Ny hemsida för tidningen Flamman!

Jag måste bara tipsa om Flammans nya hemsida.

Så snyggt! Surfa in nu!

Så här går det i VM!

Nu har det spelats några matcher i VM. Mitt i andra omgången konstaterar jag att favoriterna gör bort sig och lag som var uträknade gör underverk. Det är förstås kul, så länge man inte har tipsat realistiskt på matcherna i turneringen.

Jag, lillebror, hans fästmö och fästmös bror har ett internt VM-tips. 100 spänn i insats. Tyskland tar förstås hem alltihopa!

Här är mina rader. Glöm inte att credda mig om du snor mina idéer ;).

Isobel Hadley-Kamptz har också några VM-funderingar som är värda att kika på.

Andra som bloggat: Kulturbloggen

Iran - ett år senare

Idag är det 12 juni.

Ett år har gått sedan det omstridda och omdiskuterade presidentvalet i Iran. Mahmoud Ahmadinejad omvaldes inom ramarna för ett demokratiskt tveksamt valsystem och detta faktum väckte starka reaktioner. Landet skakades av de största protesterna sedan revolutionsåret 1979 och för första gången på mycket länge uppenbarade sig en politisk opposition till den styrande teokratin. Den s.k. gröna rörelsen tog täten i protesterna. Rörelsen kom mer och mer att likna en ny form av medborgarrättsrörelse med krav på fria val, frisläppande av politiska fångar och ökad yttrande- och pressfrihet. Många iranier , i Iran och i exil, såg drömmen om ett demokratiskt Iran, eller åtminstone ett mera tillåtande styre, i sikte.

Nu har det alltså gått exakt ett år sedan presidentvalet. Det kommer spridda rapporter om små protester men informationsinflödet är knapp. Året har präglats av fortsatta protester mot de dominerade radikalkonservativa grenarna av det iranska etablissemanget. I skuggan av omfattande splittring inom styret av den islamiska republiken, var den gröna rörelsen länge mycket lyckosam, i synnerhet lyckades rörelsen vända den islamiska revolutionens symbolspråk mot det sittande styret. Rörelsen växte därmed i styrka och dess rötter drogs djupare ner i det iranska samhället. Idag finns den gröna rörelsen mer eller mindre närvarande i alla stora städer och vid landets största högre lärosäten. Därmed har den gröna rörelsen kunnat spelat en avgörande roll i att stärka det iranska folkets förtroende för sociala protester. En ny generation har lärt sig att höja rösten, göra motstånd och att använda tillgängliga kanaler för att få ut sitt budskap till sin omvärld. Tidigt tog rörelsen avstånd från diverse utländska intressens ihärdiga försök att dra nytta av missnöjesyttringarna. På så sätt gavs regimen aldrig tillfälle att med full kraft slå ner protesterna. Samtidigt har den gröna rörelsen begått misstag,

1) Avsaknaden av en karismatisk ledargestalt: Den gröna rörelsens (medvetna?) har verkat decentraliserat och utspritt. Ett led i detta har varit att inte hålla sig med en karismatisk ledargestalt som kan agera som en samlande kraft för rörelsen och dess sympatisörer. En otydlig ledning har inneburit att det har varit svårare att slå ner mot rörelsen, samtidigt som mobiliseringen kring politiska krav säkert försvårats.

2) Avsaknaden av ett konfliktperspektiv: Vad var den gröna rörelsen politiska program? Vad skiljer denna rörelsen från det sittande styret? Detta är två relevanta frågor som den gröna rörelsen har tacklats med. Medan Mir Hossein Mousavi ett halvår efter valet presenterade sitt kortfattade reformprogram som sedan andra framstående personligheter som Mohsen Kadivar kompletterade, har den senare frågan varit betydligt svårare att besvara. Den kanske till och med ännu är obesvarad eftersom den gröna rörelsen inte lyckats tydliggöra sin motsättning till regimen när detta har varit en förutsättning för att samla människor på gator och torg runt om i landet. Snarare har Mousavi tonat ner motsättningarna vilket resulterat i att människor uteblivit från protesterna när de uppfattat skillnaderna mellan sittande regimen och oppositionen som endast marginella.

Det är möjligt att det ovanstående inte kunde undvikas. För vi veta att det hårda politiska klimatet i Iran är allt annat än tillåtande gentemot politiska motståndare. Regimen har också visat prov på detta. Summariska rättegångar mot kända reformpolitiker, mord och avrättningar av politiska fångar har använts för att avskräcka iranier från att, i organiserade former, visa sitt missnöje med regimen. Detta tillsammans med två avgörande felbedömningar hos den gröna rörelsen har inneburit att den iranska våren varit relativ lugn.

Den gröna rörelsen har istället inväntat sommaren. Genom historien har den stekheta sommaren visat sig vara en social tryckkokare. Allt sedan den konstitutionella revolutionen i början av 1900-talet, nationaliseringsprocessen som kom till ett abrupt slut i och med den USA-stödda kuppen 1953, revolutionen 1979 och studentrevolten 1999, har folkets missnöje kommit till ytan först under de heta sommarmånaderna juni-augusti. Det återstår att se hur denna sommar kommer att sluta. Kanske är den gröna rörelsen på uppgång igen.

Nedan hittar ni en intervju som jag gjorde med professorn Mohsen Kadivar i samband med firandet av revolutionsdagen tidigare i år.

Regimen kommer att falla

Slutligen länkar till några gamla inlägg och artiklar om Iran:

Publicerad på Ung Vänsters blogg:

Status quo och rörelse i Iran
Fuskar Ahmadinejad?

Oklart läge i Iran

En blodig måndag

Ödesdagar i Iran

Du kan stödja protesterna i Iran!

Torsdagen 9 juli - en sista kraftmätning i Iran?

Dagen efter årsdagen

Iran in i ny era

Om läget i Iran
Fler avrättningar i Iran
Hela intervjun med Mohsen Kadivar
Iranska opposition kräver nedrustning
Ödmjukhet inför den iranska verkligheten

I andra medier:
Newsmill: Irans demokrati kvävdes in sin linda
GP: Internet - ett verktyg för att erövra demokrati
Newsmill: I Iran har fotbollen alltid varit politisk
Newsmill: USA bär ansvaret för dagens Iran
Flamman: Grön rörelse tar tillbaka regimens symboler
Expressen: Facebook är en bättre nyhetskälla än BBC
ETC: Oppositionen skärper krav

Andra som bloggat: The Daily Nite Owl, Enduring America
I medierna: Det finns noll rapportering i svenska medier om Iran och protesterna.

Stoppa U21-matchen mot Israel!

Foto: Flickr

Imorgon möts Sverige och Israel i en U21-landskamp. Fotbollsmatchen äger rum på israelisk mark. Detta knappa dygnet efter att svenskar, som kidnappats, fängslats, och vid några fall till och med misshandlats i israeliskt interneringsläger, har landat på svensk mark. Svenska fotbollsförbundet måste gå före och visa att det sätter respekten för folkrätt och mänskliga rättigheter före en fotbollsmatch i EM-kvalet.

Så här skriver jag på SVT Debatt,

Allt för ofta har utredningar lagts fram och protester framförts utan att israeliska regeringar vidtagit åtgärder för att stoppa utbyggnaden illegala bosättningar eller ställa ansvariga inför rätta för mord på civila palestinier.

Även denna gång är risken för att brotten glöms bort överhängande. Israels brott kräver internationella påtryckningar som på allvar sätter press på den israeliska regeringen och som på ett märkbart sätt påverkar landets relationer med omvärlden.

Ett kännbart påtrycksmedel är en idrottslig bojkott av staten Israel. Historien har visat att idrott kan ha ett starkt symbolvärde under politiska konflikter och idrottsmän har visat sin avsky för orättvisor och sitt stöd för befrielserörelser.

Med fyra guldmedaljer slog Jesse Owens hål på Hitlers dröm om att omvandla Berlinolympiaden 1936 till ett propagandanummer för Tredje riket.

Under militärjuntans tid i Spanien var storlaget Real Madrid diktatorn Francos kelgris medan det katalanska laget FC Barcelona sågs som symbolen för autonomi från den fascistiska centralregeringen.

1968 stoppades tennismatchen mellan Sverige och det rasistiska Rhodesia i Båstad och sju år senare, 1975, väcktes stora protester inför tennismatchen mellan Sverige och Chile.

Vi, svenskar, kunde helt enkelt inte stå tysta inför apartheidstyret i Rhodesia eller Pinochets övergrepp mot politiska oliktänkande i Chile.

Nu har också det Svenska Fotbollsförbundet (SvFF) chansen att ställa sig på folkrättens sida genom att stoppa U21-landskampen mot Israel.

Läs hela artikeln här.

Meanwhile pågår något som kan liknas vid en fullständig intellektuell härdsmälta. Svenska liberaler griper efter halmstrån för att rättfärdiga det faktum att Israel har sysslat med sjöröveri, kidnappning och mord.

Andra som bloggat: Wiklund, Klamberg, Broberg, Politikerbloggen,
I medierna: AB1, AB2, AB3, Arbetaren, Exp, SS, SVT,

Om Ship to Gaza

Det finns åtskilligt att skriva om Israels folkrättsvidriga stormning av hjälpkonvojen Ship to Gaza som ville bryta blockaden mot 1,5 miljoner palestinier fångna i Gaza.

Händelsen speglar mycket mer än Israels brutalitet gentemot palestinier, fredsarbetare och Palestinavänner. Stormningen visar på maktförhållandena i regionen, där Israel under lång tid haft Carte blanche vilket kommit i uttryck i Libanon 2006, Gaza 2008/2009 och nu häromdagen vid angreppen mot fredsbåtarna i Ship to Gaza. Men händelsen kastar också ljus på var skiljelinjerna går här hemma.

Idag vet vi vilka som i värsta fall försvarar och bortförklarar Israels agerande och i bästa fall fördunklar resonemangen genom att blanda in faktorer som står utanför den pågående krisen i Gaza och de övriga palestinska områdena. Jag pratar till exempel om diskussionen om Turkiets agerande. Turkisk chauvinism och förtryck mot kurder tas som intäkt för att misskreditera de turkiska aktivister som befunnit sig på båtarna och statens Turkiets strävan att försvara sina medborgare utomlands. Sådana resonemang är lika med att inte vilja diskutera Israels agerande.

Stormningen av Ship to Gaza och dödandet av över 10 fredsaktivister visar också vilka som är beredda att ta på sig det ansvar som våra makthavare så länge försummat. Jag pratar om ansvaret att stå upp för värdighet och mänsklighet. Medan omvärlden, Sverige inräknat, stått vid sidan om och betraktat hur 1,5 miljoner människor hållits strax ovanför svältgränsen, berövats all framtidstro och förvägrats reella möjligheter att genom politisk dialog föra fram sin talan, har en internationell solidaritetsrörelse tagit på sig ansvaret att bryta med tystnaden. Båtarna tillhörande bland annat Ship to Gaza var ett eko av allas våra röster. Vi var inte där, den morgonen i östra Medelhavet, men båtarna på väg till Gaza bar med sig vår solidaritet.

De senaste dagarna har varit mycket känslofyllda. Jag har velat skriva, dels för att berätta det som Israel censurerade under de första 24 timmarna efter attacken, men jag har också velat skriva för att jag egentligen vill skrika ut min vrede mot det som har hänt men också delge min stolthet över de aktivister som vågat sina liv och delge min sorg över dom som förlorade sina liv för att rädda andras.

Jag får försöka återkomma när det har lugnat ner sig inombords.

Under tiden kan in följa min Twitter-kanal, antingen här till höger på bloggen eller här.

Andra som bloggat: Ida Gabrielsson, Hans Linde,Ulf Bjereld, Svensson, Politikerbloggen, Peter Andersson, Storstad, Qaza P&F, Broberg, Kristen Vänster, Fredrich Legnemark, Anna Wester, Wiklund, Jonas Sjöstedt, Fagerlund, Wrangborg, VSF, Sandberg
I medierna: Ex, SS, DN, AB, SVT, Frihet