Partiledardebatten lämnade mycket att önska

Jag låg i soffan igår kväll och tittade på debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt hos Lennart Ekdahl. Det var en debatt som aldrig tog fart och som lämnade mycket att önska. Reinfeldt pratade mer om politiken under Göran Persson än vad Alliansen lyckats åstadkomma. Samtidigt, hade han en skickligt inövad retorik kring den s.k. arbetslinjen. Mona Sahlin framträder mer mer som en säker oppositionsledare. Jag tror att hon mår bra av att de rödgröna med hjälp av Vänsterpartiet har gått mer åt vänster än vad som hade varit fallit med ett tvåpartisamarbete med endast Miljöpartiet. I övrigt, framkom inga nyheter under debattens gång. Jo, tydligen kommer Alliansen till pensionärernas räddning. Någon som tror på det?

Med sex månader kvar till valdagen har den politiska temperaturen stigit. Den rödgröna oppositionen har presenterat ett flertal överenskommelser, t.o.m. i knäckfrågor som utrikespolitiken. Skillnaden mellan de politiska alternativen blir allt tydligare. Det var nog också det som Mona Sahlin syftade på när hon tyckte att Reinfeldts bästa sida var att han just var moderat. Mona Sahlin efterlyste tydlighet. Tyvärr var hon själv desto diffusare i debatten mot Reinfeldt.

Problemet är att samtidigt som Sahlin agerar oppositionsledare för en rödgrön opposition har hon allt för länge tvekat med att leverera slagkraftiga svar till Alliansregeringens politik. Visst, det är svårt att leverera politik i områden där de rödgröna saknar en gemensam överenskommelse. Det är dock inte omöjligt att lämna besked om en färdriktning utan att verka otydlig. Det handlar om att ändra strategi - att gå ifrån att diskutera siffror till att diskutera värderingar och ideologi. En sådan debatt blir svårare för Reinfeldt att vinna. Dels för att det går att ompaketera politik men inte värderingar. Värderingar skiner igenom. Tittarna kan känna igen värderingarna i både ansiktsuttryck och ordval. Jag tänker i synnerhet på Reinfeldt flin som ligger honom i fatet i TV-sända debatter. Och dels för att Mona Sahlin i egenskap av socialdemokratisk partiledare hittar sin styrka i den ideologiska, värderingsbaserade debatten mot Alliansen. Sahlins tog därför övertaget i debatten om försämringarna i sjukförsäkringen.

En annan utmaning för Mona Sahlin, och hela den rödgröna oppositionen, är att slå hål på "vi är eniga"-retoriken hos Alliansen. Dels gäller det att vandra bort från den sortens debatt. Den är intellektuellt klen och intresserar inte väljare i allmänhet. Och dels för argumentet är falskt. Borgarna är långt ifrån någon enighet. Faktum är att oenigheten är stor i frågor som rör försvaret (FP och Afghanistan), arbetsmarknadslagstiftning (C och LAS), EU (FP och EMU) samt energifrågorna (C och kärnkraften). Det är ingen småpotatis.

Till sist. Jag stördes av att Mona Sahlin insisterade på att vara först på Ekdahls frågor. Det innebar att Reinfeldt kunde väga orden och trumfa Sahlin med ett eller annat värdeladdat ord som han vet låter bra i väljarnas öron. Det var ett misstag av Sahlin. Hon hade nog gjort klokt i att i alla fall variera sig.

Andra som bloggat: HBT-sossen, Peter Andersson, Alliansfritt Sverige, Kulturbloggen, Rödgrönt samarbete
I medierna: SvD1, SvD2, SS1, SS2, DN, EX, AB1, AB2