måndag 25 september 2006

"Större löneklyftor gynnar både företag och anställda"

bg_top_default
Bilden är ett montage!

Det är inte jag som har hittat på rubriken ovan. Den är helt sjuk. Den hittas på Svenskt Näringslivs hemsida och är rubriken på det pressmeddelande som lanserar svenska arbetsgivarföreningens senaste låtsasrapport "Myten om lönebildningen förlorare!". Författare är Björn Lindgren, ekonom i Sveriges femte borgerliga parti.

Rubriken i sig är ju hårresande. Vad menas? Att löneklyftorna mellan kvinnor och män gynnar företagen kan jag förstå. Företaget tjänar pengar på att felavlöna kvinnor som är minst lika kompetenta som deras manliga kollegor. Men tjänar kvinnorna på löneskillnaderna? Knappast. Lindgren har dock i all sifferonani glömt bort att fråga de låg- och felavlönade kvinnorna.

Rapporten börjar med en härlig verklighetsbeskrivning som kan liknas vid en astronauts betraktelse av en avlägsen planet och samma astronauts antaganden om händelseutvecklingen på denna himlakropp i fjärran. Lindgren börjar med att konstatera att lönebildningen i Sverige resulterat i omfattande ökning av reallönerna. I all förtvivlan fortsätter han,
"Trots detta mycket goda utfall finns det ett underliggand missnöje med löneökningarna och fördelningen av dessa. Detta har bland annat inneburit krav på höjda minimilöner. En nyligen publicerad studie visar också att minimilönerna i Sverige är bland de högsta i världen...".

Här presenteras den borgerliga problembilden som består och löper lik en röd tråd genom hela rapporten. Reallönerna i Sverige ökar mest i Europa. Ändå vågar arbetarna ställa krav på höjda minimilöner. Att de inte vet sin plats?

Lindgren lyfter upp murbräckan och börjar svinga,
Stora grupper får idag aldrig ett arbete eller slås ut efter en kort tid. Utanförskapet resulterar i att allt större grupper är sjukskrivna eller i sjuk- och aktivitetsersättning (tidigare förtidspension). Samtidigt är ungdomsarbetslösheten i Sverige hög i ett internationellt perspektiv. Allt detta är tecken på att personer som inte kan arbete till hundra procent och personer som har svårt att signalera sin fulla produktivitet har svårt att komma in på arbetsmarknaden. De allt högre minimilönerna har bidragit till detta.
Vad får han allt ifrån? Borgerligheten och Alliansen har lyft upp varje seger
för den svenska arbetarörelsen som en orsak till ungdomars och invandrares utanförskap. Sjukförsäkringarna motiverar inte sjuka att arbeta. Arbetslöshetsförsäkringen motiverar inte arbetslösa att ta lågavlönade arbeten. LAS, och turordningsreglerna, stänger ute ungdomar (eller hindrar arbetsgivaren från att avskeda anställda som är en "pain in the ass", som ställer krav på högre lön, bättre arbetsmiljö och rimliga scheman).

Jag har en alternativ förklaring till utanförskapet. Jag väljer att använda ordet "systemfel". Ett systemfel som yttrar sig i det faktum att stora nedskärningar drabbade den offentliga sektorn under 1990-talet. 500 000 människor förlorade sina arbeten. De som jobbade kvar slet och sliter ut sig än idag. Systemfelet är att en borgerlig regering inte kommer upprusta den offentliga sektorn utan skrota den, sälja ut den och montera ned den. Ett annat systemfel präglar hela den privata sektorn där privata vinstintressen är i centrum (fullt rimligt för kapitalismen - därför vill jag avskaffa marknadsdiktaturen). Aktieutdelningen inom privat sektor förväntas bli 170 miljarder kronor. Svensk företagsamhet har aldrig haft det bättre. 40 000 nya företag förra året. Men systemfelet består. Aktieägarna väljer att lagra pengar på hög i personliga bankkonton istället för att återinvestera i nyanställningar. Detta är det stora felet idag.

Och minimilönerna måste höjas. Hotell- och restaurangfackets ordförande uttrycker det på ett bra sätt,
Väldigt många av Hotell- och restaurangfackets medlemmar ligger på minimilönen 15 000 kronor i månaden. Under existensminimum för många.

Slutsatserna som Lindgren tecknat ner tar ändå priset,
"Den uppenbara slutsatsen är istället att minimilönerna inte ska höjas och att en större andel av löneökningarna ska bestämmas och fördelas på företaget."

Jippi! Låt löne(-ökningarna) bestämmas av företagen. I en europeisk jämförelse är minimilönerna högre i Sverige, inte för att vi har en lagstiftning om minimilöner (vi har ju kollektivavtalen) och inte heller för att arbetarna är extra bortskämda här uppe. Orsaken är att en stark arbetarrörelse har kunnat ställa krav och har sedan backat upp kraven med medlemsstyrka och stridsåtgärder. Låt oss hoppas att denna styrka består samt blir uppenbar och slagkraftig under den kommande avtalsrörelsen.

Det är dags att höja lönerna, speciellt för kvinnor i offentlig sektor som subventionerat männens lön och den privata sektorn vinster genom att avstå från löneökningar!

1 kommentar:

Fredrich Legnemark sa...

De vill bara skyffla över skulden för arbetslösheten på arbetarrörelsen och fackföreningarna.

Billigt och framför allt felaktigt.