Till minne av Al-Naqba

Har talat på en manifestation tidigare idag i Göteborg till minne av al-Naqba eller 'Katastrofen' . Jag klistrar in mitt tal här nedan.

Här, längs kullarnas sluttning, inför solnedgångenoch tidens håla,

intill trädgårdar vilkas skugga har brustit,

gör vi detsom alla fångar gör, det som alla arbetslösa gör,

vi fostrar hoppet!

Om du inte är regn, min käre, bli träd,
mättad med fruktbarhet, bli träd,
om du inte är träd, min käre, bli sten,
genomsyrad av fuktighet, bli sten,
om du inte är sten, min käre, bli måne
i drömmen om den älskade kvinnan, bli måne.
[så tilltalade en kvinna
sin son på hans begravning]

(Under belägring av Mahmoud Darwish, palestinsk poet och frihetskämpe)

58 år. 58 år har gått sedan al-Naqba – Katastrofen – fördrivningen av mer än 750 000 palestinier och början till den israeliska ockupationen.

- Vi måste göra allt för att försäkra oss om att de aldrig återvänder… De gamla kommer att dö och de unga kommer att glömma, sade David Ben-Gurion, Israels förste premiärministern 1949. Idag väntar över fyra miljoner flyktingar på att få återvända hem. Deras verklighet svävar någonstans mellan hopp och förtvivlan, mellan liv och död. Men de har inte glömt. Varje år – den 15 maj – uppmärksammas Al-Naqba, med demonstrationer och manifestationer i det ockuperade områdena. Varje år, den 15 maj, påminns omvärlden om ett ockuperat folks motstånd mot en militär och ekonomisk övermakt, i sin tur stöds av världens enda kvarvarande supermakt. Styrkeförhållandena i detta är absurda, på gränsen till overkliga.

Men inne i det ockuperade områdena är vardagen högst verklig men också olidlig, och oacceptabel. Massarresteringar, kollektiva bestraffningar, tortyr och utomrättsliga avrättningar är alla brottsliga handlingar som den israeliska armén begår systematiskt, rutinmässigt, varje dag. Idag, i denna stund, fortsätter bygget av en betongmur rest av Israel på ockuperad palestinsk mark – ett groteskt tecken på den israeliska ockupationen, dess apartheidpolitik och dess avhumanisering av ett helt folk som förbjuds rätten till ett eget land. Muren, fördömd av den internationella brottsdomstolen, skär in som en kniv i ett öppet, blödande sår. Den slår in kilar mellan barnen och skolgården, mellan bonden och hans olivlundar, mellan den sjuke och läkaren. Städer på Västbanken som Qalqilya har förvandlats till spökstäder och återigen fylls flyktinglägren i Gaza.

Detta är verkligheten i vår Palestina under ockupation, under kulregn och raketer. Liver har sin stilla gång. Vägen till universitetet öppnas tillfälligt. Just denna bil kommer att nå akutmottagningen. Den 29 januari, inspärrade av murar och vägspärrar, gick palestinier till valurnorna. Palestina har uppfyllt ställda krav och levt upp till villkoren – ett demokratiskt val har ägt rum. 1.3 miljoner röstberättigade, 75 % deltagande. Reaktionerna från omvärlden lät inte vänta på sig. Totalt och fullständigt embargo – kollektiv bestraffning – denna gång utfärdad av USA och EU. Palestinierna hade valt fel regering. Resultatet av denna skamfläck på USA och EU:s samvete, de uteblivna bistånden motsvarande 10 miljarder kronor, är att palestinierna idag lever på randen av en humanitär katastrof. Redan innan Bojkotten, för det är en bojkott av Palestina, det handlar om, levde 75 % av Gazas invånare under fattigdomsgränsen. Idag har 150 000 offentlig anställda har inte fått lön på 3 månader. Läkemedelsbristen får ödesdigra konsekvenser när patienterna en efter en tynar bort.

Oavsett vad som sk israelvänner hävdar, fortsätter förtrycket, dödandet, morden. Sedan april har 40 palestinier dödats - minst åtta barn har fallit offer för israeliska kulor. En av dem hette Mamdouh Obeid som sköts när israelisk pansar jämnade hans familjehem med marken. Eitan Youssef, en mamma sköts framför hennes barn. Musa, en äldre man sköts ner när han vallade sina får. I Nablus dödades taxichauffören Zakariya Daraghmeh – han sköts bakifrån – av misstag. Dessa är historier - mänskliga tragedier - som vi ska berätta om. Gör vi inte det – vinner tystnaden och med tystanden vinner ockupationen.

Idag har vi samlats för att bryta tystnaden. Bryta den tystnad som lagt sig över det svenska regeringskansliet. Mellan 2003-2004 exporterades vapen värt 146 miljoner kronor till Israel. Sveriges har idag en militärattaché stationerad i Tel Aviv. I Sverige ger en högerallians av moderater, kristdemokrater och sk liberaler sitt oreserverade, okritiska stöd till de israeliska ockupanterna. I deras ögon är all kamp för ett fritt Palestina en terrorhandling. Bomb- och batonghögerns Fredrik Malm hyllar terrorstaten Israel och kallar den en demokrati, samtidigt som han fördömer det palestinska valutgången. Liven som gått till spillo. Tonåringen Mamdouh, Mamman Eitan och taxichauffören Zakariya är namn som han aldrig kommer att nämna. Skäms på dig, Fredrik Malm! Skäms på er, ni som kallar er demokratins försvarare!

Nu är det så att vi inte förväntar oss solidaritet och medmänsklighet av den svenska högern. Den har alltid försvarat bomber och ockupationer. Den har aldrig stått på de förtrycktas sida.
Men vi kräver mer av den socialdemokratiska regeringen. Med Göran Perssons egna ord är han den ”mest Israel-vänliga” statsministern Sverige haft. Det är inget bra betyg, Persson! Den svenska regeringen har i all tystnad gett sitt godkännande till den kollektiva bestraffningen av det palestinska folket. Persson, Freivalds och efter henne Eliasson har tigit inför den humanitära katastrofen. De har konsekvent avsagt sig allt ansvar och hänvisat till EU. När vi varnade om att Sveriges EU-medlemskap skulle innebära att en självständig utrikespolitik skulle vara omöjlig, viftad man bort argumenten. Idag har våra farhågor besannats. Nog nu, Persson! Nog nu Eliasson!

>>Vi kräver att den svenska regeringen öppet och officiellt fördömer Israels ockupation av Palestina.

>>Vi kräver att den svenska regeringen med kraft fördömer den rättsvidriga apartheidmuren!

>>Vi kräver en bojkott av Israel – att Sverige avbryter all ekonomiskt och militärt samarbete med ockupationsmakten.

Till sist, Palestina-vänner: Länge Leve Palestina!