demokratiskt tveksamt valsystem och detta faktum väckte starka reaktioner. Landet skakades av de största protesterna sedan revolutionsåret 1979 och för första gången på mycket länge uppenbarade sig en politisk opposition till den styrande teokratin. Den s.k. gröna rörelsen tog täten i protesterna. Rörelsen kom mer och mer att likna en ny form av medborgarrättsrörelse med krav på fria val, frisläppande av politiska fångar och ökad yttrande- och pressfrihet. Många iranier , i Iran och i exil, såg drömmen om ett demokratiskt Iran, eller åtminstone ett mera tillåtande styre, i sikte.

Nu har det alltså gått exakt ett år sedan presidentvalet. Det kommer spridda rapporter om små protester men informationsinflödet är knapp. Året har präglats av fortsatta protester mot de dominerade radikalkonservativa grenarna av det iranska etablissemanget. I skuggan av omfattande splittring inom styret av den islamiska republiken, var den gröna rörelsen länge mycket lyckosam, i synnerhet lyckades rörelsen vända den islamiska revolutionens symbolspråk mot det sittande styret. Rörelsen växte därmed i styrka och dess rötter drogs djupare ner i det iranska samhället. Idag finns den gröna rörelsen mer eller mindre närvarande i alla stora städer och vid landets största högre lärosäten. Därmed har den gröna rörelsen kunnat spelat en avgörande roll i att stärka det iranska folkets förtroende för sociala protester. En ny generation har lärt sig att höja rösten, göra motstånd och att använda tillgängliga kanaler för att få ut sitt budskap till sin omvärld. Tidigt tog rörelsen avstånd från diverse utländska intressens ihärdiga försök att dra nytta av missnöjesyttringarna. På så sätt gavs regimen aldrig tillfälle att med full kraft slå ner protesterna. Samtidigt har den gröna rörelsen begått misstag,

1) Avsaknaden av en karismatisk ledargestalt: Den gröna rörelsens (medvetna?) har verkat decentraliserat och utspritt. Ett led i detta har varit att inte hålla sig med en karismatisk ledargestalt som kan agera som en samlande kraft för rörelsen och dess sympatisörer. En otydlig ledning har inneburit att det har varit svårare att slå ner mot rörelsen, samtidigt som mobiliseringen kring politiska krav säkert försvårats.

2) Avsaknaden av ett konfliktperspektiv: Vad var den gröna rörelsen politiska program? Vad skiljer denna rörelsen från det sittande styret? Detta är två relevanta frågor som den gröna rörelsen har tacklats med. Medan Mir Hossein Mousavi ett halvår efter valet presenterade sitt kortfattade reformprogram som sedan andra framstående personligheter som Mohsen Kadivar kompletterade, har den senare frågan varit betydligt svårare att besvara. Den kanske till och med ännu är obesvarad eftersom den gröna rörelsen inte lyckats tydliggöra sin motsättning till regimen när detta har varit en förutsättning för att samla människor på gator och torg runt om i landet. Snarare har Mousavi tonat ner motsättningarna vilket resulterat i att människor uteblivit från protesterna när de uppfattat skillnaderna mellan sittande regimen och oppositionen som endast marginella.

Det är möjligt att det ovanstående inte kunde undvikas. För vi veta att det hårda politiska klimatet i Iran är allt annat än tillåtande gentemot politiska motståndare. Regimen har också visat prov på detta. Summariska rättegångar mot kända reformpolitiker, mord och avrättningar av politiska fångar har använts för att avskräcka iranier från att, i organiserade former, visa sitt missnöje med regimen. Detta tillsammans med två avgörande felbedömningar hos den gröna rörelsen har inneburit att den iranska våren varit relativ lugn.

Den gröna rörelsen har istället inväntat sommaren. Genom historien har den stekheta sommaren visat sig vara en social tryckkokare. Allt sedan den konstitutionella revolutionen i början av 1900-talet, nationaliseringsprocessen som kom till ett abrupt slut i och med den USA-stödda kuppen 1953, revolutionen 1979 och studentrevolten 1999, har folkets missnöje kommit till ytan först under de heta sommarmånaderna juni-augusti. Det återstår att se hur denna sommar kommer att sluta. Kanske är den gröna rörelsen på uppgång igen.

Nedan hittar ni en intervju som jag gjorde med professorn Mohsen Kadivar i samband med firandet av revolutionsdagen tidigare i år.

Regimen kommer att falla

Slutligen länkar till några gamla inlägg och artiklar om Iran:

Publicerad på Ung Vänsters blogg:

Status quo och rörelse i Iran
Fuskar Ahmadinejad?

Oklart läge i Iran

En blodig måndag

Ödesdagar i Iran

Du kan stödja protesterna i Iran!

Torsdagen 9 juli - en sista kraftmätning i Iran?

Dagen efter årsdagen

Iran in i ny era