Militären får inte tränga bort människor

Jag skriver i senaste ETC Göteborg om beslutet att utöka militärövningar i Göteborgs södra skärgård:

Länsstyrelsen i Västra Götaland har godkänt en utökning av Försvarsmaktens militärövningar i Göteborgs södra skärgård. Militär verksamhet får därmed bedrivas över 100 dagar årligen. Vänsterpartiet kräver ett stopp för beslutet för att slå vakt om en demilitariserad och levande skärgård, skriver Thaher Pelaseyed, nyvald ordförande för Vänsterpartiet Göteborg.

Länsstyrelsen Västra Götalands Miljöskyddsnämnd har sagt ja till en utökning av militärövningar inom det skärgårdsområde söder om Göteborg som omfattar Galterö, Stora Stårholmen, Känsö, Lilla och Stora Rävholmen, Känsö Fjärskär och Knappen. Området är unikt när det gäller natur och djurliv. I området bor också närmare 5000 människor. I och med Miljöskyddsnämndens beslut kommer nationella och internationella militärövningar i framtiden att tillåtas avfyra över en miljon finkalibriga skott samt närmare 2000 granater, sprängladdningar och robotar. Beslutet har väckt stora protester hos boende som är oroliga för så väl sin egen vardag som skärgårdsturismen. Vänsterpartiet delar denna oro.

Vi i Vänsterpartiet är hårdare motståndare till en militarisering av Göteborgs skärgård. Vi anser att Miljöskyddsnämndens beslut leder till en kraftig begränsning av båttrafik, fiske och bad inom de berörda områdena. Det finns också en risk att militärövningar i den omfattning som nu tillåts inte enbart stör ölivet utan att buller från explosioner kommer att höras ända in över fastlandet. Därmed kommer Försvarsmaktens utökade militära handlingsutrymme att påverka natur, djurliv och människor i och runt om kring Göteborg.

Göteborg är en stad med en stolt fredstradition. Vi har genom åren gått i bräschen för protester mot såväl kärnvapenupprustning som krig och ockupationer. Vi ser en stor risk att Försvarsmakten, med Länsstyrelsens beslut i ryggen, får kapacitet att stå värd för internationella militära övningar där krigförande länder som USA och Storbritannien ges möjlighet att testa vapensystem som sedan används mot ockuperade folk i länder som Afghanistan. Vänsterpartiet kommer att arbeta för att stoppa utökningen av militärövningar i Göteborgs skärgård. Militären ska inte tillåtas tränga undan människor och natur.

Thaher Pelaseyed
ordförande för Vänsterpartiet Göteborg

Andra som bloggat: Jöran Fagerlund
I medierna: GP

Folkrätten måste respekteras i Libyenintervention

Jag har försökt följa den intensiva debatt som pågår rörande införandet av en flygförbudzon över Libyen och upprättandet av densamma med hjälp av bland annat svenska JAS-plan för att skydda civila från Qaddafi-trogna väpnade trupper. Inom den svenska vänstern pågår en debatt som på sina håll, oavsett ställningstagande, förs på ett klokt sätt. T.ex. skriver Aron Etzler bra i Flamman. Mångfalden i argumenten visar på tre saker:

1. Vänstern tar ansvar för den internationella solidariteten. Det är med andra ord inte bara en stolt paroll utan ett begrepp som vi tillämpar i konkret praktik, dagligen.

2. Vänstern tar ansvar för Libyens framtid. Därför bevittnar vi en intensiva debatt om huruvida t.ex. Sverige ska ställa upp på den FN-resolution som antagits i FN:s säkerhetsråd där skydd av civila liv för första på gången på mycket länge har hamnat högst på dagordningen. I alla fall på pappret.

3. Vänstern har en verklighetsförankrad analys av de globala maktförhållandena. Under kalla krigets dagar hade den svåra situationen i Libyen utvecklats utifrån kalla krigets logik. Östblocket hade stött ena sidan och Västblocken den andra. Kalla krigets logik förenklade men det fanns alltid en överhängande risk att solidaritetsrörelser låstes in till olika ställningstaganden. Men idag när endast en militär supermakt kvarstår, är läget mera komplext. Vänstern är i regel positivt inställd till FN. Det är ett internationellt organ som vi vill stärka. Samtidigt är vi medvetna om att olika stater med olika karaktärer ingår i FN i egenskap av medlemsstater. Underminerar detta faktum FN:s roll? Eller ligger FN:s styrka i den breda uppslutningen som många gånger varit ifrågasatt av starka militära och ekonomiska intressen främst i väst? Det här är två centrala frågor som måste besvaras inom ramen för den debatt som förs om FN-resolutionen som uppmanat till flygförbud över Libyen.

Varje slutsats rörande huruvida en flygförbudszon bör upprättas eller ej måste ha sin utgångspunkt i FN-resolution 1973 som antogs av säkerhetsrådet, där rådet uppmanar medlemsstater att enskilt eller genom regionala samarbetsorganisationer vidta nödvändiga åtgärder för skydda civila i Libyen.

Resolutionen är tydlig på en rad viktiga folkrättsliga punkter:

1. Resolutionens uppmaning till medlemsländerna att ingripa utesluter alla former av ockupationer inom libyskt territorium.

2. Resolutionen uppmanar till vapenvila och ett vapenembargo som ska implementeras av medlemsländerna.

3. Resolutionen slår fast Libyens oberoende, suveränitet och territoriella integritet.

4. Resolutionen förordar vapenvila och fokuserar på humanitära insatser.

Ur ett folkrättsligt perspektiv är resolutionen med andra ord tydlig. Detta i kombination med att den libyska oppositionen begärt utländska insatser för att sätta stopp för Qaddafiregimens brott skapar en fast grund för internationella insatser som syftar till att upprätta en flygförbudszon för att i sin tur stoppa våldet mot civila.

Det som återstår är hur resolutionen implementeras i verkligheten. Det är här det rådande maktförhållandena kommer in. I dagsläget har NATO tagit över befälet för de militära operationerna. Länder som USA och Storbritannien deltar aktivt vilket visar att det finns en uppenbar risk att ett uppdrag med stöd i en FN-resolutionen kan komma att utvecklas till något annat, säg vapenleveranser till oppositionen och/eller en ockupation, som båda bryter mot resolution 1973. Senast idag läste jag att både CIA och MI6 är i färd med att skapa kontaktytor med den libyska oppositionen. En spekulation rör en eventuell vapeninförsel. En annan utveckling som är tänkbar i takt med regimens offensiv österut är ett delat land, där de östra delarna bevakas av utländska trupper under NATO-befäl. Båda dessa scenarion är tänkbara och möjliga. Båda bryter också mot den FN-resolution som antagits i säkerhetsrådet.

Vänsterpartiet har beslutat att stödja FN-resolutionens andemening genom att dels stödja tanken på en flygförbudszon över Libyen och dels ge stöd till en svensk insats för att upprätthålla flygförbudszonen. Beslutet är i linje med Vänsterpartiets tydliga ställningstagande för förankring i FN-systemet vid internationella insatser. Allt för ofta, i synnerhet under USA:s unilaterala Bush-doktrin, åsidosattes FN och folkrätten. Idag, och just idag, finns ett FN-mandat som vilar på folkrätten med syftet att skydda civila. Denna möjlighet att stoppa dödandet i Libyen kan inte förkastas med lätthet. Argument som att NATO och väst enbart engagerar sig för att kontrollera libysk olja är förenklade. Detsamma gäller parallellen med ockupationen av Irak, en ockupation som saknade stöd i folkrätten. Slutsatsen måste därmed vara att FN-resolutionen är bra, så länge den följs av de militärmakter som tagit på sig ledartröjan. Den dagen samma militärmakter bryter mot resolutionen måste vi som antiimperialister reagera med kraft.

Jag vill också rekommendera Hans Lindes anförande i riksdagen i samband med beslutet att skicka JAS-plan till Libyen samt Vänsterpartiets särskilda yttrande i frågan.

Andra som bloggat: Elisabeth Biström, Stefan Lindborg, Jonas Wikström, Jens Holm, Pierre Gilly, Ulf Bjereld, Svensson
I medierna: AB, GP, Sydsvenskan, SVT, DN