Omvalet i Västra Götalandsregionen är över. Nu när sammanställningen är klar kan jag konstatera att valet blev en besvikelse på flera plan.
Valdeltagandet blev mycket lågt - endast 43,1% av de röstberättigade tog chansen att påverka den politiska inriktning i regionen. I Gunnared i Göteborg var valdeltagande strax under 20%. I Tynnered röstade endast var femte. Detsamma gäller Biskopsgården. De är områden där Vänsterpartiet har större stöd än riksgenomsnittet. Den demokratiska legimiteten i omvalet är enligt mig mycket liten och ett stort problem. Omvalet bör därför vara spiken i kistan för de som förordar skilda valdagar.
En annan besvikelse är Sverigedemokraternas fortsatta frammarsch. Partiet ökade i stöd trots ca 10 000 färre röster.
Vänsterpartiets valresultat är också en besvikelse. Vi var väl förberedda inför valet på så sätt vi hade våra politiska prioriteringar fastlagda. Vi lyckades också mobilisera vår organisation. Men jag konstaterar att vi inte lyckas bedriva en stark valrörelse utanför storstadsregionerna. Det är partiets största utmaning framöver - att bygga en jämn och stark organisation som agerar samfällt när det väl gäller.
Nu lyckades vi hålla ställningar och förlorar därmed inget mandat jämfört med valet i höstas (vi förlorar ett mandat jämfört med valet 2006). På sina håll har valrörelsen gått riktigt bra. I Göteborg, konstaterar jag att vi gör ett bra resultat i de områden där vi har stark närvaro i form av en aktiv partiförening med många medlemmar och mycket aktiviteter. Och som jag skrev igår kväll så har många nya medlemmar varit mycket aktiva i valarbetet. Stort tack alla som har kämpat!
Det blev återigen tydligt att Vänsterpartiet skiljer sig väsentligt från de övriga partierna som i långt och mycket har förvandlats till valmaskiner som syns under valrörelsen men som drar sig undan när valdagen har passerat. Vänsterpartiet är ett parti som till hög grad förlitar sig på sina medlemmar. Det är förstås en styrka och vi ser resultatet av detta i de område där vi har starka lokalorganisationer.
Jag kan också konstatera vi är det enda partiet som har synts ute på gator och torg non-stop sedan valet 2010. På så sätt har vi byggt ett förtroende bland människor och många känner att det finns ett parti som inte endast är ute efter röster utan som har ett politiskt projekt som sträcker sig bortanför korta valspurter.
På det politiska planet lämnar omvalrörelsen mycket att önska. Den politiska debatten och de reellt existerande politiska konflikterna mellan partierna kom inte fram förens valrörelsens sista dagar. Moderaterna och de övriga högerpartierna var mycket trängda på grund av Vänsterpartiets kritik mot deras privatiseringsiver. Att Socialdemokraterna också lyfte frågan blev helt enkelt för mycket för de lokala allianspartierna. Samtidigt bevittnade vi till stora delar en debatt som förde över väljarnas huvuden. Det är en delförklaring till Sverigedemokraternas framgång. Detsamma gäller den andra viktiga valfrågan - nämligen kollektivtrafikens organisering där bland annat Vänsterpartiet ville sänka priset för regionen-runt-kortet och införa en enhetstaxa. Trots tydliga skillnader mellan partierna, uteblev den riktiga debatten som kunde engagera och mobilisera människor. För Vänsterpartiets del måste vi bli bättre på att fokusera mer på att tydliggöra ideologiska skillnaderna samt lyfta plånboksfrågor som människor kan relatera till.
Det är också på sin plats att dra några generella slutsatser. Borgerligheten börjar inta en reträttposition i svensk politik. Det är tydligt att kritiken mot Alliansens privatiseringar, nedskärningar i socialförsäkringssystemen och a-kassan börjar överskugga den initiala charm som Alliansen utstrålade för fyra år sedan. Allt fler blir varse om det orimliga i den inhumana sjukförsäkringen, Fas3-haveriet och det faktum att skattesänkningar är det enda svaret som regeringspartierna ger på människors högst reella och relevanta vardagsproblem. Ulf Bjereld skriver mer och bättre om detta. I detta nya läge finns det ett stort politiskt utrymme för Vänsterpartiet att presentera en ny inriktning för politiken, i synnerhet på lokal nivå där människor kan relatera till både genomförda försämringar och Vänsterpartiets krav på förbättringar. Den möjligheten måste vi ta tillvara på. Och vi måste börja med att bygga upp och finslipa vår organisation.
Andra som bloggat: Ulf Bjereld
I medierna: AB, DI, Expressen, GP1, GP2, GP3, GP4, GP5, Svt, Svt Debatt, Sydsvenskan
måndag 16 maj 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tycker om ditt resonemang och koppling mellan basarbete och lyckade resultat.
Med lite längre perspektiv är våra insatser på gator o torg numera en västanfläkt mot förr.
Frågan om stärkt organisation har varit på dagordningen länge. etc.
Inget nytt under solen egentligen som vanligt.
Sedan kan man ju ställa parollerna "Sälj inte ut sjukvården" och "Världens bästa sjukvård" mot varandra och jämföra.
Vår följer den linje vi haft ett antal val - lite kryptisk med ett anslag som INTE inspirerar vill jag påstå. Och så har vi ett antal förlustval bakom oss.
Agitatoriskt har vi tappat nästan all vår styrka vill jag påstå och blivit rent ointressanta.
Det slit o engagemang enskilda o lokalorg. visar betalar sig inte eftersom vi tappat nästan all politisk slagstyrka, anser jag.
Skicka en kommentar