Blindhet bakom fortsatt stöd till kriget i Afghanistan

Få har undgått Wikileaks avslöjande om civila dödsoffer i kriget i Afghanistan. Under rubriken "Afghan War Diary" kan över 90 000 dokument laddas ner och läsas. Innehållet är mycket stötande. Det handlar om civila dödsoffer till följd av NATO-bombningar och en rad incidenter som involverat civila dödsoffer, med NATO-styrkor som skyldiga, som hemlighållits. Wikileaks ger läsaren den brutala verklighet som är vardag för civila afghaner, nu med satellitbilder och allt. Kort sagt är de läckta dokumenten en dagbok över de utländska styrkornas övergrepp. Det återstår att se vilka graverande uppgifter som finns att hitta om det svenska truppernas agerande i Afghanistan.

Vad får då dessa nya, otäcka uppgifter för effekt på kriget i Afghanistan?

För amerikanska del och för Obama-administrationen är läget mycket svårt. Obamas utsträckta hand till den "muslimska" världen, en gest från hans visit i Kairo sommaren 2009, har på ett år blivit väldigt svårkommunicerat. Bakom de vackra orden om försoning mellan väst och den "muslimska" världen, för övrigt en falsk konfliktyta skapad för att tjäna intressen som vill utvidga USA:s inflytande i Mellanöstern, finns idag inte något annat än truppförstärkningar till Afghanistan, undfallenhet för Israels ignorans gentemot internationella lagar och avtal samt fortsatta rättsövergrepp i fånglägret Guantanamo. Wikileaks avslöjanden försvårar USA:s position i Mellanöstern och visar med största tydlighet att ett trupptillbakadragande inte bara är strategiskt viktigt för att få slut på våldet och terrorn utan också nu moraliskt nödvändigt. Länge har de utländska styrkorna gett islamister skulden för de civila dödsoffren i Afghanistan. Nu visar de läckta dokumenten att de utländska trupperna bär minst lika stort ansvar eller skuld för döda civila.

För svensk del så finns idag alla möjligheter och argument att omvärdera det svenska militära deltagandet i Afghanistan och slå in på väg som består av civila insatser med fokus på en politisk lösning på våldet i Afghanistan. Kampen mot korruption inom det afghanska styret, att kapa banden mellan de afghanska myndigheterna och ljusskygga krigsherrar och knarkkarteller samt en politiska dialog med de moderata falangerna av talibanerna är en rad måsten på vägen till fred. Men ännu har inte verkligheten förmått tränga in i den svenska regeringens sammanträdesrum. Senast den 20 juli argumenterade Carl Bildt för ett fortsatt svenskt truppnärvaro utan att ens försöka ange ett slutdatum för deltagandet. Påståendet "Att det här också handlar om en militär kraftmätning är uppenbart" kan inte tolkas på något annat sätt än att det är "Business as usual" för den svenska grenen av neocons. Men detta var innan Wikileaks avslöjande, tänkte jag och knappade in på Bildts vällästa blogg och kunde då konstatera att Bildt varken var "upphetsad" eller ansåg det vara en "sensation" att 90 000 dokument över västvärldens makabra insats i Afghanistan läckt ut till allmänheten.

Sådan är regeringens inställning till kriget i Afghanistan. Inget får påverka den fastlagda linjen. Inga omständigheter i Afghanistan ska förändra det faktum att Sverige satsat långt mer resurser i form av kronor och ören på den så kallade militära strategin än på civilt biståndsarbete. Med facit i hand, att snart 9 års ockupation och krig resulterat i en total destabilisering av området, kan man inte kalla regeringens linje för något annat än dogmatisk och verklighetsfrånvänd. Dock blir allt en aning tydligare när Stockholms Handelskammare ojar sig över svenska företags feghet när det gäller investeringar i krigszoner som Afghanistan. Någonstans vill några tjäna lite pengar på den svenska truppnärvaron i det krigshärjade landet. - Det är mycket svårare att komma in i ett senare skede, säger Charlotte Kalin, handelskammarens internationella chef.

Den 19 september är det riksdagsval. Idag finns det ett parti, Vänsterpartiet, som vill se ett omedelbart svenskt trupptillbakadragande till förmån för rejäla civila insatser. Vänsterpartiet vill därmed inte lämna Afghanistan åt sitt öde i detta svåra läge. Inom de rödgröna trepartisamarbetet är det Socialdemokraterna och Urban Ahlin som håller fast vid den gamla Perssonska utrikespolitiska traditionen som i korthet går ut på att gällande internationella relationer och insatser ligga så när Moderaterna som möjligt. Och den politiska linjen har resulterat i det strategiska dödläge som Sverige befinner sig i nu.

Det krävs stor politisk vilja och mod från Mona Sahlin, som nyligen varit på plats i Afghanistan, för att bryta med den Perssonska linjen och också våga förnya utrikespolitiken. Det finns en mycket bra grund att stå på i form av den utrikespolitiska överenskommelse inom de rödgröna samarbetet.

En förändring är nödvändig och ingen socialdemokratisk statsministerkandidat kan gå som förlorare ur denna viktiga kraftmätning mellan det nya och det gamla, i synnerhet när folkopinionen också vill ta hem de svenska män och kvinnor som idag riskerar sina liv för en dogmatisk regerings omöjliga utrikesambitioner.

Andra som bloggat: Ulf Bjereld, Carl Bildt
I medierna: AB1, AB2, AB3, Arbetaren, DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2

Elva år efter studentprotesterna i Iran

Foto: Tehran Bureau

Den 9 juli markerade 11 årsdagen av studentprotesterna i Tehran.

I juli 1999 stängdes en rad reformsinnade tidningarna av den iranska regimen. Det hela var något paradoxalt med tanke på att censuren hårdnade under reformpresidentens Khatami. Detta visade än en gång på den djupa klyftan inom det islamiska styret. Hårdföra grenar, i kontroll av paramilitära grupper som Basij och Pasdaran, tog saker i egna händer när de blodigt slog ner de studentprotester som följde stängningen av tidningarna. Presidenten stog hjälplös vid sidan om. Hela händelseutvecklingen kan nu läsas hos Tehran Bureau. Upprinnelsen till studentprotesterna i juli 1999 ger en bra bild av de komplexiteter som präglar Irans politiska klimat. Läs om 9 juli 1999 här!

Ännu en läsvärd text på Tehran Bureau är publicerad under rubriken 'The Green Movement and the Working Class' - ett tema som intresserat många som febrilt letat efter den gröna rörelsens sociala bas. Texten är en intervju med Sohrab Behbad, medförfattare till boken 'Class and Labor in Iran: Did the Revolution Matter?' (Syracuse University Press, 2006).

Deutsche Welle: The subject of our interview is the place of the working class in the Iranian protest movement known as the Green Movement. It seems that workers and laborers have not participated in the protests of the past year, at least not under their own independent banner. It seems that they have been potential, but not actual, participants in the movement. Do you concur with this view?

Sohrab Behdad: To some extent. However, one has to ask how workers can be discerned among the ranks of the protestors. It seems that the distinguishing marks being applied are obsolete. We have to acknowledge that the image of the Iranian working class is no longer the traditional one. Many are educated and young. Their attire and demeanor are no different from those of the middle class. The traditional image of a worker is that of a person who wears a greasy outfit and has a gaunt face.

Another issue is the lack of labor slogans within the Green Movement. The reason for this lack is that the protests have revolved around the right to vote, elections, human rights, and freedom. It is not true that workers have not participated in these spontaneous movements.

The next issue is that working class demands do not have the possibility of being directly manifested in the society. On the one hand, the present political situation has limited workers through suppressing their organizations. On the other hand, the leaders of the Green Movement have not yet expressed a strong interest in raising their issues.

The very fact that the question has been raised and is being asked by you reveals the fact of workers' presence in the movement. It is not true that there has been a lack of participation by workers per se. However, it is clear that labor issues have not found an organic expression in the slogans of the Green Movement.

Sohrab Behbad ger också en skarp analys av sanktionernas påverkan på den gröna rörelsens möjligheter att utvecklas i en riktning som möjliggör krav på social och ekonomisk rättvisa i det iranska samhället.

Many also say that if workers join the movement and a general strike takes place, the movement will be complete. How objective is this view, which takes its example from the last months of the Pahlavi regime? After 30 years of repression and the use of force, do the proper context and means for a general strike by workers exist in our society?

A large portion of Iran's workers work for the government, the Pasdaran [Islamic Revolutionary Guard Corps], and the foundations. In Mr. Karroubi's words, we cannot speak of freedom for workers in a society in which the employers are the Pasdaran. We need to speak in terms of the existing reality in Iran. At this time, the possibility and context [for a general strike] do not exist for the working class.

What we need to realize is that if the current economic situation worsens, and the "plan for targeted monetary subsidies" is enforced, the buying power of millions will decrease. This will have repercussions.

Läs intervjun här!

Värt att notera är svenska mediers totala tystnad rörande årsdagen av studentprotesterna 1999. Iran hamnar i nyhetsfokus, inte när mänskliga rättigheter kränks, utan när väst ämnar göra symbolpolitik utifrån regimens påstådda kärnvapenambitioner.

Sanktioner mot Iran verkningslösa

Barack Obama har satt sin signatur under en lag om hårdare sanktioner mot den iranska regimen. De amerikanska sanktionerna säga ligga utanför de sanktioner som FN redan infört. Målet är att kraftigt begränsa Irans tillgång till oljeprodukter som bensin och flygbränsle samt strypa landets bankverksamhet på ett internationellt plan.

Obama-administrationen har vid ett flertal tillfällen poängterat att sanktioner mot Iran ska ha som huvudsyfte att angripa och försvaga regimens institutioner. En sådan institution som nämnts är Revolutionsgardet som idag inte bara åtnjuter militär makt utan har kontroll över väsentliga delar av den iranska ekonomin. Dock visar tidigare exempel att sanktioner är ett trubbigt vapen mot länder som redan befinner sig ute i kylan. De som får bära upp sanktionerna mot den iranska oljesektorn är de oljearbetare som redan idag arbetar under mycket svåra förhållanden. Sanktionerna drabbar också anställda inom den utbredda transportsektorn. Regimen kommer fortsatt att komma lindrigt undan genom utbyte med länder som vill underminera USA:s och EU:s globala maktposition. Utbytet med Ryssland och Kina är utbrett.

Sanktionerna framstår också som ytterst inkonsekventa i iraniers ögon. Trots regimens försök att stänga ute omvärlden har iranier tillgång till utländska medier, oftast via satellit. Och nyhetsflödet utifrån visar gång på gång att EU och USA agerar utifrån dubbla måttstockar när sanktioner införs mot olika länder. Ett ständigt aktuellt exempel är Israel som innehar världsrekord i brott mot FN-stadgar och -resolutioner. För Mellanösterns folk framstår det som hyckleri när USA och EU frikänner dessa brott samtidigt som sanktioner införs mot en rad andra länder i regionen.

Obama kan därför sluta hoppas på att iranier en dag ska vakna och stödja hans sanktioner, i synnerhet när det i själva verket är samma folk som tvingas betala det höga priset för Obamas misslyckade Mellanösternpolitik.

För mera läsning om sanktioner mot Iran, läs Muhammad Sahimis utmärkta genomgång från januari på Tehran Bureau.

Andra som bloggat: Enduring America
I medierna: DN, SVT