Reflektioner från en kongress

Vänsterpartiets 39:e kongress i Uppsala avslutades i söndags. Jonas Sjöstedt valdes till partiordförande med en stor majoritet. Valet av Jonas Sjöstedt har under den gångna veckan genererat mycket intresse för Vänsterpartiets framtida politiska projekt.

Jag har närvarat som ombud på de senaste fyra partikongresserna (2006, 2008, 2010 samt 2012) och jag är nog inte ensam om att summera fyra dagars kongress med att dagens Vänsterparti har självförtroende och är redo för att gå från ord till handling. Medan tidigare kongresser ägnats åt att återkonstatera politiska ståndpunkter, peka ut antagonister och återigen slå fast principer, valde ombuden på Uppsalakongressen att  peka ut Vänsterpartiets politiska och organisatoriska färdriktning.

Frågan om sex timmar arbetsdag restes även denna kongress, men inte för att slå fast en princip utan för att ge den nyvalda partistyrelsen ett tydligt uppdrag att utarbeta ett strategidokument för genomförandet av kravet. Kongressen biföll en motion om att återinföra förbud mot bemanningsföretag och en majoritet beslutade att införa en stadgefäst månatlig partiskatt för alla inkomster från fasta arvoden överskjutande 5/8-dels basbelopp netto. Vänsterpartiet, som konsekvent drivit kravet på kraftigt sänkta politikerarvoden, går med andra ord före alla andra. I och med beslutet tar våra politiska förtroendevalda avstånd från den överbetalda etablissemang som kan skapas när politikers löner dra ifrån verkligheten.

Vänsterpartiets 39:e kongress behandlade också ett Strategidokument för framtidens Vänsterparti (preliminär version efter kongressbehandling finns att ladda ner här). Dokumentets två fokusområden, politikutveckling och organisationsbygge, diskuterade flitigt. Som (f.d.) ledamot i den Framtidskommission som lämnade över ett första utkast till partistyrelsen är jag både nöjd med debatten och besluten. Här kan du läsa om Framtidskommissionens arbetssätt och tankegångar under den unika process som resulterades i den strategi som antogs av partikongressen.

Kongressdebatten tydliggjorde dock behovet att diskutera profil och strategi i Vänsterpartiet. Vi måste inse att, oavsett vilka vi är i verkligheten, så har omgivning skapat sig en bild av oss som inte nödvändigtvis och på alla punkter behöver överensstämma med realiteten. Idag anser jag att bilden av Vänsterpartiet i stora delar handlar om att partiet och vi medlemmar är en del av ett politiskt etablissemang som styr landet Sverige. Denna uppfattning är utbredd och inte enbart isolerad till kretsar med konspirationsteoretiker eller Sverigedemokrater. Och eftersom denna bild av oss är missvisande är det upp till oss, Vänsterpartiets medlemmar, att ändra på den. Inte genom att säga att vi minsann inte är en del av etablissemanget utan genom att visa det i handling - från hur vi kommunicerar i tal och skrift, hur vi agerar som politiskt parti i och utanför parlamentariska församlingar till vilka politiska stridsfrågor som vi lyfter upp på dagordningen. Och ja, enligt mig kan det till och med handla om hur vi klär oss (!). Under stycket "Ett aktivt och synligt parti" i strategidokumentet står följande,

"I en tid då alla från vänster till höger säger ungefär samma sak, gäller det att skilja ut sig från mängden. Det ska vi göra på flera sätt. Ett sätt handlar om att istället för att bara prata politik, faktiskt också göra politik. Vi ska ha ett arbetssätt som når ut till fler, är mer konkret och som tydligt riktar sig till Vänsterpartiets målgrupper.

Det är en viktig uppgift för oss att tillsammans med andra kunna sätta ord på mångas upplevelser och förhoppningar. Men vi ska också visa att vi är de handlingskraftiga som tar saker på allvar här och nu. Det kan handla om att istället för att bara kräva en fritidsgård i ord, också organisera missnöjda människor med målet att kommunen ordnar en fritidsgård."

Sammantaget, skapar vad vi gör och vad vi säger bilden av Vänsterpartiet. Att den rådande bilden av oss behöver förändras var inte alla ombud överens om. I mina ögon gick en tydlig linje mellan yngre, nyblivna medlemmar samt de utan parlamentariska uppdrag och de med tyngre parlamentariska uppdrag. Det är ett glapp som den nyblivna partiledningen måste överbrygga. Framtidens Vänsterparti måste gå i takt och strategidokumentet måste bli verklighet överallt inom partiorganisationen. Jag är övertygad om att både partiledning och framtida kongresser måste diskutera de s.k. profilmässiga frågorna. Dessa frågor är inte allt men inte heller oviktiga. Vänsterpartiet har inte råd att försumma några chanser.

Inom ramen för strategidokumentet antogs också en rad politiska prioriteringar med tonvikt på feminism, arbete, ekonomi och miljö. Var och en av dessa politikområden har sina egna utmaningar. Den feministiska tillbakagången i samhället i stort måste vändas. Det görs genom att lyfta kvinnors rätt till sin egen kropp men också genom offensiva krav som syftar till höja kvinnors löner och skapa gemensamma samhällsmodeller som löser upp könsroller och könsmaktsordningen. Klimatpolitiken måste omvandlas från individuella lösningar till att utgå från klass- och könsanalys. Vänsterpartiets ekonomiska politik måste vara trovärdig utan att göra avkall på vår grundläggande kritik mot utgiftstak, andra ekonomiska ramverk eller en demokratisering av ekonomin. Och slutligen måste Vänsterpartiets jobbpolitik bli en central fråga på alla nivåer i partiet. Såväl kravet på sex timmars arbetsdag som förbud mot bemanningsföretag hänger ihop med kravet på att full sysselsättning måste överordnas inflationsbekämpning.

Det största utmaningen för den nyvalda partistyrelsen blir att identifiera konkreta frågeställningar och lyfta konkreta krav inom respektive område - krav som är relevanta för "vanligt folk". Att vara relevant har varit en av partiets största problem. Vi har tendensen att smalna av då en breddning av politiken uppfattas som vandring högerut eller att vi lämnar de svagaste grupperna bakom oss. Dock visade kongressen med all tydlighet att Vänsterpartiets politik kan breddas och radikaliseras och samtidigt vara relevant för de breda grupper som vi representerar - bland andra kvinnor, LO-kollektivet, utlandsfödda. I det här arbete kommer Framtidskommissionens slutrapport, innehållandes fyra tunga rapporter om feministisk och arbetsmarknadspolitiks samt miljö och ekonomi, att vara viktig.

För min egen del så är jag nöjd med kongressens utfall. Vänsterpartiet är idag ett parti samlat kring ett politiska projekt. Att vi hade goda förutsättningar för att lyckas med just detta är tidigare partiledningars förtjänst, inte minst Lars Ohlys ordförandeskap som inte enbart samlade partiet men som också bidrog till att lyfta de problem som ett systemkritiskt parti som vill bestämma ställs inför.

Nu handlade inte kongressen i Uppsala enbart om politik, debatter och omröstningar. Det var en känslosam kongress. Lars Ohlys tal, och i synnerhet passagen om terrorattentaten i Norge förra sommaren, berörde alla i kongressalen och säkerligen många TV-tittare. Stefan Lindborg, Ung Vänsters förbundsordförande, höll ett fantastiskt tal som frambringade tårar. Till och med nu när jag skriver samlar sig tårarna. Talet var passionerat men tydligt och det fick mig att minnas allt det som jag lärt mig i ungdomsförbundet och alla de kamrater som jag har lärt känna. Många kommer att vara mina vänner för livet.

Kongressdelegationen från Göteborg gjorde en enastående insats. Ständigt pålästa. Kamratlighet och humor. Tack för att ni gjorde den här kongressen till ett minne i livet.

Vi står inför en mycket spännande vår i Göteborg. Första veckan i mars samlas medlemmarna till årskonferens. Då har vi i distriktsstyrelsen avverkat ett händelserikt verksamhetsår. Jag får erkänna att nervositeten över att vara ordförande för världens bästa partidistrikt börjar lägga sig. Men innan årskonferensen ska vi ta fram ett handlingsprogram mot segregationen i Göteborg - ett tydligt och konkret åtgärdsprogram för att lösa vår stads allra största utmaning. I Göteborg ska alla få en chans. Idag är det inte så och det ska vi ändra på.


Andra som bloggat: Erik Edwarson, Stardust, Peter Andersson, Fredrich Legnemark, Utredarna, Jonas Wikström, Ett hjärta rött, Adam Cwejman, Jonas Sjöstedt, Makthavare, HBT-sossen, Ulf Bjereld, Approximation, Maria Abrahamsson, Vänstra stranden, Birger Schlaug

I medierna: ETC, Sydsvenskan, Dala-demokraten, SvD, DN,