NATO och borgerligt solidaritetsarbete

Svensk utrikes- och försvarspolitik är på tapeten. Motståndet mot NATO är stort och konstant. Samtidigt fortsätter högerregeringen att eliminera varje förutsättning till en självständig utrikes- och försvarspolitik. Det senaste utspelet (här och här) från försvarsministern Odenberg innebär slutet för det svenska försvarets folkliga förankring - det lilla som nu finns kvar i form av en värnplikt som innefattar vanligt folks söner och döttrar. Det finns många exempel, se USA, som visar att när den folkliga förankringen av försvaret tas bort och ersätts med en yrkesarmé, öppnas helt nya möjligheter för att föra soldatmassan in i krig som saknar stöd i hemmaopinionen. USAs krig i Irak är ju ett exempel - trupperna är på alla möjliga sätt yrkessoldater, inköpta för att agera dödsmaskiner bland en civilbefolkning som drabbas hårt.

Om detta kunde jag ha pratat i Studio Ett idag. Tiden var dock knapp och folkpartisten Cecilia Wigströms inlägg så cyniska och bestörtande att inriktingen fick bli Sveriges omfamnande av krigsalliansen NATO. Wigströms världsbild liknar den engelske fältherrens och den är inrepeterad inom ett parti som lämnat all liberalism kvar hemma hos Bengt Westerberg. Folkpartiet stinker kolonialism och avhumaniserande ovanifrånperspektiv. Samtidigt är den borgerliga "solidaritetsarbetet" tydligt och lätt att ta ställning emot. Det är ju i alla fall bra.

Lyssna på Studio Ett här!

Läs också Biström Risslén på bloggen Systrar, kamrater.