ID:Pelaseyed

Hans synd var att han är såsse

2012-01-21T11:07:00.001+02:00

Om uppgifterna stämmer kommer en socialdemokratisk partiledare att avgå kl 15.00 idag.

Detta efter ett historiskt drev. Den anklagade partiledaren sägs ha brutit mot riksdagens icke-existerande regelverk rörande ersättning för boende och felaktigt begärt avdrag för ett par bilresor. Han har också i egenskap av partiledare varit involverad i utformningen av socialdemokraternas budgetmotion, en budget som har resulterat i viss debatt (!) i partiets riksdagsgrupp.

Juholts största synd är dock att han är en socialdemokratisk partiledare och kanske det största hotet mot ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav efter valet 2014.

Idag har svenska medier med god hjälp från ett okänt antal avpolletterade socialdemokrater undanröjt ett allvarligt hot mot regeringen Reinfeldt.

Vi förlåter er aldrig.

Reflektioner från en kongress

2012-01-13T11:15:00.001+02:00

Vänsterpartiets 39:e kongress i Uppsala avslutades i söndags. Jonas Sjöstedt valdes till partiordförande med en stor majoritet. Valet av Jonas Sjöstedt har under den gångna veckan genererat mycket intresse för Vänsterpartiets framtida politiska projekt.

Jag har närvarat som ombud på de senaste fyra partikongresserna (2006, 2008, 2010 samt 2012) och jag är nog inte ensam om att summera fyra dagars kongress med att dagens Vänsterparti har självförtroende och är redo för att gå från ord till handling. Medan tidigare kongresser ägnats åt att återkonstatera politiska ståndpunkter, peka ut antagonister och återigen slå fast principer, valde ombuden på Uppsalakongressen att peka ut Vänsterpartiets politiska och organisatoriska färdriktning.

Frågan om sex timmar arbetsdag restes även denna kongress, men inte för att slå fast en princip utan för att ge den nyvalda partistyrelsen ett tydligt uppdrag att utarbeta ett strategidokument för genomförandet av kravet. Kongressen biföll en motion om att återinföra förbud mot bemanningsföretag och en majoritet beslutade att införa en stadgefäst månatlig partiskatt för alla inkomster från fasta arvoden överskjutande 5/8-dels basbelopp netto. Vänsterpartiet, som konsekvent drivit kravet på kraftigt sänkta politikerarvoden, går med andra ord före alla andra. I och med beslutet tar våra politiska förtroendevalda avstånd från den överbetalda etablissemang som kan skapas när politikers löner dra ifrån verkligheten.

Vänsterpartiets 39:e kongress behandlade också ett Strategidokument för framtidens Vänsterparti (preliminär version efter kongressbehandling finns att ladda ner här). Dokumentets två fokusområden, politikutveckling och organisationsbygge, diskuterade flitigt. Som (f.d.) ledamot i den Framtidskommission som lämnade över ett första utkast till partistyrelsen är jag både nöjd med debatten och besluten. Här kan du läsa om Framtidskommissionens arbetssätt och tankegångar under den unika process som resulterades i den strategi som antogs av partikongressen.

Kongressdebatten tydliggjorde dock behovet att diskutera profil och strategi i Vänsterpartiet. Vi måste inse att, oavsett vilka vi är i verkligheten, så har omgivning skapat sig en bild av oss som inte nödvändigtvis och på alla punkter behöver överensstämma med realiteten. Idag anser jag att bilden av Vänsterpartiet i stora delar handlar om att partiet och vi medlemmar är en del av ett politiskt etablissemang som styr landet Sverige. Denna uppfattning är utbredd och inte enbart isolerad till kretsar med konspirationsteoretiker eller Sverigedemokrater. Och eftersom denna bild av oss är missvisande är det upp till oss, Vänsterpartiets medlemmar, att ändra på den. Inte genom att säga att vi minsann inte är en del av etablissemanget utan genom att visa det i handling - från hur vi kommunicerar i tal och skrift, hur vi agerar som politiskt parti i och utanför parlamentariska församlingar till vilka politiska stridsfrågor som vi lyfter upp på dagordningen. Och ja, enligt mig kan det till och med handla om hur vi klär oss (!). Under stycket "Ett aktivt och synligt parti" i strategidokumentet står följande,

"I en tid då alla från vänster till höger säger ungefär samma sak, gäller det att skilja ut sig från mängden. Det ska vi göra på flera sätt. Ett sätt handlar om att istället för att bara prata politik, faktiskt också göra politik. Vi ska ha ett arbetssätt som når ut till fler, är mer konkret och som tydligt riktar sig till Vänsterpartiets målgrupper.

Det är en viktig uppgift för oss att tillsammans med andra kunna sätta ord på mångas upplevelser och förhoppningar. Men vi ska också visa att vi är de handlingskraftiga som tar saker på allvar här och nu. Det kan handla om att istället för att bara kräva en fritidsgård i ord, också organisera missnöjda människor med målet att kommunen ordnar en fritidsgård."

Sammantaget, skapar vad vi gör och vad vi säger bilden av Vänsterpartiet. Att den rådande bilden av oss behöver förändras var inte alla ombud överens om. I mina ögon gick en tydlig linje mellan yngre, nyblivna medlemmar samt de utan parlamentariska uppdrag och de med tyngre parlamentariska uppdrag. Det är ett glapp som den nyblivna partiledningen måste överbrygga. Framtidens Vänsterparti måste gå i takt och strategidokumentet måste bli verklighet överallt inom partiorganisationen. Jag är övertygad om att både partiledning och framtida kongresser måste diskutera de s.k. profilmässiga frågorna. Dessa frågor är inte allt men inte heller oviktiga. Vänsterpartiet har inte råd att försumma några chanser.

Inom ramen för strategidokumentet antogs också en rad politiska prioriteringar med tonvikt på feminism, arbete, ekonomi och miljö. Var och en av dessa politikområden har sina egna utmaningar. Den feministiska tillbakagången i samhället i stort måste vändas. Det görs genom att lyfta kvinnors rätt till sin egen kropp men också genom offensiva krav som syftar till höja kvinnors löner och skapa gemensamma samhällsmodeller som löser upp könsroller och könsmaktsordningen. Klimatpolitiken måste omvandlas från individuella lösningar till att utgå från klass- och könsanalys. Vänsterpartiets ekonomiska politik måste vara trovärdig utan att göra avkall på vår grundläggande kritik mot utgiftstak, andra ekonomiska ramverk eller en demokratisering av ekonomin. Och slutligen måste Vänsterpartiets jobbpolitik bli en central fråga på alla nivåer i partiet. Såväl kravet på sex timmars arbetsdag som förbud mot bemanningsföretag hänger ihop med kravet på att full sysselsättning måste överordnas inflationsbekämpning.

Det största utmaningen för den nyvalda partistyrelsen blir att identifiera konkreta frågeställningar och lyfta konkreta krav inom respektive område - krav som är relevanta för "vanligt folk". Att vara relevant har varit en av partiets största problem. Vi har tendensen att smalna av då en breddning av politiken uppfattas som vandring högerut eller att vi lämnar de svagaste grupperna bakom oss. Dock visade kongressen med all tydlighet att Vänsterpartiets politik kan breddas och radikaliseras och samtidigt vara relevant för de breda grupper som vi representerar - bland andra kvinnor, LO-kollektivet, utlandsfödda. I det här arbete kommer Framtidskommissionens slutrapport, innehållandes fyra tunga rapporter om feministisk och arbetsmarknadspolitiks samt miljö och ekonomi, att vara viktig.

För min egen del så är jag nöjd med kongressens utfall. Vänsterpartiet är idag ett parti samlat kring ett politiska projekt. Att vi hade goda förutsättningar för att lyckas med just detta är tidigare partiledningars förtjänst, inte minst Lars Ohlys ordförandeskap som inte enbart samlade partiet men som också bidrog till att lyfta de problem som ett systemkritiskt parti som vill bestämma ställs inför.

Nu handlade inte kongressen i Uppsala enbart om politik, debatter och omröstningar. Det var en känslosam kongress. Lars Ohlys tal, och i synnerhet passagen om terrorattentaten i Norge förra sommaren, berörde alla i kongressalen och säkerligen många TV-tittare. Stefan Lindborg, Ung Vänsters förbundsordförande, höll ett fantastiskt tal som frambringade tårar. Till och med nu när jag skriver samlar sig tårarna. Talet var passionerat men tydligt och det fick mig att minnas allt det som jag lärt mig i ungdomsförbundet och alla de kamrater som jag har lärt känna. Många kommer att vara mina vänner för livet.

Kongressdelegationen från Göteborg gjorde en enastående insats. Ständigt pålästa. Kamratlighet och humor. Tack för att ni gjorde den här kongressen till ett minne i livet.

Vi står inför en mycket spännande vår i Göteborg. Första veckan i mars samlas medlemmarna till årskonferens. Då har vi i distriktsstyrelsen avverkat ett händelserikt verksamhetsår. Jag får erkänna att nervositeten över att vara ordförande för världens bästa partidistrikt börjar lägga sig. Men innan årskonferensen ska vi ta fram ett handlingsprogram mot segregationen i Göteborg - ett tydligt och konkret åtgärdsprogram för att lösa vår stads allra största utmaning. I Göteborg ska alla få en chans. Idag är det inte så och det ska vi ändra på.

Andra som bloggat: Erik Edwarson, Stardust, Peter Andersson, Fredrich Legnemark, Utredarna, Jonas Wikström, Ett hjärta rött, Adam Cwejman, Jonas Sjöstedt, Makthavare, HBT-sossen, Ulf Bjereld, Approximation, Maria Abrahamsson, Vänstra stranden, Birger Schlaug

I medierna: ETC, Sydsvenskan, Dala-demokraten, SvD, DN,

Tre argument mot delat ledarskap

2011-08-21T21:53:00.016+02:00

Debatten inför Vänsterpartiets kongress i januari 2012 börjar nu ta fart på allvar. Samtidigt som Lars Ohly meddelat att han avgår på partikongressen har fyra kandidater, Hans Linde, Rossana Dinamarca, Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt, deklarerat att de står till förfogande till posten som partiledare. Detta har öppnat upp för en diskussion om ledartyp och politik, även jag önskar mer av båda.

En diskussion som tangerar ovanstående är vilken ledarskapsmodell som ska gälla efter kongressen. Delat ledarskap har framförts som ett alternativ till den rådande modellen med en partiledare och vice partiledare. Av debatten att döma kommer delat ledarskap att bli en de stora frågorna på partikongressen i januari.

Argumenten för delat ledarskap kan i huvudsak sammanfattas med nedanstående tre punkter:

i) Mindre press. Uppgiften som partiets främsta företrädare är en ansträngande arbetsuppgift. Delat ledarskap innebär delad arbetsbörda och delat ansvar.

ii) Mer jämställt. Delat ledarskap innebär en man och en kvinna blir partiets ansikte utåt. Det är en styrka för ett feministiskt parti.

iii) Mer demokratiskt. Delat ledarskap frångår toppstyrning eftersom två personer istället för en personer tar sig an rollen som partiets främsta företrädare.

Har då ovanstående tre argument för delat ledarskap någon bäring. Jag menar att både argument (ii) och (iii) haltar medan argument (i) är förvisso sympatisk men att lösningen på en partiledares utsatta position och arbetsbelastning kan hittas i andra åtgärder än införandet av delat ledarskap.

Jag börjar baklänges med argument (iii).

Demokrati i en organisation är ett komplext fenomen. Interndemokratin handlar om transparens och förankring av beslutsprocesser. Det handlar om möjligheten att ge mandat och att utkräva ansvar. Det handlar om majoritetsbeslut och möjligheten att verkställa detsamma. Jag är skeptisk till påståendet att delat ledarskap ökar demokratin. Jag menar snarare att delat ledarskap varken leder till ökad transparens och förankring av beslut eller bättre möjligheter att utkräva ansvar. Jag ser snarare en fara i att en modell med delat ledarskap resulterar i mer toppstyrning där viktiga beslut fattas av färre personer än vad som är fallet i dag. Med dagens modell kan en partiordförande omöjligen fatta beslut på egen hand även personen kan i olika grader vara drivande i olika politiska processer. Dock är det enkelt att se att snabba och avgörande beslut kan fattas av ett två sammansvetsade språkrör/partiledare med en gemensam linhe istället för som idag av ett verkställande utskott bestående av sju personer ur en partistyrelse. Det finns därmed en uppenbar risk att partistyrelsens makt minskar i takt med att viktiga beslut kan komma att fattas av två språkrör/partiledare.

Låt oss ta ett konkret exempel. Vänsterpartiets partistyrelse brottades en hel del med den interndemokratiska processens under det rödgröna samarbetet inför valet 2010. Partistyrelsen hade sista ordet vid överenskommelser med de övriga två partierna. Väldigt ofta uppfattades detta som krångligt - dock inte av partiets egna förhandlare, verkställande utskott eller partiordförande utan av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. I båda partier var partistyrelsen i praktiken bortkopplad från överenskommelserna. I Miljöpartiet bestämde språkrören Wetterstrand/Eriksson.
Argument (ii):

Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Riksdagens första feministiska parti. Idag är det naturligt att feminismen genomsyrar hela partiets politik. Samtidigt står partiet inför en stor organisatorisk utmaning. Många kvinnor söker sig till Vänsterpartiet men betydligt färre återfinns i ledande positioner. Många kvinnliga medlemmar väljer inaktivitet efter en tid av politiskt arbete i partiet. Det är i grunden ett demokratiskt problem. Kvinnor stöter helt enkelt på hinder i sitt engagemang i vårt parti. Detta internfeministiska problem har sin grund i att Vänsterpartiet är en del av samhället. Könsmaktsordningen återfinns i vårt parti trots att vi är ett feministiskt parti som medvetet försöker bekämpa könsorättvisor både i och utanför partiet.

Hur ska vi överkomma de internfeministiska utmaningarna? Det handlar om att bygga motstrukturer. Det behövs t.ex. fler forum där kvinnor kan organisera sig separatistisk för att, utan mäns ständiga invändningar, kunna sätta agendan för partiets internfeministiska problem och lösningar på detsamma. En motstruktur är - tro det eller ej - att vissa poster endast kan innehas av en person. Risken finns alltid att män i ledande positioner överskuggar kvinnor på samma nivå. Detta gäller förstås också vid delat ledarskap.

Låt oss återigen titta på Miljöpartiet som tillämpat modellen med språkrör sedan bildandet 1981. En berättigad fråga är hur många manliga samt kvinnliga språkrör innan Fridolin/Romson som åtminstone politiskt intresserade kan räkna upp? Personligen kan jag komma på Maria Wetterstrand som enda kvinnliga språkrör, medan jag kan räkna upp Gahrton, Schlaug och Eriksson utan att någon betänketid. Delat ledarskap har i Miljöpartiet, ett parti med ett förhållandevis nyupptäkt intresse för feminism, inte inneburit ökad jämställdhet utan snarare en struktur som förstärkt mäns positioner ytterligare. Med delat ledarskap finns risken att en man alltid återfinns i partiets yttersta ledning. Inte särskilt feministiskt för ett modernt Vänsterparti.

En feministisk offensiv som allt för få pratar om är t.ex. riktade ledarskapsutbildningar för kvinnor i partiet eller byggandet ev ett mera attraktivt parti för de unga kvinnor närmare trettio som alltför ofta lämnar Ung Vänster men som inte ser Vänsterpartiet som ett självklar plats för fortsatt aktivism och politisk engagemang.
Och så slutligen argument (i):

Jag föreställer mig att det är oerhört ansträngande att vara partiledare. I synnerhet för ett parti som står still i opinionen och som i likhet med Vänsterpartiet står allt mer ensam i sin oppositionsroll. Det är säkert så att uppgiften kan stundtals klassas som helt enkelt övermänsklig. Men innebär delat ledarskap en avlastning? Jag är tveksam. Jag tror att få utgår ifrån att två eventuella språkrör ska göra lika mycket som Lars Ohly tillsammans - alltså bara hälften så mycket vardera - utan jag tror att många partikamrater utgår ifrån att de två språkrören lägger ner lika mycket energi som Lasse vardera. Därmed faller argument (i).

Min andra kritik är att argument (i) blundar för en viktig diskussion inför partikongressen. Det handlar om diskussion om partistyrelsens, verkställande utskottets samt partisekreterarens roll i den centrala organisationen. Det kollektiva ledarskapet är en nödvändighet för att att politiken ska få genomslag i och utanför partiet. En bra partiledare kan åstadkomma föga utan partisekreteraren, vice ordföranden, verkställande utskottet och partistyrelsen, i synnerhet när det gäller det vitala arbetet med att rusta en organisation för politiskt förändringsarbete.

Här är en kortare intervju med mig och John Hörnqvist, ordförande för Vänsterpartiet Storstockholm, angående valet av partiordförande.

Andra som bloggat: Jonas Sjöstedt, Ilona Sz Waldau, Süssner1, Süssner2, Makthavare
I medierna: AB, GP, DN, Sydsvenskan

Fel av Gothia Cup att ge efter för diktaturer

2011-07-28T08:16:00.005+02:00

Foto: Team Sportia

Förra veckan avslutades Gothia Cup, världens största fotbollsturnering för ungdomar. Gothia Cup är en viktig institution. Turneringen visar på idrottens gränslösa potential att förena människor med vitt skilda förutsättningar och bakgrund. Genom åren har bland annat lag från Palestina deltagit och Vänsterpartiet har odlat ett djupt vänskap med ungdomslaget EF Soyapango från staden Soyapango i El Salvador.

Dock fläckades årets upplaga av Gothia Cup av arrangörernas svek mot ett pojklag från de västsahariska flyktinglägren. Trots ett tidigare löfte, förbjöds Western Sahara FC att bära Västsaharas flagga under den traditionsenliga invigningen. Orsaken: påtryckningar från de marockanska laget som också deltog i turneringen.

Jag träffade laget igår kväll och det var uppenbart att de, trots den unika upplevelses om Gothia Cup har varit, kände sig överkörda och utanför. I synnerhet lagledarna var ledsna och förbannade över ett beslut som dikterats av ockupationsmakten.

Med anledning av Gothia Cups agerande, har jag idag en debattartikel i GöteborgsPosten,

Föreställ dig att ett fotbollslag från det av Israel ockuperade Palestina förbjuds att bära den palestinska flaggan med motiveringen att flaggan provocerar israeliska deltagare. Om vi byter ut Palestina mot Västsahara och Israel mot Marocko, så har just detta orimliga scenario ägt rum på årets upplaga av Gothia Cup. Västsahariska ungdomar förbjöds att bära sitt lands flagga under den traditionsenliga invigningsceremonin efter protester från marockanska deltagare.

[...]

Strax innan invigningen av Gothia Cup i förra veckan, gav arrangörer vika för protester från de marockanska lagledarna när man, trots ett tidigare löfte, förbjöd Western Sahara FC att bära den västsahariska flaggan. Därmed valde arrangörerna att frångå Gothia Cups ursprungsidé, nämligen att med hjälp av fotbollen, bryta barriärer och fördomar samt att främja fred och vänskap. I stället visade man undfallenhet gentemot en diktatur som bedriver en olaglig ockupationspolitik och som konsekvent bryter mot mänskliga rättigheter i det ockuperade Västsahara.

[...]

Nästa år samlas återigen tusentals ungdomar från världens alla hörn för att spela fotboll i Göteborg. Årets svek mot Western Sahara FC får inte upprepas. Efter händelsen finns det stor risk att fotbollslaget från Västsahara inte kommer tillbaka till Gothia Cup. Därför borde Gothia Cup starta en demokratifond vars medel är ämnade för att bekosta deltagande av ungdomslag från länder som befinner i väpnade konflikter eller under ockupation.
Gothia Cups ledning måste också ta lärdom av sitt misstag och driva frågan inom FIFA så att lag från ockuperade områden och länder också kan delta i internationella idrottstävlingar under egen flagg. Nästa års upplaga av Gothia Cup måste präglas av medmänsklighet och respekt för folkrätten.

Läs hela debattartikeln här.

Andra som bloggat: Afrikagrupperna, Emmaus Björkå, Rickard Nordin
I medierna: BT, GP1, GP2, GFT, Metro, SvD, TV4, VK

Utøya.Sorg.Vrede.Hopp.

2011-07-25T12:07:00.006+02:00

Det är omöjligt att med ord beskriva alla tankar och känslor som kommit och gått efter attentatet mot regeringskvarteret i Oslo och mordet på över 80 unga, norska socialdemokrater på ön Utøya. Tankarna går förstås till de som mist livet, deras anhöriga och de som överlevt mardrömmen.

Terrorattackerna, för det handlar just om välplanerade, politiskt motiverade attacker mot civila, har utraderat en generation engagerade ungdomar organiserade i ett ungdomsförbund känt för att försvara människovärdet gentemot de rasistiska, islamofoba strömningar som växt fram i Norge. Norsk arbetarrörelse har förlorat många skarpa hjärnor, goda retoriker och skickliga organisatörer - norsk arbetarrörelse har gått miste om en del av sin framtid.

Den tragiska händelsen i Norge känns extra mycket i magen när jag tänker tillbaka på alla riksting, kongresser, veckokurser och sommarläger som jag har deltagit i tillsammans med mina kamrater i Ung Vänster. Jag är den jag är idag mycket tack vare alla fina kamrater som jag har träffat på dessa möten. Tillsammans har vi pratat politik, vi har vässat vår gemensamma organisation, vi har umgåtts, skrattat och ibland gråtit. Det har varit oskyldigt men inte på något sätt naivt. Varje möte och träff har varit angelägen för oss då vi har varit många som gått ihop för förverkliga fina saker tillsammans - socialismen, feminismen, den internationell solidariteten och försvaret av människovärdet.

Därför har det hela tiden legat nära tillhands att dra paralleller mellan AUF:s sommarläger på Utøya och alla de Ung Vänster-arrangemang som jag själv har besökt. Vi har bestått av unga människor som har samlats för att tillsammans förändra världen. Det har varit svårt att slå undan tanken på att Utøya kunde ha varit Motala där Ung Vänster samlas till veckokurs eller Dalsland där vi tältar tillsammans på vårt sommarläger. Den tanken har skickat kalla kårar längs ryggraden. Den tanken har förvandlat mördandet på Utøya till något högst personligt.

Mitt i allt detta finns ändå hopp. I lördags samlades runt 300 personer i Göteborg för att hedra offren i Norge. I egenskap av ordförande för Vänsterpartiet Göteborg överlämnade jag en bukett rosor till SSU-ordföranden i Göteborg. Under den fina minnesceremonin till minne av de mördade kamraterna i Norge, väcktes just hoppet. Hoppet i att vi är många som dagligen bekämpar rasism och främlingsfientlighet. Och hoppet om att vi efter det fasansfulla som har hänt kommer att bli ännu fler.

Reaktionerna på terrordådet har varit många. Naturligtvis har de allra flesta uttryckt avsky mot det som har hänt. Bland alla kommentarer som ger stöd till anhöriga, till AUF och norsk arbetarrörelse, kan jag känna igen vissa gemensam nämnare. Många förenas i vetskapen om att de senaste årens utveckling i rasistisk riktning har skadat oss och att priset för "kriget mot terrorismen" har varit högt i form av krig och ockupationer i periferin och inskränkning av den personliga integriteten samt stegrande rättslöshet i centrum. Många har därför reagerat på att det numera är en ryggmärgsreflex att tänka på islamister och muslimsk terrorism när de hör om terrorattentat. Många förenas också i vetskapen om att just den personliga ryggmärgsreflexen är resultatet av en pågående process i Europa och USA där muslimer misstänkliggörs som grupp. Och till sist. Många förenas i vetskapen om att terrordådet i Norge är ett resultat av denna farliga samhällsutveckling.

Framväxten av fascistiska, rasistiska och högerpopulistiska partier i Europa har på ett dramatiskt sätt påverkat utomeuropéers levnadsvillkor på kontinenten. De lever i en tid och plats där misstänksamhet mot minoriteter har tillåtits bli dagordningssättande. Just i Norge har Fremskrittspartiet gått i bräschen för en ton och retorik som normaliserat hets och hat riktat mot muslimer. Samma utveckling ser vi i Danmark och till viss del här hemma i Sverige.

Så vad kommer att hända nu? Kommer Norge att sluta sig inåt i samma takt som tvångsåtgärder av olika slag implementeras? Det verkar inte så när jag hör på norska regeringsföreträdare eller debattörer. Det är väldigt lite vedergällning och väldigt mycket ödmjukhet inför utmaningen att bygga demokratin så att den även inbegriper de grupper som har smutskastats och försvara demokratin så att rasism och främlingsfientlighet trycks tillbaka. Samtidigt kan jag inte sluta undra hur samtalstonen hade varit om gärningsmannen haft utomeuropeiskt ursprung.

I Sverige ser vi nu begynnelsen till en debatt om högerextremistiskt våld och en ursäktande ton från de rumsrena strömningar som under lång tid har haft resonemang som tangerat islamofobi som sitt dagliga bröd och vatten. Framöver kommer vi i Sverige att än mer intensivt prata gränser. Det kan vara bra ibland men låt inte debatten stanna vid formalia. Idag finns alla förutsättningar att bygga en bred antirasistisk rörelse som går ut och förändrar. Låt oss inte missa den chansen. Som jag skrev på Facebook natten mellan lördag och söndag: Kom ihåg att bästa sättet att hedra offren för terrordåden i Norge är att bemöta rasism oavsett plats & avsändare. Försvara människovärdet!

Läs också Ali Esbati: Utøya.

Andra som bloggat: Stefan Lindborg, Tove Liljeholm, Anna-Lena Lodenius, Ulf Bjereld, Anna Ardin, Dagens Konflikt, Craig Murray, Enmansutredningen
I medierna: AB, Expressen, GP, Guardian, Sydsvenskan, SVT

Göteborg måste ta täten för att stärka facket

2011-07-02T14:35:00.003+02:00

Jag skriver inför en sommarträff som arrangeras av Nätverket för Göteborgs Arbetarrörelse. Ett viktigt och bra initiativ i Göteborg där förutsättningarna för att sätta fackets och dess medlemmarnas vilja på agendan är bra.

Här är ett uttdrag,

Det har blivit fult att snacka om facket och rättigheter på jobbet. Blondinbellas entreprenörsskola och näringslivets kurser för unga företagare får däremot ta plats. Det är dags att ändra på detta med start i Göteborg.
I mitten av juni deklarerade Moderaten Jonas Ransgård att 100 000 kr tilldelats föreningen Ung Företagsamhet efter att högerpartierna i Göteborg fått kommunen att ställa sig bakom en ansökan till Wilhelm Röhss donationsfond. Att Ransgård och hans högerkollegor bryr sig om ungdomar är ju sött om det inte var så att Ung Företagsamhet stöds av både inflytelserika Svenskt Näringsliv och Wallenbergfamiljens maktbolag, Investor.
[..]
Vi ska inte låta detta fortsätta. Det görs mycket bra redan idag. Trots år av antifacklig politik och retorik tar facket och dess medlemmar dagligen strid för det fackliga löftet – och vinner striden! Nu är det dags att ta ett steg till. Och här i Göteborg kan vi gå före. Göteborg är en stad med en vital arbetarrörelse. Här drivs studiecirklar, fackliga kurser och i sommar också en sommarträff arrangerad av Nätverket för Göteborgs arbetarrörelse. I Göteborg finns också förutsättningar för arbetarrörelsens organisationer och partier att på politisk väg förändra saker till det bättre. Här är tre förslag:

1. Inför kurser i fackliga rättigheter och arbetsrätt på skolschemat.

2. Erbjud alla gymnasieklasser i kommunen besök från fackliga organisationer som informerar om rättigheter på jobbet och kollektivavtal för den jobbar extra eller sommarjobbar.

3. Instifta ett stipendium inom Göteborgs Stad för ungdomar som kämpar för bättre anställningsvillkor och arbetsmiljö på sina arbetsplatser.

Andra som bloggat: Nätverket för Göteborgs Arbetarrörelse, Jonas Ransgård

Om organisation, konsten att fokusera och partikongressen

2011-06-28T15:55:00.019+02:00

Strax innan midsommarhelgen publicerades dystra opinionssiffror. Vänsterpartiets nedåtgående trend ser ut att hålla i sig. Siffrorna har naturligtvis väckt reaktioner - utanför partiet men naturligtvis främst internt.

Vissa undrar ärligt vad som kommer att hända nu. Många andra ser lösningarna på en rad centrala problem i det förslag på strategidokument som partistyrelsen lämnat till kongressen. Det som är oroväckande är att opinionsläget har på sina håll lett till förhastade slutsatser, efterlysning av quick fixes och byte av stora delar av partiledningen. Detta är förstås problematiskt, i synnerhet när sittande partistyrelse valdes för lite mer än ett år sedan, av en kongressmajoritet i Gävle. Partistyrelsen har också haft det valplattform som kongressen fastslog som sin rättesnöre - såväl under valrörelsen 2010 som under eftervalsarbetet.

Låt bli panikstrategierna
Bortsett från det dåliga opinionsläget för Vänsterpartiet som gång på gång bekräftas av mätningar, tornar sig nu nya orosmoln upp på partihimlen. "Paniken" som tycks råda för många problem med sig.

För det första, ett politiskt parti måste tänka långsiktigt, utifrån olika scenarion som kan inträffa och utifrån en realistisk och korrekt självbild. Det fungerar sällan i kombination med en längtan efter enkla lösningar som kan vända utvecklingen över natt. För det andra, det finns en inneboende fara i att inte ta sig tiden att analysera partiets problem. Den ibland befogade kritiken mot sakernas tillstånd riskerar att reduceras till att bli alltför svepande och dåligt underbyggd. Det är helt enkelt enklare att rikta kritik mot partiledare, verkställande utskott eller partistyrelse och vilja välja bort och välja nytt än att se hela djupet i partiet problem.
Det finns dåliga exempel på denna panikstrategi: Socialdemokratins rådslagsprocess efter valet 2006, valet och bestraffningen av Mona Sahlin samt den hastiga utlysningen av en extrakongress under våren 2011 har resulterat i att partiets grundläggande problem återstår. På grund av extrakongressen, hann inte heller den socialdemokratiska kriskommissionens omfattande rapport förankras inom partiet vilket ledde till att det idag är oklart om de föreslagna åtgärderna kommer att förverkligas av Håkan Juholt.

Vänsterpartiet befinner sig i kris. Det är i sig, tyvärr, inte anmärkningsvärt med tanke på den reträttposition som vänstern befinner sig i Sverige, i Europa och i stora delar av världen. Krisen kan dock inte överkommas med partiledarbyten eller omfattande nyval av partistyrelsen, som snarare kan liknas vid bestraffningsmetoder än vid en långsiktig strategi för att vända utvecklingen. Vad krävs då av oss Vänsterpartister idag?

Organisationen är A och O
Vänsterpartiets största tillgång är dess medlemmar. Under det senaste året har vi bevittnat en unik medlemsökning. Detta i ett läge där Vänsterpartiet under lång tid backat i opinionen och tillhörde förlorarsidan i ett riksdagsval. Samtidigt betyder ett ökat medlemsantal väldigt lite när det på många håll saknas en organisation som kan skapa politisk verksamhet som är både relevant för partiets medlemmar och de grupper som vi säger oss representera.

Idag hittar vi Vänsterpartiets styrka främst i det stora städerna. Där finns ett medlemsunderlag som är själva förutsättningen för ett flexibelt partiarbete som både innebär parlamentariskt arbete och utomparlamentarisk opinionsbildning.

Om vi då förflyttar oss utanför storstäderna ser vi att partimedlemmar där verkar i ett helt annat parti. Där är medlemsunderlaget mera begränsat - medlemsökningen är helt enkelt inte lika stor på landsbygden. Den lokala partiföreningen är djupt engagerad i det parlamentariska arbetet i kommunen. Nämndplatser ska besättas, motioner ska skrivas och handlingar ska läsas. Det finns en hel del partiarbete som måste bortprioriteras. Ingen håller i introduktion för nya medlemmar, det finns inget organiserat, systematiskt studiearbete och det utåtriktade arbetet reduceras till att dela ut flygblad och kaffe en gång i månaden. Få personer gör mycket arbete och trots allt hedervärt slit har medlemmarna känslan att de inte har gjort tillräckligt.

En av de stora utmaningarna för Vänsterpartiet är att ändra på detta. En målsättning på lång sikt måste vara att bygga en partiorganisation som kan bära det parlamentariska arbetet och koppla det till ett genomtänkt utomparlamentarisk opinionsbildning samtidigt som man bedriver studier som stärker medlemmar på det organisatoriska och politiska planet. Kongressens uppgift när den samlas i Uppsala i början av januari nästa år bör vara att ge nästa partistyrelse ett tydligt uppdrag för att bygga organisation. Det är därför glädjande att partistyrelsens förslag på strategidokument, som damp ner i brevlådan samma dag som vi fick oss en opinionsmässig kalldusch, har fokus på hur Vänsterpartiets organisation ska utvecklas.

Där hittas fler kloka förslag:
- Att uppvärdera organisatoriskt arbete.
- Att anpassa partiverksamheten till medlemmarnas förutsättningar och intressen.
- Att hitta rätt uppgift till varje person och hitta rätt person
till varje uppgift.
- Att genomföra minst två centrala ledarskapsutbildningar som riktar sig till nyckelpersoner i distrikten.
- Att på alla nivåer rekommendera partiskatt för förtroendeuppdrag.
- Att sänka trösklarna för att det ska bli enklare att delta i Vänsterpartiets
verksamhet.
- Att starta ett kvinnopolitisk nätverk.

Konsten att fokusera
En organisatorisk satsning måste gå hand i hand med en uppslutning bakom demokratiskt fattade beslut om politiska och organisatoriska prioriteringar. Ett Vänsterparti i kris har inte råd att vara spretig och trubbig. Alla resurser, så väl ekonomiska som personella, måste gå åt samma håll. Detta innebär inte att partiföreningar inte ska ha möjligheten att formulera politik utifrån lokala förutsättningar eller att anpassa centrala kampanjer för att lyfta upp lokala frågor. Tvärtom, partiets prioriteringar måste brytas ned för att få genomslag.

Det stora problemet idag är att det ovanstående sker för sällan. Vänsterpartiet har svårt att fokusera sina resurser. Det gäller så väl partistyrelsen, rikdagsledamöterna, parti- och riksdags som partiföreningar och distrikt. Det är därför inte konstigt att centrala kampanjer uppfattas illa förankrade och därmed inte får det genomslag som vi medlemmar alla önskar.

Även här måste kongressen vara tydlig. Demokratiskt fattade beslut måste följas och förankras bättre. Om partistyrelsen väljer att prioriterar X kan inte en del prioritera Y och några andra Z. Det är ohållbart. Partistyrelsens prioriteringar måste genomsyra hela partiet och alla partiets delar. Det uppnås inte genom att skicka mejl till partidistrikt och förtroendevalda med information om den kommande kampanjen utan det som krävs är en ledning som sätter sig på tåget och åker ut för att förankra beslut och lyssna av åsikter från organisationen. Det i sin tur kräver en kollektiv ledning som är väsensskilt från diskussionen om delat ledarskap eller en ordning där några få på respektive instans förankrar gemensamma beslut medan alla andra bevakar sina egna hjärtefrågor.

Stärk kongressen roll
Partistyrelsens förslag på strategidokument och programkommissionens revideringar har skickats ut till medlemmar och distrikt. Efter semestern drar en intensiv kongressdebatt igång. Det är både välkommet och nödvändigt för att vi tillsammans ska ta partiet ut ur den långvariga svacka vi befinner oss i.

Kongressen i Uppsala 5-8 januari blir viktig. Min känsla är att det är nu eller aldrig. Antingen löser vi de existerande problemen i partiet tillsammans med Uppsalakongressen som språngbräda eller så kommer det dröja väldigt länge innan vi återigen får chansen att samla oss kring ett gemensamt framtidsprojekt för Vänsterpartiet. Efter valet 2014 kan det helt enkelt vara för sent.

Kongressen måste med andra ord sätta ner foten och ge den nyvalda partistyrelsen ett tydligt uppdrag som innebär både politiska och organisatoriska prioriteringar. Återigen anser jag att förslaget på strategidokument är rätt väg att gå.

Jag har varit ombud på tre tidigare partikongresser och för första gången har jag en känsla för vad partiet möjligen kan komma att syssla med efter kongressens avslutats och alla ombud åkt hem till sina partiföreningar. Jag hoppas därför att varje kongress framöver får möjligheten att besluta om ett strategidokument eller dylikt som stakar ut partiets prioriteringar under kongressperioden. Det är tydligt att den nuvarande ordningen där kongressen behandlar ett 100-tal s.k. allmänna motioner som handlar om allt från köttförbud på partiarrangemang till ett nytt klassanalys inte är rimligt när partiets befinner sig i en kris.

Det här blev långt. Lite längre fram kommer jag återkomma till "kollektiv ledning", "utvecklingen av politiken", "politisk kommunikation" samt fler åsikter om Vänsterpartiets framtid. Jag hoppas att fler vågar diskutera de stora frågorna för partiet - bortom partiledarfrågan eller huruvida delat ledarskap är bra eller inte.

Andra som bloggat: Jonas Wikström, Rosa Lundmark, Britt Löfgren, Alltid Rött, Alltid Rätt, Almedalsbloggen
I medierna: AB, DN, DS, Expressen, SR

Läs Anjelicas blogg!

2011-06-21T22:18:00.001+02:00

Anjelica Hammersjö bloggar, har jag upptäckt!

Anjelica sitter för Vänsterpartiet i Göteborgs kommunfullmäktige. Hon är skarp, välformulerad och bråkig.

Följ länken till Anjelicas blogg: http://hammersjo.wordpress.com/

Omvalet en besvikelse

2011-05-16T08:18:00.004+02:00

Omvalet i Västra Götalandsregionen är över. Nu när sammanställningen är klar kan jag konstatera att valet blev en besvikelse på flera plan.

Valdeltagandet blev mycket lågt - endast 43,1% av de röstberättigade tog chansen att påverka den politiska inriktning i regionen. I Gunnared i Göteborg var valdeltagande strax under 20%. I Tynnered röstade endast var femte. Detsamma gäller Biskopsgården. De är områden där Vänsterpartiet har större stöd än riksgenomsnittet. Den demokratiska legimiteten i omvalet är enligt mig mycket liten och ett stort problem. Omvalet bör därför vara spiken i kistan för de som förordar skilda valdagar.

En annan besvikelse är Sverigedemokraternas fortsatta frammarsch. Partiet ökade i stöd trots ca 10 000 färre röster.

Vänsterpartiets valresultat är också en besvikelse. Vi var väl förberedda inför valet på så sätt vi hade våra politiska prioriteringar fastlagda. Vi lyckades också mobilisera vår organisation. Men jag konstaterar att vi inte lyckas bedriva en stark valrörelse utanför storstadsregionerna. Det är partiets största utmaning framöver - att bygga en jämn och stark organisation som agerar samfällt när det väl gäller.

Nu lyckades vi hålla ställningar och förlorar därmed inget mandat jämfört med valet i höstas (vi förlorar ett mandat jämfört med valet 2006). På sina håll har valrörelsen gått riktigt bra. I Göteborg, konstaterar jag att vi gör ett bra resultat i de områden där vi har stark närvaro i form av en aktiv partiförening med många medlemmar och mycket aktiviteter. Och som jag skrev igår kväll så har många nya medlemmar varit mycket aktiva i valarbetet. Stort tack alla som har kämpat!

Det blev återigen tydligt att Vänsterpartiet skiljer sig väsentligt från de övriga partierna som i långt och mycket har förvandlats till valmaskiner som syns under valrörelsen men som drar sig undan när valdagen har passerat. Vänsterpartiet är ett parti som till hög grad förlitar sig på sina medlemmar. Det är förstås en styrka och vi ser resultatet av detta i de område där vi har starka lokalorganisationer.

Jag kan också konstatera vi är det enda partiet som har synts ute på gator och torg non-stop sedan valet 2010. På så sätt har vi byggt ett förtroende bland människor och många känner att det finns ett parti som inte endast är ute efter röster utan som har ett politiskt projekt som sträcker sig bortanför korta valspurter.

På det politiska planet lämnar omvalrörelsen mycket att önska. Den politiska debatten och de reellt existerande politiska konflikterna mellan partierna kom inte fram förens valrörelsens sista dagar. Moderaterna och de övriga högerpartierna var mycket trängda på grund av Vänsterpartiets kritik mot deras privatiseringsiver. Att Socialdemokraterna också lyfte frågan blev helt enkelt för mycket för de lokala allianspartierna. Samtidigt bevittnade vi till stora delar en debatt som förde över väljarnas huvuden. Det är en delförklaring till Sverigedemokraternas framgång. Detsamma gäller den andra viktiga valfrågan - nämligen kollektivtrafikens organisering där bland annat Vänsterpartiet ville sänka priset för regionen-runt-kortet och införa en enhetstaxa. Trots tydliga skillnader mellan partierna, uteblev den riktiga debatten som kunde engagera och mobilisera människor. För Vänsterpartiets del måste vi bli bättre på att fokusera mer på att tydliggöra ideologiska skillnaderna samt lyfta plånboksfrågor som människor kan relatera till.

Det är också på sin plats att dra några generella slutsatser. Borgerligheten börjar inta en reträttposition i svensk politik. Det är tydligt att kritiken mot Alliansens privatiseringar, nedskärningar i socialförsäkringssystemen och a-kassan börjar överskugga den initiala charm som Alliansen utstrålade för fyra år sedan. Allt fler blir varse om det orimliga i den inhumana sjukförsäkringen, Fas3-haveriet och det faktum att skattesänkningar är det enda svaret som regeringspartierna ger på människors högst reella och relevanta vardagsproblem. Ulf Bjereld skriver mer och bättre om detta. I detta nya läge finns det ett stort politiskt utrymme för Vänsterpartiet att presentera en ny inriktning för politiken, i synnerhet på lokal nivå där människor kan relatera till både genomförda försämringar och Vänsterpartiets krav på förbättringar. Den möjligheten måste vi ta tillvara på. Och vi måste börja med att bygga upp och finslipa vår organisation.

Andra som bloggat: Ulf Bjereld
I medierna: AB, DI, Expressen, GP1, GP2, GP3, GP4, GP5, Svt, Svt Debatt, Sydsvenskan

Militären får inte tränga bort människor

2011-04-06T12:56:00.003+02:00

Jag skriver i senaste ETC Göteborg om beslutet att utöka militärövningar i Göteborgs södra skärgård:

Länsstyrelsen i Västra Götaland har godkänt en utökning av Försvarsmaktens militärövningar i Göteborgs södra skärgård. Militär verksamhet får därmed bedrivas över 100 dagar årligen. Vänsterpartiet kräver ett stopp för beslutet för att slå vakt om en demilitariserad och levande skärgård, skriver Thaher Pelaseyed, nyvald ordförande för Vänsterpartiet Göteborg.

Länsstyrelsen Västra Götalands Miljöskyddsnämnd har sagt ja till en utökning av militärövningar inom det skärgårdsområde söder om Göteborg som omfattar Galterö, Stora Stårholmen, Känsö, Lilla och Stora Rävholmen, Känsö Fjärskär och Knappen. Området är unikt när det gäller natur och djurliv. I området bor också närmare 5000 människor. I och med Miljöskyddsnämndens beslut kommer nationella och internationella militärövningar i framtiden att tillåtas avfyra över en miljon finkalibriga skott samt närmare 2000 granater, sprängladdningar och robotar. Beslutet har väckt stora protester hos boende som är oroliga för så väl sin egen vardag som skärgårdsturismen. Vänsterpartiet delar denna oro.

Vi i Vänsterpartiet är hårdare motståndare till en militarisering av Göteborgs skärgård. Vi anser att Miljöskyddsnämndens beslut leder till en kraftig begränsning av båttrafik, fiske och bad inom de berörda områdena. Det finns också en risk att militärövningar i den omfattning som nu tillåts inte enbart stör ölivet utan att buller från explosioner kommer att höras ända in över fastlandet. Därmed kommer Försvarsmaktens utökade militära handlingsutrymme att påverka natur, djurliv och människor i och runt om kring Göteborg.

Göteborg är en stad med en stolt fredstradition. Vi har genom åren gått i bräschen för protester mot såväl kärnvapenupprustning som krig och ockupationer. Vi ser en stor risk att Försvarsmakten, med Länsstyrelsens beslut i ryggen, får kapacitet att stå värd för internationella militära övningar där krigförande länder som USA och Storbritannien ges möjlighet att testa vapensystem som sedan används mot ockuperade folk i länder som Afghanistan. Vänsterpartiet kommer att arbeta för att stoppa utökningen av militärövningar i Göteborgs skärgård. Militären ska inte tillåtas tränga undan människor och natur.

Thaher Pelaseyed
ordförande för Vänsterpartiet Göteborg

Andra som bloggat: Jöran Fagerlund
I medierna: GP

Folkrätten måste respekteras i Libyenintervention

2011-04-01T20:19:00.009+02:00

Jag har försökt följa den intensiva debatt som pågår rörande införandet av en flygförbudzon över Libyen och upprättandet av densamma med hjälp av bland annat svenska JAS-plan för att skydda civila från Qaddafi-trogna väpnade trupper. Inom den svenska vänstern pågår en debatt som på sina håll, oavsett ställningstagande, förs på ett klokt sätt. T.ex. skriver Aron Etzler bra i Flamman. Mångfalden i argumenten visar på tre saker:

1. Vänstern tar ansvar för den internationella solidariteten. Det är med andra ord inte bara en stolt paroll utan ett begrepp som vi tillämpar i konkret praktik, dagligen.

2. Vänstern tar ansvar för Libyens framtid. Därför bevittnar vi en intensiva debatt om huruvida t.ex. Sverige ska ställa upp på den FN-resolution som antagits i FN:s säkerhetsråd där skydd av civila liv för första på gången på mycket länge har hamnat högst på dagordningen. I alla fall på pappret.

3. Vänstern har en verklighetsförankrad analys av de globala maktförhållandena. Under kalla krigets dagar hade den svåra situationen i Libyen utvecklats utifrån kalla krigets logik. Östblocket hade stött ena sidan och Västblocken den andra. Kalla krigets logik förenklade men det fanns alltid en överhängande risk att solidaritetsrörelser låstes in till olika ställningstaganden. Men idag när endast en militär supermakt kvarstår, är läget mera komplext. Vänstern är i regel positivt inställd till FN. Det är ett internationellt organ som vi vill stärka. Samtidigt är vi medvetna om att olika stater med olika karaktärer ingår i FN i egenskap av medlemsstater. Underminerar detta faktum FN:s roll? Eller ligger FN:s styrka i den breda uppslutningen som många gånger varit ifrågasatt av starka militära och ekonomiska intressen främst i väst? Det här är två centrala frågor som måste besvaras inom ramen för den debatt som förs om FN-resolutionen som uppmanat till flygförbud över Libyen.

Varje slutsats rörande huruvida en flygförbudszon bör upprättas eller ej måste ha sin utgångspunkt i FN-resolution 1973 som antogs av säkerhetsrådet, där rådet uppmanar medlemsstater att enskilt eller genom regionala samarbetsorganisationer vidta nödvändiga åtgärder för skydda civila i Libyen.

Resolutionen är tydlig på en rad viktiga folkrättsliga punkter:

1. Resolutionens uppmaning till medlemsländerna att ingripa utesluter alla former av ockupationer inom libyskt territorium.

2. Resolutionen uppmanar till vapenvila och ett vapenembargo som ska implementeras av medlemsländerna.

3. Resolutionen slår fast Libyens oberoende, suveränitet och territoriella integritet.

4. Resolutionen förordar vapenvila och fokuserar på humanitära insatser.

Ur ett folkrättsligt perspektiv är resolutionen med andra ord tydlig. Detta i kombination med att den libyska oppositionen begärt utländska insatser för att sätta stopp för Qaddafiregimens brott skapar en fast grund för internationella insatser som syftar till att upprätta en flygförbudszon för att i sin tur stoppa våldet mot civila.

Det som återstår är hur resolutionen implementeras i verkligheten. Det är här det rådande maktförhållandena kommer in. I dagsläget har NATO tagit över befälet för de militära operationerna. Länder som USA och Storbritannien deltar aktivt vilket visar att det finns en uppenbar risk att ett uppdrag med stöd i en FN-resolutionen kan komma att utvecklas till något annat, säg vapenleveranser till oppositionen och/eller en ockupation, som båda bryter mot resolution 1973. Senast idag läste jag att både CIA och MI6 är i färd med att skapa kontaktytor med den libyska oppositionen. En spekulation rör en eventuell vapeninförsel. En annan utveckling som är tänkbar i takt med regimens offensiv österut är ett delat land, där de östra delarna bevakas av utländska trupper under NATO-befäl. Båda dessa scenarion är tänkbara och möjliga. Båda bryter också mot den FN-resolution som antagits i säkerhetsrådet.

Vänsterpartiet har beslutat att stödja FN-resolutionens andemening genom att dels stödja tanken på en flygförbudszon över Libyen och dels ge stöd till en svensk insats för att upprätthålla flygförbudszonen. Beslutet är i linje med Vänsterpartiets tydliga ställningstagande för förankring i FN-systemet vid internationella insatser. Allt för ofta, i synnerhet under USA:s unilaterala Bush-doktrin, åsidosattes FN och folkrätten. Idag, och just idag, finns ett FN-mandat som vilar på folkrätten med syftet att skydda civila. Denna möjlighet att stoppa dödandet i Libyen kan inte förkastas med lätthet. Argument som att NATO och väst enbart engagerar sig för att kontrollera libysk olja är förenklade. Detsamma gäller parallellen med ockupationen av Irak, en ockupation som saknade stöd i folkrätten. Slutsatsen måste därmed vara att FN-resolutionen är bra, så länge den följs av de militärmakter som tagit på sig ledartröjan. Den dagen samma militärmakter bryter mot resolutionen måste vi som antiimperialister reagera med kraft.

Jag vill också rekommendera Hans Lindes anförande i riksdagen i samband med beslutet att skicka JAS-plan till Libyen samt Vänsterpartiets särskilda yttrande i frågan.

Andra som bloggat: Elisabeth Biström, Stefan Lindborg, Jonas Wikström, Jens Holm, Pierre Gilly, Ulf Bjereld, Svensson
I medierna: AB, GP, Sydsvenskan, SVT, DN

Så ska segregationen i Göteborg bekämpas

2011-03-24T09:45:00.005+02:00

I Göteborg pågår en intensiv debatt om orsakerna till och lösningarna på segregationen. Göteborg är en av Europas mest segregerade städer. En som bor i stadsdelen Bergsjön lever enligt statistiken nio år kortare än den som bor i Älvsborg. Människor är geografiskt uppdelade baserad på inkomster och utbildningsnivå. Om du sätter dig på linje 11 och åker från Saltholmen till Komettorget i Bergsjön så kommer du på din resa genom Långedrag, Majorna, Centrum, Gamlestaden och Kortedala se en stad som vid de specifika stadsdelsgränserna skiftar i bostadstyp, människors klassbakgrund och etnicitet samt förekomsten av samhällsservice.

Det krävs med andra ord mycket mer än ord, löften och enstaka motioner för att råda bot på problemen. Regeringspolitiken har bidragit till att öka gapet och det är uppenbart att det finns baktankar med Allianspartiernas förslag om ekonomiska frizoner i förorten. Att rea ut människors arbetskraft genom skattelättnader till företag andas förakt och cynism.

Nu drar Vänsterpartiet igång ett arbete med att ta fram ett handlingsprogram mot segregationen i Göteborg. Om handlingsprogrammet och kampen mot segregationen skriver jag i dagens GöteborgsPosten:

Göteborg styrs av en rödgrön trepartimajoritet där Vänsterpartiet ingår. Vi har intagit en tydlig och uttalad roll som det parti som tar ansvar för att bekämpa orättvisorna i kommunen. Nu startar vi en brett arbete för att ta fram ett handlingsprogram mot segregationen i Göteborg. Arbetet ska föras i nära dialog med de i Göteborg som lever med orättvisor baserade på köns- och klasskillnader. Vi är övertygade om att de är de som dagligen drabbas av segregationen som har svaren på hur vi bygger en rättvisare stad.

I vårt handlingsprogram mot segregationen fokuserar vi på utbildning, bostad och arbete. Det är tre områden där förbättringar behövs omgående. Det är kommunens ansvar att fortsätta satsningar på så väl grundskola som vuxenutbildning som rustar stadens unga och vuxna för arbetsmarknaden. Detta hand i hand med en bostadspolitik för blandat boende och ytterligare satsningar på hyresrätter skapar förutsättningar för att trycka tillbaka segregationen. Vänsterpartiet har varit drivande i införandet av antidiskrimineringsklausuler i den kommunala verksamheten. Det arbetet kommer vi att intensifiera för att bekämpa strukturell diskriminering beroende på kön, etnisk tillhörighet men också diskriminering baserad bostadsadress. Idag är Göteborgs Stad en stor arbetsgivare med ett omfattande bolagsägande. Vi vill ha en strategisk översyn av hur kommunens bolag kan användas för att skapa fler arbetstillfällen.

Läs mer här!

Andra som bloggat: Lena Sommestad, Politik och Poesi, Karin Kolk, Roger Mörtvik, Svensson, Johan Westerholm, Adam Cwejman, Ekonomistas, GöteborgsLiberalen
I medierna: DI, Sydsvenskan

Väldigt kort om omvalet i Väst

2011-03-21T15:53:00.001+02:00

Avslutningstal

2011-03-11T13:17:00.008+02:00

Word clowd från mitt avslutningstal på Vänsterpartiet Göteborgs årskonferens

Här är kan du se hela avslutningsceremonin.

Tack för förtroendet!

2011-03-10T14:08:00.008+02:00

I helgen var det dags för Vänsterpartiet Göteborgs årskonferens. Distriktets högsta beslutande instans samlades för att staka ut inriktningen för verksamhetsårets 2011-2012.

Årskonferensen fastslog fortsatta satsningar på internfeministiskt arbete och studier. Utöver detta beslutade årskonferensen att inleda ett arbete med att ta fram ett handlingsprogram mot segregationen i Göteborg. Det sist nämnda är en viktig del i partidistriktets långsiktiga arbete med att bekämpa den segregation som nu riskerar att cementeras under borgerligt styre på riksplanet. Den nyvalda distriktsstyrelsen kommer ta frågan på största allvar. Målet är att tydliggöra Vänsterpartiet Göteborgs parlamentariska reformagenda och utomparlamentariska strategier för att trycka tillbaka segregationen i en av Europas mest segregerade städer.

I samband med årskonferensen avgick Elise Norberg Pilhem som distriktsordförande. Jag har haft förmånen att arbeta med Elise under de två gånga verksamhetsperioderna och jag kan bara konstatera att hon gjort ett starkt och viktigt avtryck i Vänsterpartiet Göteborg. Det gäller så väl arbetet med att bygga upp en starkare partiorganisation som arbetet med att sätta Vänsterpartiet på den politiska kartan i Göteborg. Årskonferensen valde undertecknad som ordförande, ett uppdrag som känns både ärofyllt och viktig.

Min målsättning är att fortsätta med det projekt som startats i Vänsterpartiet Göteborg, nämligen en fortsatt organisatorisk satsning där bland annat studier och internfeministiskt arbete står i fokus, hand i hand med ökat genomslag för Vänsterpartiets politik inom ramen för det majoritetssamarbete som vi ingår i Göteborg.

Slutligen: Bloggen lever vidare och jag kommer försöka uppdatera den oftare med kortare inlägg. Så häng med!

Andra som bloggat: Jöran Fagerlund

Mycket annat arbete nu

2011-03-02T10:52:00.003+02:00

Jag har varit upptagen med mycket annat den senaste tiden. Bloggen har därför hamnar utanför de dagliga arbetet.

Arbetet i framtidskommissionen går in i en intensivare fas nu. I början av april arrangeras sju regionala konferenser runt om i landet och vi sex som sitter i kommissionen kommer resa för att närvara på samtliga. Utöver konferenserna har vi initierat ett omfattande omvärldsanalys som ska var färdigställt i slutet av april. Framtidskommissionen kommer också att lämna ifrån sig en rapport. Följ arbetet här.

I Vänsterpartiet Göteborg håller vi årskonferens om några dagar. Verksamhetsplan, val av ny distriktsstyrelse samt distriktsordförande är några av de viktiga dagordningspunkterna. Årskonferensen kommer avslutas med kampanjupptakt tillägnad Vänsterpartiets nya rikskampanj 'Världens bästa sjukvård'. Du kan följa årskonferensen via distriktets hemsida. Jag är övertygad om att Jöran Fagerlund kommer skriva en del på sin blogg också.

Sist, står vi inför ett omval i Västra Götalandsregionen. Datum för omvalet är 15 maj så tiden är knapp för att säkra och flytta fram Vänsterpartiets positioner i regionen.

Så det är mycket nu.

Nu lanseras den viktiga Flyktingbloggen

2011-03-02T10:44:00.002+02:00

Idag lanseras den viktiga Flyktingbloggen, en en partipolitiskt obunden samlingsplats för aktivister, debattörer, politiker och organisationer som arbetar för en mänsklig flyktingpolitik.

Så här säger initiativtagarna om idén bakom bloggen,

- Murarna runt Europa växer högre och människor utvisas till förtryck, förföljelse och tortyr i ibland annat Iran, Afghanistan och Irak. Idag utnyttjas migranter och papperslösa hänsynslöst av oseriösa arbetsgivare. Därför startar vi nu den partipolitiskt obundna Flyktingbloggen med över 30 skribenter, alla ledande aktivister, politiker eller organisationsföreträdare från Sverige, Norge eller EU, säger Magdalena Streijffert, redaktör för Flyktingbloggen.

[...]

- Vi ser hur rasistiska och främlingsfientliga partier har vunnit mark på olika håll i Europa och bidragit till att skapa en skev och förvriden debatt för eller emot invandring. De kan inte bemötas med tystnad eller genom att man går dom till mötes, utan genom att man vågar ta strid för flyktingars rättigheter. Men vi tänker inte bara ta diskussionen med rasister och främlingsfientliga, utan erbjuda flyktingrörelsen, de etablerade partierna och organisationer en arena där diskussionen om hur flyktingpolitiken kan förbättras kan föras, säger Kalle Larsson, redaktör på Flyktingbloggen.

Följ Flyktingbloggen här!

Politiska motiv bakom sparkandet av DO

2011-02-03T21:28:00.004+02:00

Jag skriver på Newsmill om gårdagens nyhet om att regeringen sparkar DO Katri Linna. Jag skriver,

Det anmärkningsvärda här är det faktum att svenska liberalers främsta fiende är en myndighet som har uppdraget att arbeta mot diskriminering som riktas mot individer.
Det finns naturligtvis en logik bakom denna häpnadsväckande illvilja mot DO. Myndigheten har tagit ställning för människor som drabbas av Alliansens politik i allmänhet och Folkpartiets symbolpolitik i synnerhet. Många fall som DO tagit sig an handlar om kvinnor med otrygga tjänstejobb där chefen sitter på hela makten. Den manliga chefens sexuella trakasserier eller uppsägningar på grund av graviditet är återkommande fall i DO:s register. Och på grund av regeringens attacker mot a-kassan och fackföreningarna saknar många arbetsplatser facklig företrädare som kan agera i de anställdas intressen.
Förresten, vad sägs om en regering som massutvisar romer? Kan man verkligen kräva av en väktare att inte trakassera romer när landets migrationsminister vill massutvisa dom? Och vem kan klandra några skolbarn som skriker "arabjävel" efter sin klasskamrat när skolledningen blundar och integrationsministerns parti, Folkpartiet, vill införa språktest, förbjuda slöja, villkora invandrarkvinnors föräldraledighet och leta runt i invandrartjejers underliv medan SÄPO ges befogenhet att springa runt i landets skolor?

Av kommentarerna att döma verkar många tycka att det är ok att utlandsfödda inte får bostäder just på grund av att de är inte är etniska svenskar, att gravida får sparken och att alla romer är skyldiga till stöld trots avsaknaden av bevis och misstankar. Det är fräscha grejer.

Jag vill också tipsa om två viktiga artiklar som är värda att läsa för att bilden av myndigheten ska nyanseras något:

1. Vem tjänar på att göra DO Katri Linna till ”rikshäxa”? (Feministiskt Perspektiv)
2. Ingen har lyssnat på facket (LO-tidningen)

Andra som bloggat: Linus Fremin
I medierna: AB, Expressen, QX, SvD1, SvD2, SVT Debatt1, SVT Debatt2

The Palestine Papers och freden

2011-01-27T15:32:00.004+02:00

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om den underliga tystnaden kring Mellanösterns största konfliktområde, nämligen den israeliska ockupationen av Palestina, i läckorna som publicerats av Wikileaks.

I dagarna har tystnaden brutits. Al Jazeera och The Guardian publicerar The Palestine Papers som kastar ljus på det diplomatiska spelet bakom det som länge kallats fredsförhandlingar mellan den israeliska regeringen och den palestinska myndigheten. Ulf Bjereld sammanfattar situationen på ett bra sätt.

Läckorna bekräftar bland annat att Israels bosättningspolitik syftar till att långsamt och på ett olagligt sätt införliva palestinskt territorium med Israel samt att det palestinska ledarskapet är splittrat och att en försoning mellan de två dominerande politiska krafterna, Fatah och Hamas, inte är i sikte.

Samtidigt är läckornas största förtjänst att de på ett tydligt sätt visar på de styrkeförhållanden som råder i denna konflikt. Ett sargat palestinsk representation står ansikte mot ansikte med världens fjärde största militärmakt som åtnjuter starkt stöd från världens enda militära (och än så länge också ekonomiska) supermakt. Därmed har den palestinska myndigheten, som lever skuggan av ett minskat stöd i sitt eget samhälle, informellt gått med på saker som inte ens kan kallas kompromisser. Det handlar om flyktingarnas rätt till återvändande samt frågan om Östra Jerusalem. Intressant är också att Israel tydligen inte ansett att eftergifterna varit tillräckliga trots den palestinska myndighetens enorma kompromissvilja.

Det visar med allra största tydlighet den totala avsaknaden av fredsvilja hos den israeliska högerregeringen. Läget kräver att omvärlden går samman i sina försök att få tillstånd en suverän palestinsk statsbildning. Travande signaler i denna riktning skickas ut från bland annat en rad latinamerikanska länder.

Andra som bloggat: Anna Wester
I medierna: AB1, AB2, Ex, Ss

Döljer Wikileaks något?

2010-12-20T20:49:00.006+02:00

Wikileaks är i hetluften. Ett nätverk som från början ansågs vara ett forum för datornördar, idealister och konspirationsteoretiker har på relativt kort tid lyckats sätta sig själv och makthavares hemligheter på kartan. Idag associeras Wikileaks med en jagad frontfigur, pinsamma avslöjanden om olika regeringar och ett stundande globalt internetkrig. Men är det verkligen allt eller håller Wikileaks vissa saker för sig självt?

Wikileaks gör ett viktigt arbete för att lägga ut statshemligheter inför allmänhetens beskådning. Det påstås att endast tio procent av det hemligstämplade material som nätverket har tillgång till har publicerats. Det finns därmed anledning att tro att det finns många fler känsliga uppgifter i den enorma mängd hemlig information som nätverket har tillgång till. Samtidigt pågår ett hemligt spel bakom läckornas publicering - ett spel som drabbar den breda allmänhet som påstås vinna på Wikileaks avslöjanden. Och det är just tystnaden och hemlighetsmakeriet bakom Wikileaks arbete - som är nätverkets svaghet.

En bekant undrade varför vi inte har kunnat läsa mer om USA:s omfattande samarbete med den israeliska ockupationsmakten. Det är en relevant fråga. Det två länderna har under en lång tid vårdat såväl ekonomiska som militära vänskapsband. Det är därför inte osannolikt att det bland de över 250 000 läckta dokumenten existerar hemliga papper som till exempel ger insyn i spelet bakom de misslyckade fredsförsöken eller korrespondens rörande invasionen av Libanon 2006 eller viktig information om islamisternas framgångar inom den palestinska befrielserörelsen.

Den senaste tidens nyhetsskörd om Wikileaks avslöjanden innehåller huvudsakligen tre läckor, alla tre med tämligen lågt nyhetsvärde. Den första läckan avslöjar hur Israel försökt övertala den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och Egyptens regeringen att ta kontrollen över Gaza direkt efter militäroperationen ‘Gjutet bly’ i vintern 2008/2009. Det framgår också att det israeliska erbjudandet förkastades av både palestinierna och Egypten. En andra läcka rör Israels handelsrelationer med Irak och en tredje belyser den israeliska vapenindustrins strategiska värde för supermakten USA.

Ovanstående är de enda relevanta läckorna med kopplingar till Israel som hittills har nått en bredare allmänhet. I den omfattande materialsamling som Wikileaks offentliggjort hittas inga andra avslöjanden som kastar ljus på hur den intima relationen USA-Israel emellan påverkar den oroliga Mellanösternregionen. Detta faktum väcker en rad frågor. 1) Har Wikileaks inte kommit åt känsliga uppgifter som involverar de två länderna?, 2) har Wikileaks valt att vänta med publicering av det hemliga materialet? eller 3) har Wikileaks låtit bli att publicera hemliga uppgifter som rör USA:s relationer med dess allierad Israel? Idag förekommer uppgifter av varierande kvalité och med varierande tillförlitlighet som pekar på att Wikileaks låtit bli att publicera viktiga dokument. Under en presskonferens så sent som november försäkrade den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu att Israel i förväg försäkrat sig om att Wikileaks inte skulle åsamka någon skada (Haaretz, 2010.11.30). En obekräftad uppgift gör gällande att Israel köpt sig fri från läckor som skulle kunna vara komprometterande för ockupationsmakten. Det förekommer samtidigt bekräftade rapporter om den libanesiska tidningen Al Akhbar som stängts ned på grund av en planerad publicering av känsliga uppgifter om Israel och andra arabländer (AP, 2010.12.09). Bland annat ska läckorna ha handlat om hur Libanons försvarsminister, Elias Murr, inför Israels invasion sommaren 2006 erbjudit officiella amerikanska kanaler hjälp att krossa den libanesiska organisationen Hizbollah aktiv i södra Libanon (Haaretz, 2010.12.03).

Nätverket Wikileaks har som uttalad ambition att offentliggöra makthavares förehavanden bakom lykta dörrar. I en tid när makten flyttas allt längre bort från medborgarna är det en angelägen uppgift för den som vill försvara ett öppet samhälle. Samtidigt verkar Wikileaks inte i ett vakuum. Nätverket agerar i en komplicerad värld där stater utövar påtryckningar på organisationer för att förhindra dem från eller uppmuntra dem till att agera i viss riktning. Den senaste månadens öppna häxjakt på Wikileaks är ett exempel på just detta. Allmänheten har dock rätten att få veta om Wikileaks har utsatts för mjuka påtryckningar från länder som Israel med syftet att hindra nätverket från att leva upp till sina egna ideal. En sådan öppenhet skulle till och med förbättra Wikileaks anseende. Om allmänheten istället hålls utanför har också Wikileaks anslutit sig till de krafter som vill begränsa öppenheten och demokratin i våra samhällen.

Andra som bloggat: Politikerbloggen
I medierna: DN, Expressen1, Expressen2, Resumé, SVT

EXTRA: Opinionsoffensiv efterlyses!

2010-12-18T10:32:00.013+02:00

Igår avslöjade Aftonbladet att Svenskt Näringsliv via PR-byrån Prime och S-märkta debattörer har haft målsättningen att styra Socialdemokraternas politik och eftervalsarbete. Idag kommer uppföljningen. Ilija Batljan fick hjälp av Prime att skriva artiklar i Dagens Industri. Uppgifterna bekräftas delvis från fackligt håll när SEKO:s förbundsordförande Janne Rudén som skriver,

"För några år sedan blev vi, SEKO, kontaktade av Prime som undrade om vi ville vara med i ett energipolitiskt nätverk. Eftersom energipolitiken är viktig för våra medlemmar så valde vi att gå i detta tillsammans med några andra fackförbund. Men det tog inte lång tid innan vi började känna obehag över deltagandet i nätverket. Det utvecklades mer och mer till en ren kärnkraftslobby och det kröp också fram att det var näringslivet som finansierade projektet. Vi valde att omgående lämna detta, tillsamman med Elektrikerförbundet.

Bara några månader för valet fick vi ett mail där opinionsinstitutet, United Minds, erbjöd sig att presentera sin valanalys för vår styrelse direkt efter valet, helt gratis."

Att Svenskt Näringsliv bedriver opinionsarbete och lobbyism är förstås inte särskilt förvånande. Det är till och med naturligt och förståeligt. Arbetsgivarnas intresseorganisation och dess uppdragsgivare, de svenska arbetsgivarna, har ett materiellt intresse i att påverka och styra det politiska samtalet och de politiska besluten. Detta har också skett med stor beslutsamhet när tankesmedjor skapats, debattörer och tyckare skolats och en vänsterfil in i politiska partiet till höger om Socialdemokratin dragits. Att Socialdemokratisk idéarbete också varit en av många måltavlor bör inte vara en överraskning eller konspirationsteori som vissa påstår.

Det som däremot är anmärkningsvärt i Aftonbladets avslöjande är att den svenska arbetarrörelsens största politiska parti har låtit sig påverkas. Som Lena Sommestad skriver är orsaken att arbetarrörelsen saknar en egen vision för samhällsutvecklingen. Därför, menar Sommestad, kräver en stark Socialdemokrati "en stark och självständig samhällsanalys; en bas av kunskap och argument som inte blåser omkull av lobbykampanjer".

Frågan är hur detta uppnås. Idag pågår en intensiv diskussion inom den svenska arbetarrörelsen. Insikten om att "vi inte kan fortsätta som om inget har hänt" är utbredd. Samtidigt växer internationell kritik mot den nyliberala politik som letat sig in i de europeiska arbetarrörelsepartierna. Det är ur denna internationella kritik och rörelsens rastlöshets som visioner om ett nytt samhälle måste hämta kraft och momentum. Och i detta viktiga, nödvändiga visionära arbete, eller opinionsoffensiv, har Svenskt Näringsliv ingen plats.

Andra som bloggat: Ali Esbati, Lena Sommestad, Mats Engström, Sara Gunnered, Alliansfritt Sverige, Makthavare1, Makthavare2, Johan Westerholm, Magnus Ljungkvist, Eric Sundström, Marika Lindgren-Åsbrink, Johannes Åsberg, Martin Moberg, Nisse Sandqvist, Kaj Raving, Calle Fridén, HBT-sossen, Peter Johansson, Anne-Marie Lindgren
I medierna: AB, Dagens Media, Efter Arbetet, Resumé, VF

Tre om misstankarna mot Assange

2010-12-16T20:43:00.007+02:00

Jag vill rekommendera tre mycket viktiga texter om Assange och misstankarna mot honom.

1. Josefin Brink: Tragiskt med vänsterikoner som hyllar Assange

2. Elisabeth Biström: Av med foliehatten!

3. Erik Berg:Att tänka flera tankar samtidigt om Julian Assange

Läs!

Det behövs en stark opposition mot FRA

2010-12-14T13:53:00.009+02:00

Knappt hade jag slutat skriva på föregående blogginlägg om bombningen i Stockholm innan mina dryftade farhågor om ökad bevakning besannades.

Idag deklarerar Socialdemokraterna att den omdebatterade FRA-lagen bör fördjupas. Morgan Johansson (S), ordförande i riksdagens justitieutskott, går ut med följande,

"Jag kommer att uppmana regeringen att lägga fram ett förslag som möjliggör att också Säpo ska kunna få information från FRA"

Det är mycket anmärkningsvärt att Socialdemokraterna tar täten i racet om förstärkningar av redan existerande tvångsmedel. Detta utspel kommer alltså någon veckan efter avslöjandet om att FRA läckt information till utländska underrättelsetjänster.

Jag är mycket restriktiv med att recensera Socialdemokraternas politik. Jag tycker helt enkelt för mycket om partiet för att ansluta mig till klagosångerna. Men en dag som denna undrar jag var partiet är på väg. Det finns många oroväckande tendenser. Utan att lägga mig i partiets interna angelägenheter (det gör så många andra ändå och det är fel) vill jag ändå påminna om ett socialdemokratiskt kongressbeslut som lyder,

• FRA-lagen: riv upp, gör om, gör rätt. Vi vill att en parlamentarisk utredning
börjar om från början med frågan – i bättre dialog med medborgarna.
Lagen bereddes för dåligt, och har allvarliga brister när det gäller grundläggande
krav på rättssäkerhet, integritetsskydd och proportionalitet.

Socialdemokraternas FRA-utspelet måste också ses i ljuset av den socialdemokratiska vändningen om svensk trupp i Afghanistan. Som jag skrev i mitt förra inlägg går en större hotbild, införandet av tvångsmedel och svensk trupp i Afghanistan hand i hand.

Som största oppositionsparti har Socialdemokraterna haft en möjlighet att presentera en realistisk vision för Sveriges säkerhetspolitik, en vision som tvärtemot nuvarande ordning skulle kunna åtnjuta stort stöd hos allmänheten. I och med Morgan Johanssons utspel är den möjligheten nu förlorad. Mycket olyckligt.

Andra som bloggat: Sara Gunnerud, Badlands Hyena, Mats Engström, Kulturbloggen, Laakso, Makthavare.se, Johan Westerholm, Daniel Suhonen, Jens Holm
I medierna: DN, Expressen, Newsmill, SvD, Sydsvenskan

Terrorhjulet snurrar igen

2010-12-12T21:57:00.032+02:00

- Ta hand om dig. Ta hand om varandra.

sa Tilde de Paula med lugnande röst när hon avslutade TV4:s Nyhetsmorgon. Klockan var strax innan elva på morgonen söndagen den 12 december. Dagen innan har en man sprängt sig själv i luften mitt i centrala Stockholm.

Efter bombningen har flera parallella processer dragits igång. En självklar process är den rent polisiära som syftar till att bringa klarhet i omständigheterna bakom dådet. En annan process, ett terrorhjul, har också börjat snurra. Detta terrorhjul inbegriper aktörer som medier, politiker, debattörer och experter. En händelse som den som ägde rum i en tvärgata till Drottninggatan i Stockholm drar igång ett maskineri som är lätt att få fart på men desto svårare att stoppa. Processen, maskineriet, terrorhjulet snurrar nämligen vidare av egen kraft och liv. Väldigt få som idag deltar i spelet vet var vi kommer att befinna oss som samhälle när, eller rättare sagt om, vi får stopp på hjulet. Vad får då terrorhjulet att snurra?

När jag studerar reaktionerna efter lördagens bombning, får jag känslan att det finns de som suttit och väntat på "rätt tillfälle". De har slipat på sina (inte alltid välgrundade) argument, sammanställt (inte alltid signifikant) statistik och nu när möjlighet ges, när redaktionerna står vidöppna för insänt material och allehanda åsikter om ett hett ämnet, tornar sig en armé av profeter upp i horisonten, en armé som påstår sig veta saker om dådet, gärningsmannaprofilen, de bakomliggande internationella nätverken med mera, med mera.

Carl Bildt var snabbast i regeringen med att kommentera händelsen på Twitter,

"Most worrying attempt at terrorist attack in crowded part of central Stockholm. Failed - but could have been truly catastrophic.."

I efterhand säger Bildt att han visste vad han twittrade om. Bildt fick sällskap av några twittrande Sverigedemokrater som i olika grad uttryckte bisarr glädje med etiketten #äntligen.

Redan på lördagen gick Magnus Ranstorp, expert på terrorism och verksam vid Försvarshögskolan i Stockholm, ut med hur allt egentligen låg till. Individer som utför terrorbrott är sällan ensamma, hotet ligger latent i vårt samhälle hela tiden men han kan/vill inte sätta händelsen i ett sammanhang. Jag vill här påminna om Ranstorps CV på området inhemsk terrorism. För två år sedan fick Magnus Ranstorp uppdrag av regeringen och Nyamko Sabuni att arbeta fram en rapport om radikalism i Rosengård. Rapporten, som fick titeln "Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö", byggde på 30 (!) intervjuer med polisen, skolan, socialtjänsten, kulturföreningar och personer som arbetar med ungdomar i Rosengård. Men rapporten och slutsatserna, att stadsdelen är en fristad för en islamistisk åsiktspolis som radikaliserar hela stadsdelen, kritiserades hårt för bristande vetenskaplig kvalité. En av de kritiska forskarna, Aje Carlblom, skrev,

"Ingen forskare skulle släppa igenom en uppsats med samma konstruktion som den här rapporten. Den saknar referenser, citat, teoretisk problematisering och en diskussion om hur trovärdig informanternas kunskap om radikaliseringsprocesser är."

Men dramaturgin är alltid viktigare, då som nu. Terrorhjulet måste snurra. En annan terrorexpert, Magnus Norell, sade efter bombningen i Stockholm att det nog var en ensam gärningsman som inte hade allt klart för sig, men å andra sidan kan det röra sig om flera personer (eller en organisation) bakom attentatet. Det viktiga i sammanhanget är att det polisiära arbetet inte hade kommit igång när experterna Ranstorp och Norell uttalade sig och med sin auktoritet i ämnet lade linjerna för den efterföljande debattutvecklingen. Självmordsbombaren låg fortfarande kvar i snön på en tvärgata till Drottninggatan när Ranstorp och Norell uttalade sig. Och nyhetsredaktionerna som ville vara först ut med nyheterna, analyserna och debatterna besvärade sig inte med att ge allmänheten en rättvis bild av händelsen och sammanhanget.

En redaktion som tog handfasta grepp om det allvarliga läget var Svenska Dagbladets ledarredaktion. Per Gudmundson, flitig islamistdetektiv, bloggade intensivt om dådet. Av hans blogg framgår att han jagade ledtrådar hela lördagen och söndagen. På nätterna letade han i internetforum som Facebook och Flashback. Han hann till och med besöka några islamistiska forum. Till slut kunde han inte längre hålla sig. Han lade ut en bild på självmordsbombaren med kommentaren,

"En martyr dör som bekant med ett leende på läpparna. Avgör själv hur det gick med att komma till paradiset."

Gudmundsons redaktionskollega PJ Anders Linder ville framstå som mera rumsren och professionell. Under rubriken "Det här ska inte få förstöra våra liv" skrev han på Svenska Dagbladets ledarsida,

"Vi ska inte bli rädda, vi ska bli förbannade. När någon spränger sig till döds i hopp om att ta oskyldiga medmänniskor med sig i graven, och plocka en sorts förvridna poäng på kuppen, kan det inte bara mötas med sval och behärskad analys. Det måste till en stark och tydlig reaktion av vrede och beslutsamhet från dem som har fått förtroendet att leda landet. Men också från medborgarna själva. Stockholmarna 2010 måste säga som Londonborna efter tunnelbanedådet 2005: Det här ska inte få förstöra vårt samhälle och våra liv! Det här böjer vi oss inte för!"

Jag vet inte exakt vad SvD:s ledarredaktion försökte åstadkomma med sitt redaktionella material men Gudmundson och Linder verkar förorda någon sorts medborgargarde bestående av julshoppande Stockholmare eller kanske angivare i varje gathörn nu när övervakningskamerorna inte kan rädda oss längre. På ett seriösare plan handlar deras utspel förstås om hårdare tag, fler tvångsmedel och mera övervakning. De vill se terrorhjulet snurra allt snabbare.

Man kan förstås ursäkta allt detta med att dessa herrar och damer inte kan behärska sig, i synnerhet inte när knappa 24 timmar gått efter Sveriges första självmordsbombning. Så jag satte på datorn imorse med förhoppningen att de flesta börjat tänka klart nu tack vare sjunkande adrenalinnivåerna. Döm då om min förvåning när jag läser en konversation mellan två av Sverige ledande journalister, TV4:s Ulf Kristofferson och Expressen Niklas Svensson, där de tävlar om vem som får och inte får publicera självmordsbombarens fullständiga namn. Notera att identifieringsarbete ännu pågick och att anhöriga ännu inte var informerade. Detta är alltså nivån hos den tredje statsmakten anno 2010.

Nu väntar jag på att kommentarer som "Vad var det vi sa?", "Det här bara början!", "Nu är vårt trygga Sverige också drabbat" och slutligen "Nu är det dags att ta i med hårdhanskarna" ska mojna. Tyvärr kommer dessa kommentarer att följas av mera utarbetade förslag på införandet av nya tvångsmedel. Sådan har nämligen utvecklingen varit sedan 11 september 2011. Det som möjligtvis talar emot mina farhågor är att övervakningssamhället har visat sig vara verkningslöst i kampen mot terrorismen. Allt fler inser detta nu och det är demokratins räddning.

Det som experterna Ranstorp och Norell inte kan eller vill förklara är grundorsakerna till en radikaliseringsprocess som driver människor till självmord och mord. Frågan som vi måste ställa oss, om och om igen, är vad som driver en 28-årig man som av grannarna beskrivs som social, utåtriktad och snäll att spränga sig själv i luften. Och varför sker detta nu i Sverige? När Magnus Ranstorp får frågan blir svaret,

-Det finns inga kausala skäl till varför Sverige skulle bli måltavla. Vårt engagemang i Afghanistan är inte mycket debatt, vi har en närvaro, den är solid. Lars Vilks affären har inte samma sprängkraft som Muhammedkarikatyrerna.

Jaha, då så. Låt oss då fortsätta delta i kriget i Afghanistan och låt oss fortsätta försvara de som slår nedåt i yttrandefrihetens namn.

Nätverket Wikileaks avslöjanden har många förtjänster. Läckorna visar hur USA och allierade agerar i Mellanöstern. I "Collateral Murder" får vi följa med amerikanska attackhelikoptrar på jakt. Via "Iraq & Afghan War Logs Explorer" får läsare ta del av primärdata från Afghanistan och Irak, ocensurerat och helt utan kosmetika. Vi får läsa om kidnappningar och mord på civila, barn som torterats till döds och om sekteristiskt våld underblåst av ockupanter som vill söndra och härska. Det är i denna stora mängd läckta dokument som svaret på självmordsbombningen i Stockholm kan hittas.

Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan är ett säkerhetsproblem, inte bara för den afghanska befolkning och svenska soldater på plats utan numera också ett hot mot människor som rör sig inom Sveriges gränser.

En demokrati måste möta hotbilder genom en djup och transparent analys av uppkomsten av hoten. Idag har Sverige en regering som utifrån dogmatiska lojalitetsband med USA och en dogmatisk syn på militär närvaro i Afghanistan sätter svenskars liv i fara. Terrorhoten mot Sverige bekämpas med en fredsstrategi i Mellanöstern.

Läs också: Jihad Jane får allt att snurra

Andra som bloggat: Elisabeth Biström, Lena Sundström, Alex Bengtsson, Vänstra Stranden, Makthavare, Ulf Bjereld, Linus Fremin, Anna-Lena Lodenius
I medierna: AB1, AB2, DN, Expressen1, Expressen2, Expressen3, GP, SvD1, SvD2, SvD3, SVT Debatt, SVT Debatt 2, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2

Slöja och Wikileaks: Det går undan nu!

2010-12-02T14:00:00.004+02:00

Jag hinner inte blogga. Det är baksidan med att ha en blogg. Det kräver att man har tid att blogga. Och just tid är något som saknas just nu. Framtidskommissionen, distriktsstyrelsen, möten med arbetsutskottet, kampanjarbete, redaktionsarbete ska skötas vid sidan av min föräldraledighet. Det är en ekvation som egentligen inte borde gå ihop men jag tycker om att jaga deadlines.

Meanwhile, pågår en hel del utanför min bubbla.

Wikileaks avslöjanden skakar USA:s utrikesdepartement. Läckorna har också skapat debatt i länder som är allierade med USA i ett antal krigsäventyr. Tyvärr, inräknas Sverige i denna skara allierade stater. Återigen tydliggörs det faktum att Sverige under ett antal år har flyttat sig allt närmare militäralliansen NATO. Integrerade vapensystem, omfattande vapenhandel och omläggning av den svenska försvarspolitiken är tre områden som är starkt påverkade av denna utveckling. Någon tyckare sade att Wikileaks avslöjanden inte har något större nyhetsvärde. När det gäller Sverige intima relation med världens enda stormakt, kan jag bara hålla med.

Idag tänkte jag på hur det har gått med andra regimer och regeringar som på hemmaplan haft regelbundna kontakter med USA-ambassader. Iran ligger ju nära till hands. Den 4 november, 1979, sex dagar innan jag föddes, ockuperades USA:s ambassad i Teheran. Förevändningen eller motivet bakom ockupationen som följdes av ett 444 dagar långt gisslandrama, var det faktum att USA:s ambassad under lång tid fungerat som nav för ett omfattande och inflytelserik spionnätverk med direkta kopplingar till Shah-regimen.

Att USA:s ambassader i Stockholm och Oslo bedrivit spaning på svenska och norska medborgare är numera känt. Och svenska regeringsrepresentanter verkar ha varit väldigt måna om att boka in artighetsvisiter på ambassaden i Stockholm. Debatten som förs nu är därför bra.

Igår kom äntligen Diskrimineringsombudsmannens utlåtande om det uppmärksammade fallet med studenten som utestängdes från undervisning för att hon bar heltäckande slöja. Debatten är obehaglig och mycket skulle kunna sägas. Jag kan dock konstatera att Folkpartiet återigen tar sig an rollen som det parti som på bästa möjliga sätt låter debatten om invandring/niqab/islamism med mera, med mera, dominera svensk debatt. Sverigedemokraterna ligger i lä när Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni presenterar sin utspel. Vad är den bakomliggande orsaken bakom dessa utspel?

1. Det är medvind. Att stigmatisera muslimer och andra minoriteter i majoritetssamhällets periferi kan jämföras med att springa i medvind. Det är enkelt och det går snabbt att få utdelning, åtminstone i medieutrymme. Det är allmäneuropeisk trend.

2. Folkpartiet har problem. Folkpartiet lever med en rad problem. Utöver den sortens kravliberalism som dominerar partiet, saknar partiet några realistiska krav på de problem som vårt samhälle står inför. I likhet med andra små partiet i Alliansen har Folkpartiet svårt att växa i Moderaternas skugga. Därför tar partiledningen det säkra före det osäkra. Strategin för att överleva Allianssamarbetet efter valet 2014 är att slå på olika svaga grupper; muslimska kvinnor, arbetarklassens barn etc.

3. Debatten missriktar uppmärksamhet. Debatten om invandring/niqab/islamism drar bort uppmärksamhet från en rad centrala frågeställningar. Hur går det med ekonomin egentligen? Och (ungdoms)arbetslösheten? Bostadslösheten? De rekordhöga utgifterna för försörjningsstöd? Ja, dessa frågor diskuteras inte. Det är ett stort problem.

Andra som bloggat: Craig Murray, Politik och poesi, Pierre Gilly, Badlands Hyena, Utredarna
I medierna: AB1, AB2, Expressen, Flamman, Fokus, GP, SvD, Sydsvenskan, SVT

Sveket mot Afghanistan

2010-11-01T14:50:00.012+02:00

Idag kom då en s.k. 'bred' uppgörelse om den svenska insatsen i Afghanistan. Två f.d. rödgröna partier har anslutit sig till högerregeringens syn på svensk truppnärvaro i Afghanistan.

Överenskommelsen mellan Reinfeldt, Socialdemokraterna och Miljöpartiet är på ynka tre (3) sidor men resultatet av överenskommelsen kommer att få långtgående konsekvenser - både för Afghanistan och Sverige. I överenskommelsen saknas ett datum för ett definitivt tillbakadragande. Det hänvisas till Kabul-konferensen vars utgång blev att utländsk militär personal kommer att vara kvar i Afghanistan under obestämd tid. Resten är bara semantik när man lyssnar på Fredrik Reinfeldt som håller i taktpinnen. Trupperna ska inte längre vara stridande utan stödjande. Men det 'förutsätter' förstås att läget i 'verkligheten' har stabiliserats. För mig betyder detta i praktiken 'business as usual' då snart 10 år av ockupation mer och mer destabiliserat Afghanistan och regionen i stort. Den Kabul-konferens som läggs som en våt filt över debatten om Afghanistans framtid och väg mot fred är baserad på välviljan hos en korrupt regim som hålls under armarna av utländska styrkor. Utgångsläget för uppgörelsen är därmed detsamma som väckt omfattande kritik. Demokratiseringen av Afghanistan kan inte läggas i händerna på de parter som direkt eller indirekt bidragit till det eskalerade våldet.

Ingen ska intala sig mer än att Sverige är ett litet land i sammanhanget. Idag finns 500 svenska soldater stationerade i norra Afghanistan. Det finns dom som säger att deras närvaro eller frånvaro gör varken till eller från. Men jag vill påstås att dessa åsikter förringar den roll som till och med ett litet land som Sverige kan spela i konflikter som den i Afghanistan. En svensk självständig röst är viktig.

Men i och med dagens uppgörelse mellan högerregeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet så har vi tagit ännu ett steg bort från en självständig svensk utrikespolitik. Det fanns ett möjlighetens fönster för att bryta med den oheliga alliansen mellan Socialdemokrater och Moderater i frågan om svensk utrikespolitik som etablerades under Persson-eran. Mona Sahlin, med sitt förnyelsemandat, var på god väg att i alla fall kunna förnya Socialdemokraternas utrikespolitik genom att erkänna de misstag som begåtts när Sverige agerat som 'bäst i klassen' i USA:s internationella militära 'Dream Team'. Nu har denna möjlighetens fönster stängts på obestämd tid.

Det är oklart hur dagens uppgörelse kommer att påverka oppositionens arbete rörande svensk utrikespolitik under mandatperioden men jag kan inte direkt se att det är förtroendeingivande att två utav tre oppositionspartier väljer att förkasta en gemensam uppgörelse en och en halv månad efter en valförlust. Som Lars Ohly sade i P1 Morgon är det viktigt och naturligt att stå upp för den politik som man gått till val på, trots att man förlorat själva valet. Det tyckte inte Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Regeringen Reinfeldt lyckades slå in en kil mellan de tre partierna som utgör oppositionen. Och det gick alldeles för snabbt och billigt.

Den relevanta frågan är vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet har vunnit på uppgörelsen. Jag kan inte se något av den progressiva politik som fanns i den rödgröna uppgörelsen om Afghanistan i synnerhet och utrikespolitiken i allmänhet. Det saknas som sagt ett explicit datum för svenskt militärt tillbakadragande och tillsättande av en arbetsgrupp ledd av Gunilla Carlsson för att utreda utökade civila insatser är knappast det samma som att civila insatser kommer att få större utrymme, som Peter Eriksson hoppfullt gav uttryck för under presskonferensen i eftermiddags.

Nu väcks åtminstone två viktiga frågor.

För det första. Det finns en omfattande kritik mot den svenska militära insatsen i Afghanistan inom både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Ledande personer har velat se en kursändring som nu alltså uteblir. Hur kommer denna kritik att göra sig påmind? Vad blir reaktionerna nu när det finns på papper att Socialdemokraterna och Miljöpartiet accepterat och gett stöd till en utrikesdoktrin vars huvudsakliga syfte är att underminera Sveriges självständiga röst i världen samtidigt som misslyckade militära insatser med otaliga civila dödsoffer blir en del av svensk utrikespolitik för en lång tid framöver?

För det andra. Hur ska vi i Vänsterpartiet förvalta vår roll som ett parti med väldigt starka band till den svenska fredsrörelsen? Nu måste dessa band näras och bli starkare. Idag blev det tydligt att den svenska fredsrörelsen har en röst i Sveriges riksdag. Nu måste vi samla oss för att kunna höras så mycket som möjligt även utanför parlamenten.

Läs också Lars Ohly och Hans Linde.

Andra som bloggat: Ung Vänster, Ulla Andersson, Jonas Sjöstedt, Jens Holm, Politikerbloggen, Lena Sommestad, Jöran Fagerlund, Emil Broberg, Vindskupan, Ulf Bjereld
I medierna: AB, DN, Expressen, GP, SvD, SVT1, SVT2

Det är politiken som skjuter människor

2010-10-23T08:46:00.021+02:00

En eller flera personer har gjort Malmöbor med utländsk bakgrund till levande måltavlor. Hela historien väcker mycket obehagliga minnen.

Vi - mamma, pappa, lillebror och jag - landade på Landvetter flygplats den 16 januari 1990. Det var jäkligt kallt i jämförelse med Islamabad men det kändes underbart. Vi var inte så kräsna efter flykten från Iran och den 18 månader långa vistelsen i Pakistan. Första månaderna i Karachi tillbringade vi i ett avlångt trekantigt rum på kanske 30 kvadratmeter. En kokvrå fanns också. Toalett delade vi med andra, om jag inte minns fel. Andra hyresgäster i det stora huset som ägdes av en rik pakistanier var unga iranska män som flytt undan värnplikten för att sedan, i väntan på ett erbjudande om ett nytt liv i väst, fångas in av heroinet som fanns i överflöd. En annan grupp hyresgäster var iranska kvinnor som flytt undan sexuellt våld de utsatts för av nära anhöriga med samröre med Khomeinis paramilitära organisationer. Bäst minns jag nog familjen som verkade ha det rätt bra ställt. En kväll råkade jag se pappan i familjen vräka i sig svart skokräm. Rysk kaviar, förklarade mamma senare. Han specialitet var affärer med knark. Och familjen levde bra. Om de hade flyktingskäl vet jag inte. För oss andra var det en hård tillvaro.

En dag kom pappa tillbaka från FN-kontoret. Inget besked idag heller. Men han hade blodfläckar på byxorna. Han var oskadd men någon hade dödats och många skadats när iranska agenter öppnat eld mot flyktingar som köade utanför FN-kontoret i Karachi. Kort därefter flyttade vi till Islamabad i norra Pakistan. Det var lite lugnare där då. Nu är Pakistan i kaos.

Vi hade höga förväntningar den där januaridagen när vi landade på Landvetter utanför Göteborg. Höga förväntningar på oss själva. Vi skulle snabbt komma upp på benen och bygga oss ett liv. Vi hade kommit undan den iranska regimens svarta lista, klarat det hårda pakistanska samhället och nu landat i trygga Sverige där folk var oartiga nog att ropa 'Hey' till varandra. Det är bara djur man tilltalar på det sättet. Snart fick vi veta att 'Hey' eller 'Hej' var svenskens sätt att hälsa. Och så pratade alla så tyst. Att försöka uppfatta vad folk viskade var det största integrationsproblemet under första halvåret. Efter snabbintroduktionen till det nya landet började vardagen i Mariestad, kommunen som tagit emot oss.

Hela familjen sattes i skolan. Jag fick hoppa in i fjärde klass på Lockerudsskolan, lillebror gick på dagis några hundra meter från lägenheten, mamma och pappa sattes i en av SFI-klasserna. Ett år senare ordnade pappa ett vikariat på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Parallellt pluggade han till sjukhusfysiker. Siktet var inställt på en fast tjänst. Kanske skulle vikariatet övergå till ett riktigt jobb. Han slet. Han pendlade till Stockholm och vi sågs bara på helgerna. När han kom hem på fredagarna, var han trött men i två dagar var vi en hel familj igen.

Det var ungefär vid den här tiden som John Ausonius började skjuta. Jag minns att pappa var skärrad. Han bodde i Solna, i en trång studentlägenhet med utsikt mot ett litet skogsparti. Mellan tunnelbanestationen Västra Skogen och studentbostäderna gick en 300 meter lång asfalterad gångväg omringad av träd och buskar. Jag kan tänka mig att det var tortyr för pappa att ta sig hem på kvällarna. Trött och kall, letade han röda prickar i mörkret. Han såg aldrig den där röda pricken. En kväll hörde han av sig. Han lät glad. Polisen hade gripit Lasermannen.

Jag minns de första åren i Sverige med blandade känslor. Vi fick chansen att börja om på nytt men i ett land där jag blev kallad 'Turkjävel!'. Trots att jag inte var turk. Bröderna Dagobert, Lockerruds ökända rasister tyckte tydligen att jag var mer turk än iranier. Så jag fick bli turkjäveln medan andra kallades 'Svartskallar!'. Orättvist att inte ens hånas på samma sätt som alla andra. Problemen var dock större än så. En klasskompis, A, berättade att hans mamma röstade på Ny Demokrati. Men hon är ju schysst, tänkte jag men tog ändå lite avstånd från A. Han bor förresten kvar i Mariestad. På TV visade dom flyktingförläggningar som brann och nazister som marscherade. Alla pratade om VAM, Vitt Ariskt Motstånd.

Nu har det gått 20 år. Ny Demokrati finns inte längre och nazisterna med rakade skallar och stålhätta har numera kostymer på sig. 20 stycken av dem sitter i Sveriges riksdag. Arbetslösheten är rekordhög och någon eller några skjuter med skarp ammunition mot invandrare. I torsdags raljerade högerdebattören Fredrik Segerfeldt när han påstod att människor inte börjar skjuta invandrare bara för att a-kassan sänkts till botten. Men det hänger ihop. Under de senaste 20 åren har de fem procent rikaste i Sverige fördubblat sina förmögenheter. Det har kostat. Det har kostat i form av nedskärningar, nedläggningar, privatiseringar, arbetslöshet. När det går åt helvete så är det rätt många saker som rivs ner. Ungdomsmottagningen stänger och platserna i psykiatrin försvinner. Lärarna sparkas ut samtidigt som målarfärgen på korridorväggarna flagnar. Nån måste få skulden. Idag är det inte nyliberalismen som blir skjuten på utan invandrarna. Det är politiken som skjuter människor.

Andra som bloggat: Nooshi Dadgostar, Vänstra Stranden, Anna Wester, Stardusts blogg, Svensson, Anna-Lena Lodenius, Politikerbloggen
I medierna: AB, DN1, DN2, SS1, SS2, Exp, SVT, GP, SvD, Guardian

Händelserikt

2010-10-18T20:10:00.002+02:00

Det har varit mycket nu. Mötes, blöjbyten, lek, besök på jobbet och en massa massa annat får dagarna att gå fasligt fort.

I Vänsterpartiet Göteborg har vi tagit fram en eftervalskampanj som jag tror blir riktigt riktigt bra ute på gator och torg. Kolla in kampanjen här.

Vänsterpartiet har tillsatt en Framtidskommission som under de kommande sex månaderna dels ska analysera och dels föreslå åtgärder som kan utveckla Vänsterpartiets politik och organisation. Jag är en av sex ledamöter i kommissionen och arbetet har kommit igång. Kolla in Framtidskommissionens blogg.

Andra som bloggat: Ung Vänster-bloggen, Ali Esbati, Jonas Wikström
I medierna: Flamman

Socialisera försvarets krig

2010-10-10T07:35:00.012+02:00

Det har avslöjats att svenska soldater i Afghanistan deltagit i fler strider än vad Försvarsmakten redogjort för. Nu diskuteras huruvida Försvarsmakten och regeringen medvetet mörklagt det allvarliga läget i Afghanistan för att slippa ha frågan som en black om foten under valrörelsen.

Det är förstås möjligt att det är så och då är ytterst problematiskt att både väljare och opposition förts bakom ljuset. Samtidigt vill jag inte framstå som konspiratorisk. Istället måste mörkläggningen ses i ljuset av ett nytt försvar med allt mindre folklig förankring.

Den allmänna värnplikten vid fred är avskaffad och yrkesarmén är här. Sveriges självständiga roll ute i världen har tvingats ge vika för en utrikes- och säkerhetspolitik som utgår direkt från etablera ekonomiska och militära maktcentra i västvärlden. Det är NATO som utgör befäl över våra soldater i Afghanistan och vi är därmed i krig.

Allt detta försvårar en utveckling mot ett försvar med fördjupad folklig förankring, både när det gäller det materiella och det politiska innehållet.

Jag vill också tipsa om ett inlägg som jag skrev för över fem år sedan. USA hade då problem med rekrytering av soldater till en sargad yrkesarmé. Soldater hämtades då direkt från vänligt inställda länder i Latinamerika. Tror ni att dessa latinamerikaner som dog i USA:s tjänst redovisades i den officiella krigsstatistiken?

I medierna: DN, Expressen, NSD, SvD1, SvD2, SvD3, SVT,

Pigbegäret handlar om att äga människor

2010-10-06T16:33:00.020+02:00

I dagarna har en mycket intressant nyhet publicerats. Det handlar om förekomsten av sextrakasserier inom städbranschen. Forskaren Anna Gavanas har kartlagt fenomenet och publicerat delar av slutsatserna i en kort men mycket viktig artikel i tidskriften Framtider (3/10). Gavanas visar på en trend inom städbranschen i Stockholm, nämligen "kunders återkommande krav på sexuella tjänster i samband med städning".

Här är ett utdrag från Anna Gavanas artikel,

Eva berättade om en kund som hade öppnat dörren iklädd badrock. När hon påbörjat städningen stod kunden plötsligt naken och spelade porrfilm på teveskärmar i varje rum i lägenheten. Andra berättar om flera personer per dag som frågar om sextjänster, och vissa ringer om och om igen. En hushållstjänstarbetare som annonserat på nätet berättade att 80 procent av dem som kontaktade henne gjorde sexuella inviter. En del erbjuder extra betalning om man kommer lättklädd, ”har det lite mysigt” eller erbjuder ”massage”. Flera intervjupersoner vittnar om kunder som vägrar betala för utförd städning om inte sexuella tjänster ingår i köpet. Det är dessutom vanligt att kunder väljer bort hushållstjänstarbetare som vägrar utföra sexuella tjänster, berättar de.

När jag snabbt skrev om detta, var det någon (kanske med sympatier för skatteavdraget för hushållsnära tjänster?) som uppmärksammade mig på att fältstudien gäller papperslösas situation inom städbranschen. Och visst gäller fältstudien främst utnyttjandet av papperslösa kvinnor i Stockholm. Men en relevant fråga är huruvida kundernas grundinställning till den som kommer hem till dom för att städa förändras bara för att tjänsten skattsubventioneras av staten och därmed blir "vit"?

Ingenting tydliggör maktförhållandet mellan arbetsköpare och arbetssäljare som situationen där köpet görs mellan två individer. Att arbete säljes och köpes är i sig inget ovanligt då hela arbetsmarknaden är organiserad på det sättet. I idealfallet säljer människor sitt kroppsarbete till högst bjudande. Alldeles för ofta är dock maktförhållandena till arbetsköparens fördel. Brist på jobb och överskott på arbetskraft, arbetslöshet, leder till att arbetssäljarna får konkurrera om jobben genom att sälja sitt kroppsarbete så billigt som möjligt. Sådan är mekanismen på arbetsmarknaden.

Bakom utnyttjandet av papperslösa kvinnor finns en maktrelation som baseras på kön och klass. Bland personalen i städbranschen är kvinnor överrepresenterade, det gäller också inom gruppen papperslösa som är verksamma inom den informella delen av branschen. Klassdimensionen är uppenbar då människor som är verksamma inom städbranschen är lågutbildade och har en mycket svag ställning på arbetsmarknaden.

Men en maktrelation förutsätter förstås två parter. Hur är det då med den andra parten, kunden eller arbetsköparen? Här vill jag referera till Marika Lindgren Åsbrink som gjort en pedagogisk genomgång av vilka samhällsgrupper som använder avdraget för hushållsnära tjänster. Hon konstaterar att,

Det är helt uppenbart att det är höginkomsttagare som har använt reduktionen mest: Bland personer som tjänar mer än 41 500 kronor i månaden – vilket bara 5,1 procent av befolkningen gör – återfinns 29.2 procent av dem som använt reduktionen.

Alltså, på ena sidan av förhandlingsbordet sitter kvinnor ur arbetarklassen och på andra sidan en välmående höginkomsttagare. Hur denna maktrelation manifesterar sig på arbetsmarknaden i stort är uppenbart. Arbetssäljarna har låga löner, otrygga anställningar och utgör den flexibla arbetskraft som står till förfogande för en växande, statssubventionerad tjänstesektor baserad på låglönearbeten.

På individnivå, i fallet där en kund via en annons söker städhjälp, är ojämlikheten vid förhandlingsbordet brutalt tydlig. Kunden, mannen, söker papperslös, rättslös kvinna som kan både städa och tillhandahålla sexuella njutning. När köpavtalet ingåtts tar sig mannen rätten att bokstavligt äga, inte bara kvinnans kroppsarbete under en begränsad tidsperiod utan också hennes kropp under samma period.

Denna maktrelation, baserad på kön och klass, kan inte göras "vit". Därmed är inte lösningen på utnyttjandet av papperslösa kvinnor att skattesubventionera städsektorn. Utnyttjanden kommer att bestå, vilket visas inte minst av arbetskraftens ställning inom arbetsmarknaden. Trots skattesubventioner har en låglönearbetsmarknad vuxit fram vars konsekvens är personalens oerhörda beroendeställning gentemot arbetsgivaren och/eller kunden.

I Anna Gavanas artikel hittas mycket intressant, däribland lösningen på problemet med en låglönearbetsmarknad som producerar och reproducerar en maktrelation till kvinnors nackdel. Artikeln börjar med följande,

Hushållstjänster är en expanderande bransch till följd av skatteavdrag, hushållens ändrade prioriteringar, privatisering inom offentlig sektor samt en mer flexibel arbetsmarknad. Den formella ekonomin är i symbios med den informella ekonomin och dess sociala nätverk, entreprenörer och underleverantörer. Konsumenter och arbetsgivare söker ofta efter den billigaste arbetskraften, till exempel bland migranter som saknar medborgerliga och arbetsmarknadsmässiga rättigheter.

Det är alltså privatisering av offentlig service, uppluckring av anställningstryggheten, samt papperslösa utsatta situation som är problemet. För att förändra läge krävs således stopp för utförsäljningar och privatiseringar, en utbyggd offentlig sektor, starka arbetsrätt samt lösningar för att slå vakt om papperslösas rättigheter på svensk arbetsmarknad, som t.ex. avkriminalisering av arbete utan arbetstillstånd och skadeståndsskyldighet för arbetsgivare som utnyttjar papperslösa. Det senare måste även gälla enskilda som anställer svart. Samtidigt är det allra bästa sättet att stoppa utnyttjandet av papperslösa kvinnor är att ge dom och deras anhöriga papper.

Andra som bloggat: Ekonomikommentarer, Niklas Theodorsson
I medierna: Arbetaren, SR

Hushållsnära sexavdrag

2010-10-04T16:01:00.002+02:00

Jag hittade detta via Jakop Dalunde,

Många vittnar om att de blivit av med uppdraget att städa eller ännu värre, inte fått betalt för utfört arbete när de inte också ställt upp på sexuella tjänster.

Ja, så säger Anna Gavanas, forskare på Institutet för Framtidsstudier.

Men det är klart. Arbetslinjen ska råda. Då är det bättre att trakasseras sexuellt i sitt arbete än att gå på bidrag eller varför inte ha ett jobb inom en samhällssektor där skattepengar faktiskt gör nytta, typ säg i nån skola eller på nåt sjukhus eller så.

LO Stockholm: Behov av nya kanaler

2010-09-26T06:15:00.002+02:00

Via Ali Esbati, som för övrigt har satt ihop med en god samling bra eftervalsanalyser samt bidragit med några stycken själv, hittar jag följande från Maria Bosdotter, ordförande LO-distriktet i Stockholms län,

Den borgerliga mediehegemonin är bara en del av en mycket medveten mobilisering från näringslivshögern. En enorm satsning som inleddes för drygt 30 år sedan. Resultatet ser vi i dag i form av en borgerlig totaldominans vad gäller ledarsidor, tankesmedjor, forskningsinstitut och ekonomiska resurser. Sedan alliansens valframgång 2006 har vi också kunnat märka hur denna mobilisering har blivit kraftigare och tonen allt kaxigare. Drömmen om att en gång för alla bryta fackets styrka och socialdemokratins dominans i svensk politik har sporrat högern.

Här finns en central och livsviktig utmaning för arbetarrörelsen. Problematiken är inte ny för oss, men nu måste något hända. Det är inte längre möjligt att förlita sig på att vi kan få ut våra frågor via borgerliga medier,
i stället för att ha egna kanaler. När högern går samman, när striden hårdnar, minskar utrymmet och vår verklighetsbeskrivning försvinner från den dominerande politiska agendan.

Läs hela!

Läs också Marie Demkers 'Etnifiera inte normala politiska utmaningar!',

De politiska problem som finns i Sverige och som rör integrationen av de nya medborgarna tenderar dels att bortse från alla de människor som helt på egen hand tar sig in i samhället, dels att förneka att sådana problem handlar om klassiska politiska frågor som arbetslöshet, bostadsstandard och utbildning vilka varje samhälle kontinuerligt har att lösa. Och dessa frågor har vi diskuterar och bör vi diskutera – men som en fråga om social klass och resurser, inte om etnicitet.

Läs hela här!

Andra som bloggat: Ida Gabrielsson, Elisabeth Biström, Ali Esbati1, 2, Aron Etzler, Vänsterekonomernas bloggserie, Helena Duroj, Lena Sommestad1, Lena Sommestad2, Jesper Strömbäck, Jens Holm, Markus Hankins
I medierna: ETC1, ETC2, Dagens Arena, Expressen, LO-tidningen 1, LO-tidningen 2

Valanalys: Resultatet en varningsklocka

2010-09-20T08:19:00.032+02:00

Idag är en annan dag. Valresultatet är naturligtvis riktigt dåligt. Vänsterpartiet håller i stort sett ställningarna. I riksdagen tappar vi tre mandat men resultatet är väldigt nära valet 2006. Detsamma gäller valet i Göteborg. Vi fick fler röster men det ökade valdeltagandet innebär att vi backar marginellt i riksdagsvalet. Mönstret går igen i valet till kommunfullmäktige. Samtidigt är Göteborgshögern starkt försvagad. Centerpartiet åker ur fullmäktige, Folkpartiet tappar 2 mandat och Kristdemokraterna tre mandat. Sverigedemokraterna och missnöjespartiet Vägvalet går dock fram. Det finns underlag för en Rödgrön majoritet i Göteborgs Stad såvida inte Miljöpartiet sviker både väljare och ideologi till förmån för ett parlamentariskt samarbete med högern. Det är därmed bäddat för en rysare i Göteborg också.

Det måste konstateras att valet är ett underbetyg till Socialdemokraterna. Ändå förlorar Alliansen majoriteten i riksdagen. Det har öppnat upp för ett besvärligt läge. Upplösningen av detta drama lär vi få följa de närmaste dagarna och veckorna.

Om vi bortser från dramar som ligger framför oss så tvingar valresultatet oss till eftertanke.

- Hur blev Socialdemokratin de Rödgrönas sänke medan Miljöpartiet gick fram?
- Vad blev av mobiliseringen av väljargrupper med sympatier till vänster?
- Och vad händer med svensk politik när ett främlingsfientligt parti med rötter i den svenska nazismen äntrar riksdagen?
- Och till slut, vilka utmaningar har vi framför oss?
- Vad gör vi nu?

1. 20 års idébygge: Makten över tanken Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på nästan 100 år. Det finns många förklaringar till detta dåliga valresultat men det finns en huvudorsak; Socialdemokratins berättelse om samhällets organisering känns inte igen av breda väljargrupper. Men varför?

Dag efter dag dimper borgerliga dagstidningar i brevlådorna. Du hittar DN, SvD, GP och mindre dagspress i stort sett alla arbetsplatser. Deras ledarsidor sätter systematiskt agendan för andra medier som tex public service och kvällstidningarna. De frågor som diskuteras vid fikaborden dikteras därmed av en sida av den politiska skalan. Vid sidan om eller rättare sagt i bakgrunden verkar idésprutorna i högerns tankesmedjor. Idéproduktionen är intensiv. Idéer som till en början ses på med viss skepsis nöts in det allmännas medvetande. Sänkt skatt och 500 kr mer i plånboken är idag helt ok, även om ditt och andras barn får trängas med 40 andra barn på förskolan runt hörnet. I värsta fall kan du och andra driftiga föräldrar starta ett föräldrakooperativ. Då kan du bestämma själv. Bestämma själva. Frihet. Motsatsen till solidariskt finansiering av en stark offentlig sektor.

Nyligen skrev Bo Göransson, Sverker Lindström och Bengt Säve-Söderbergh ett mycket viktigt debattinlägg på DN Debatt,
Arbetarrörelsens roll har minskat på grund av bristande framförhållning, svag opinionsbildning och svaga insikter om samhällsförändringarnas styrka, men också på grund av det organiserade näringslivets enormt stora framflyttningar i opinionsbildningen. Det finns i dag bara en maktstruktur i det svenska samhället: Näringslivets och dess olika organisatoriska grenar.
Denna skeva maktstruktur får naturligtvis långtgående konsekvenser för det politiska samtalet. Förmögenhetsskatten som rör 1% av befolkningen får större utrymme i debatten än riskkapitalisters vinstuttag från den skattefinansierade välfärden. Och politiken förskjuts, också inom ett statsbärande parti som Socialdemokraterna. Det går än idag inte att bortförklara 90-talets nedskärningar som till stora delar förvaltades av (S) och i valrörelsen har partiets mittenvandring under 00-talet förhindrat företrädare att ens tala offensivt om ett framtida samhälle enligt socialdemokratisk modell. Få, och minst av alla socialdemokratins kärnväljare, har känt igen sig i förslag som riktar sig till storstädernas mittenväljare. Detta är den stora förklaringen till att väljarna "sviker".

Och igår stod det klart att den samlade borgerligheten har goda förutsättningar att under ytterligare en mandatperiod skörda frukterna av ett långsiktigt, kostsamt satsning på att forma människors idéer. Det finns förstås ljusglimtar. 30% av väljarna har tilltro den socialdemokratiska samhällsidén, detta trots 20 års borgerligt problemformuleringsinitiativ. De Rödgröna fick 43,7 procent av rösterna. Det finns nåt att bygga på. Men då måste något också förändras. Kampen om mitten är förlorad och då måste

2. Minskat organisering och mobilisering
Den borgerliga regeringen har lagt ner stor energi på att demobilisera väljare. Medlemsstyrda folkrörelseorganisationer har angripits. Fackföreningsrörelsen har tvingats tillbaka. Dels genom att facklig basverksamhet stämplats som maffiametoder och förtryck mot arbetsgivare och dels genom strategiska attacker mot a-kassan som tvingat tusentals människor att lämna en inkomstförsäkring med starka band till fackföreningsrörelsen. Styrkeförhållandena på arbetsmarknaden har därmed förskjutits till arbetsgivarsidans fördel. Varsel, otrygga anställningsformer och massarbetslöshet har utnyttjats för att slå in en kil i löntagarkollektivet. Arbetslösa och sjuka har ställts mot dom som har arbete. Allt detta försvårar fackligt arbete och mobilisering, tex inför viktiga riksdagsval.

3. Rumsren främlingsfientlighet och rasism Valrörelsens rapportering har präglats av tre saker. 1) En personfixering där Socialdemokraternas partiledare i synnerhet varit utsatt för negativ rapportering. Professorns Kent Asp gör en genomgång av drevet mot utifrån kvällstidningen Expressens rapportering om Mona Sahlin. 2) Fokus på frågor som rör tämligen välbeställda samhällsskikt och 3) En fixering vid Sverigedemokraterna där de etablerade partierna dels tvingats förhålla sig till hypotetiska scenarion i en framtida riksdag och dels själva använt Sverigedemokraterna som ett slagträ i valdebatten. Samtidigt har medierna släppt in Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning. Till exempel diskuterades "det känsliga ämne integration" i TV4:s tre utfrågningar. Ingen ställde frågan varför integration hamnar i katergorin känsliga ämnen, i synnerhet när väljarkåren är långt mer intresserad av frågor som skola och sjukvården. Sverigedemokraterna har därmed varit ständigt närvarande trots att ingen sett till dom in real life. Och viktigast av allt. Etablerade partier på högerkanten som tex Folkpartiet hjälpte till med att bekräfta Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning genom utspel som burkaförbud i skolan och förbund mot utlandsfödda kvinnor att ta ut hela sin föräldraledighet. Myten om ett främlingsfientligt parti blev till slut verklighet, tyvärr.

4. Vad gör vi nu? De Rödgröna fick 43,7 procent av rösterna. Även om det är för tidigt att spekulera i huruvida samarbetets formen (S)-(V)-(MP) överlever så finns det ett starkt stöd för en politik och en samhällsidé som står i konflikt med Alliansen arbetslinje. Det finns nåt att bygga på. Men då måste något också förändras.

Kampen om mitten är förlorad. Det måste konstateras i de eftervalsanalyser som följer nu. Att röra sig mot mitten gynnar Moderaterna och Miljöpartiet men är skadligt för ett Socialdemokrati som har starka kopplingar till arbetarrörelsen. LO-väljare sviker nämligen. I brist på igenkänningsfaktorer som satsningar på välfärden och full sysselsättning kommer de antingen övertygas av plånbokspolitiken eller vända sig i all desperation till den yttersta högerns främlingsfientliga partier.

Valdeltagandet blev högre än valet 2006. Någon trodde kanske att detta per automatik skulle gynna de Rödgröna men så är det inte. Valdeltagandet har ökat i vissa områden men andra områden som t.ex. storstädernas ytterområden uppvisar lågt valdeltagande. Så här ser valdeltagandet i ytterområdena ut i Göteborg:

Biskopsgården, Norra Biskopsgården 58,7%
Frölunda, Frölunda Torg, 67,5%
Bergsjön, Gerdsmosse, 52,0%

Här har Socialdemokraterna gått tillbaka medan SD gått fram. Jämför då med

Örgryta, Norra Skår 90,8%
Askim, Södra Sisjön 93,0%
Torslanda, Andalen 92,0%

Det är i Biskopsgården, Angered, Bergsjön och Frölunda som valet kan avgöras. Det är här fokus ska läggas. Men dessa väljargrupper har inte hörts och setts. Deras verklighet har inte diskuterats. Därför har de antingen röstat på högerextremister eller inte röstat alls.

Det är fyra år kvar till valet 2014. Fram till dess finns det två stora utmaningar för arbetarrörelsen och dess partier:

a. Bygg egna medier
Först och främst behövs en rejäl satsning på egna medier och tankesmedjor som berättar en berättelse som människor känner igen sig i. Att driva en tidning är inget man tjänar pengar på. Samtliga dagstidningar går idag back. Vinsten för papperstidningar som dagligen bygger opinion kan inte mätas i pengar utan i politisk mobilisering av grupper som idag inte hörs i den politiska debatten. Satsningen måste vara en långsiktig sådan som ger utdelning, i bästa fall i valet 2014 men förmodligen senare.

b. Mobilisera de osedda grupperna.
Satsa på att få upp valdeltagande i storstädernas ytterområden, i f.d. industriorter och i glesbyggden. Kampen om väljarna vinns inte i Stockholm och Göteborgs innerstäder utan någon annanstans. Detta kommer bli en dragkamp inom arbetarrörelsen. Och dragkampen har redan kommit igång inom t.ex. Socialdemokraterna i Stockholm. Och de politiska frågor som vinner de osedda väljarna är inte förmögenhets- och fastighetsskatt, RUT-avdrag och butlers utan jobb, skola och bostad. Nån säger att det är gammal skåpmat men politik är inte mer än så för stora delar av den svenska befolkning. Det är också genom en offensiv välfärdspolitik som högerextremister pressas tillbaka.

Slutligen, gårdagens valresultat är en varningsklocka som måste tas på allvar. Annars kommer historien att upprepa sig 2014.

Andra som bloggat: Ida Gabrielsson, Marika Lindgren Åsbrink, Helena Duroj, Ulf Bjereld, Erik Berg, Erik Svensson, Dalman Eek, Sjöstedt, Jöran Fagerlund, Mats Engström, Peter Andersson, Rebella, Daniel Poohl
I medierna: Effekt, AB, LO-tidningen, DN1, DN2, SvD, GP

Läs och rösta rödgrönt!

2010-09-16T15:47:00.003+02:00

Detta är extremt sorgligt. Det visar på effekten av en regeringspolitik som skänkt 50 miljarder av våra skattepengar till de 5% mest välbeställda i befolkningen på bekostnad av sjuka och arbetslösa, människor av kött och blod.

Jag har gråtit. Ja, jag har bölat som ett barn. Jag har traskat varv efter varv runt lägenheten som en rastlös hund. För det finns ingenting annat att göra. Det svek som Alliansen visat de allra svagaste lämnar mig alldeles uppgiven och oförstående.

Läs och gå och rösta rödgrönt på söndag!

Ser bra ut i Göteborg

2010-09-13T08:35:00.003+02:00

SIFO:s undersökning av partisympatierna i Sveriges näst största stad visar på Rödgrön majoritet.

I kommunvalet skulle Vänsterpartiet få 9,9% (+2,7) och i riksdagsvalet 9,3% (+0,6). Det ser med andra ord väldigt bra ut för Vänsterpartiet.

Nu återstår sex dagar till valdagen.

I medierna: GP

Moderat vill låsa in Alliansen

2010-09-09T10:33:00.004+02:00

Jag ser att moderaten Jonas Ransgård vill klassa stöld från äldre som rån.

Bra initiativ! Ransgård kan väl börja med kollegorna i Stockholm som staffbeskattat pensionärer medan 50 miljarder av bland annat samma grupps skattepengar skänkts till de 5% rikaste i landet.

Andra som bloggat: Jonas Ransgård
I medierna: GP

Nya rödgröna ting

2010-09-04T08:32:00.006+02:00

Jag har helt missat att dels ta del av och dels kommentera tre viktiga rödgröna uppgörelser. Ett bröllop och en valrörelse har varit i vägen.

1. Rödgrön uppgörelse om svensk trupp i Afghanistan
Förra veckan avslutades med en välkommen rödgrön uppgörelse om svensk trupp i Afghanistan. De rödgröna kommer att bryta upp med högerregeringens blinda Afghanistanpolitik. Medan Carl Bildt vägrar se den afghanska verkligheten och omläggningen av den militära strategin hos allt fler länder involverade i Afghanistan, lovar de rödgröna,

Vi avser att under hösten 2010 ge ett nytt mandat till den svenska militära närvaron, men vi kommer inte att öka antalet svenska soldater som den borgerliga alliansen ser behov av. Den gamla militära strategin har misslyckats och det är dags att utveckla en ny civil strategi för det svenska stödet till Afghanistan. Därför ska den svenska styrkan i Afghanistan få en civil chef redan under 2011.
[...]
En rödgrön regering kommer därför att påbörja tillbakadragandet under inledningen av 2011.
[...]
En rödgrön regering kommer att ha avslutat trupptillbakadragandet senast under det första halvåret 2013.

Nu väntar vi alla på ett svar från en högerallians vars utrikesminister vägrar debattera med den samlade oppositionen och där ett parti vill se en svensk NATO-anslutning. Ja, hur blir det nu om högern får fortsätta styra Sverige?

2. Rödgrön regeringsplattform
I tisdags kom också den rödgröna regeringsplattform, ett dokument som skulle innebära ett rättvisare Sverige om det skulle bli verklighet. Jobb, välfärd och klimat är ledorden. Ali Esbati sammanfattar regeringsplattformen bra,

• 100.000 nya jobb-, praktik- och utbildningsplatser
• Satsning på bostadsbyggande – framför allt hyresrätter
• Studiebidraget höjs med 400 kronor och studielån med 200 kronor i månaden
• Kraftig sänkt maxtaxa i förskolan
• Maximalt 100 kronor i timmen för hemtjänst
• Max fem barn per pedagog i förskolan
• Långtidsplan med 100 miljarder i järnvägs- o kollektivtrafiksatsningar
• Tandvården avgiftsfri fram till 24 år
• En heltidsmiljard – och beredskap att lagstifta om stärkt rätt till heltid om det inte kommer framåt avtalsvägen

En bra regeringsplattform, där Vänsterpartiets politik fått stort genomslag.

3. Rödgrön migrationspolitik: Europas mest humana migrationspolitik
Igår presenterades också en rödgrön överenskommelse rörande flyktingpolitiken. Det är tydligt att den oheliga allians som varit ett fundament för den svenska inhumana asylpolitiken nu är bruten. Den rödgröna överenskommelsen kommer att bli Europas mest humana asylpolitik när den blir verklighet.

Det handlar om en översyn av utlänningslagen, en utvidgning av begreppet 'väpnad konflikt', kvalitetssäkring av landsinformationen och en precisering av begreppet 'flykting' så att tex HBT-personer kan få uppehållstillstånd i Sverige istället för att hänvisas till att dölja sin sexualitet i sina hemländer där de är förföljda. Försvarstagandet av asylsökande begränsas till max 3 månader och Sverige intar en ledande roll i arbetet för en human flyktingpolitik inom EU. Det rödgröna vill t.ex. att Sverige inte deltar i Frontex jakt på asylsökande. Idag finns ingen sådan regel. Slutligen vill de rödgröna ha generösare regler för anhöriginvandring.

Det finns förstås saker som Vänsterpartiet inte övertygat de andra två partierna om. Kalle Larsson preciserar,

- Vänsterpartiet kommer att fortsätta kämpa för en flyktingamnesti och jag är övertygad om att vi kommer att kunna få ett tydligt beslut om att alla – också asylsökande och papperslösa – skall få vård på lika villkor redan nästa år när den utredning som undersöker hur det skall kunna gå till lägger fram sitt förslag.

Läs mer här.

Andra som bloggat: Rödgrönt samarbete, Maria Ferm, Jonas Sjöstedt
I medierna: R&D, Exp, Di, SvD

Reflektioner från valrörelsen

2010-09-03T07:30:00.005+02:00

Idag är det 16 dagar kvar till valdagen. Dagen börjar bra med ett språng fram för Vänsterpartiet. Enligt Synovates undersökning samlar Vänsterpartiet 7.5% av rösterna. Det är fortsatt jämnt mellan blocken. Det mesta tyder på att allt är osäkert förutom vi måste jobba så hårt vi kan för att lyfta den rödgröna oppositionen och vinna valet för att byta politik.

I övrigt några reflektioner från valrörelsen ute på gator och torg.

1. Den allmänna opinionen
Utan att ha gjort en vetenskaplig undersökning så känner jag att det finns en utbredd frustration och ilska mot den borgerliga regeringen. Högerregeringens försämringar i a-kassa och sjukförsäkringsreglerna har drabbat många och människor är förbannade. Skattesänkningarna har lett till nedskärningar och privatiseringar. Stockholmsrean visar bra hur det har gått till i borgerligt styrda Stockholm. Samtidigt så är det tydligt att människor är svåra att mobilisera. Det är naturlig del av den högervridning vi bevittnat under de senaste 10 åren. Organisering misstänkliggörs och den s.k. "politiken" professionaliseras bortom allmänhetens räckvidd. Men förutsättningarna finns, inte minst inom LO-kollektivet, bland kvinnor och invandrare. Det är också tydligt att ungdomar sympatiserar mer med oppositionen. Anledning, enligt mig, är regeringens strategi att använda gruppen unga som slagträ mot andra grupper på arbetsmarknaden. Det handlar om sänkta löner, svagare rättigheter och 25% ungdomsarbetslöshet samtidigt som ungdomar t.ex. fått subventionera McDonald's fortsatta vinstuttag genom regeringens sänkta arbetsgivaravgifter. Det kanske till och med är så att högern nu håller på att tryckas tillbaka bland unga och vänstern återigen får övertaget.

2. Socialdemokraternas uppförsbacke
Socialdemokraterna har svårt att slå sig fria från medias negativa bevakning. Det påverkar mobilseringen av de egna väljarna och partiets stöd. Mycket handlar om hur partiledaren Mona Sahlin framställs och diskuteras. Alla känner till Sahlins gedigna erfarenhet av regeringsarbete men det är tydligt att hennes förmåga, kompetens och duglighet mäts utifrån andra måttstockar än t.ex. mannen Reinfeldt. Det tynger ner det socialdemokratiska partiet. Tragiskt är att mediebilden också tagit sig in i Socialdemokraterna och bland sympatisörer. Så här 16 dagar innan valet har Socialdemokraterna all anledning att fundera över hur bilden av Mona Sahlin och partiet ska förändras . En mera långsiktig strategi handlar om att återuppföra arbetarrörelsens inflytande i det svenska medielandskapet. Hur man framställs i medier är idag centralt i kontakten med väljare men också i agendasättande verksamhet som bör intressera arbetarrörelsen.

3. Opinionsundersökningarna och experterna
Det finns all anledning att dra igång en omfattande debatt kring två av valrörelsens viktiga ingredienser, 1) opinionsundersökningarna och 2) de politiska kommentatorerna. Hur påverkas väljare av opinionsundersökningar och är det rimligt att väljarna exponeras för dessa undersökningar varje dag under de sista veckorna innan valet? Och varför är inte undersökningsföretagens mätmetoder offentliga? Det vore rimligt med tanke på deras inflytande över valdebatten. Och hur är det med de politiska kommentatorernas inflytande över den politiska valagendan. Hur kommer det sig att RUT-avdrag och fastighetsskatt får så mycket utrymme samtidigt som så få svenskar berörs? Varför diskuterar inte Mats Knutsson, Anna Hedenmo och Margit Silberstein Hammarkullens och Fittjas villkor? Två mediekritiska frågeställningar som vi måste ta tag i efter valet.

Andra som bloggat: Ulla Andersson, Jonas Sjöstedt, HBT-sossen,Peter Andersson, Sjölander, Jöran Fagerlund, Ett Hjärta Rött
I medierna: SVT, Sydsv, DN, DI

Rätt ska vara rätt, Jan Björklund!

2010-08-24T13:50:00.014+02:00

I söndags debatterade Lars Ohly (V) och Jan Björklund (FP) den svenska truppnärvaron i Afghanistan i SVT-programmet Agenda. Skiljelinjen är skarp. Vänsterpartiet vill se ett omedelbart slut på den misslyckade militära strategin i Afghanistan till förmån för ökade humanitära biståndsinsatser. NATO-förespråkaren Jan Björklund tar täten bland de borgerliga krigsförespråkare som åtta år efter ockupationen krampaktigt håller fast vid den misslyckade strategi som skapat fler terrorister än den bekämpat.

Det var en bra debatt. Lars Ohly tydliggjorde Vänsterpartiets linje som idag åtnjuter både den svenska opinionens stöd och omvärldens. Allt fler länder drar tillbaka sina trupper från Afghanistan. Danmark är det senaste exemplet som sakta trappar ner.

Jan Björklund däremot framstod som trängd och kom med flera felaktiga påståenden om konflikten i Afghanistan.

Här är tre mer eller mindre felaktiga påståenden som måste bemötas:

1. "Vi är inbjudna av Afghanistans folkvalda regering."
Påstående är felaktigt. Nyligen avslöjades att svenska UD aldrig fått en inbjudan från den afghanska regeringen. Däremot fanns en inbjudan från den brittiska ambassaden. Därmed kan inte en inbjudan från den afghanska regeringen räknas som folkrättslig grund för truppnärvaron i landet. Här finns en bra genomgång av den folkrättsliga problematik som föreligger.

2. "Vi är där på ett FN-mandat."
på UD:s hemsida kan man läsa att den svenska ISAF-styrkan "leds av Nato på uppdrag och med mandat från FN:s säkerhetsråd och som verkar i Afghanistan". Faktum är att det var länge sedan, närmare bestämt 2004, som det omnämnda FN-mandaten gavs. Läget i Afghanistan har förändrat. Detsamma gäller ISAF-styrkans karaktär som mer och mer fjärmat sig från fredsbevarande arbete till att införlivas i USA:s ockupation. Vi måste idag ställa frågan om ett snart sju år gammal FN-mandat har någon legitimitet i det nuvarande konflikten, i synnerhet när mandatet underminerats genom en sammanblandning av befälskedjor inom ISAF/NATO.

3. Svenska Afghanistankommitten är alldeles entydiga på att de svenska fredsbevarande trupperna ska vara kvar."
Påstående är felaktigt utifrån de ställningstaganden som SAK har gjort senaste åren. SAK har varit utomordentligt kritisk mot den utländska truppnärvaron i Afghanistan. Torbjörn Pettersson, tidigare chef för SAK och numera ambassadör i landet, har i flertal artiklar framfört kritik mot den militära strategin i Afghanistan. Han har bland annat skrivit,

Mer utländsk trupp tycks däremot inte vara lösningen. Trots närvaro av cirka 100 000 utländska soldater, varav de flesta med uppgift att stärka säkerheten, skapa stabilitet och tillhandahålla förutsättningar för civil återuppbyggnad, har säkerheten kraftigt försämrats, korruptionen brett ut sig och krigsherrar fått förnyade maktpositioner.

Det är skarp kritik av de utländska trupperna som Jan Björklund väljer att inte nämna i debatten.

Rätt ska vara rätt, Jan Björklund!

Andra som bloggat: Kulturbloggen, Jonas Sjöstedt
I medierna: AB, DN1, DN2, Ex, Svd

Eden Abergil inget undantag

2010-08-18T08:49:00.007+02:00

Återigen har omvärlden anledning att tveka inför föreställningen att Israel har 'världen mest moraliska armé'. Eden Abergil, en fd israeliska soldat, har laddat upp en serie bilder där hon glatt poserar framför palestinska fångar som är bakbundna och försatta med ögonbindel. Bilderna är kränkande.

Från officiella israeliska källor förnekas att Abergils bilder är bevis på ett allmänt beteende som är vanligt förekommande när ockupationsmakten Israel frihetsberövar palestinier. Det påstås att Abergil är ett undantag, ett ruttet äpple som nu också fråntagit hennes militära gradbeteckning.

Hur står då till med moralen i 'världens mest moraliska armé'? Är Eden Abergil ett undantag?

Svaret på frågan kan vi hitta hos den israeliska veteranorganisationen 'Breaking the Silence'. Organisationen har fram till dags datum intervjuat hundratals soldater som tjänstgjort i israeliska armén och som visat mod och klivit fram för att berätta om deras upplevelser i det ockuperade palestinska områdena. Dokumentationen visar på något helt annat än vad israeliska armékällor uttrycker.

Nedan följer ett utdrag från ett vittnesmål från en soldat som klivit fram och vågat tala,

One day we were on our way back from a routine morning briefing, when I heard of a Jewish settler who’d just run over a small Arab child. The child had to be treated until being handed over to the Red Crescent, so two ambulances belonging to the Jewish settlers in Hebron were handling this.
As we arrived on the scene not much was left. Just the ragged children’s bike thrown over to the side, a pile of adults from the settlement checking the damage done to the car, and another ambulance with the medic. As we got out of there, myself and my company commander, and I was on the phone most of the time, I just heard the last words exchanged on the spot. It was the medic who blurted to my commander: “Now no one can say we don’t take care of these animals.” Referring to a 12-year old run over by a vehicle of the Jewish settlement…

Fler vittnesmål hittas här. Och de är många, soldaternas berättelse som målar upp bilden av en ockupationsmakt som avhumaniserar de ockuperade palestinierna. Avhumaniseringen är i själva verket en bärande del av den israeliska ockupationen. Kriget mot Gaza 2008/2009 visade detta med all tydlighet. Civila, ihopfösta i en byggnad, mördades kollektivt. En gammal man viftandes med vit flagga sänktes ner med en enda kula som penetrerade hans bröstkorg. En hel familj utraderades när brandbomberna smälte ner deras hem. Allt finns dokumenterat. Ett antal av berättelser kan du läsa i den antologi som jag arbetade med efter kriget.

Så de publicerade bilderna på en israeliska soldat som visar upp fängslade palestinier som om de vore troféer är inget undantag. Fotografierna är snarare ögonblicksbilder av vardagen under en pågående ockupation

Andra som bloggat: Elisabeth Biström
I medierna: SS, SvD

Sabuni förespråkar etnisk diskriminering

2010-08-17T10:17:00.027+02:00

Det återstår dryga månaden till valdagen. Och enligt tradition bjuder Folkpartiet på en rad (höger)populistiska utspel. Jan Björklund var nyligen ute och krävde slöjförbud i skolan och idag kan vi läsa att integration- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni förordar etnisk diskriminering av utlandsfödda - för att de ska integreras snabbare (!). Invandrare ska tvingas ta lågavlönade jobb och utländska kvinnor ska tvingas rätta sig en särlagstiftning som förbjuder dom att umgås med sina barn i samma utsträckning som svenska kvinnor.

Förslaget är helt i linje med en allmäneuropeisk utveckling med en serie repressiva politiska förslag och utspel mot etniska och nationella minoriteter. Vi har sett det i Danmark och i Frankrike, Italien och större delen Östeuropa förföljs romer trots att många av länderna har formellt ställt sig bakom Europakonventionen för mänskliga rättigheter och Lissabonfördragets stadga om grundläggande rättigheter.

Sabuni förslag är symbolpolitik. Förslaget skickar signaler om vilka som är samhällsbovarna och pekar ännu en gång på en rad otäcka saker som vi länge anat och påtalat men som nästan ingen företrädare för högerregeringen vågat prata så här öppet om.

Skapandet av en låglönesektor
RUT-avdraget kommer av allt att döma vara en pågående diskussion under valrörelsen. Regeringen har skattesubventionerat en kvinnodominerad tjänstesektor som ska tjäna höginkomsttagare. Sektorn präglas av otrygga anställningar, deltidsarbete, dålig arbetsmiljö och låga löner. Förespråkarna av RUT-avdraget har insett att systemet står inför ett stort problem i takt med att den tillåts expandera. Det blir svårt att attrahera arbetskraft. Väldigt få känner att det är kul, givande och utvecklande att jobba deltid med en låg lön hemma hos människor som i generella termer känner att de kan köpa sig fria från det mest vardagliga som 'verklighetens folk' ägnar sig åt. Städning, umgås med barn, tvätta smutsiga underkläder, stryka med mera.

Högern har presenterat fler strategier för att lösa detta fundamentala problem. En central strategi har varit att underblåsa en desperation på den svenska arbetsmarknaden. De höjda avgifterna till a-kassan, de lägre ersättningar vid arbetslöshet och sjukdom är piskor som drivit ut människor till arbetsmarknaden. Där väntade, med öppna armar, en arbetsmarknad utan några egentliga jobbtillfällen. Mitt under en djup lågkonjunktur har regeringen låtit bli den expansiv ekonomisk politik som skapar långvariga, heltidsjobb.

Sabuni presenterar nu den slutgiltiga lösningen på högerns huvudbry. Hon föreslår helt enkelt en lagstiftning som tvingar en specifik grupp, som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden och som drabbats hårdast av genomförda försämringar, in i en arbetsmarknad som väldigt få ur gruppen "majoritetssamhället" är intresserade av att arbeta i. Mottot är "Hellre skitjobb än inget jobb!". Som om det inte finns några andra alternativ eller vägar till en dräglig tillvaro på arbetsmarknaden.

Var tog männen vägen?
Högern hyser ett inneboende motstånd mot strukturella förslag som rör familjepolitiken och som vill ändra på den skeva fördelning av hemarbete mellan män och kvinnor. Sådana förslag, som får positiva konsekvenser för kvinnors situation på arbetsmarknaden, förkastas med argumentet att politiker ska låta bli att bestämma över familjerna. Sabuni vänder nu helt om när hon omvandlar föräldraförsäkringen till ett slagträ mot dels försäkringen och dels invandrarkvinnorna. Invandrade kvinnor ska fråntas sin rätt att vara med sina barn när föräldraförsäkringens längd kopplas ihop med barnets ålder vid ankomsten i Sverige.

Det finns ett tydligt "vi och dom"-tänkande bakom utspelet. Nämligen att svenskar är ett jämställt folk. Den svenske mannen är hemma och tar ansvar för hem och barn medan invandrarmannen, tvärtemot sin svenske motsvarighet, är en ojämställd varelse som håller sin kvinna i ett fast grepp någonstans inom hemmets fyra väggar.

Statistik visar att svenska män, trots den vedertagna uppfattningen att Sverige är världen mest jämställda land, inte är hemma med sina barn mer än vad som är måste. JämO konstaterar,

I de allra flesta familjer väljer mannen att överlåta en del av sina föräldraledighetsdagar till kvinnan. Männen tar ut cirka 20 procent av föräldraledigheten. 60 procent av männen tar inte ut någon föräldraledighet alls under barnens första år. Kvinnor tar också ut majoriteten av garantidagarna (80 procent). Garantidagarna är dagar med lägstanivåersättning, det vill säga 60 kronor per dag.

Men Sabunis förslag rör inte männen. Det är kvinnorna som får bära ansvaret för barnen genom att nu också förvägras föräldraledighet. Förslaget ger därför inte mer jämställda hem eftersom männen lämnas utanför alltihopa.

Nyamko Sabunis diskrimineringsförslag väcker också en väldigt relevant fråga: Vilka invandrare ska diskrimineras? Ska lagstiftningen enbart gälla araber, afrikaner, iranier och kurder eller utpekas också tyskar, norrmän och engelsmän som invandrar till Sverige?

Det finns förstås andra vägar att slå in på för att slussa in nyanlända i arbetsmarknaden. Nyckeln är utbildning. Det måste bli lättare att få utländska betyg validerade och värderade. Sedan måste den vuxenutbildning som högern raserat rustas upp. Till slut måste föräldraförsäkringen omvandlas till en individuell föräldraförsäkring så att ansvaret delas lika mellan man och kvinna.

Läs också uttalandet från Vänsterpartiets Kalle Larsson.

Andra som bloggat: Alliansfritt Sverige, Emil Broberg
I medierna: AB, DN, SvD

En utrikespolitik att dö för?

2010-08-16T13:13:00.010+02:00

I lördags, utanför Way Out West, fastnade jag i ett samtal med en svensk soldat hemma på permission från kriget i Afghanistan. Jag stod där med Vänsterpariets valmaterial och när han frågade vad det var jag delade ut svarade jag, "- Valinformation från Vänsterpartiet. Varsågod!". Han stannade till och samtalet var i gång.

Hans huvudtes bestod av välbekanta argument som lyfts fram av krigsförespråkarna på högerkanten. Afghanerna vill ha oss kvar i Afghanistan och om de svenska och övriga utländska trupperna lämnar landet, kommer talibanerna att ta över landet.

Jag har stor respekt för de svenska kvinnor och män som idag riskerar sina liv i Afghanistan. Svenska soldater, högerns omläggning till yrkesarmé till trots, är fortfarande välutbildade och har än så länge fortfarande ett förhållandevis gott rykte - i synnerhet i jämförelse med andra utländska trupper i Afghanistan. Detta uttryckte jag också för soldaten som jag samtalade med utanför Slottskogen.

Detta faktum - att svenska soldater är väl rustade för sina utlandsuppdrag - är en stor tillgång för ett Sverige som vill spela en viktig roll i världen. Samtidigt finns en stor risk att den svenska militära operationen i Afghanistan fläckar ner denna förhållandevis ljusa bild av svenska trupper. I takt med att Sveriges självständiga röst säljs ut till förmån för amerikansk dominans över svenska militära operationer, riskerar Sverige att klumpas ihop med de stater som av afghaner med rätta ses som ockupanter. Detta sker idag när ISAF-styrkan med en ursprunglig FN-mandat lyder under NATO-befäl. Denna negativa utveckling kommer att dels försvåra Sveriges framtida roll i uppbyggandet av Afghanistan den dagen världssamfundet inser att den militära strategin är misslyckad och måste överges. Dels kommer Sverige allt mera sällan att uppfattas som en neutral part som kan medla i konflikter runt om i världen.

Torbjörn Pettersson, Svenska Afghanistankommittén, skrev bra i slutet av 2009,

Istället för att formulera konkreta mål och ett tydligt syfte för den militära insatsen använder regeringen och riksdagen i huvudsak två ganska abstrakta resonemang. Det första är att svensk trupp är i Afghanistan på FN-mandat. Det är sant och för några år sedan fanns en reell skillnad mellan den internationella säkerhetsstyrkan ISAF och den USA-ledda alliansens OEF (Operation Enduring Freedom). Sedan de båda styrkorna fick gemensam ledning 2006 har de olika uppgifterna allt mer glidit samman och idag är FN-mandatet bara en formell kuliss. I de flesta Natomedlemsländer, liksom i det förslag för framtiden som lämnats av Natobefälhavaren McChrystal dras ingen sådan skiljelinje. I verkligheten är ISAF och OEF delar av samma vilsna militära kampanj.

Åter till soldaten och hans argument.. Hur stort är stödet för den utländska truppnärvaron i Afghanistan? Bilden är dyster efter åtta år av utländsk ockupation? Var fjärde afghan anser att attacker mot de utländska trupper är berättigade och hela 70 % anser att utvecklingen går åt fel håll. Det finns regionala skillnader som visar att missnöjet med de utländska trupperna är som störst i södra Afghanistan där stridigheterna är som intensivast. Samtidigt ökar stödet för talibanerna i just de södra delarna av landet. Det finns ett allmänt ökat missnöjet med Karzai-regimen. Den utbredda korruptionen upprör. En övervädligande majoritet av afghanerna, 80 %, fördömer dödsoffer till följd av utländska militära operationer.

En befogad fråga på som följer på vårt krav om svenskt trupptillbakadragande är vad som händer när svenskarna lämnar Afghanistan.

Det måste stå klart att ingen vill lämna afghanerna åt deras öde. Det skapas alltså inte ett tomrum efter alla soldater utan deras plats ska fyllas av biståndsarbetare och civila - väsentliga delar av en diametralt motsatt strategi - en fredsskapande strategi som inbegriper trupptillbakadragande hand i hand med en politisk lösning på konflikten som dels går ut på att få talibanerna att lägga ner sina vapen och dels politiska krav ställda på den afghanska regeringen. Denna regering måste börja agera för fred och demokrati.

En annan fokus på det svenska engagemanget innebär också en dramatisk omläggning av vad som finansieras från bland annat svensk sida. I år kommer biståndet att utgöra endast 35 procent av det militära insatsen till Afghanistan. EU lägger fem gånger mer pengar på militära insatser än på civila. En fredsskapande strategi måste vända på dessa förhållanden.

Nyligen passerades gränsen 2000. Så många utländska soldater, främst britter och amerikaner, har dödats i Afghanistan. Den stora tragedin är dock alla de döda som inte kommer att flygas över till Europa eller USA. Över 1200 afghaner har fått sätta livet till - endast under första halvan av 2010. Det är en ökning med 31 procent.

Som en vän sade efter jag hade avslutat samtalet med soldaten på permission, -" Det här är ett krig som inte går att vinna men också ett krig som går att förlora på många olika sätt, en utgång kan vara mindre dålig än en annan." Det är tydligt att högerregeringens krigsiver kommer att få ett katastrofalt slut såvida inte vi bryter med den. Och soldaten som hade hittat till Way out West hoppas jag åter träffa på - kanske nästa år utanför festivalområdet. Den här regeringens utrikespolitik är inte värd att dö för.

I medierna: AB, ABC News, DN1, DN2, SS, SVT1, SVT2

Göteborgsmoderaterna försvarar segregationen

2010-08-16T07:32:00.008+02:00

Jag fick ett mejl från Göteborgsmoderaten och kommunalrådet Jonas Ransgård. Han tyckte att jag skulle intressera mig för hans blogginlägg som är ett svar på min ledare i ETC Göteborg. Och visst ska replik bemötas.

När jag läser Ransgårds inlägg slås jag av en sak. Han argumenterar genom att uteslutande pratat formaliteter.

Man får tydligen inte jämföra kommunens satsning på ett pariserhjul till en kostnad på 22 miljoner kr med nedläggningen av tre skolor i Frölunda-Högsbo som kostade 8 miljoner eftersom det i fallet med skolorna handlar om årliga driftskostnader till skillnad för kostnaden för pariserhjulet som kallas investeringskostnader. Sedan fortsätter jag tydligen "med tveksamma skrivningar om Ungdomens Hus och om rivningar i Gårda". Vad som är tveksamt nämns dock inte.

Ransgård bemöter inte med ett enda politiskt argument min kritik av den samförståndsanda som resulterat i att det är OK att bygga åkattraktioner för 22 miljoner kr samtidigt som kommunens stadsdelar befinner sig i ett sådant krisläge att skolor stängs ned. Han bemöter inte heller hur det kan komma sig att ledningen för Svenska mässan tillåts sätta agendan för vad som ska bli av området Gårda. Inte heller resonerar han över sin egen roll som moderat politiker i den idrotts- och föreningsförvaltning som är inblandad i korruptionsskandaler.

Ja, Jonas Ransgårds kritik av min ledare är tunn och typisk för ett politiskt parti som inte bara försvarar utan också vill fördjupa de orättvisor som nu råder i Göteborg, en av Europas mest segregerade städer. I maj var den öppna arbetslösheten 5,1 procent. Men i Bergsjön var fler än var tionde person arbetslös samtidigt som endast var femtionde var utan jobb i stadsdelen Älvsborg. I dag saknar var fjärde ungdom i mellan 15 och 24 i Göteborg ett jobb att gå till.

'Göteborgsandan' som jag kritiserar i min ledare i ETC Göteborg är mycket långt ifrån 'goa gubbar' och solidaritet utan handlar om en medveten politik som föredrar evenemang som förvisso drar in pengar - till den privata sektorn - men som samtidigt är helt ointresserad av upprustning av förorterna, stadens skolor eller satsning på eftersatt ungdomsverksamhet. Kravet på Ungdomens hus i centrala Göteborg har hållits levande i över 20 år. Är det något parti som har profilerat sig som benhård motståndare till projektet så är det just Ransgårds parti, som idag tar täten som inte bara Göteborg men också Sveriges ungdomsfientliga parti.

Ledare: Göteborgsandan måste brytas

2010-08-13T10:15:00.003+02:00

Denna fredag är det min tur att stå för ledartexten i ETC Göteborg. Jag tar upp Göteborgsandan. Inte 'goa gubbar' och solidariteten utan det som alltmer fläckar ner Göteborg och Göteborgsandan. Jag skriver om samförståndet mellan kommunen, de stora politiska partierna och näringslivet. Jag skriver om skolor i förorten som stängs ner samtidigt som Göteborg fortsätter att expandera som evenemang- och turiststad.

Medan stora, kostsamma evenemang numera är en naturlig del av sommarstaden Göteborg, har stadens unga i snart tjugo år blivit lovade ett centralt Ungdomens hus. Och vi väntar fortfarande på att löftes ska infrias.

Och så planerna på att riva 60 äldre hus i stadsdelen Gårda. Kravet restes av Lennart Mankert och Roger Holtback, VD respektive styrelseordförande för Svenska Mässan, som istället ville se den gamla stadsdelen ge plats för parkeringsplatser. Kommunen följde naturligtvis efter i sann samförståndsanda.

Göteborgs Stad har ett omfattande ägande i form av närmare 140 bolag som kan användas för att bygga en rättvis stad. Kommunala bostadsbolag som bygger billiga hyresrätter som förmedlas genom en rättvis bostadskö. Kommunens energibolag som sätter ett lågt pristak för klimatvänlig energi. Och Göteborgs spårvägar som erbjuder gratis kollektivtrafik som sätter resenärerna före kostsamma biljett- och kontrollsystem.

Läs min ledare här.

Moderat sagostund

2010-08-11T13:25:00.005+02:00

Moderat sagostund: Sverige jobbar!

Meanwhile In Real Life ...

Andel arbetslösa av arbetskraften (%), 15-74 år 2006-2010
(Källa: Ekonomifakta)

Andra som bloggat: [s-buzz], HBT-sossen, Peter Andersson, Storstad

'Museum över toleransen' rev muslimsk gravplats

2010-08-11T12:48:00.005+02:00

Foto: France24

En fotograf för nyhetsbyrån AFP fångade händelsen på bild. Israeliska bulldozers förstörde en flera hundra år gammal muslimsk gravplats i västra Jerusalem.

Orsak: Simon Wiesenthalcentret planerar att bygga sitt nya "Museum över toleransen" i närheten av den muslimska gravplatsen.

Notis: Idag bor det 1,3 miljoner araber i Israel. Deras förfäder lämnade aldrig sina hem efter bildandet av staten Israel 1948.

I medierna: DN, France24

Skolan inte till salu

2010-08-10T07:15:00.018+02:00

Nyligen visade en undersökning att skolan är den viktigaste frågan för väljarna inför valet den 19 september. Det är egentligen inte så konstigt. Det är på skol- och utbildningsområdet som skillnaderna mellan enskilda partier på vardera sida blocken är som tydligast. Och tydliga skiljelinjer engagerar och berör. Motpolerna är Vänsterpartiet som vill stoppa vinstintressen på skolområdet, öka lärartäthet och ha breda ingångar medan Folkpartiet har gjort sig känt för att vara partiet som med olika tvångsförslag vill sortera elever i olika kategorier, en sortering som låser fast dagens unga på livsvägar som är svårt att omvärdera.

En annan orsak till skolan rankas högst av väljarna är att stora delar av väljarkåren är på ett eller annat sätt i regelbunden kontakt med det svenska skolsystemet, på olika nivåer. Dels berörs elever i grund-/gymnasieskolan och deras föräldrar, dels univerisitets- och högskolestuderande med färska minnen från gymnasieskolan, studerande på Komvux och till sist anställda inom skolsystemet.

Den svenska skolan har varit hårt ansatt under de senaste 20 åren. Det handlar främst om otillräckliga anslag till skolan som följd av krisen på 90-talet men också införandet av en friskolereform som effektivt allokerat gemensamma resurser i form av skattepengar från den offentliga sektorn till den privata sektorn. Sverige är ett speciellt land.

"De ekonomiska och juridiska villkoren för fristående skolor i Sverige blev enligt flera forskare mer förmånliga än i de flesta andra länder, däribland USA och Storbritannien",

konstaterar Skolverket.

Ett argument för privatisering på skolområdet har varit att spara pengar. När skolan kommunaliserades blev detta ett argument för besparingar i kommunerna. Statistik visar dock att skolan istället kostar mer för varje år. Det gäller främst gymnasieskolan. Frågan är varför?

Källa: SCB

"Kostnaden per elev i grundskolan har ökat med 8 procent. Antalet elever har under samma period minskat med 12 procent",

konstaterar SCB.

Skolverket skriver i en rapport att

"[D]en genomsnittliga elevkostnaden blir högre för kommunerna i de tre storstadsregionerna ju större andel elever som går i fristående skolor."

Det finns alltså, i alla fall i storstadsregionerna där utbildningsföretagen har en utbredd marknad att överta, ett samband mellan andelen friskolor och ökade utbildningskostnader. Därmed minskar möjligheterna att satsa i de kommunala skolorna. Att studieresultat sjunkit medan ohälsa och stress ökat bland elever är därmed inte svårt att förklara.

Källa: Skolverket

För det första måste vi konstatera den markanta ökningen av antalet friskolor. Den mest dramatiska ökningen gäller en fördubbling av antalet s.k. "fria"gymnasieskolor under åren 1995-2005.

Källa: Skolverket

Trenden färgar också andelen elever som lockades över från den kommunala skolan till privat utbildningsverksamhet. Andelen elever i fristående gymnasieskolor ökade från 3% till 12% på 10 år.

Källa: Skolverket

Vi ser också stora skillnader i lärartäthet mellan kommunala grundskolor och fristående skolor.

Friskolereformen har dragit isär den svenska skolan. Ett fler tal parametrar visar att skillnaderna mellan den kommunala skolan och friskolorna när det gäller lärartäthet, lärarkompetens och skolresultat ökat. Samtidigt har friskolereformen verkat segregerande. För att omvandla skolpengen vinst har utbildningsföretag bland annat dragit ner på lärarledda undervisningstimmar och färre obehöriga lärare har anställts. Kvalitén på undervisning påverkas naturligtvis, såvida inte målgruppen är elever från studievana hem. Föräldrarnas utbildningsnivå följer klassmönster. Därmed har också friskolesystemet segregerat skolan längs en klassdimension.

Källa: Lärarnas Riksförbund

I söndags föreslog Lars Ohly och Rossana Dinamarca tre åtgärder för att begränsa och stoppa friskolorna:

1. Tillsätt en utredning med uppdrag att lägga förslag på hur de offentliga bidragen till fristående skolor inte ska kunna utbetalas som vinst till ägarna. Riksdagen ska fatta beslut om vilka icke-vinstdrivande driftsformer som är lämpliga för fristående skolor och om begränsningar av antalet skolor som en huvudman kan driva.

2. Inför ett system för att fördela pengar till skolorna som tar hänsyn till elevernas behov. I dag överkompenseras fristående skolor ekonomiskt. Det tydligaste beviset på detta är vinsterna i de fristående skolorna.

3. Inför en särskild avgift för Skolinspektionens prövning för att begränsa antalet ansökningar om att starta friskolor. Många ansökningar är bristfälliga. Det innebär att handläggningstiden blir lång, vilket försvårar för kommuner att göra en bra konsekvensanalys.

Motståndet mot vinstintressen i skolan är stort. Tre utan fyra vill sätta stopp för vinstuttag från skolor. Vänsterpartiet har stort stöd för sin politik. Jan Björklund och Folkpartiet har det förstås tuffare. Få är beredda att skänka skattepengar till riskkapitalbolag.

Andra som bloggat: Storstad, Elin Grelsson, Peter Andersson, Isobel Hadley-Kamptz
I medierna: AB, Ex, DS

Ta itu med Folkpartiet först

2010-08-01T14:04:00.006+02:00

Det går lite långsammare på semestern, har jag insett. Nyhetsflödet fortsätter med samma konstanta hastighet men jag hinner/orkar/vill inte kasta ut nätet för att fånga de intressanta rubrikerna.

Dock några dagar efter 'bäst-före-datum' läser jag EU-minister Birgitta Ohlssons debattartikel i Aftonbladet. Med stort (patos), under rubriken 'Straffa EU-länder som kränker minoriteter' skriver hon om hatbrotten mot HBT-personer och minoriteter Europa. Frågan är högaktuell. Pride-vecka och Sarkozys Le Pen-aktiga order om att jaga ut den romska minoriteten ut ur Frankrike, oavsett om individerna är franska medborgare eller inte. Europas höger överlämnar blått för att övergå i brunt.

Det två nämnda exemplen och flera andra som Ohlsson räknar upp i sin artikel är förstås inga nya företeelser. De är uttryck för den liberala västerländska demokratiernas omvandling till stater med allt fler auktoritära karaktäristika. För en EU-minister och, jag måste erkänna, en av de få liberalerna som överlevt den bruna omsvängningen i Folkpartiet, står Birgitta Ohlsson upp för HBT-personer och för minoriteter, den förstnämnda gruppen kanske lite mer än den sistnämnda. Och det är bra att, som Ohlsson gör, föreslå ett kontrollorgan som granskar så att EU:s medlemsländer följer Europakonventionen för mänskliga rättigheter och Lissabonfördragets stadga om grundläggande rättigheter.

Dock är unionens inre mycket mörkare än Birgitta Ohlsson vill erkänna. I centrum, inom medlemsländerna, implementeras tvångsmedel som på överstatlig väg tvingar land efter land att övervaka oskyldiga medborgare. Det gäller allstå inte enbart HBT-personer, romer och andra minoriteter utan ALLA medborgare. Som en kvinna sade, 'Varför ska staten läsa vad jag skriver till min son som bor i Latinamerika?'

Och ute i periferin, i avlägsna länder som säg Afghanistan och Irak, begår EU:s medlemsländer, som skrivet under Europakonventionen för mänskliga rättigheter, de grövsta brotten som man kan föreställa sig. Tortyr och mord på civila bland annat. Wikileaks avslöjande, som jag har skrivit om här, ger oss den fasansfulla bilden av vad EU-länder gör sig skyldiga till genom direkt och indirekt stöd till den USA-orkestrerade krigföring i Afghanistan. Och samma bilder har vi sett inifrån Irak, också tack vare Wikileaks. Civila mördas som om det vore en Shoot' em up-spel. Mördarnas reaktion är påfallande lik en tolvåring framför ett Playstation 3.

Birgitta Ohlsson tiger om dessa övergrepp som EU-länder tillsammans med USA gjort sig skyldiga till. Orsaken är att hon "som folkpartist och liberal" är delaktig i de övergrepp som begås ute i periferin, långt borta från Stockholm och Bryssel. Det märks inte minst i hennes, får man säga, rakryggade försvar av staten Israels övergrepp inom de ockuperade palestinska områdena.

En folkpartistisk EU-minister med patos för mänskliga rättigheter bör först börja med sitt eget parti som dels tagit täten i jakten på den muslimska minoriteten i Sverige och dels höjt fanan högst av alla för fortsatt krig Afghanistan och ett svenskt NATO-medlemskap. En EU-minister som säger sig brinna för universella mänskliga rättigheter gör helt rätt i att försvara HBT-personer och romer men samtidigt helt fel när hon vill fördjupa Israels integration i EU-systemet, via lukrativa handelsavtal och ökat militärt samarbete.

Nej, Birgitta Ohlsson må vara den liberalaste av dom alla i Folkpartiet men det säger tyvärr inte värst mycket i dessa tider.

Andra som bloggat: Birgitta Ohlsson, Politikerbloggen, Makthavare, Badlands Hyena, Politik och poesi
I medierna: AB1, AB2, Exp

Blindhet bakom fortsatt stöd till kriget i Afghanistan

2010-07-29T13:03:00.007+02:00

Få har undgått Wikileaks avslöjande om civila dödsoffer i kriget i Afghanistan. Under rubriken "Afghan War Diary" kan över 90 000 dokument laddas ner och läsas. Innehållet är mycket stötande. Det handlar om civila dödsoffer till följd av NATO-bombningar och en rad incidenter som involverat civila dödsoffer, med NATO-styrkor som skyldiga, som hemlighållits. Wikileaks ger läsaren den brutala verklighet som är vardag för civila afghaner, nu med satellitbilder och allt. Kort sagt är de läckta dokumenten en dagbok över de utländska styrkornas övergrepp. Det återstår att se vilka graverande uppgifter som finns att hitta om det svenska truppernas agerande i Afghanistan.

Vad får då dessa nya, otäcka uppgifter för effekt på kriget i Afghanistan?

För amerikanska del och för Obama-administrationen är läget mycket svårt. Obamas utsträckta hand till den "muslimska" världen, en gest från hans visit i Kairo sommaren 2009, har på ett år blivit väldigt svårkommunicerat. Bakom de vackra orden om försoning mellan väst och den "muslimska" världen, för övrigt en falsk konfliktyta skapad för att tjäna intressen som vill utvidga USA:s inflytande i Mellanöstern, finns idag inte något annat än truppförstärkningar till Afghanistan, undfallenhet för Israels ignorans gentemot internationella lagar och avtal samt fortsatta rättsövergrepp i fånglägret Guantanamo. Wikileaks avslöjanden försvårar USA:s position i Mellanöstern och visar med största tydlighet att ett trupptillbakadragande inte bara är strategiskt viktigt för att få slut på våldet och terrorn utan också nu moraliskt nödvändigt. Länge har de utländska styrkorna gett islamister skulden för de civila dödsoffren i Afghanistan. Nu visar de läckta dokumenten att de utländska trupperna bär minst lika stort ansvar eller skuld för döda civila.

För svensk del så finns idag alla möjligheter och argument att omvärdera det svenska militära deltagandet i Afghanistan och slå in på väg som består av civila insatser med fokus på en politisk lösning på våldet i Afghanistan. Kampen mot korruption inom det afghanska styret, att kapa banden mellan de afghanska myndigheterna och ljusskygga krigsherrar och knarkkarteller samt en politiska dialog med de moderata falangerna av talibanerna är en rad måsten på vägen till fred. Men ännu har inte verkligheten förmått tränga in i den svenska regeringens sammanträdesrum. Senast den 20 juli argumenterade Carl Bildt för ett fortsatt svenskt truppnärvaro utan att ens försöka ange ett slutdatum för deltagandet. Påståendet "Att det här också handlar om en militär kraftmätning är uppenbart" kan inte tolkas på något annat sätt än att det är "Business as usual" för den svenska grenen av neocons. Men detta var innan Wikileaks avslöjande, tänkte jag och knappade in på Bildts vällästa blogg och kunde då konstatera att Bildt varken var "upphetsad" eller ansåg det vara en "sensation" att 90 000 dokument över västvärldens makabra insats i Afghanistan läckt ut till allmänheten.

Sådan är regeringens inställning till kriget i Afghanistan. Inget får påverka den fastlagda linjen. Inga omständigheter i Afghanistan ska förändra det faktum att Sverige satsat långt mer resurser i form av kronor och ören på den så kallade militära strategin än på civilt biståndsarbete. Med facit i hand, att snart 9 års ockupation och krig resulterat i en total destabilisering av området, kan man inte kalla regeringens linje för något annat än dogmatisk och verklighetsfrånvänd. Dock blir allt en aning tydligare när Stockholms Handelskammare ojar sig över svenska företags feghet när det gäller investeringar i krigszoner som Afghanistan. Någonstans vill några tjäna lite pengar på den svenska truppnärvaron i det krigshärjade landet. - Det är mycket svårare att komma in i ett senare skede, säger Charlotte Kalin, handelskammarens internationella chef.

Den 19 september är det riksdagsval. Idag finns det ett parti, Vänsterpartiet, som vill se ett omedelbart svenskt trupptillbakadragande till förmån för rejäla civila insatser. Vänsterpartiet vill därmed inte lämna Afghanistan åt sitt öde i detta svåra läge. Inom de rödgröna trepartisamarbetet är det Socialdemokraterna och Urban Ahlin som håller fast vid den gamla Perssonska utrikespolitiska traditionen som i korthet går ut på att gällande internationella relationer och insatser ligga så när Moderaterna som möjligt. Och den politiska linjen har resulterat i det strategiska dödläge som Sverige befinner sig i nu.

Det krävs stor politisk vilja och mod från Mona Sahlin, som nyligen varit på plats i Afghanistan, för att bryta med den Perssonska linjen och också våga förnya utrikespolitiken. Det finns en mycket bra grund att stå på i form av den utrikespolitiska överenskommelse inom de rödgröna samarbetet.

En förändring är nödvändig och ingen socialdemokratisk statsministerkandidat kan gå som förlorare ur denna viktiga kraftmätning mellan det nya och det gamla, i synnerhet när folkopinionen också vill ta hem de svenska män och kvinnor som idag riskerar sina liv för en dogmatisk regerings omöjliga utrikesambitioner.

Andra som bloggat: Ulf Bjereld, Carl Bildt
I medierna: AB1, AB2, AB3, Arbetaren, DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2

Elva år efter studentprotesterna i Iran

2010-07-12T10:14:00.003+02:00

Foto: Tehran Bureau

Den 9 juli markerade 11 årsdagen av studentprotesterna i Tehran.

I juli 1999 stängdes en rad reformsinnade tidningarna av den iranska regimen. Det hela var något paradoxalt med tanke på att censuren hårdnade under reformpresidentens Khatami. Detta visade än en gång på den djupa klyftan inom det islamiska styret. Hårdföra grenar, i kontroll av paramilitära grupper som Basij och Pasdaran, tog saker i egna händer när de blodigt slog ner de studentprotester som följde stängningen av tidningarna. Presidenten stog hjälplös vid sidan om. Hela händelseutvecklingen kan nu läsas hos Tehran Bureau. Upprinnelsen till studentprotesterna i juli 1999 ger en bra bild av de komplexiteter som präglar Irans politiska klimat. Läs om 9 juli 1999 här!

Ännu en läsvärd text på Tehran Bureau är publicerad under rubriken 'The Green Movement and the Working Class' - ett tema som intresserat många som febrilt letat efter den gröna rörelsens sociala bas. Texten är en intervju med Sohrab Behbad, medförfattare till boken 'Class and Labor in Iran: Did the Revolution Matter?' (Syracuse University Press, 2006).

Deutsche Welle: The subject of our interview is the place of the working class in the Iranian protest movement known as the Green Movement. It seems that workers and laborers have not participated in the protests of the past year, at least not under their own independent banner. It seems that they have been potential, but not actual, participants in the movement. Do you concur with this view?

Sohrab Behdad: To some extent. However, one has to ask how workers can be discerned among the ranks of the protestors. It seems that the distinguishing marks being applied are obsolete. We have to acknowledge that the image of the Iranian working class is no longer the traditional one. Many are educated and young. Their attire and demeanor are no different from those of the middle class. The traditional image of a worker is that of a person who wears a greasy outfit and has a gaunt face.

Another issue is the lack of labor slogans within the Green Movement. The reason for this lack is that the protests have revolved around the right to vote, elections, human rights, and freedom. It is not true that workers have not participated in these spontaneous movements.

The next issue is that working class demands do not have the possibility of being directly manifested in the society. On the one hand, the present political situation has limited workers through suppressing their organizations. On the other hand, the leaders of the Green Movement have not yet expressed a strong interest in raising their issues.

The very fact that the question has been raised and is being asked by you reveals the fact of workers' presence in the movement. It is not true that there has been a lack of participation by workers per se. However, it is clear that labor issues have not found an organic expression in the slogans of the Green Movement.

Sohrab Behbad ger också en skarp analys av sanktionernas påverkan på den gröna rörelsens möjligheter att utvecklas i en riktning som möjliggör krav på social och ekonomisk rättvisa i det iranska samhället.

Many also say that if workers join the movement and a general strike takes place, the movement will be complete. How objective is this view, which takes its example from the last months of the Pahlavi regime? After 30 years of repression and the use of force, do the proper context and means for a general strike by workers exist in our society?

A large portion of Iran's workers work for the government, the Pasdaran [Islamic Revolutionary Guard Corps], and the foundations. In Mr. Karroubi's words, we cannot speak of freedom for workers in a society in which the employers are the Pasdaran. We need to speak in terms of the existing reality in Iran. At this time, the possibility and context [for a general strike] do not exist for the working class.

What we need to realize is that if the current economic situation worsens, and the "plan for targeted monetary subsidies" is enforced, the buying power of millions will decrease. This will have repercussions.

Läs intervjun här!

Värt att notera är svenska mediers totala tystnad rörande årsdagen av studentprotesterna 1999. Iran hamnar i nyhetsfokus, inte när mänskliga rättigheter kränks, utan när väst ämnar göra symbolpolitik utifrån regimens påstådda kärnvapenambitioner.

Sanktioner mot Iran verkningslösa

2010-07-02T11:00:00.005+02:00

Barack Obama har satt sin signatur under en lag om hårdare sanktioner mot den iranska regimen. De amerikanska sanktionerna säga ligga utanför de sanktioner som FN redan infört. Målet är att kraftigt begränsa Irans tillgång till oljeprodukter som bensin och flygbränsle samt strypa landets bankverksamhet på ett internationellt plan.

Obama-administrationen har vid ett flertal tillfällen poängterat att sanktioner mot Iran ska ha som huvudsyfte att angripa och försvaga regimens institutioner. En sådan institution som nämnts är Revolutionsgardet som idag inte bara åtnjuter militär makt utan har kontroll över väsentliga delar av den iranska ekonomin. Dock visar tidigare exempel att sanktioner är ett trubbigt vapen mot länder som redan befinner sig ute i kylan. De som får bära upp sanktionerna mot den iranska oljesektorn är de oljearbetare som redan idag arbetar under mycket svåra förhållanden. Sanktionerna drabbar också anställda inom den utbredda transportsektorn. Regimen kommer fortsatt att komma lindrigt undan genom utbyte med länder som vill underminera USA:s och EU:s globala maktposition. Utbytet med Ryssland och Kina är utbrett.

Sanktionerna framstår också som ytterst inkonsekventa i iraniers ögon. Trots regimens försök att stänga ute omvärlden har iranier tillgång till utländska medier, oftast via satellit. Och nyhetsflödet utifrån visar gång på gång att EU och USA agerar utifrån dubbla måttstockar när sanktioner införs mot olika länder. Ett ständigt aktuellt exempel är Israel som innehar världsrekord i brott mot FN-stadgar och -resolutioner. För Mellanösterns folk framstår det som hyckleri när USA och EU frikänner dessa brott samtidigt som sanktioner införs mot en rad andra länder i regionen.

Obama kan därför sluta hoppas på att iranier en dag ska vakna och stödja hans sanktioner, i synnerhet när det i själva verket är samma folk som tvingas betala det höga priset för Obamas misslyckade Mellanösternpolitik.

För mera läsning om sanktioner mot Iran, läs Muhammad Sahimis utmärkta genomgång från januari på Tehran Bureau.

Andra som bloggat: Enduring America
I medierna: DN, SVT

Ny hemsida för tidningen Flamman!

2010-06-21T22:45:00.003+02:00

Jag måste bara tipsa om Flammans nya hemsida.

Så snyggt! Surfa in nu!

Så här går det i VM!

2010-06-20T20:05:00.004+02:00

Nu har det spelats några matcher i VM. Mitt i andra omgången konstaterar jag att favoriterna gör bort sig och lag som var uträknade gör underverk. Det är förstås kul, så länge man inte har tipsat realistiskt på matcherna i turneringen.

Jag, lillebror, hans fästmö och fästmös bror har ett internt VM-tips. 100 spänn i insats. Tyskland tar förstås hem alltihopa!

Här är mina rader. Glöm inte att credda mig om du snor mina idéer ;).

Isobel Hadley-Kamptz har också några VM-funderingar som är värda att kika på.

Andra som bloggat: Kulturbloggen

Iran - ett år senare

2010-06-12T07:12:00.015+02:00

Idag är det 12 juni.

Ett år har gått sedan det omstridda och omdiskuterade presidentvalet i Iran. Mahmoud Ahmadinejad omvaldes inom ramarna för ett demokratiskt tveksamt valsystem och detta faktum väckte starka reaktioner. Landet skakades av de största protesterna sedan revolutionsåret 1979 och för första gången på mycket länge uppenbarade sig en politisk opposition till den styrande teokratin. Den s.k. gröna rörelsen tog täten i protesterna. Rörelsen kom mer och mer att likna en ny form av medborgarrättsrörelse med krav på fria val, frisläppande av politiska fångar och ökad yttrande- och pressfrihet. Många iranier , i Iran och i exil, såg drömmen om ett demokratiskt Iran, eller åtminstone ett mera tillåtande styre, i sikte.

Nu har det alltså gått exakt ett år sedan presidentvalet. Det kommer spridda rapporter om små protester men informationsinflödet är knapp. Året har präglats av fortsatta protester mot de dominerade radikalkonservativa grenarna av det iranska etablissemanget. I skuggan av omfattande splittring inom styret av den islamiska republiken, var den gröna rörelsen länge mycket lyckosam, i synnerhet lyckades rörelsen vända den islamiska revolutionens symbolspråk mot det sittande styret. Rörelsen växte därmed i styrka och dess rötter drogs djupare ner i det iranska samhället. Idag finns den gröna rörelsen mer eller mindre närvarande i alla stora städer och vid landets största högre lärosäten. Därmed har den gröna rörelsen kunnat spelat en avgörande roll i att stärka det iranska folkets förtroende för sociala protester. En ny generation har lärt sig att höja rösten, göra motstånd och att använda tillgängliga kanaler för att få ut sitt budskap till sin omvärld. Tidigt tog rörelsen avstånd från diverse utländska intressens ihärdiga försök att dra nytta av missnöjesyttringarna. På så sätt gavs regimen aldrig tillfälle att med full kraft slå ner protesterna. Samtidigt har den gröna rörelsen begått misstag,

1) Avsaknaden av en karismatisk ledargestalt: Den gröna rörelsens (medvetna?) har verkat decentraliserat och utspritt. Ett led i detta har varit att inte hålla sig med en karismatisk ledargestalt som kan agera som en samlande kraft för rörelsen och dess sympatisörer. En otydlig ledning har inneburit att det har varit svårare att slå ner mot rörelsen, samtidigt som mobiliseringen kring politiska krav säkert försvårats.

2) Avsaknaden av ett konfliktperspektiv: Vad var den gröna rörelsen politiska program? Vad skiljer denna rörelsen från det sittande styret? Detta är två relevanta frågor som den gröna rörelsen har tacklats med. Medan Mir Hossein Mousavi ett halvår efter valet presenterade sitt kortfattade reformprogram som sedan andra framstående personligheter som Mohsen Kadivar kompletterade, har den senare frågan varit betydligt svårare att besvara. Den kanske till och med ännu är obesvarad eftersom den gröna rörelsen inte lyckats tydliggöra sin motsättning till regimen när detta har varit en förutsättning för att samla människor på gator och torg runt om i landet. Snarare har Mousavi tonat ner motsättningarna vilket resulterat i att människor uteblivit från protesterna när de uppfattat skillnaderna mellan sittande regimen och oppositionen som endast marginella.

Det är möjligt att det ovanstående inte kunde undvikas. För vi veta att det hårda politiska klimatet i Iran är allt annat än tillåtande gentemot politiska motståndare. Regimen har också visat prov på detta. Summariska rättegångar mot kända reformpolitiker, mord och avrättningar av politiska fångar har använts för att avskräcka iranier från att, i organiserade former, visa sitt missnöje med regimen. Detta tillsammans med två avgörande felbedömningar hos den gröna rörelsen har inneburit att den iranska våren varit relativ lugn.

Den gröna rörelsen har istället inväntat sommaren. Genom historien har den stekheta sommaren visat sig vara en social tryckkokare. Allt sedan den konstitutionella revolutionen i början av 1900-talet, nationaliseringsprocessen som kom till ett abrupt slut i och med den USA-stödda kuppen 1953, revolutionen 1979 och studentrevolten 1999, har folkets missnöje kommit till ytan först under de heta sommarmånaderna juni-augusti. Det återstår att se hur denna sommar kommer att sluta. Kanske är den gröna rörelsen på uppgång igen.

Nedan hittar ni en intervju som jag gjorde med professorn Mohsen Kadivar i samband med firandet av revolutionsdagen tidigare i år.

Regimen kommer att falla

Slutligen länkar till några gamla inlägg och artiklar om Iran:

Publicerad på Ung Vänsters blogg:

Status quo och rörelse i Iran
Fuskar Ahmadinejad?

Oklart läge i Iran

En blodig måndag

Ödesdagar i Iran

Du kan stödja protesterna i Iran!

Torsdagen 9 juli - en sista kraftmätning i Iran?

Dagen efter årsdagen

Iran in i ny era

Om läget i Iran
Fler avrättningar i Iran
Hela intervjun med Mohsen Kadivar
Iranska opposition kräver nedrustning
Ödmjukhet inför den iranska verkligheten

I andra medier:
Newsmill: Irans demokrati kvävdes in sin linda
GP: Internet - ett verktyg för att erövra demokrati
Newsmill: I Iran har fotbollen alltid varit politisk
Newsmill: USA bär ansvaret för dagens Iran
Flamman: Facebook är en bättre nyhetskälla än BBC
ETC: Oppositionen skärper krav

Andra som bloggat: The Daily Nite Owl, Enduring America
I medierna: Det finns noll rapportering i svenska medier om Iran och protesterna.

Stoppa U21-matchen mot Israel!

2010-06-03T14:32:00.003+02:00

Foto: Flickr

Imorgon möts Sverige och Israel i en U21-landskamp. Fotbollsmatchen äger rum på israelisk mark. Detta knappa dygnet efter att svenskar, som kidnappats, fängslats, och vid några fall till och med misshandlats i israeliskt interneringsläger, har landat på svensk mark. Svenska fotbollsförbundet måste gå före och visa att det sätter respekten för folkrätt och mänskliga rättigheter före en fotbollsmatch i EM-kvalet.

Så här skriver jag på SVT Debatt,

Allt för ofta har utredningar lagts fram och protester framförts utan att israeliska regeringar vidtagit åtgärder för att stoppa utbyggnaden illegala bosättningar eller ställa ansvariga inför rätta för mord på civila palestinier.
Även denna gång är risken för att brotten glöms bort överhängande. Israels brott kräver internationella påtryckningar som på allvar sätter press på den israeliska regeringen och som på ett märkbart sätt påverkar landets relationer med omvärlden.
Ett kännbart påtrycksmedel är en idrottslig bojkott av staten Israel. Historien har visat att idrott kan ha ett starkt symbolvärde under politiska konflikter och idrottsmän har visat sin avsky för orättvisor och sitt stöd för befrielserörelser.
Med fyra guldmedaljer slog Jesse Owens hål på Hitlers dröm om att omvandla Berlinolympiaden 1936 till ett propagandanummer för Tredje riket.
Under militärjuntans tid i Spanien var storlaget Real Madrid diktatorn Francos kelgris medan det katalanska laget FC Barcelona sågs som symbolen för autonomi från den fascistiska centralregeringen.
1968 stoppades tennismatchen mellan Sverige och det rasistiska Rhodesia i Båstad och sju år senare, 1975, väcktes stora protester inför tennismatchen mellan Sverige och Chile.
Vi, svenskar, kunde helt enkelt inte stå tysta inför apartheidstyret i Rhodesia eller Pinochets övergrepp mot politiska oliktänkande i Chile.
Nu har också det Svenska Fotbollsförbundet (SvFF) chansen att ställa sig på folkrättens sida genom att stoppa U21-landskampen mot Israel.

Läs hela artikeln här.

Meanwhile pågår något som kan liknas vid en fullständig intellektuell härdsmälta. Svenska liberaler griper efter halmstrån för att rättfärdiga det faktum att Israel har sysslat med sjöröveri, kidnappning och mord.

Andra som bloggat: Wiklund, Klamberg, Broberg, Politikerbloggen,
I medierna: AB1, AB2, AB3, Arbetaren, Exp, SS, SVT,

Om Ship to Gaza

2010-06-02T08:50:00.007+02:00

Det finns åtskilligt att skriva om Israels folkrättsvidriga stormning av hjälpkonvojen Ship to Gaza som ville bryta blockaden mot 1,5 miljoner palestinier fångna i Gaza.

Händelsen speglar mycket mer än Israels brutalitet gentemot palestinier, fredsarbetare och Palestinavänner. Stormningen visar på maktförhållandena i regionen, där Israel under lång tid haft Carte blanche vilket kommit i uttryck i Libanon 2006, Gaza 2008/2009 och nu häromdagen vid angreppen mot fredsbåtarna i Ship to Gaza. Men händelsen kastar också ljus på var skiljelinjerna går här hemma.

Idag vet vi vilka som i värsta fall försvarar och bortförklarar Israels agerande och i bästa fall fördunklar resonemangen genom att blanda in faktorer som står utanför den pågående krisen i Gaza och de övriga palestinska områdena. Jag pratar till exempel om diskussionen om Turkiets agerande. Turkisk chauvinism och förtryck mot kurder tas som intäkt för att misskreditera de turkiska aktivister som befunnit sig på båtarna och statens Turkiets strävan att försvara sina medborgare utomlands. Sådana resonemang är lika med att inte vilja diskutera Israels agerande.

Stormningen av Ship to Gaza och dödandet av över 10 fredsaktivister visar också vilka som är beredda att ta på sig det ansvar som våra makthavare så länge försummat. Jag pratar om ansvaret att stå upp för värdighet och mänsklighet. Medan omvärlden, Sverige inräknat, stått vid sidan om och betraktat hur 1,5 miljoner människor hållits strax ovanför svältgränsen, berövats all framtidstro och förvägrats reella möjligheter att genom politisk dialog föra fram sin talan, har en internationell solidaritetsrörelse tagit på sig ansvaret att bryta med tystnaden. Båtarna tillhörande bland annat Ship to Gaza var ett eko av allas våra röster. Vi var inte där, den morgonen i östra Medelhavet, men båtarna på väg till Gaza bar med sig vår solidaritet.

De senaste dagarna har varit mycket känslofyllda. Jag har velat skriva, dels för att berätta det som Israel censurerade under de första 24 timmarna efter attacken, men jag har också velat skriva för att jag egentligen vill skrika ut min vrede mot det som har hänt men också delge min stolthet över de aktivister som vågat sina liv och delge min sorg över dom som förlorade sina liv för att rädda andras.

Jag får försöka återkomma när det har lugnat ner sig inombords.

Under tiden kan in följa min Twitter-kanal, antingen här till höger på bloggen eller här.

Andra som bloggat: Ida Gabrielsson, Hans Linde,Ulf Bjereld, Svensson, Politikerbloggen, Peter Andersson, Storstad, Qaza P&F, Broberg, Kristen Vänster, Fredrich Legnemark, Anna Wester, Wiklund, Jonas Sjöstedt, Fagerlund, Wrangborg, VSF, Sandberg
I medierna: Ex, SS, DN, AB, SVT, Frihet

GP: Storan för de allra finaste

2010-05-21T14:05:00.002+02:00

Jag ser att Mark Isitt skriver om vårt krav av göra om Storan till ett centralt Ungdomens hus. Tänk vad mycket bitterhet 2700 tecken inklusive blanksteg kan rymma. Helt fascinerande faktiskt.

Ung vänster vill förvandla Stora teatern till ett Ungdomens hus. Kan någon tala om för mig vad som är ungdomligt med Storan? Alla hus har en personlighet. Landshövdingehusen är gemytliga som Albert och Herbert, Nya Ullevi är spänstig som en Fosbury-flopp, Härlanda kyrka asketisk som en munk, Norra älvstranden inställsam som en mäklare. Storan, å sin sida, är en primadonna. Ljuv och sval och uppburen där hon vilar på en divan av grönska.

Isitts kritik verkar vara följande,

Ung vänsters märkliga utspel illustrerar just hur problematisk Storans existens uppfattas i kommunen; om inte den bredaste underhållning funkar, vad ska man då ta sig till?

Isitts fråga är rätt ställd. Ja, va fan ska vi med Storan till om inte verksamheten där är tillgänglig för alla?

Vårt krav är att nästa styrande majoritet ska infria ett gammalt löfte till Göteborgs ungdomar. Ungdomens hus kan inte jämföras med Sveriges tredje Debaser, ett allmänt kulturhus eller något annat. Poängen med vår vision om ett centralt allaktivitetshus är att makten och inflytande över verksamheten ska ligga hos alla ungdomar som får möjligheten att hänga i huset istället för att trängas i Femmanhuset.

En krogmiljö som Debaser kommer, antar jag, innebära alkoholservering. Det uteseluter, per se, alla ungdomar under 18 år (eller till och med ungdomar under 22-24 år).

Ett kulturhus som det också ryktas om duger inte heller. Ungdomens hus ska inte bara syssla med de som de styrande anser vara kultur, med andra ord dans, teater etc.

Vår vision är ett Ungdomens hus som används som replokal och musikscen men också som ett ställe där unga kan hänga och spela Counterstrike och andra TV-spel. Ett centralt Ungdomens hus ska vara en plats som förenar ungdomar från olika stadsdelar utifrån deras gemensamma kulturella och sociala intressen. Och med intressen menas inte enbart hobbys utan intressen som kommer till ytan när människor inser att de är politiska subjekt med makten att förändra sin tillvaro och omgivning.

I medierna: GP

Kongressen levererade lösningar till krisen

2010-05-11T22:32:00.017+02:00

Lars Ohly invigningstalar

Det har gått 3 dagar sedan jag kom hem från Vänsterpartiets 38:e kongress. Kongressen hölls i Gävle, staden som med sin industritradition representerar vad Sverige en gång har varit men också vad Sverige har omvandlats till med de nya högteknologiska företag som nu finns i staden. Kongressen invigdes just med Lars Ohlys avstamp i historien. Historien av människorna och reformerna som skapade det som idag kännetecknar välfärdsstaten Sverige. Reformer som omvandlade Sverige till världens mest jämställda land, trots att allt är relativt och att mycket arbete återstår, i synnerhet när feminismen är under angrepp. Ohlys historiska resa handlade också om reformerna som omvandlade Sverige från ett fattigt samhälle till en modern industrination, med en stark arbetarrörelse och allt vad det innebär. Samtidigt har två omfattande, smärtsamma kriser utnyttjats väl av högern för att sakta montera ner välfärdsbygget Sverige.

Just dessa två tankar, välfärdsstatens uppgång och närstående fall om inte vi sätter stopp för utvecklingen, utgjorde det ramverk som kongress var uppspänt på. Idén går igenom den valplattform som antogs av kongressen. Välfärdssverige ska försvaras och byggas upp och ut. Med andra ord, Vänsterpartiet står inte för en återställare efter en 4 år lång baksmälla utan för en ny riktning och en ny politik.

Till skillnad mot till exempel Miljöpartiet som gjort avkall på en rad kärnfrågor för bereda sig för regeringsmakten, visade kongressen att Vänsterpartiet är ett parti som vågar tänka strategi. Vår grundläggande systemkritik ligger fast, samtidigt som vi vet vilka frågor som är strategiskt viktiga att lyfta upp idag i ett krisdrabbat Sverige.

Strukturella problem kräver strukturella lösningar

'Världens bästa välfärd - utan vinstintressen'
Striden står om den svenska modellen som högern försöker skjuta i sank. Vårt svar är 'Världens bästa välfärd - utan vinstintressen'. Det är inte enbart en ramsa att upprepa under en valrörelse utan en tanke om en gemensamt ägd och finansierad välfärdssektor som vägrar rätta sig efter marknadens logik. En logik som förvandlar allt till en vara. Utbildning och sjukvård, psykiatri och ungdomsmottagningar, äpplen och päron. 'Världens bästa välfärd - utan vinstintressen' tar ett strukturellt grepp om privatiseringarna av det gemensamma. För att garantera människors tillgång och frihet att välja välfärdstjänster måste marknadsintresset avstyras. Marknaden monopoliserar, smalnar av utbudet och viktigast av allt utestänger dom som är i behov av välfärdstjänster.

Rätten till Heltid, föräldraförsäkringen, 6 timmars arbetsdag och barnomsorg
Krisen har flyttat fram arbetsgivarnas positioner. Det höjs krav på lönesänkningar, massarbetslösheten är redan ett faktum. Det som är kvar på arbetsplatserna sliter allt mer i takt med att behoven i skolan och i vården ökar. Här finns saker att göra. Rätten till fasta heltidsjobb är ett centralt feministiska krav då det ofrivilliga deltidsarbetet dominerar de arbetsplatser som traditionellt ses som kvinnliga arbetsplatser. Detsamma gäller utbyggnaden av barnomsorgen så att kvälls-, natt- och helgarbetande också får möjlighet att arbeta heltid. Föräldraförsäkringen måste individualiseras i likhet med andra försäkringssystem samtidigt som männen via lagstiftning tvingas ta hand om sina barn. Alltför länge har kvinnor subventionerat männens löneförsprång med begränsade karriärsmöjlighet, låga löner och pensioner. Efter en lång debatt skrevs kravet om sex timmars arbetsdag in i valplattformen. Kravet har flera poänger. Sex timmars arbetsdag frigör förstås tid till annat. Det kan vara fritidssysslor, familjen eller ett djupare engagemang i föreningslivet. Det är bra, inte bara för individen. Vårt samhälle mår bra av individer som hittar gemensamma intressen och utgångspunkter som leder till kollektiv handling. Samtidigt står det klart att arbetstidsförkortning inte handlar om att dela på ett fast antal jobb. Reformen måste gå hand i hand med en expansiv ekonomisk politik med målet att skapa fler jobb inom de samhällssektorer där behoven är störst.

En brytpunkt
Kongressen i Gävle var ett kännetecken för den brytpunkt som jag skrev om i föregående inlägg. Förutom det strukturella greppet om arbetslivet och välfärdens finansiering, visade kongressen att Vänsterpartiet är ett modernt parti som vågar ta ställning för individens friheter gentemot en stat som har målet att tränga sig allt djupare in i det privata. Den personliga integriteten blev en valfråga. Idag är debatten om integritetsinskränkningarna platt. Ibland framställs det hela som en fråga för en ung uppkopplad generation men övervakningssamhället griper in i våra liv på ett mycket mer komplext sätt. Det handlar om övervakning på arbetsplaster, rätten till kultur i en mycket bred bemärkelse, rätten att röra sig fritt över gränserna men också om grundläggande mänskliga rättigheter. Se på Guatanamobasen, det mest avskyvärda uttrycket för ett framväxande övervakningssamhälle på global nivå.

Klimatet blev en fjärde valfråga vid sidan om välfärden, jämställdhet och integritet. Klimatskredet vi bevittnar visar på det rådande ekonomiska systemets ohållbarhet. Därmed måste klimatpolitiken gå hand i hand med ett rättviseperspektiv som inbegriper klass- och könsskillnader. En klimatpolitik utan dessa ingredienser kommer inte att kunna utmana de krafter som enbart eftersträvar tillväxt och ökade vinster genom en exploatering av det enda som är ändligt, nämligen vårt jordklot och dess resurser.

Nu börjar en valrörelse. Och kongressen i Gävle har bidragit till att tvinga in ideologin in i den svenska valdebatten. Det är bra.

Andra som bloggat: Kongressidan, Emil Broberg, Stockholmsvänstern, Vänsterteknik, Ung Vänster, Jens Holm, Politik och poesi, Peter Andersson, Jöran Fagerlund, Lindahl, GP, VSF,
I medierna: TV4, FB, AB, NSD, DD, SS1, SS2, Expressen, Brockman, Sjöstedt,

Kongressen närmar sig!

2010-05-05T10:14:00.005+02:00

Vänsterpartiets 38:e kongress närmar sig. Vi samlas i Gävle för att diskuterat en valplattform, allmänna motioner, och ett internationellt uttalande med fokus på den allt svårare situationen i Afghanistan. Vänsterpartiet är enda partiet i Sveriges riksdag som kräver ett omedelbart svenskt trupptillbakadragande. Uttalandet och andra handlingar hittas här.

Vad blir de stora frågorna då?

Det rödgröna samarbetet
Många tänker säkert att det rödgröna samarbetet kommer att diskuteras och kanske kritiseras. Det finns förvisso mycket att säga om det trepartisamarbete som drogs igång för över ett år sedan men jag tror inte att kongressen kommer lyfta frågan. Fokus blir istället på Vänsterpartiets profilfrågor på medellång sikt. Personligen är jag försiktigt nöjd med de överenskommelser som hittills presenterats. Ingen ska tro att Vänsterpartiet har fått med all sin politik i dessa överenskommelser, men det finns en stark känsla av att den politik som presenterats är en brytpunkt med den högerpolitik som sjösatts av den borgerliga alliansen.

Jag vill till och med säga att de reformer som en rödgrön regering lovat att förverkliga är i kontrast med socialdemokratiska regeringars politik under de senaste 15-20 åren. Det märks tydligt i den utrikespolitiska överenskommelsen, men också i andra områden som t.ex. bostads- och infrastrukturpolitiken. Den ekonomiska politiken var det område som förhand bedömdes splittra det rödgröna samarbetet. Visst behövs mer expansiva satsningar på kommunerna. Vi har råd med mycket mer expansiva satsningar och vi vet att det behövs när vi ser oss omkring. Det krävs en progressiv skattepolitik men kanske främst mer skattepolitik.

Samtidigt är det en pedagogisk utmaning att förorda högre skatter efter en regering som på rekordfart sänkt dom. Den borgerliga strategin har på ett centralt område gått i lås. Det är svårare att höja skatter än att sänka dom och detta kan försvårar det reformarbete som de rödgröna kallar för en ny färdriktning för Sverige. Men opinionen är tydlig. Välfärd får kosta skattepengar om det leder till ökad kvalitet och tillgänglighet. Jag spår att nästa rödgröna budget 2012 kommer att vara mera expansiv på skatteområdet.

Arbetstidsförkortning
I lördags ropade jag "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag". Jag var inte ensam heller och det var skönt. Jag vill ha en arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag. Ingen tvekan. Men jag vill inte att kravet ska skrivas in valplattformen och jag vill inte heller att Vänsterpartiet ska driva frågan under den kommande mandatperioden. Vi står helt enkelt inför andra strider på svensk arbetsmarknad. Avtalsrörelsen har visat på en arbetsgivaroffensiv i krisens spår. Sänkta löner, varsel, högre arbetslöshet. Då måste Vänsterpartiet först agera för att stärka fackföreningsrörelsen, införa rätten till heltid, individualisera föräldraförsäkringen och införa barnomsorg på obekväma arbetstider. Det handlar också om att höja lägstalönerna. Dessa akuta problem måste åtgärdas innan vi kan ta nästa steg. En stark arbetarrörelsen måste bli verklighet innan arbetstidsförkortning kan hamna på agendan. Det innebär förstås inte att vi som vill se arbetstidsförkortning bli verklighet ska ta ett steg tillbaka. Vårt arbete ska fortsätta. Vi ska fortsätta bygga opinion. Ett bra exempel på bra opinionsarbete inom arbetarrörelsen är Tvärdrags senaste nummer som tar sin utgångspunkt i en kritik av tillväxideologin. I det sammanhanget är kravet på arbetstidsförkortning central.

Integritet och/eller klimat
En annan diskussion, också den kopplad till valplattformen är huruvida klimatfrågan ska bli Vänsterpartiets valfråga vid sidan om eller till och med istället för personliga integriteten. Där vill jag ansluta mig till partistyrelsens svar som vill behålla ett fokus på integritetsfrågorna. Först och främst måste vi resonera kring vad vi vinner på att lyfta miljöfrågorna. Det är alltså ett taktiskt övervägande och inte en fråga om vår faktiska klimatpolitik. Med tanke på Miljöpartiets ställning rörande klimatfrågorna och det politiska vakuum som jag urskönjar på integritetsområdet så tror jag att vi når ut bättre med det senare. Och trots Vänsterpartiets många beröringspunkter med miljörörelsen så finns en minst lika stolt historia av kamp för den personliga integriteten, allt från kampen på arbetsplatser till frågor som aktualiserades i och med digitaliseringen av informationsflödet. Ett tredje argument är kampen om förstagångsväljarna.

Det lär kommer fler kommentarer om händelserna på kongressen. Håll utkik och besök under tiden den snygga kongressidan.

Andra som bloggat: Emil Broberg, Jonas Sjöstedt, Politik och Poesi
I medierna: SS1, SS2, SVT1, SVT2, DI

3 x tips

2010-04-22T14:14:00.002+02:00

Ali Esbati skriver om regeringens (medvetna) jobbhaveri.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om en höger som blundar för islamofobin

Vänsterpartiets förvalskampanj går in i sitt slutskede. Tyck till! Vad tycker du är världens bästa välfärd?

WikiLeaks avslöjar mord på civila irakier

2010-04-07T13:40:00.005+02:00

Filmen nedan hittas på WikiLeaks och visar hur den amerikanska besättningen i två av militärens attackhelikoptrar mördar irakiska civila. Känsliga tittare varnas.

Frågorna som måste ställa är,

1) är denna händelse en isolerad sådan eller en bland många andra där irakiska civila dödats av amerikansk militär? Fler rapporter sedan invasionen 2003, från bl.a. städer som Falluja, har dokumenterat mord på civila.

2) när och hur ställer vi de ansvariga inför rätta?

3) när ska svenska liberaler sluta upp med sitt försvar av USA:s ockupation av Irak?

Andra som bloggat: Klamberg, Telecomix, Svensson, Fagerlund,
I medierna: Guardian, AB1, AB2, DN, SVT,

Bloggtips: Intervju med Saeed Rahnema

2010-04-01T09:39:00.003+02:00

Foto: Yo

Tehran Bureau publicerade igår en utmärkt intervju med Saeed Rahnema, facklig aktivist under den iranska revolutionen 1979 och idag professor vid York University i Torono.

Han resonerar kring de arbetarråd (Showra) som etablerades på viktiga arbetsplatser strax efter revolutionen 1979 och vikten av en stark arbetarrörelse inom dagens oppositionen mot den sittande regimen,

Ian Morrison: Since the recent election crisis there has been some talk among opposition circles about the role organized labor could play in a struggle for democracy in Iran, often in reference to the 1978 oil strike. You took part in the labor council movement during the collapse of Shah and are a sharp critic of that movement today. What could a contemporary democracy movement learn from that historical experience?

Saeed Rahnema: For the first part of your question I can say, as I have argued elsewhere, that there are lots of street protests and confrontations at this stage, but, as important as they are, none of these can really threaten the existence of the Islamic regime. The regime will be in serious trouble when workers and employees in the major industries and in social and government institutions start a strike as they did in the time of the Shah. Strikes are the most important aspect in my view. The regime will not change with street demonstrations alone.

As for the council movement, in the period leading to the revolution a new type of organization was created, which did not exist in earlier short-lived periods of the labor movement in Iran, called Workers and Employees Showras or councils. The major economic crisis in the late 1970s, along with the gradual erosion of the Shah's power, led to labor activism in most of the large factories. Workers began to demand a set of reforms, increased job security, improved job classifications, as well as wage demands. These led to the creation of strike committees in a growing number of factories. As the political crisis deepened, many owners in the private sector abandoned their factories and left the country; managers in the state-owned industries could not function either, leaving the large industries of Iran without leadership, and forcing the strike committees to take over the factories. Soon, under the influence of the left-leaning activists present in most of these committees, they took the name of council or showras. After the revolution, all major factories established their own showras.

Läs hela!

I medierna: Tehran Bureau

Partiledardebatten lämnade mycket att önska

2010-03-25T09:14:00.007+02:00

Jag låg i soffan igår kväll och tittade på debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt hos Lennart Ekdahl. Det var en debatt som aldrig tog fart och som lämnade mycket att önska. Reinfeldt pratade mer om politiken under Göran Persson än vad Alliansen lyckats åstadkomma. Samtidigt, hade han en skickligt inövad retorik kring den s.k. arbetslinjen. Mona Sahlin framträder mer mer som en säker oppositionsledare. Jag tror att hon mår bra av att de rödgröna med hjälp av Vänsterpartiet har gått mer åt vänster än vad som hade varit fallit med ett tvåpartisamarbete med endast Miljöpartiet. I övrigt, framkom inga nyheter under debattens gång. Jo, tydligen kommer Alliansen till pensionärernas räddning. Någon som tror på det?

Med sex månader kvar till valdagen har den politiska temperaturen stigit. Den rödgröna oppositionen har presenterat ett flertal överenskommelser, t.o.m. i knäckfrågor som utrikespolitiken. Skillnaden mellan de politiska alternativen blir allt tydligare. Det var nog också det som Mona Sahlin syftade på när hon tyckte att Reinfeldts bästa sida var att han just var moderat. Mona Sahlin efterlyste tydlighet. Tyvärr var hon själv desto diffusare i debatten mot Reinfeldt.

Problemet är att samtidigt som Sahlin agerar oppositionsledare för en rödgrön opposition har hon allt för länge tvekat med att leverera slagkraftiga svar till Alliansregeringens politik. Visst, det är svårt att leverera politik i områden där de rödgröna saknar en gemensam överenskommelse. Det är dock inte omöjligt att lämna besked om en färdriktning utan att verka otydlig. Det handlar om att ändra strategi - att gå ifrån att diskutera siffror till att diskutera värderingar och ideologi. En sådan debatt blir svårare för Reinfeldt att vinna. Dels för att det går att ompaketera politik men inte värderingar. Värderingar skiner igenom. Tittarna kan känna igen värderingarna i både ansiktsuttryck och ordval. Jag tänker i synnerhet på Reinfeldt flin som ligger honom i fatet i TV-sända debatter. Och dels för att Mona Sahlin i egenskap av socialdemokratisk partiledare hittar sin styrka i den ideologiska, värderingsbaserade debatten mot Alliansen. Sahlins tog därför övertaget i debatten om försämringarna i sjukförsäkringen.

En annan utmaning för Mona Sahlin, och hela den rödgröna oppositionen, är att slå hål på "vi är eniga"-retoriken hos Alliansen. Dels gäller det att vandra bort från den sortens debatt. Den är intellektuellt klen och intresserar inte väljare i allmänhet. Och dels för argumentet är falskt. Borgarna är långt ifrån någon enighet. Faktum är att oenigheten är stor i frågor som rör försvaret (FP och Afghanistan), arbetsmarknadslagstiftning (C och LAS), EU (FP och EMU) samt energifrågorna (C och kärnkraften). Det är ingen småpotatis.

Till sist. Jag stördes av att Mona Sahlin insisterade på att vara först på Ekdahls frågor. Det innebar att Reinfeldt kunde väga orden och trumfa Sahlin med ett eller annat värdeladdat ord som han vet låter bra i väljarnas öron. Det var ett misstag av Sahlin. Hon hade nog gjort klokt i att i alla fall variera sig.

Andra som bloggat: HBT-sossen, Peter Andersson, Alliansfritt Sverige, Kulturbloggen, Rödgrönt samarbete
I medierna: SvD1, SvD2, SS1, SS2, DN, EX, AB1, AB2

Regeringen måste prioritera mänskliga rättigheter

2010-03-17T12:29:00.001+02:00

Idag skriver jag på SVT Debatt om läget i Iran.

I veckan firas nyåret Nowrooz och den gröna oppositionen har deklarerat att protesterna mot regimen ska fortsätta. Samtidigt är det ovanligt tyst från omvärlden angående den iranska regimens kränkningar av mänskliga rättigheter. Desto mer har västvärlden fokuserat på regimens påstådda planer på att framställa kärnvapen. Om detta och lite till skriver jag alltså på SVT Debatt,

Med uppenbar risk för fler dödsdomar mot regimkritiker har omvärlden ett ansvar att fördöma den iranska regimen. Under 2008 avrättades minst 346 personer. Under protesterna har minst tre personer avrättats samtidigt som det finns bevis för att regimen använt tortyr mot fängslade demonstranter. Omvärldens reaktioner har varit svala.

Större intresse har riktats mot Irans nukleära ambitioner än omfattningen i den iranska regimens kränkningar av sina kritiker. I Alliansens utrikesdeklaration berörs Iran i sex meningar varav fem handlar om det påstådda kärnvapenhotet.
Regeringens kompakta tystnad rörande bristen på mänskliga rättigheter i Iran visar återigen att demokrati och mänskliga rättigheter är lågprioriterade frågor i regerings utrikespolitik.

Läs hela artikeln här!

Tehran Bureau har lagt upp ett antal Youtube-klipp från protesterna. Och Guardian har en live-blogg som man kan följa här.

I medierna: SVT

Jihad Jane får allt att snurra

2010-03-11T09:16:00.006+02:00

Foto: Modern Mechanix

Nu har ännu en grupp som tycker att de är muslimer förklarat krig mot den stackars konstnären Lars Vilks. En konvertit med det exotiska namnet Jihad Jane, ett namn som dansar till sin egen mediedramaturgiska pipa, påstås via ett mejl från Fjärran östern blivit uppmanad att döda Lars Vilks. Och självklart har hon tagit mejlet på allvar. Lars Vilks blev hennes nya livsprojekt, tätt följd av hennes burkasamling. Kanske var mejlet en av dem där bluffmejlen där det utlovas USD 10 000 000 om man gör si eller så. Vad vet jag?

Nu kan i alla fall hjulen snurra igen. Det var ju skönt. För det var ett tag sedan vi hackade riktigt ordentligt på muslimer som grupp. Det var typ max en månad sedan. Alldeles för långt uppehåll. Skönt, som sagt, att återgå till ett riktigt viktigt civilisatoriskt arbete. Nu kan kvällstidningarna sälja, säkerhetstjänster säga att de minsann behövs och en och annan populistisk politiker på högerkanten (eller socialdemokrat inom EU-systemet) komma på ytterligare sätt att inskränka vårt privatliv. Och har vi rikligt med tur så kanske vapenindustrin också kan få sig ett nyp. Men då måste vi koppla Jihad Janes planer till att Ahmadinejad laddade ner upphovsrättskyddat material från medieservern i Tora Bora, material som i sin tur gällde slumpmässigt vald oljelands planer på att skicka en antraxkontaminerad Ellospaket till Lars Vilks torp.

Annars skriver Ulrika Knuttson träffsäkert i FOKUS,

Att förklara krig mot Lars Vilks förefaller både omoraliskt, brottsligt och onödigt, men jag har svårt att se den förvirrade Jihad Jane och hennes meningsfränder som ett globalt hot mot yttrandefriheten. Möjligen kan de bli ett obehagligt hot mot allas säkerhet på sikt.

Läs hela här!

Förresten, Israel har bestämt sig för att bygga 1600 olagliga bosättarbostäder i Östra Jerusalem. Och palestinierna har mage att avvisa fredssamtalen. Asså, dom där j***a araberna, alltså!

Andra som bloggat: Svensson, Röda Berget, Hadley-Kamptz, GP ledarbloggen, Emil Broberg, Kulturbloggen
I medierna: AB, EX1, EX2, EX3, SvD, Fokus, SVT, DN1, DN2, GP, SS

Moderaten Jan Hallberg far med osanning om pigavdraget

2010-03-10T11:30:00.003+02:00

Det menar vi som undertecknat en replik till Göteborgsmoderaternas Jan Hallberg som i en debattartikel i GöteborgsPosten dels påstod att pigavdraget gett 2000 jobb i Västsverige och dels att avdraget gynnar låginkomsttagare. Eva Olofsson, Jöran Fagerlund och jag skriver,

När Jan Hallberg stoltserar med rättviseaspekterna i avdraget för hushållsnära tjänster, gör han det genom att dölja fakta. Verkligheten är något helt annat. Skatteavdraget för hushållsnära tjänster innebär att låginkomsttagare i Göteborgs förorter subventionerar höginkomsttagarnas kostnader för att de skall slippa sköta sina egna hem.
Samtidigt är det kvinnorna från samma grupp låginkomsttagare som är hänvisade till de lågbetalda deltidsarbeten som finns inom denna tjänstesektor. De kommer inte att ha råd att köpa tjänsterna.
Vänsterpartiet motsätter sig en utveckling där skattepengar subventionerar en välbeställd minoritets hemmastädning. Vi vill se ett samhälle där skattepengar investeras i gemensamma, offentliga välfärdstjänster, som skola, barnomsorg och äldreomsorg, som kommer alla till del. Så skapar vi världens bästa välfärd – utan vinstintressen.

Läs hela artikeln här!

Andra som bloggat: Ung Vänster, Esbati, Fagerlund, Politik och Poesi, Rödgrönt Samarbete, Broberg, Sjölander, Ett hjärta rött, Storstad, Alliansfritt Sverige, Kulturbloggen, GP:s ledarblogg
I medierna: DN, GP, SvD1, SvD2, Newsmill

Högerpolitik missgynnar kvinnor

2010-03-09T12:13:00.005+02:00

Bloggen Veckans graf toppar med ovanstående denna vecka.

Grafen visar hur den årliga inkomsten är fördelad mellan män och kvinnor i Sverige. En inkomst på noll kronor/år är placerad längst till vänster och en inkomst på en miljon kronor/år är placerat längst till höger. Den blåa halvan visar hur många procent män som har en specifik inkomst och den röda representerar hur många kvinnor som återfinns i denna inkomstgrupp. Med finns även siffran på hur mycket av denna mandatperiods skattesänkningar som kommit respektive kön till del.

Ja, verkligheten ljuger inte. Högerpolitik missgynnar kvinnor.

Andra som bloggat: Veckans graf

Apropå kvinnor som tvingas städa

2010-03-08T12:32:00.002+02:00

Läs Magnus Ljungkvist om avdraget för hushållstjänster,

I debatten om hushållsnära tjänster så får vi inte reda på att just journalister i storstadsområdet är en grupp som mycket frekvent använder sig av dessa tjänster och rut-avdrag. Skickliga journalister som Lena Mellin, Tomas Ramberg, Lena Smedsaas, Inger Arenander och Mats Knutsson har alla gjort avdrag. De har alltså haft möjligheten att intervjua de företrädesvis östeuropeiska kvinnor som arbetar i denna näring. Hur ser deras kunskap ut om svensk arbetsrätt? Känner de till hur sjukförsäkringen fungerar? Hur bor de? Vad är lönen? Hur ser karriärvägarna ut?

Läs hela här!

Andra som bloggat: Dagens Arena, Stockholmsvänstern, Kajsa Borgnäs, Rödgrönt samarbete, HBT-sossen, Waldau, Alliansfritt Sverige
I medierna: Newsmill, Fokus, Sydsvenskan, NSD, SvD

Söndagsblogg: Ödmjukhet inför den iranska verkligheten

2010-02-28T23:19:00.018+02:00

Övre bilden: Tårgas mot demontranter blåser över Vita huset där Shahen av Iran och president Carter talar inför världspressen. Två år senare, 1979, störtas Shahen. Nedre bilden: Benno Ohnesorg, tysk student, blir nedskjuten av tysk polis och dör under en demonstration mot Shahens besök i Västtyskland 1967.

Del 1 Del 2

Del två av söndagsbloggen tillägnas en viktig fråga som kommit upp flertalet gånger sedan de omfattande protesterna i Iran sommaren 2009. Många har undrat vad de kan göra för att visa sitt stöd för den iranska demokratirörelsen.

I och med de sociala mediernas intåg har tillgång till internet och åtkomst till sidor som Twitter, Facebook och inte minst Youtube blivit ett viktigt redskap i kampen mot den iranska regimen. Internetaktivister världen över bidragit med proxyservrar och andra verktyg för att möjliggöra informationsflöde över gränserna samt inom Iran. I Sverige liksom andra delar av världen har exiliranier organiserat lokala solidaritetskommittéer som i sin tur arrangerat stödmanifestationer och -galor. Svenska politiker och partiledare har därmed fått möjligheten att uttrycka sitt stöd för den mångfacetterade iranska demokratirörelsen.

En central fråga i sammanhanget är förstås hur den gröna rörelsen ställer sig till dessa solidaritetsyttringar.

Den iranska regimen har varit snabb med att koppla ihop protesterna till främmande makter (läs USA, Storbritannien, Israel och MKO) som påstås vilja styra händelseutvecklingen. Kopplingar till dessa främmande element har straffats hårt och har till viss del också gjort iranier mer vaksamma. Ingen vill bli anklagad för att springa ärenden åt utländska makter. Få iranier vill stämplas som 'jasoos' (spion), khianat-kar (förrädare), khatar-e kharejeh (utländskt hot), arosak (marionett) eller nokar-e estecmar (imperialismens tjänare). Den gröna rörelsen har haft en intrikat uppgift att balansera mellan benhård kritik mot regimen och avståndstagande från de ständigt närvarande utländska krafterna som historiskt förändrat Irans skakiga väg mot demokrati.

Jag fick tillfälle att fråga regimkritikern Mohsen Kadivar om hans syn på utländskt stöd till rörelsen,

Händelserna i Iran påverkar världen och många följer utvecklingen på nära håll. Vad kan människor utanför Iran göra för att stötta en politisk förändring?

Kadivars svar var tydlig,

Jag anser inte att demokrati kan exporteras till Iran från USA och väst. Detta är en angelägenhet för iranierna själva. Det enda som folk utomlands kan göra är att inte erkänna den nuvarande presidenten. Kom ihåg att han inte har någon legitimitet. Men för att vara helt ärlig, finns det någon president i Mellanöstern som är legitim. Är Egyptens Hosni Mubarak bättre än Ahmadinejad? När det gäller iranier utomlands, så borde dom förstås uppmärksamma sina landsmäns krav. Men det finns också inslag av radikalism. Avståndet till rörelsen är stor och många har misslyckats att identifiera rörelsens minsta gemensamma nämnare. Det finns orealistiska förhoppningar och många försöker projicera sina egna politiska program på den gröna rörelsen. Rörelsen befinner sig ett tidigt stadium och vi måste hitta gemensamma nämnare istället för att lyfta fram alla politiska krav på en gång.

Kadivars svar hänger tätt samman med hans syn på den nukleära frågan. Han är väldig tydlig med att slå vakt om Irans nationella oberoende. Demokrati kan inte exporteras till Iran från väst. Det är en viktig och nödvändig utgångspunkt för varje politisk och social rörelse som utmanar det iranska styret. Samtidigt har Kadivar en nykter syn på de faktiska förhållanden som råder inne i Iran och var den gröna rörelsen befinner sig. Han är väl medveten om den gröna rörelsens styrkor (mångfald, ungdom, välutbildad, icke-våldstrategi) och svagheter (smal social bas). Därför måste jag ge honom rätt när han pratar om radikalism och orealistiska förhoppningar bland den iranska oppositionen i exil.

1. Orealistiska förhoppningar. Den iranska oppositionen i exil har en lång historia. Under Shahen fanns ett välutvecklat oppositionsarbete i exil. Även om de ingående politiska grupperingarna idag skiljer sig från oppositionen mot monarkin, så har exiloppositionen en stor roll att spela - inte minst genom sina kontakter med hemlandet kan den uppmärksamma omvärlden på situationen i Iran. Samtidigt kan det politiska livet i exil också vara riskfyllt. Den största risken i och med avståndet till den inhemska rörelsen är att den kan leda till orealistiska förhoppningar och felaktiga analyser. Detta är talande när jag ser på delar av den iranska exilen, åtminstone i Sverige. Den har svårt att förstå dynamiken i Iran, religionens roll i människors liv, iraniers misstro mot väst och viktigast av allt reformivern och -potentialen inom delar av det iranska prästerskapet. Kadivar har också rätt när han säger att iranier i exil "försöker projicera sina egna politiska program på den gröna rörelsen". Brist på egen organisation i Iran och i exil samt ett instabilt ideologiskt fundament leder till slut till ett läge där det är den inhemska rörelsen som berättigar exilgruppens existens i exil.

2. Radikalism. Radikalism är förstås inte ett symptom som endast hittas inom rörelser i exil. Det finns säkert radikalistiska inslag inom den gröna rörelsen idag. Det är en del av den dialektik som leder rörelsen framåt. Olika ideologier och politiska viljor utkämpar en dragkamp även inom den gröna rörelsen. Idag är det den reformvänliga delen den som är mest högljudd. Det innebär dock inte att en mer systemkritisk gruppering inte alls existerar inom rörelsen. När det gäller tillvaron i exil är dock risken stor att avståndet till den faktiska demokratirörelsen och den iranska regimens våldsapparat, får oppositionen i exil att dels tappa förståelse för det politiska läget inne i landet och dels missförstå faktiska styrkeförhållandena inom och utanför den gröna rörelsen. Att ta fram det radikalaste kravet endast för att man kan göra det blir då ett självändamål istället för att en analys av verkligheten och vardagen i Iran. Resultatet är marginalisering. Man blir betydelselös som politisk opposition i exil för ingen 'där hemma' tar ens krav på allvar. Ett tragiskt exempel på detta hittas här och får representera en smal del av den iranska s.k. vänstern i exil.

Den iranska oppositionen i exil har genom historien spelat en viktig roll. Under Shah-diktaturen var t.ex. Confederation of Iranian Students (Konfedrasion) (inte att förväxla med detta) ett välutvecklat oppositionellt paraplyorgan som kopplade samman iranska studenter och dissidenter i bland annat USA, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Turkiet, Italien och Sverige. Demonstationerna mot Shahens besök i Västtyskland (1967) och USA (1977) är två av Konfedrasions aktioner som fick stor uppmärksamhet i världspressen. Organisationen hade också utvecklade relationer med befrielseorganisationer i Arabiska halvön, Palestina och Kurdistan. Genom samarbete med bland annat Amnesty International och välrenommerade advokater lyckades Konfedrasion stoppa avrättningar och sätta hårt tryck på Shah-regimen.

En iransk exilopposition idag måste ödmjukt lära sig av föregångarna och viktigast av allt, lyssna på den inhemska gröna rörelse som ställer sig framför regimens beväpnade säkerhetsstyrkor.

Andra som bloggat: Världens blogg, Zitzer
I medierna: Sydsvenskan

Pigavdraget: Oppositionen måste våga värderingsskifte

2010-02-23T21:45:00.033+02:00

I förrgår fick Miljöpartiets Mikaela Valtersson för för sig att 11 000 anställningar (varav hälften deltidsanställningar) inom sektorn hushållsnära tjänster är tillräckligt för att anamma Alliansregeringens avdrag för hushållsnära tjänster. Och igår gick Mikael Damberg, ordförande för Socialdemokraterna i Stockholm, ut och menade att oppositionen borde gör reformen till sin genom att strama åt reglerna och mer rikta pengarna mot barnfamiljer.
Debatten om skattereduktion för hushållsnära tjänster är förstås polariserad. Anledning är helt enkelt att frågans olika dimensioner är spridda över ett ideologiskt slagfält. Personligen tycker jag att det är bra eftersom det tydliggör, dels effekten av de politiska partiernas ekonomiska politik och dels partiernas inneboende värderingar. Läsaren kan själv dra slutsatser om Miljöpartiets ideologiska hemvist men det är mycket oroande att tongivande socialdemokrater inte ser förbi det som jag väljer att kalla Stockholmssyndromet, nämligen en blind fixering vid antagna hjärtefrågor hos mellanskiktet i storstäderna.

Men låt oss först titta lite närmare på reformen.
1. Pigavdraget är en omfördelning av skattepengar till höginkomsttagare.

Histogrammet ovan är baserat på 2008 års statistik från SCB och har tidigare publicerats här. Sffrorna visar på en tveklös klassdimension i uttaget av avdrag för hushållsnära tjänster. SCB konstaterade,

Halva befolkningen (20 år och äldre) hade 2008 en årsinkomst under 200 000 kronor. Av dem var det endast 6 promille som hade denna skattereduktion. Bland de fem procent av befolkningen som hade över en halv miljon i årsinkomst var det däremot betydligt vanligare. Drygt sju procent av dem hade skattereduktion för hushållsnära tjänster.

[...]
I kommuner med många höginkomsttagare är det betydligt större andel som har hushållsnära tjänster. I Danderyd var det 6,6 procent och i Lidingö 4,5 procent. I kommunerna Filipstad, Storuman och Åsele var det bara en promille som hade skattereduktion för hushållsnära tjänster 2008.

Alliansregeringen har öronmärkt en miljard kronor för reformen och har satt gränsen för skatteavdraget så högt som 100 000 kronor/år. Av det ska staten betala tillbaka hälften till den som ansöker om avdrag för hushållsnära tjänster. Man måste alltså köpa tjänster för ca 8000 kronor per månad för att kvalificera sig till avdraget. Följaktligen, riktar sig reformen till människor med höga inkomster som har råd att utnyttja avdrag för hushållsnära tjänster. Tidningen Arbetaren bekräftade bilden redan 2006,

Vi börjar med hemstädaren, som enligt Maud Olofsson själv kan köpa städtjänster. Enligt Kommunal, som har avtal med Hemfrid, tjänar deras medlemmar där mellan 14 000 och 17 000 kronor för heltid, med ett genomsnitt på cirka 16 000 kronor i månaden. Hon (eller undantagsvis han) får då ut i snitt 73 kronor i timmen netto. För att köpa en timmes tjänst för 175 kronor måste hon alltså själv arbeta i 2 timmar och 24 minuter. Det är med andra ord en riktigt dålig affär. Hon städar nog själv upp efter sig, efter jobbet eller genom att gå ner i arbetstid. Mycket riktigt är nästan alla Hemfrids anställda deltidare.
Genomsnittslönen i Sverige är, enligt SCB, 24 300 kronor i månaden, vilket netto motsvarar 107 kronor i timmen. Även för genomsnittslöntagaren är det alltså betydligt mer lönsamt att själv gå ner i arbetstid än att köpa tjänster. Han eller hon måste jobba 1 timme och 38 minuter för att kunna köpa en timmes städtjänst.
Vi får ta i ordentligt för att hitta dem som tjänar på att köpa hushållsnära tjänster. Brytpunkten, då nettoinkomsten överstiger 175 kr i timmen, går enligt vårt räknesätt vid drygt 46 000 kronor i månadslön – en kategori som till största delen består av manliga högre chefer.

Alltså, alla med en månadslön under 46 000 kr förlorar på att köpa hushållsnära tjänster.

2. Avdrag för hushållsnära tjänster är en kvinnofälla.
Sverige kallas ibland världen mest jämställda land men vi är knappast jämställda. Kvinnor lägger ner 3 gånger mer tid på hushållsarbete än män. Ett resultat av detta är kvinnor arbetar mera deltid, vilket resulterar i sämre löneutveckling och karriärmöjligheter, samt sämre pension på livets höst.

Det är mycket lite som talar för att den tjänstesektor som växt fram efter reformen inte skulle domineras av deltidsarbetande kvinnor. Reformen har heller inte befriat de kvinnor som köpt hushållsnära tjänster från hemsysslorna. Ett mått på detta är uttaget av föräldradagar som kan sägas mäta hur hemarbetet fördelas mellan kvinna och man. Där det fortfarande kvinnor som tar det största ansvaret. Mannens andel av föräldrapenningdagarna är 22,3% procent eller 34 dagar.

Med klassdimensionen färskt i minne, är det kvinnor med låga inkomster som befriar kvinnor med höga inkomster från hushållssysslorna. Och undergruppen manliga höginkomsttagare kommer undan billigt med ett skatteavdrag (!).

3. Privat konsumtion istället för offentlig konsumtion.
Skatteavdraget för hushållsnära tjänster innebär att skattepengar överförs till privat konsumtion istället för offentlig. Reformen är också dyr. Almega menar att 7568 helårsanställningar har skapats för ca 1,19 miljarder kronor. Men kan man verkligen säga att alla dessa helårsarbeten skapades tack vare reformen? Nej, det kan man inte. Almega gör uppskattningen att ca 5 500 arbetstillfällen (deltidsarbeten inräknade) skulle försvinna om reformen avskaffades. Därför är det rimligt att anta att de 1,1 miljarderna hade kunnat användas på ett mera rationellt och effektivt sätt inom den offentliga sektorns verksamheter.

Läs gärna vidare i SCB:s kärnfulla faktablad.

Nå, skulle Mikael Dambergs förslag på mer en bredare reform ändra på de ovanstående tre förhållandena? Låt oss titta efter.

Med Dambergs förslag fortsätter den privata konsumtionen att öka på bekostnad av den offentliga. En privat företag specialiserad på barnpassning blir vinnare medan den kommunala förskolan är förloraren. Först och främst förlorar förskolan sin finansiering men det kan också innebär minskat antal barn.

En bredare reform som samtidigt riktas till barnfamiljer innebär att det fortfarande finns en överhängande risk att avdraget blir en kvinnofälla. Bara för att fler kan kvalificiera sig till avdraget leder inte till att sektorn anställer fler män och att de kvinnor som redan arbetar inom sektorn går upp från ofrivillig deltid till heltid. Det innebär inte heller att männen i de familjer som utnyttjar reformen tar mer ansvar för hemarbetet. Snarare tvärtom.

Och hur blir det det då med de hembiträdets lön? Ja, för att tjänsten ska bli tillgänglig för den breda majoriteten av barnfamiljer måste antingen staten gå in med en rejäl subvention eller så måste hembiträdet (läs kvinnan) betala subventionen med en lägre lön. Idag ser vi en kombination av kraftiga subventioner och låga löner för att erbjuda en liten del välbärgade möjligheten att göra avdrag för bland annat städhjälp.

Den rödgröna oppositionen har långt viktigare uppgifter framför sig än att försöka bredda redan orättvisa reformer. En viktig uppgift är att påbörja ett värderingsskifte. Varför ska välbeställda barnfamiljers städning, barnpassning och annat subventioneras av staten genom att hålla en ineffektiv bransch under vingarna?

Och varför ska välbeställda familjer få möjligheten att lösa sina livspussel för att hinna med jobb, familj, joggingturer, spinningpass, golfrundor och ett glas vis på kvällen när hembiträdet måste jaga deltidsarbeten dagarna i ända? Dessa frågor måste Mikael Damberg och andra förespråkare rimligtvis kunna svara på.

På samma sätt som Alliansregeringens arbetslinje har resulterat i polskor som jourstädar bajs i trappuppgångar på en söndag kväll, måste de rödgröna uppmärksamma det orimliga i att arbetarklassen kvinnor förväntas rädda överklasskvinnorna undan överklassmännens lathet.

Andra som bloggat: Ung Vänster, Anna Ardin, Rebella, Alliansfritt Sverige, Veckans graf, Utredarna1, Utredarna2, VSF, Storstad, Peter Andersson, HBT-sossen
I medierna: Exp, DI, Sydsv, SVT1, SVT2, GP, DN1, DN2, SvD,

Söndagsblogg: Iransk opposition kräver nedrustning

2010-02-21T21:51:00.030+02:00

Del 1 Del 2

Som utlovat återkommer jag till min intervju med den iranske regimkritikern Mohsen Kadivar. I en serie söndagsinlägg kommer jag att försöka utveckla Kadivars resonemang, dock med det viktiga tillägget att jag inte är överens med honom på en rad punkter. Detta första söndagsinlägget handlar om nedanstående fråga:

En aktuell fråga är Irans kärnenergiprogram. Har ett demokratiskt Iran rätt till civilkärnkraft eller till med en atombomb?

Irans kärnteknologiska ambitioner har återigen blivit en aktualitet. Senast i veckan meddelade FN-organet IAEA att organet på nytt misstänker att Iran är i färd med ta fram kärnvapen. Det återstår att se om det finns några hårda bevis som bekräftar dessa misstankar. Vi har annars bevittnat en rad liknande scenarion och ett flertal larmrapporter har visat sig vara falska.

Det finns ett stort problem i de diplomatiska ansträngningar som vill bringa klarhet i Irans ambitioner med sitt nukleära program. Irans motparter i förhandlingarna, EU och USA, har under de senaste åtta månaderna, i samband med protesterna mot den presidentvalet i juni 2009, haft åtskilliga tillfällen att kritisera regimen i Teheran för brott mot mänskliga rättigheter. Istället har de enbart fokuserat på att pressa Iran till eftergifter på det kärnteknologiska området. USA har nu hotat med ännu hårdare sanktioner efter utspelet från IAEA. Samtidigt som en invecklad politiskt spel fortsätter mellan Iran och väst, fortsätter den iranska regimen att slå ner mot den gröna demokratirörelsen (Jag rekommenderar den som vill hålla sig a jour med händelseutvecklingen att besöka Tehran Bureaus Press Roundup).

EU och USA har under lång tid trummat in hotet från ett kärbvapenbestyckat Iran. En fundamentalistisk, islamisk stat söker skaffa sig kärnvapen och det är ett hot med den fria (väst-)världen. Resonemanget har länge döljt en underliggande ambition eller önskan att bli kvitt regimen i Teheran. Bland annat USA:s ekonomiska sanktioner har regimskifte som officiell motivering och världens ensamt kvarvarande supermakt har öppet deklarerat att den avsatt pengar för att stärka politiska och beväpnade grupper som motsätter sig det iranska styret.

I intervjun med Mohsen Kadivar var det förstås viktigt att vända blicken mot den gröna oppositionen som idag utmanar den sittande regimen. Vad är den gröna rörelsens syn på Irans rätt till civil kärnkraft eller kärnvapen för den delen? Mohsen Kadivar svarade,

Det beror helt på vad som är i det iranska folkets intresse. Det finns inga problem i ett demokratiskt Iran. Det som oroar oss är när diktaturen inte agerar i folkets intresse. Och folket vill inte ha en atombomb. Vår religion tillåter det inte. Det är svaret på din fråga. Men jag vill ändå utveckla resonemanget. Väst misstänker att Iran försöker skaffa sig kärnvapenkapacitet. Men det finns redan idag länder i regionen som har kapacitet. Det finns länder som har färdiga atombomber i sin arsenal. Jag pratar om Israel. Så länge Israel har atombomber finns det inget utrymme för sådana diskussioner. Mitt råd till fredspristagaren president Obama är att ta initiativ till en global nedrustning, där USA och Israel tar täten. Då skulle ingen i Mellanöstern längre tveka om Obamas intentioner när han pratar om fred och nedrustning. Väst uppvisar en strategi som kännetecknas av dubbla måttstockar.

Mohsen Kadivars svar sätter fingret på tre viktiga punkter.

1. Den iranska regimen agerar inte i folkets intresse. Det kan tyckas vara en självklarhet men det bör påpekas att Ahmadinejads populism och hans motstånd mot USA:s intressen har resulterat i att den iranska regimen åtnjuter en relativt stor popularitet i en region där många despoter pga oheliga allianser med USA kommer undan med att förtrycka sina invånare. Det är därför viktigt att som Kadivar vara tydlig om Ahmadinejads egentliga agenda som är allt annat än folklig. Snarare tvärtom då tex hans ekonomiska politik nu

2. Diskussionen om Irans nukleära program har flyttat världens fokus från global nedrustning. Och precis som Kadivar påpekar finns det idag stater i regionen som har en synnerligen dålig 'track record' när det gäller mänskliga rättigheter och som samtidigt har kapacitet att ta fram kärnvapen eller som redan har en färdig arsenal. Pakistan och Israel är två exempel.

3. Obama måste göra upp med en Mellanösternpolitik baserad på dubbla måttstockar. Det gäller förstås inte bara frågan om kärnvapen utan också de omfattande kränkningar mot mänskliga rättigheter som förekommer i länder som är nära allierade med USA. Eller som Kadivar själv uttrycker det i intervjun,

Är Egyptens Hosni Mubarak bättre än Ahmadinejad?

Länder som Egypten, Jordanien, Gulfstaterna och Israel måste sättas under hårdare tryck på grund av de systematiska brotten mot mänskliga rättigheter, vare sig brotten sker inom respektive land eller om det handlar om en ockupation.

Sammanfattningvis, Mohsen Kadivar klargör därmed att den gröna rörelsen dels står stadigt fast vid Irans nationella självbestämmande och att den gröna rörelsen kan spela en viktig regional roll i demokratiseringen av Mellanöstern. Rörelsen kan de facto fungera som inspirationskälla för andra demokratirörelse, i till exempel Egypten.

I medierna: NSD1, NSD2, SvD, SVT, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Expressen, DN

Hela intervjun med Mohsen Kadivar

2010-02-19T09:57:00.006+02:00

Igår publicerade tidningen Flamman en komprimerad version av min intervju med Mohsen Kadivar, en av den gröna rörelsens frontfigurer som lever i exil. Kadivar tillhör den reformvänliga grenen inom det iranska prästerskapet och är en hård kritiker av regimen. För detta har han bland annat suttit i fängelse. Han lever sedan en tid i exil och undervisar på Duke University på den amerikanska östkusten.

Samtalet med Kadivar blev väldigt intressant. Vi pratade, över Skype, i över en timma och frågorna blev många. Följaktligen har den fullständiga intervjun inte kunnat publiceras i Flamman. Jag har därför valt att publicera hela intervjun här på bloggen. Du hittar den under rubriken 'Reportage'.

Jag har tänkt att återkomma till denna långa intervju ett flertal gånger under de kommande veckorna. Vårt samtal berörde många områden; den gröna rörelsens utmaningar, de uppenbara konflikterna inom regimen i Teheran, den gröna rörelsen syn på det diplomatiska spelet om Irans kärnteknologiska program och de iranska kvinnornas deltagande i protesterna efter presidentvalet i juni 2009. Nästan varje ämne som vi har vidrört kan utvecklas och analyseras vidare och det är just det som jag planerar att göra, i en serie inlägg som kommer att publiceras varje söndag framöver.

Så håll utkik och under tiden kan du läsa hela intervjun här.

Andra som bloggat: Esbati
I medierna: Fokus, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, SvD1, SvD2