Jag vaknade av ett pling i mobilen. "Obama vann inatt". En känsla av lättnad kom över mig. Inte för att jag älskar Obama eller den politik som han fört de senaste fyra åren. Tvärtom.
Obama har misslyckats med att förändra. Det gäller inte minst den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken. Förvisso har flertalet amerikanska trupper lämnat Irak och en tillbakadragande från Afghanistan finns på dagordningen men amerikanska geopolitiska intressen kommer att prägla utvecklingen i båda länderna för lång tid framöver. Det försvårar en återuppbyggnads- och demokrateringsprocess baserad på respektive lands nationella självbestämmande. Guantanamobasen fortsätter att vara en skamfläck för Obama, USA och västvärlden. Och Israels systematiska kränkning av mänskliga rättigheter och folkrätten fortsätter. De illegala bosättningarna på Västbanken expandera och blockaden mot Gaza kvarstår samtidigt som den politiska utvecklingen i israelisk politik går i en allt mer reaktionär riktning. De trubbiga ekonomiska sanktionerna mot Iran drabbar såväl civilbefolkningen som den rörelse som i olika grad vill reformera den iranska teokratin.
Den ekonomiska krisen har tvingat Obama till att föra en närmast isolationistisk politik gentemot omvärlden. Samtidigt som krisen omöjliggjort större militära äventyr i Mellanöstern har den mer isolationistiska linjen också försvårat för Obama pressa den israeliska regeringen till eftergifter. Obama-administrationens ambition att få till stånd en fredsprocess kom därmed tidigt av sig.
På hemmaplan har sjukvårdsreformen varit Obamas stora seger. Samtidigt är klyftorna stora och fattigdomen utbredd. Det är svårt att se en väg framåt för en ekonomisk politik som åtminstone delvis kan utjämna djupa orättvisor som präglar det amerikanska samhället. Det amerikanska politiska systemet har visat sig vara en marknadens garant för status quo.
Varför då denna lättnad över "four more years" med Obama? Svaret är enkelt. Med Romney i Vita Huset riskerade den amerikanska utrikespolitiken att återigen slå in på en konfrontativ väg. Det gäller såväl synen på Irans nukleära energiprogram som synen på den israeliska ockupationen av Palestina. Romneys ekonomiska politik, som av många stämplats som diffus och oklar, var klar på en enda punkt. Skattelättnader för de allra rikaste i en tid när viktiga samhällssektorer behöver stora investeringar för att ta sig ur krisen. Romney hade fördjupat klyftorna ytterligare och lämnat efter sig en federal budget i spillror. Den redan hårt pressade amerikanska arbetarklassen hade betalat ett mycket högt pris. Med Obama finns åtminstone en förhoppning om en krockkudde som dämpar krisen slag mot majoritetens av den amerikanska befolkningen.
När Obama installerade sig i Vita huset i slutet av januari 2008, var förhoppningarna stora, nej, enorma. Förändringens vindar domnade snabbt av. Trots svårigheter med republikanskt övertag i representanthuset, har Obama nu fyra år på sig att gå till historien som en amerikansk president som återupprättade USA:s befläckade anseende runt om i världen.
Så vad kan vi hoppas på nu? Här är Obamas utrikespolitiska to-do list (utan inbördes ordning):
1. Stäng Guantanamo-basen på Kuba.
2. Villkora militärt stöd till Israel med nedmontering av de illegala bosättningarna på Västbanken och upphävande av blockaden mot Gaza.
3. Stoppa ekonomisk och militärt stöd till diktaturer som t.ex. Saudiarabien och Pakistan.
4. Dra tillbaka trupper och militära rådgivare från Irak och Afghanistan.
5. Upphäv blockaden mot Kuba.
6. Upphäv de ekonomiska sanktionerna mot Iran.
7. Ta initiativ till skuldavskrivning för länderna i Syd.