My Nuclear Iran

Iran på sträckbänken?

Dilip Hiro skriver i The Nation.com om turerna kring Irans kärnteknologi eller det som av Bush-administrationen och bombförespråkare i väst kallas för kärnvapenprogram.

Hiro väcker en högst relevant fråga som fullständigt ignorerats i debatten:

Beneath the dispute between Iran and the European Union Troika (EU-3) on uranium enrichment rests a far more fundamental issue: Do Third World countries have the right to develop and use all nuclear technology, including enrichment, as authorized by the Nuclear Nonproliferation Treaty (NPT), or not?

Alltså, har länder tillhörande tredje världen, däribland länder som Iran, rätt att utveckla och använda sig av kärnteknologi? Den rättigheten är en självklarhet för länder i väst och också för ett enda land i Mellanöstern, nämligen Israel som besitter både teknologin och stridsspetsar.

Det som också tigs ihjäl i debatten om Iran och dess påstådda kärnvapenprogram är de bakomliggande orsakerna till faktumet att Frankrike, Tyskland och Storbritanien så grundligt har misslyckats med sina påtryckningar och hot om Säkerhetsråd osv. IAEA:s senaste uttalande om Iran står fast och menar att man inte funnit bevis för kärnvapenprogram och att Iran därmed inte brutit mot Non- Proliferation Treaty (NPT). Förhandlingsläget har förskjutits till Irans fördel och nu utnyttjar regeringen i Tehran sitt övertag genom att höja insatsern; man hotar att stoppa oljeflödet landet dras till Säkerhetsrådet.

Problemen för EU och USA förvärras något när Rajmah Hussein, ordföranden för Non-Aligned Movement (NAM) där länder som Brasilien, Indien, Indonesien och Sydafrika ingår, ställer sig på samma linje som Iran (för övrigt är dessa länder också drivande mot USA:s agenda i bl a WTO)

"...all countries have a basic and inalienable right to develop atomic energy for peaceful purposes."

Och Hiro drar en intressant slutsats:

By design or happenstance, Iran has emerged as a champion of the developing world with the courage and conviction to stand up to the Western world. This has won it quiet admiration by NAM governors, who fear that the limitations imposed on Iran could be extended to them eventually.

Nu är inte jag någon anhängare av den islamiska regimen i Tehran, men jag kan inte annat än att konstatera att den politik som förs gentemot Iran med USA och dess europeiska allierade som största divkrafter, har lett till en starkare regim i Tehran, såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Inte helt ovanligt för den västerländska aggressionspolitiken, men med ett delat Säkerhetsråd där Ryssland och Kina med allra största sannolikhet kommer försvara egna intressen i Iran med sina veton, återstår endast tomma ord från EU:s och USA:s sida. Och Tehran kan fortsätta att visa tänderna.

Och i värsta fall också utnämnas som en "champion" som fått övertaget i kampen mellan David Och Goliat.